You are currently browsing the tag archive for the ‘religionsfrihet’ tag.

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.

BIBELN SOM POLITIK

Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.

I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.

Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.

Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.

Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.

Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.

Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.

Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.

Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.

Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.

Som politik kan det kanske räcka en bit.

Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer.

Så skriver Annika Borg, Christer Sturmark och Bengt Westerberg i dagens Svenska Dagblad a propos att de önskar ett förbud av omskärelse av små pojkar. Jag satte mig käpprakt upp när jag hörde det, läste om en gång till och försökte förstå vad de egentligen säger. En (mycket) barmhärtig tolkning är att de är så upptagna av omsorgen om småpojkars rätt att slippa kirurgiska ingrepp i könsorganen att de inte riktigt förstår de vidare konsekvenserna av den ståndpunkt de förfäktar. Här skall sägas att jag själv är motståndare till omskärelse av pojkar, men jag anser inte att man bör förbjuda det (och jag har på just denna punkt ändrat ståndpunkt efter mycket diskuterande med andra).

Som jag tidigare påpekat är det centrala för en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6) och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Religionsfriheten är rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva sin religion. Denna rättighet skall inte bara upprätthållas av staten utan staten är denna rättighets beskyddare. Att sätta den sekulära statens lagstiftning som en självklar norm för religionsfriheten innebär att denna kan begränsas och inskränkas på ett sätt som inte skulle accepteras för andra friheter. Hela idén med rättigheter är just att de kan förfäktas oavsett regering eller regim. Vi fördömer regimers förföljelse av kristna, muslimer och andra religioner i kraft av dessa rättigheter. Resonemanget från de tre leder till att ”makt är rätt” i meningen att det är statsmakten som sätter gränser för religionsutövandet, precis som det var i det forna östblocket eller är i Kina nu. Skulle någon acceptera att andra mänskliga fri- och rättigheter ansågs sekundära till statsmakten? Var det inte just en borgerlig regering med Bengt Westerberg som socialminister som såg till att vi 1994 fick en s k rättighetskatalog i grundlagen? (Folkpartiet anser sig varit drivande i den processen.)

Jag vidhåller min uppfattning att spädbarn skall skyddas från kroppsliga ingrepp som inte har medicinsk grund, men blotta tanken på att man därmed skulle förbjuda i lag en ritual som har en så avgörande betydelse för en människas religiösa liv och identitet fyller mig med fasa.

Uppdatering 120103: Läs gärna Susanne Wigorts Yngvessons svar i SvD idag.

Individualiseringen har gett individen ett allt större svängrum, men har också (som Nina Björk påpekat i DN 15 mars 2010) skapat den märkliga uppfattningen att man inte bör (eller kan) argumentera mot eller föra diskussionen vidare. Den absoluta friheten att ta upp rymden och rummet med sina egna åsikter (inte alltid särskilt välargumenterade) övertrumfar skyldigheten att ha rationella argument och därmed också möjligheten att föra ett intellektuellt samtal. I kommentarsfält av olika slag liksom i olika medier är rätten att uttrycka en åsikt sällan förknippad med någon vilja att argumentera. Krav på argumentation, logik eller precision anses inte sällan istället som försök att strypa debatten…

Förra veckan förstördes den franska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i Paris av en brandbomb och samtidigt hackades tidningens hemsida. När den turkiske hackaren ”Ekber” talar ut i Journal de Dimanche i söndags om varför han och några andra hackade satirtidningens hemsida anser han sig inte ha gjort något fel.

– Det är bara en protest mot kränkningen av våra värden och våra trosuppfattningar, säger han. Och hävdar samtidigt att attentatet som brände upp Charlie Hebdos redaktionslokal var en helt annan sak, han stödjer inte våld (sic). Något argument eller resonemang om på vilket sätt tidningens agerande var en kränkning finns inte.

