You are currently browsing the tag archive for the ‘flyktingpolitik’ tag.

Under den senaste veckan har kriget i Syrien gått in i en grymmare fas än på länge. Flygbombningar över den belägrade staden Aleppo i nordvästra Syrien dödar barn och andra civila varje dag. De flesta källor är överens om att det är ryska plan som bombar, och att de gör det för att stödja den syriska Assad-regimens möjligheter att sitta kvar efter den vapenvila som till slut måste komma.Det är grymt, cyniskt och med tanke på hänsynslösheten antagligen i det närmaste krigsbrott. Kriget i Syrien är ett blödande sår som lamslår möjligheterna till social och ekonomisk utveckling i hela regionen.

Som kristen kan jag inte se att vi kan tala om något annat än kriget i Syrien. Så länge detta krig fortgår, nu i mer än fem åt, måste barmhärtigheten tala. Vi borde ägna all vår politiska uppfinningsrikedom åt att komma på lösningar till hur flyktinglägren i Libanon, Turkiet och Jordanien kan stödjas, hur de mest behövande kan slussas till säkra länder i Europa och Nordamerika, och hur vi kan få ut ännu fler skadade och sjuka från krigsskådeplatserna inne i Syrien. Vi borde tala om hur vi kan stärka de humanitära insatserna med sjukvård och mat, med skola och ordnade förhållanden för alla de familjer som flytt och de som inte kan fly. Sverige som land borde på varje ministermöte i EU avsluta med att säga ”För övrigt anser jag att kriget i Syrien måste få ett slut”. Ingenting annat är egentligen viktigare för Europa, västvärlden och framför allt för de människor som varje dag plågas av det utdragna kriget. Och ändå händer inte detta.

Min uppfattning är att vi i Sverige – och förstås hela EU – kan och bör ta emot många fler flyende från Syrien, vi kan och bör ta emot på det sätt som vi tar emot kvotflyktingar, via legala och säkra vägar, och det enda villkoret för ett uppehållstillstånd borde vara att de kommer från Syrien.

Jag har barnbarn, när jag ser de sargade och skadade barnen på bilderna från Aleppo eller från flyktinglägren runt Syrien tänker jag på mina barnbarn – de växer upp i trygghet, går till förskolan, tas omhand av kärleksfulla föräldrar och kan somna gott varje kväll. Ingenting av detta ges till barnen i Syrien, där finns istället barn som är äldre än mina barnbarn men som aldrig upplevt något annat än krig.

Söndagens bibeltexter handlar om änglar, det är den Helige Mikaels dag. Ingen av oss är några änglar, men de människor som utför barmhärtighetens handlingar i Syrien just nu måste nog betraktas som änglar. Och jag ber att de skall behålla styrkan och att vi andra skall förmå att ge dem det stöd de förtjänar. Det minsta vi kan göra är att be, be för fred och be för barmhärtighet. Kanske finns det någon änglavinge som sveper över Aleppo ändå.

***

Bitte Hammargren skriver här i SvD om varför Ryssland bombar Aleppo.

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.

Vi lever i fastetiden. En förberedelse för påsken och mottagandet av den nåd som Gud ger uttryck för genom Jesu död på korset. Fastan är en tid för eftertanke, för att sjunka djupare ned i den osjälviska kärlekens hav. Morgondagens söndag har temat ”Den kämpande tron” och en av de gammaltestamentliga texterna är från Jesaja 61: ”Han har sänt mig… att förkunna frihet för den fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från vår Gud”.

I denna tid pågår en jakt på människor i Sverige idag. Den kallas REVA. (REVA är en förkortning av av ”Rättssäkert och Effektivt Verkställighetsarbete”.) REVA är en reva i vår civiliserade demokrati men också en nationellt prioriterad verksamhet för gränspolisen i Sverige sedan regeringen i polisens regleringsbrev* krävt att avvisningar av asylsökande som fått avslag på sin ansökan om asyl måste öka.

