You are currently browsing the tag archive for the ‘Leonard Cohen’ tag.

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

Annonser

There is a crack in everything, that’s how the light gets in, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” på skivan ”Future” från 1992. There must be some kind of way out of here, sjunger Bob Dylan i ”All along the Watchtower” först släppt på skivan ”John Wesley Harding” från 1967. Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:12.

Göran Greider har inspirerats av Dylans text till titeln på sin nya bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” som handlar om honom själv och om vänsterns svårigheter att bibehålla självförtroendet under de senaste 30 åren. Jag tror inte som Greider att det ”måste” finnas några vägar ”ut ur” det här samhället. I Dylans text är det gycklaren som blir tillrättavisad, ”vi har levt igenom det där” säger tjuven i texten. I Cohens text påminns vi om att alla krig har utkämpats förr och allting börjar om. Och hos Paulus ser vi oss själva i spegeln, om än dunkelt. Men där bakom spegelglaset, där finns det som då och då skiner igenom som en strimma, en spricka.

Vi människor är bundna vid den här världen, den här verkligheten och vid varandra. Världen är ofullkomlig och det finns ingen väg vare sig ut ur samhället eller ”udenom” svårigheterna som Peer Gynt bad om i Ibsens pjäs. Det vi kan uppleva är sprickan, strimman av ljus då och då. Och det är den som motiverar oss att gå vidare, att fortsätta försöka göra det goda som vi vill och inte det onda som vi inte vill. Det är glimten av ljus som faller in då och då över oss som får oss att se oss själva sådana som vi är – ofullkomliga och ändå fullkomligt älskade av den skapande Guden.

Det ligger en mycket djup insikt bakom Leonard Cohens ord: i allt finns en spricka, det är så ljuset kommer in. I den ofullkomlighet som vi och skapelsen är en del av faller hoppets strålar och strimmor in som ögonblicksbilder och gör oss medvetna om tillvaron. Inte för att vi skall lämna den, utan för att vi skall bevara hoppet om en bättre värld.

Var annars skulle vi finna motivationen att hjälpa och stötta varandra, sörja med varandra och glädjas med varandra när vi vet att döden alltid kommer? Sprickan i tillvaron är inte av ondo, det är där ljuset faller in.

Häromdagen satt jag ensam och åt min lunch på Södertörns Högskolas lunchrestaurang. Jag tittade ut genom fönstret, vilade blicken på snölandskapet. Vi satt fyra medelålders akademiker vid varsitt bord, alla vända åt samma håll och åt våra isterband. Vi tuggade och åt, tittade och läste i våra tidningar.

I Sverige sätter människor sig inte gärna bredvid varandra i matsalen eller på spårvagnen. Vi föredrar det där lilla utrymmet runt oss själva. Det är ett särdrag vi har, vi kan sägas vara världens mest individualistiska folk. Men kan man vara individ och ändå vara del i en gemenskap? Måste individualism och kollektivism alltid vara varandras motsatser?

Mitt svar är nej. Vår personliga identitet styr hur vi uppfattar världen. Identiteten är avgörande för att förstå varför du och jag handlar olika i samma situation – jag är metodist, kvinna, mamma, hustru, professor, medelålders och göteborgare för att ta några exempel. Men alla dessa individuella identiteter gör mig också delaktig av ett kollektiv, en grupp som har en gemensam berättelse om världen och vår plats i den.

Den kristna kyrkan har en fantastisk berättelse där alla får identitet och individualitet. Tyvärr har den organserade kyrkan inte alltid varit så bra på att föra fram Guds berättelse om skapelsen, men för den som kan sin bibel och har tampats med de andliga frågorna så framstår berättelsen som så mycket större än kyrkan. Jesus bejakade individen, han sa inte att vi måste klä oss på ett visst sätt eller tala på ett visst sätt för att vara välkomna. Hans berättelse handlar om skapelse, saknad, skuld, förlåtelse, försoning och återskapelse. När jag lyssnar till Leonard Cohens eller Bob Dylans sånger undrar jag om det är deras religiösa arv som får miljoner människor att älska dem. När Bob Dylan i sin ”Every grain of sand” talar om sparvarna som är räknade eller när Leonard Cohen talar om de drunkade och vänder på historien om Jesus som går på vattnet i sin ”Suzanne” – ja då är det en evig historia som berättas.

Jag tror att kyrkan underskattar sin roll som berättare, att möta individerna med en berättelse där det finns plats för oss alla är kanske den största gåva en människa kan få. Och nästa vecka skall jag sitta i lunchmatsalen och titta ut och tänka på att jag har en plats i Guds stora berättelse om skapelsen.

(Denna text har också publicerats i S:t Jakobs församlingblad no 1 2010)

Kategorier

Arkiv