Vad är det då som gjort denne unge turkiske universitetsstudent så upprörd? Jo, ett omslag som avbildar Mohammed sägandes att om du inte skrattar får du 100 piskrapp, och mer av samma typ i tidskriften. Och den unge mannen hotar också att göra samma sak med dagstidningen Libération som nu upplåtit sina lokaler åt Charlie Hebdos redaktion om man publicerar något som den unge mannen och hans vänner finner misshagligt.

Naturligtvis har Charlie Hebdo all rätt i världen att publicera lustigheter om islam – liksom om alla andra religioner här i världen. Och naturligtvis har ”Ekber” all rätt i världen att bli upprörd över det. Vid ett solidaritetsmöte för Charlie Hebdo utanför Hotel de Ville i Paris i söndags påpekade talarna enligt Libération att rätten till hädelse är en ovillkorlig demokratisk rättighet i våra samhällen. Och det gäller förstås åt båda håll. Samtidigt visade motdemonstranterna banderoller där redaktionen för Charlie Hebdo benämndes fascister och provokatörer. Gruppen var omringad av franska CRS, ung nationell säkerhetsstyrkan, i syfte att garantera båda sidor yttrandefrihet.

Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är demokratins grundvalar, men så länge vi inte anser att det med den rättigheten också följer en skyldighet till argumentation och samtal så vilar alltid hotet om auktoritärt våld över oss.

Under den gångna Almedalsveckan lyssnade jag till ett seminarium – anordnat av Dagen och (G) som i Gud – under rubriken ”Sekulär stat – Kristet samhälle”. Medverkade gjorde biskop Sven-Bernhard Fasth, statssekr Ulf Perbo, Humanisternas ordf Christer Sturmark och Frälsningsarmens ledare Marie Willermark. Alla de fyra var eniga om att de inte vill ha eller trodde på ett sekulärt samhälle, men väl en sekulär stat. De var också eniga om behovet av pluralism i religiösa avseenden och om att religion tar sig uttryck i enskilda människors handlande. Att religion är privat blir därmed orimligt. Bitvis var de fyra inbegripna i en mycket god dialog kring innebörden i denna pluralism.

Men, Ulf Perbo och Christer Sturmark tenderade gång på gång att komma i luven på varandra. En gång så till den milda grad att jag var uppriktigt orolig för handgemäng. Smockan hängde i luften. Vad var det som ledde till dessa våldsamma känslor?

Ja, det var när Sturmark anklagade Perbo för att inte ge Humanisterna del av statliga bidrag till trossamfund, och t o m menade att Perbo som varandes pingstvän (jag vet inte om det är sant) var korrupt i denna fråga. I samband med detta frågade jag Sturmark varför Förbundet Humanisterna var så måna om att räknas som ett trossamfund, om det inte räckte med respekten för Humanisternas hållning i religiösa frågor som leder till att man avstår från religiösa ceremonier t ex i samband med begravning. Svaret var att det inte var viktigt att vara trossamfund – men ändå krävde han ju att få del av bidragen till just trossamfund. Enligt Nämnden för Statligt stöd till Trossamfund (SST) ges bidrag för att ”skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva långsiktig religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.”  Om Sturmark menar vad han sa i sitt svar så tycker jag att bidrag till ideella föreningar borde vara mer rimligt för Humanisterna.

Men, Christer Sturmark hade också anledning att bli irriterad. Ulf Perbo visade en påtagligt bristande inlevelseförmåga i den hållning som Humanisterna representerar. Perbo sa t ex att det har väl inte skadat någon att få del av lite välsignelse. Uttalande var provocerande, och skjuter bredvid målet. För mig som troende är självklart obehagligt att bli utsatt för en religiös handling från en religion eller lära som jag uppfattar som falsk.

Jag tror på Guds handlande i verkligheten och därmed vill jag inte bli utsatt för t ex mormoners religionsutövning eller att personer från Unification Churchs (Moonies) deltar i ledningen av en gudstjänst i min församling. Visst kan man säga att det gör väl vare sig nytta eller skada – men det gör mig obehaglig till mods och det invaggar också dessa personer i en felaktig uppfattning om min delaktighet. Jag iakttager också stor försiktighet när jag besöker katolska kyrkor (vilket jag gärna gör i Frankrike) av respekt för gudstjänsten och de troende.