I regleringsbrevet för 2013 anges att:

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.  Rikspolisstyrelsen ska redovisa andelen inkomna ärenden där identitetsuppgifter, nödvändiga för att genomföra avvisnings- eller utvisningsbesluten, inte har säkerställts vid överlämnandet. Vidare ska Rikspolisstyrelsen redovisa andelen ärenden där nödvändiga identitetsuppgifter har säkerställts av Polisen samt huruvida detta har krävt kompetens och befogenheter som endast Polisen besitter. Av redovisningen ska framgå vilka huvudsakliga åtgärder Polisen vidtagit för att säkerställa identitetsuppgifterna. Utöver återrapporteringen i årsredovisningen ska en delredovisning omfattande perioden januari till och med augusti lämnas senast den 1 oktober 2013.

Som framgår av citatet ovan är avvisningarna en prioriterad fråga för regeringen och identitetskontrollerna en väg för att åstadkomma detta. Polisen kan till och med återrapportera med stolthet att det är just polisens kompetens som krävs eftersom de kan begära identitetshandlingar om någon begår ett brott (t ex plankar i tunnelbanan). Men i regleringsbrevet finns en mängd andra ting att prioritera, mängdbrott och brott där barn och unga är inblandade till exempel. Hur polisen väljer att nå målet om ökad avvisning är inte föreskrivet i regleringsbrevet utan är istället en fråga för myndigheten.

Det är ovärdigt en human och modern demokrati att uttryckligen jaga personer för att ta reda på om de är illegalt i Sverige. Visserligen är det ett brott mot lagen att vara här, men en människa förlorar inte sina mänskliga rättigheter bara för att hon vistas på en plats där hon inte har uppehållstillstånd. Och det är bakgrunden till att s k papperslösa (de som inte har papper på att de får vara i Sverige) numera fått utvidgade möjligheter till skolgång och sjukvård. I Sverige har vi en skyldighet att tillse att alla som vistas här tillförsäkras sina individuella rättigheter avseende personlig integritet, liv, egendom, politiska friheter och rätt till vård och omsorg. Ibland är dessa första-hands-rättigheter också en orsak till verkställighetshinder (svår sjukdom t ex) något som skall prövas i varje enskilt fall.En människa har alltid rätt att få skydd för sina oeftergivliga rättigheter, huruvida hon har papper på vem hon är eller får vara där hon är är ointressant.

Och, inte minst viktigt, i flera fall har asylprövningen inte riktigt visat sig vara så rättssäker som vi förväntar oss. Principen bör alltid vara att tro på den som säger sig vara allvarligt hotad till livet eller kan kastas i fängelse, utsättas för tortyr eller motsvarande.

REVA underblåser ett misstänkliggörande i vårt samhälle, en rädsla och osäkerhet. För polisen måste det vara omöjligt att samtidigt försöka skapa förtroende hos grupper av invandrare som kommer från länder där polis och militär just använt sitt våldsmonopol i repressiva syften. Hela verksamheten bär ju också bedräglighetens prägel eftersom syftet med att gripa gratis-åkare inte har med det brottet att göra utan bara är en undanmanöver för att kunna kringgå den lag som säger att polisen inte kan använda sig av sitt våldsmonopol utan välgrundad anledning.

Hela agerandet är inhumant, ovärdigt och motbjudande. Och det är vi väldigt många som anser. Regering och polismyndighet delar på ansvaret för det som sker, men det är vårt medborgerliga ansvar att kräva att det får ett slut. Nu. Som kristen finns jag i denna världen för att förkunna nåd och befrielse. Jag motsätter mig därför att det som sker med de papperslösa just nu sker i mitt namn.

 

PS. Kan inte låta bli att tänka på de vise männen som inte lydde Herodes och rapporterade om den där flyktingfamiljen med sin lille nyfödde Jesus. De tog helt enkelt en annan väg tillbaka hem. De ville inte bli en del av en repressiv politik från den romerska ockupationsmakten. DS.

* Ett regleringsbrev är regeringens sätt att styra sina myndigheter mot önskade mål.

