Söndagen den 10 mars 2024 var Midfastosöndagen. Temat för söndagen var ”Hoppet och Tron” i enlighet med det alternativa kyrkoår, baserat på Efesierbrevet, som Equmeniakyrkan lanserat detta år. Jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.
(Text: Efesierbrevet 1:18-21; Johannes 14:25-29; Psaltaren 23:1-3)
Några nyckelmeningar ur dagens texter:
- Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror
- Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
- Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Hur kan någon säga till oss idag att vi inte skall känna oro? Att vi inte skall tappa modet? Hur kan någon tro att det budskapet skall nå fram och hur kan någon tro att det är ett rimligt budskap i den tid vi lever i? Är det inte naivt, eller för att vara helt explicit, är det inte rena dumheterna?
Känn ingen oro och tappa inte modet. Jojo. Det låter något det. Vi återkommer till det.
Albert Einstein, en av historiens mest kända och mest lysande vetenskapspersoner, introducerade i början av 1900-talet den allmänna relativitetsteorin. För Einstein var rum och tid en enda enhet, ”rumtid”. Rumtiden kan man tänka på som ett tyg, en väv som kan sträckas och komprimeras, böjas och vrängas ut och in. Som ett lakan ungefär. När du tar ett lakan, ställer dig utomhus i solen, vevar runt lakanet det fortaste du kan uppstår ett dovt ljud, en ton. Då flyttar du runt tillräckligt mycket materia tillräckligt snabbt för att åstadkomma en vågrörelse som fortplantar sig utåt i universum. Så uppstod universum menade Einstein. Einstein visste teoretiskt att det fungerade så men i vår tid går det att mäta. Förra sommaren lyckades en grupp astronomer i Nordamerika belägga en vibrerande ton i universum, en vågrörelse som är så liten att den inte kan upptäckas annat än genom extremt fina mätningar över många år. Forskarna noterade att tonen, eller tänk dig krusningen på ytan av en sjö, kom från en pågående rörelse i universum som inte kan härstamma från något annat än universums uppkomst. Den här krusningen, tonen eller vibrationen, vad vi nu vill kalla den, återfinns i allting som finns, i varje atom i världen och i varje cell i våra kroppar.
För mig är den här kunskapen nästan övermäktig, jag kan inte förstå konsekvenserna av den eller innebörden av den. Vi är här och nu, i rummet och tiden, och vi ser allt som en spegelbild. När Paulus skrev så i Korintierbrevet var speglarna dunkla; tänk dig ett fönster, att du ser dig själv i fönsterglaset istället. Det är vad vi vet om tillvaron, vi har inte tillgång till sanningen med stort S. Den finns, och vi arbetar oss allt närmare för det är sådana vi människor är. Vi drivs kollektivt av en stark vetgirighet. Och jag gläds över nya upptäckter och nya insikter. Just den här nyheten gjorde mig dock medveten på ett nytt sätt om hur vetenskap och tro kan leva tillsammans. Upptäckten av krusningen i universum, den som går ända in i mina celler, den gestaltar för mig min övertygelse som Guds oavbrutna närvaro i vår värld. Om mina celler vibrerar i takt med universums skapelse är det knappast orimligt att mitt medvetande också vibrerar i takt med den Helige Ande.
Men hur var det då med oron och hoppet?
Låt oss lyssna till inledningen av den del av musikalen ”Befriad” som heter just ”Min frid ger jag er”. ”Befriad” skrevs av Lars Mörlid och Peter Sandwall och framfördes av gospelkören Choralerna, första gången i mars 1973, för mer än femtio år sedan. För mig i tonåren var Choralerna något närmast ouppnåeligt när man fick nöja sig med att kanske få vara med i den egna ungdomskören. Den här musikalen bygger i sin helhet på Johannesevangeliet och är väl värd att lyssna på än idag. Låt oss lyssna på när Lars Mörlid sjunger inledningen till det avsnitt som handlar om när Jesus talar om att han skall återvända till fadern:
Strax innan orden ”Känn ingen oro och tappa inte modet” talar Jesus alltså om sin frid, den frid som han ger åt oss i världen. Han skiljer väldigt tydligt på den frid som ”världen” ger och den frid som han lämnar efter sig till lärjungarna. Den Helige Ande, hjälparen som det står i texten, skall påminna oss och även lära oss att leva i linje med det Jesus predikade under sitt liv. Men friden är något annat. Anden och friden är inte samma sak, Anden är aktiv och närmast en inre lite påträngande röst som både risar och rosar våra beslut och bedömningar. Att släppa fram anden i oss innebär att ge plats för Guds kärlek, för det goda som vi har och trycka tillbaka det onda som också finns i oss alla. Men friden, nej det är något annat.