Jag skulle aldrig vilja utsätta Christer Sturmark för Guds välsignelse mot hans vilja, och kraven på icke-religiös begravningsplats tycker jag är helt rimlig. Att sedan Sturmark är en slugger i sin argumentation hör inte hit.

Tanken på ett sekulärt samhälle är ogenomförbar, men det innebär inte att vi skall behandla enskilda individer på ett raljant eller nedlåtande sätt för att de är övertygade om att religion är vidskepelse. Vi kan bara upprätthålla ett pluralistiskt samhälle om vi löser konflikterna på personnivå, mellan individer. Vare sig Sturmark eller jag kan, eller skall, göra oss till tolk för något universellt och principiellt perspektiv. Men jag tar gärna strid för hans personliga rättighet att slippa både välsignelse och vigd jord.

Just nu pågår en intensiv debatt om skolavslutningar i kyrkan (på samma sätt som de senaste årens försomrar). I Kyrkans Tidning diskuteras hur många som har och inte har avslutningar i en kyrka. Och en undersökning visar att mer än hälften av svenskarna är för, en tredjedel ambivalenta och bara 15 procent emot skolavslutningar i kyrkan. Jag tror att sökandet efter en principiellt logisk och konsistent hållning i denna fråga är fruktlöst. På samma sätt som religion och politik till sin natur är sammanflätade så är traditioner, religion, högtid och transcendens omöjliga att i praktiken skilja åt på ett ömsesidigt uteslutande sätt. Vi bör istället hitta pragmatiska lösningar som överbryggar och binder samman, inte principer som splittrar.

När jag gick i grundskolan förekom inte en enda skolavslutning i någon kyrka. Den frågan var inte ens på kartan. Ingen, vare sig barn, föräldrar eller lärare, hade någon annan idé än att skolavslutningen var en angelägenhet för skolan och därför genomfördes i den vackra aulan, för dagen smyckad med blommor och band. Det sjöngs, ja, t ex ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”, men framför allt visor och körer med komp på gitarr. Det delades ut diplom, betyg och det kramades och sas adjö. Några präster eller kyrkliga dignitärer förekom inte. Och då gick jag i skolan på den tid när man hade kristendomskunskap, inte religionskunskap.

Jag tror att varje skola och varje kommun måste hitta ett sätt som fungerar just för dem. Om man har haft en tradition av att fira i kyrkan så tycker jag att det ligger ett egenvärde i att upprätthålla den traditionen. På samma sätt som vi har lov i skolan till jul och påsk utan att det upplevs kränkande.

Däremot tycker jag att den springande punkten är varför skolan vänder sig just till kyrkan för att skapa högtid? Var är tilltron till den egna förmågan att skapa högtid? Är det månne det ständiga festandet i alla sammanhang som gröpt ur de sekulära ceremoniernas innehåll? Allting firas på samma sätt – alkohol, musik och sena nätter. Där står helt plötsligt kyrkolokalen för något annat: allvar, skönhet, stillhet, andäktighet, gemenskap och historia. Och det är väl därför det skall vara en speciell form av kyrka som efterfrågas, inte vilken kyrkolokal som helst.

Jag tycker det är ett fattigdomsbevis att skolor inte kan skapa en högtidlig inramning för en avslutning utan att kyrkan skall kallas in. Naturligtvis är kyrkorummet ett religiöst rum. Och lika självklart är varje rum där man tillber ett heligt rum. Vad föräldrar och elever verkar söka är inte religionen utan snarare någon form av tradition, ceremoni eller inramning. Att man vänder sig till kyrkan säger något om religionens starka ställning i det samhälle som en del framhärdar i att kalla ”sekulärt”. (Sverige har en sekulär stat, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt med mindre än att religionsfriheten förtrycks, och då uppfylls inte längre de mänskliga rättigheterna och vi har knappast en liberal demokrati.)