De senaste dagarna har jag återigen tagit del av svensk flyktingpolitik i dessa sämsta form. En man skall skickas tillbaka till Libyen trots att en bekant till honom som skickades dit dog i fängelse strax efter, en pappa till ett nyfött barn i Sverige skall åka till Bagdad och söka uppehållstillstånd (eg. Jordanien då ambassaden i Bagdad inte har tid…) eftersom översättning av hans arabiska pass inte gjorts korrekt och ingen har talat om för kristna irakier att om de ansöker hos Europadomstolen kan deras återsändande inhiberas. I vart och ett av dessa ärenden får vi höra t ex verksamhetschefen på avdelningen för asylprövning Fredrik Beijer eller för den delen den alltid lika nallebjörnslike generaldirektören för migrationsverket Dan Eliasson förklara att lagen säger si och så och man från verkets sida inget kan göra. Därefter brukar migrationsminister Tobias Billström dyka upp för att förklara att den här typen av ärenden numera avgörs i domstol så han kan heller inget göra.

Jag är säkert både naiv och enfaldig men en statlig myndighet som agerar så byråkratiskt och så enfaldigt kallar jag flat, viljelös och oengagerad. Det är den statliga myndighetens uppgift att påtala för den verkställande makten om de lagar som antagits av riksdagen eller de förordningar som utfärdats från regeringen inte fungerar. För visst begriper de här personerna att de ärenden som ovan nämnts är systemfel och att konsekvenserna knappast är de avsedda. Tjänstemännen är inte alls dumma. De bara väljer att ducka.

I Sverige har vi fått en allt ökande tro på någon slags neutral deus ex machina som inte tar hänsyn till någon eller något och just därför är rättvis. Att rättvisa är ungefär detsamma som slumpen, randomisering eller tillämpandet av en abstrakt princip. Vad som helst är bättre än att en engagerad människa fattar ett gott beslut utifrån situationen. För då kan det ju – ve och fasa – hända att inte exakt samma beslut skulle ha fattat i ett anant fall. Nej, så klart, eftersom ingen situation är den andra lik. En sådan abstrakt rättvisa är steril, infertil och t o m död. Det var en sådan rättvisa som Salomo använde för när två kvinnor trätte om ett barn. (1 konungaboken 3:14-27) Båda påstod att barnet var deras. När Salomo inte såg någon möjlighet till en kompromiss bslutade han att hugga barnet mitt itu så att kvinnorna fick varsin del. Som avsett skrek då den ena kvinnan: -Nej, ge det till henne du får inte döda barnet. Varvid Salomo insåg att denna kvinna, som ömmade för barnet, var den verkliga modern och återbördade barnet till henne.

Var är den verkliga modern i dessa flyktingärenden? Var är den tjänsteman som tar sitt värv och sin mänsklighet på allvar och säger STOPP! vi kan inte ha det så här? Tystnaden inom migrationsverket och departemtet är skriande. Vi kommer att dömas en dag inte för det vi gjorde mot dem vi älskar och mot dem som gjort gott mot oss. Inte heller för det vi gjorde mot dem som är lika oss. Vi kommer att dömas för vad vi gjorde mot dessa mina minsta, samhällets olyckbarn och de som är helt utlämnade till vårt omsorg.

Jag trodde att vi efter nazityskland aldrig mer skulle få höra frasen ”jag bara lydde order” i Europa på allvar. Det isar mitt blod att höra tjänstemän och generaldirektörer säga just detta, med lite andra ordvändningar, med lena och välmenande röster. 

Inte vet jag men kanske var det Cecilia Malmströms istadiga och likalydande svar på reportrarnas frågor om Sverige skulle sluta skicka tillbaka flyktingar till Grekland som ändå blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hon sa varje gång: ”Sverige behöver inte skicka tillbaka asylsökande. Det finns undantag.” Och nu skickar inte Sverige tillbaka asylsökande till Grekland. Det behövs bara att en enda människa på rätt position tar ställning och bejakar mänskligheten före paragraferna.

En enda människa. Det kan vara jag. Eller du.

Kategorier

Arkiv