Tänk på den där vibrationen igen. Universum vibrerar. Eller en bild som jag har lätt för, se en insjö framför dig, en solig dag i april, himlen är isblå och vinden är fortfarande lite kall, sjön ligger alldeles blank framför dig. Du tar några steg ut på bryggan, ytan krusas som en effekt av flytbryggans rörelse under dina steg, du ser de små vågrörelserna smita iväg långt utåt sjöns mitt. Du står stilla men krusningarna bara fortsätter, längre och längre bort tills du inte ser dem längre. Guds frid är som krusningarna på vattenytan, som vibrationerna i universum, de fortplantar sig in i dig och mig. Och när vi rör oss i den friden upprätthåller vi krusningarna. Om du tar ett par steg på flytbryggan så krusas vattenytan igen och samma mönster återupprepas.
När Jesus talar om sin frid så talar han inte om skönt soffhäng en fredagskväll framför en bra film med chips och nötter. Han talar inte heller om frid i meningen frånvaro av våld och ondska. Jag tror att när Jesus säger inte det som världen ger så menar han istället den fasta förvissningen om Guds närvaro hos oss och den kärlek som varje människa omfattas av. Den friden är en gåva, en Guds gåva till oss som vi kan ta emot eller kasta bort. Och den friden finns där hela tiden, precis som vibrationerna i universum eller krusningarna på sjöns yta.
Och det är med tanke på den friden som Jesus säger Känn ingen oro och tappa inte modet. Först friden. Sedan förtröstan. Inte tvärtom.
Den tid vi lever i nu upplevs som mörk och svår. Men mänskligheten har varit utsatt för ondskan och mörkrets makter många gånger förr och ändå tagit sig igenom. Det finns så mycket av ondska i världen, jag vill inte nämna något men var och en av oss har saker som vi oroar oss för, saker som absolut får oss att tappa modet nu och då. Vad betyder det då att finna den frid som Jesus talar om?
Att finna frid hos Gud är att acceptera att världen inte är sådan som de flesta av oss skulle önska. Försoning. Försoning med världen och med sig själv. Ordet försoning är ett av de vackraste jag vet. Ordet har flera olika betydelser, om man tittar på ordets historia; men ett av dem är att förlika sig, att fördra något, finna sig i eller foga sig i något. Att Gud försonade världen med sig själv genom Kristi död är en teologisk sanning. Men att försonas med det faktum att världen inte är perfekt, att jag inte är perfekt och att ingen annan är det heller, det är något annat. Försoning i det avseendet är att inse sin egen litenhet, men också sin styrka. Att vila i det faktum som Stig Dagerman skrev i en av sina dagsedlar: Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Missmod och oro får inte paralysera mig som människa.
Den frid Jesus talar om är en förvissning om att Gud är med oss, att vi vandrar tillsammans med honom, att han leder oss på rätta vägar och ger oss ny kraft när vi behöver. Inom ramen för den friden kan vi arbeta för Guds rike och för att sprida Guds kärlek. Att ta emot den frid Jesus lämnar åt oss är inte att sitta glad i kyrkan och tänka på hur förträffligt vi har det. Att ta emot friden är istället en förutsättning för att vi skall våga tro att det vi gör och det vi åstadkommer, ledda av den helige ande, också bidrar till att sprida Guds rike på jorden. Och det handlar inte om att alla skall komma hit till kyrkan eller att alla skall vara med på våra konserter; att sprida Guds rike är att jag själv bidrar till att Guds handlande med mänskligheten kommer andra människor till del. Och skall jag orka det och våga stå upp emot missmodet och ängsligheten, så krävs den förvissning om Guds närvaro som friden utgör.
Universum vibrerar. Jag vibrerar med universum. Guds frid, som ju övergår allt mänskligt förstånd, vibrerar ut över vattnet, över skogarna och över haven. Att vila i förvissningen om Guds skaparkraft, i förvissningen om att världen en gång kommer att bli hel och att Gud en gång skall visa sig för oss i hela sin härlighet – det är innebörden av den frid som Jesus ger. Och den friden öppnar oss för handling, att möta andra människor och för att förändra oss själva. Det är det hopp vi är kallade till.
Predikstolen i St Jakobs kyrka, Göteborg, den 10 mars 2024
Emmausvandrarna 