Enligt en undersökning som ”Människor och Tro” (P1) gjorde förra året är det primärt ateistiskt övertygade föräldrar som driver kampen mot skolavslutningar i kyrkan. Istället för att använda sig av juridiken tycker jag att föräldrar, lärare och rektorer bör föra en dialog med respekt för olika behov. En del tycker att kyrka och psalmsång är en del av en tradition de vill förmedla till sina barn, för andra är detta otillbörlig påverkan. Ibland tror jag att föräldrar ser på barn och ungdomar som om de inte själva kan värdera och förstå svåra avvägningar – varför inte låta barnen få uppleva lite olika traditioner i vårt mångkulturella samhälle? Och varför inte inse att traditioner av olika slag konstituerar oss som individer (och tvärtom)?

Religion är inte en fråga om kyrka eller inte kyrka. Det handlar om vars och ens hjärta. Det kan inte den mest principfasta rektor ändra på.

Religionsfrihet som en mänsklig rättighet? Ja, det var titeln på en paneldiskussion vid den just avslutade International Studies Associations konferens i Montréal. Tanken var inte att ifrågasätta religionsfriheten, utan tvärtom att problematisera de konflikter mellan rättigheter som vi vet existerar.  Jason A Springs påpekade det faktum att religionsfriheten fortsätter att vara den mänskliga rättighet som oftast ifrågasätts som mänsklig rättighet. Just religionsfriheten missgynnas kanske mest av att vara utlämnad åt staterna egen förmåga att skydda rättigheterna eftersom religionsfriheten ofta står i opposition till statsmakten även i relativt demokratiska stater. Hans eget exempel var – inte så långsökt – rätten för muslimska kvinnor att bära hijab (religiös huvudduk) i Europa.

Den avgörande frågan är vad det är som skall skyddas – beteenden, yttranden, ritualer m m? Och vad gör en stat med religioner som bekämpar andra mänskliga rättigheter i kraft av sin egen frihet (ingen direkt ny fråga, men i alla fall).

Brett S. Heindl menade att det är vår definition av religion som är pudelns kärna. Om vi kunde se religion som ett pågående samtal mellan människor där syftet är ömsesidigt erkännande och en önskan att inte såra varandra alltför mycket (trying not to hurt each other so much) skulle möjligheten till jämlik religionsfrihet öka betydligt.

Såsom läget ligger är religionsfrihet som mänsklig rättighet en kollision mellan grupprättigheter och individuella rättigheter. Det går inte att sudda ort och dessa kan aldrig försonas fullt ut med varandra. I statens roll ligger därmed, inte att hålla sig borta utan tvärtom, att aktivt skydda religionsfriheten. Enligt Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skall staten skydda – inte nöja sig med att inte bryta mot – religionsfriheten.

Jag menar att balansgången mellan religionsfrihet som rättighet och andra rättigheter måste vara en statlig fråga i ett liberalt samhälle. Jag tror att vi måste bejaka de konflikter som olika religioner innebär liksom konflikter mellan religion och statsmakt om vi vill utveckla ett gott samhälle för alla medborgare. En stat som backar från debatten sviker vissa individers möjligheter och en stat som tar ställning för en viss religion förtrycker andra individer. Statens roll skulle kunna vara att avdramatisera religiösa beteenden, underlätta dialog mellan religiösa aktörer, utbilda och stödja offentliganställda så att de kan ge individer som behöver skydd från religiösa beteenden men också bejaka religiösa gruppers betydelse för avspänning i samhället. Staten bör inta en klassisk pragmatisk inställning, inte regelföljande och upprättande av principer.

Ett intressant projekt om stater brott mot religionsfrihet presenterades också i en annan panel av Jonathan Fox. Projektet är ett försök att grundligt både samla in data och att utvärdera konflikter mellan statsmakt och religion i internationell politik. Jag hoppas kunna återkomma till detta längre fram, men tills dess kan ni själva botanisera på projektets hemsida.

Religiösa människor har en gemenskap med varandra som gör dem lyckligare och mer tillfreds än andra. Utan att ännu ha haft möjlighet att läsa artikeln är det den slutsats jag drar av den undersökning som presenterades i SR Människor och tro idag. Artikeln publiceras i kommande nummer av American Sociological Review och författare är Robert Putnam och Chaeyoon Lim.

I tidigare undersökningar har också det faktum att religiösa människor tydligt uppfattar att deras liv har en mening lyfts fram som en viktig källa för att må bra. Att dela en sådan meningsskapande berättelse är förstås den starkaste grunden för en gemenskap, och för möjligheten att känna sig tillhörig i ett nätverk eller en grupp.

Religion är inte och har aldrig varit en privatsak, trots att denna föreställning gripit omkring sig. Religionens sociala sida är en nödvändig del av religionen själv, det är därför inte alls konstigt att undersökningar påvisar att det är just relationen till andra som är grunden för välbefinnandet. Samtidigt innebär det också att konflikter inom en religiösa grupp eller mellan religiöst motiverade grupper blir djupgående och svårlösta. I resurskonflikter finns alltid en möjlighet att förhandla och kompromissa, i en religiös konflikt kan förhandling vara en återvändsgränd. Sociala band, identitet och relationer är så djupt impregnerade av en religiös livsstil att konflikter kan te sig oöverstigliga.

Religion som gemenskapsfaktor innebär således att religion med nödvändighet är ett socialt fenomen, men också att detta fenomen skapar både möjlighet för både större glädje och djupare konflikter. Ett samhälle med religioner som skall leva sida vid sida måste därför förmå att ta till sig såväl religionens sociala identitet som dess konsekvenser – på gott och ont.

Nej, man får inte avstänga en elev från undervisning på grundval av att hon bär heltäckande religiös klädsel. Men varje fall måste prövas individuellt. Ungefär så tolkar jag Diskrimineringsombudsmannens beslut avseende en kvinna som genomgick en barnskötarutbilding iförd niqab. Debatten efter DO:s artikel och beslut har varit minst sagt het. Och frågan om heltäckande religiös klädsel väcker starka känslor hos gemene man. Nästan alla svenskar säger sig vara ”emot” heltäckande slöjor i skola och arbetsliv, men endast 20 procent är negativt inställda till den vanliga s k slöjan (eg. sjalett).

Personligen kan jag inte förstå de kvinnor som väljer att bära heltäckande klädsel och jag tror inte heller att det finns någon Gud som ställer krav på klädedräkten. En muslimsk bekant sa till mig att religionens regler skall ses som en slags prövning, ett test för att visa att man är lydig. Så har många religioner tolkats och använts patriarkalt, avseende kvinnornas ställning. Glöm inte att kvinnor under lång tid (fram till 1960-talet) inte fick klippa håret inom frikyrkliga kretsar, skulle ha hatt och inte kunde vara s k äldste. Själv hade jag under en tid i min ungdom just en böjelse för att hitta religiösa regler, när man är ung är det så mycket i det inre som är i rörelse. Ibland känns fasta ordningar då väldigt trygga och identitetsskapande. Så är det inte längre för mig, min Gud är kärlek och i hans kärlek finns inget tvång. Något som de allra flesta muslimer också håller med om. (Inget tvång i religionen, säger Koranen)

Jag blir dock djupt upprörd över de personer som självrättfärdigt menar att kvinnor skall förbjudas att bära denna klädsel t ex i skola och på de arbetsplatser där det rent praktiskt skulle vara möjligt. Journalisten Lars Åberg ställde häromdagen frågan i en krönika i GP varför de som tror på Gud inte får diskrimineras medan de som tror på jämställdhet tydligen får det. Jag är övertygad om att Åberg säger det han säger i största välmening. 

Men religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd i svensk grundlag, liksom i Europakonventionen, av goda skäl. Har alla glömt att de sekel av krig utkämpats i Europa just som krig mellan religioner? Har alla glömt Bartolomeinatten 1572? Har alla glömt 30-åriga kriget? Har alla glömt anti-semitismen? Har alla glömt förintelsen? Eller varför pietistiska utvandrare lämnade Norden för USA? Europa är en kontinent som plågats av religionskonflikter under hela sin historia – är det så konstigt att religionsfriheten därför fått ett särskilt skydd? Och man behöver inte gå så långt utanför Europa för att upptäcka hur religion blir en grund för förföljelse och t o m dödande.

Religion är något som omfattar hela människan. Det är inte en åsikt, ett beteende eller en attityd. Det är ett sätt att leva. Och det har alltid varit provocerande att religiösa grupper skiljer ut sig från normen i ett samhälle. Jag tror fortfarande på förnuftets kraft och är övertygad om att lika gammeldags som frikyrkofolket idag tycker att det var när kvinnor skulle ha ”knut i nacken” lika gammalmodigt kommer europeiska muslimer så småningom tycka att det är att dölja hela sin kropp. Men ju mer vi andra försöker med lagar och tvång dest hårdare kommer förstås den mindre gruppen att hålla fast vid sin rätt.

Den franske statsvetaren Bertrand Badie skrev för många år sedan att utmaningen för vårt moderna samhälle är att skapa reella förutsättningar för den unga muslimska flickan att göra ett verkligt fritt val – ett val som dock lika gärna kan leda till en religiös heltäckande klädsel som till en mer europeiskt anpassad ungdomsklädsel.

Läs också Marta Axner i samma fråga.

Igår kväll var vi ett dussin personer som trotsat snömassorna och samlades i Johannesberg Missionskyrka där jag – inbjuden av Förbundet för Kristen Humanism och Samhällsyn – pratade om religionsfrihetsbegreppet. Bakgrunden var att religionsfrihet idag diskuteras mer än på decennier, dels som en fråga om yttrandefrihet och dels som en fråga om tolerans mot främmande kulturer.

Religionsfriheten har ett påtagligt skydd i den svenska grundlagen. Den får inte inskränkas ens när andra friheter kan inskränkas. Det finns heller inget stöd för den märkliga tolkningen att religionsfrihet är en fråga om frihet från religion. Det finns visserligen ett skydd mot tvång att tillhöra trossamfund, men ingenting som innebär att samhället skall tillhandahålla någon form av religionsfri sfär eller att individen kan kräva att det offentliga rummet skall vara ”religionsfritt”.

Religionsfriheten är en positiv frihet för den enskilde som ges rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Religionsfriheten är således en frihet för den som vill utöva sin religion, aldrig för den som vill motarbeta den. Och vad mera är, religionsfrihet är den enda rättighet som aldrig får inskränkas genom lag. Som jag tidigare skrivit om så har religionsfriheten därmed en särskilt stark ställning i det svenska samhället.

Jag tror att religionsfrihet kan konstrueras dels som en sekulär frihet där den kopplas samman med friheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet, dels som en inom-religiös frihet där andra friheter bör ta hänsyn till religionsfrihetens behov. Stödet för religionsfriheten och konsekvenserna av det stödet avgörs av vilken av dessa föreställningar om religionsfrihet individen omfattar. Stora delar av debatten kring allt från Muhammedkarikatyrer till skolavslutning i kyrkan blir ologisk och intellektuellt svårbegriplig eftersom man inte håller isär de här begreppen.

Detta förhållande kommer jag att pröva och undersöka under de närmaste åren inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” finansierat av Stena A Olssons fond för forskning och kultur.

Tillägg 100227: Efter att ha lyssnat till ”Människor och Tro” från den 12 februari finner jag anledning att påpeka att svensk lag skyddar individens utövande av religion, själv eller med andra. Däremot innebär inte religionsfrihet att slippa kritik eller mothugg för hur jag utövar min religion. Inte heller är det brist på religionsfrihet att inte få ett jobb pga sin tro. Diskrimineringslagen är den som upprätthåller likabehandlingsprincipen i Sverige och den är inte någon grundlag.

Kategorier

Arkiv