You are currently browsing the tag archive for the ‘mänskliga rättigheter’ tag.

Religionsfrihet som en mänsklig rättighet? Ja, det var titeln på en paneldiskussion vid den just avslutade International Studies Associations konferens i Montréal. Tanken var inte att ifrågasätta religionsfriheten, utan tvärtom att problematisera de konflikter mellan rättigheter som vi vet existerar.  Jason A Springs påpekade det faktum att religionsfriheten fortsätter att vara den mänskliga rättighet som oftast ifrågasätts som mänsklig rättighet. Just religionsfriheten missgynnas kanske mest av att vara utlämnad åt staterna egen förmåga att skydda rättigheterna eftersom religionsfriheten ofta står i opposition till statsmakten även i relativt demokratiska stater. Hans eget exempel var – inte så långsökt – rätten för muslimska kvinnor att bära hijab (religiös huvudduk) i Europa.

Den avgörande frågan är vad det är som skall skyddas – beteenden, yttranden, ritualer m m? Och vad gör en stat med religioner som bekämpar andra mänskliga rättigheter i kraft av sin egen frihet (ingen direkt ny fråga, men i alla fall).

Brett S. Heindl menade att det är vår definition av religion som är pudelns kärna. Om vi kunde se religion som ett pågående samtal mellan människor där syftet är ömsesidigt erkännande och en önskan att inte såra varandra alltför mycket (trying not to hurt each other so much) skulle möjligheten till jämlik religionsfrihet öka betydligt.

Såsom läget ligger är religionsfrihet som mänsklig rättighet en kollision mellan grupprättigheter och individuella rättigheter. Det går inte att sudda ort och dessa kan aldrig försonas fullt ut med varandra. I statens roll ligger därmed, inte att hålla sig borta utan tvärtom, att aktivt skydda religionsfriheten. Enligt Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skall staten skydda – inte nöja sig med att inte bryta mot – religionsfriheten.

Jag menar att balansgången mellan religionsfrihet som rättighet och andra rättigheter måste vara en statlig fråga i ett liberalt samhälle. Jag tror att vi måste bejaka de konflikter som olika religioner innebär liksom konflikter mellan religion och statsmakt om vi vill utveckla ett gott samhälle för alla medborgare. En stat som backar från debatten sviker vissa individers möjligheter och en stat som tar ställning för en viss religion förtrycker andra individer. Statens roll skulle kunna vara att avdramatisera religiösa beteenden, underlätta dialog mellan religiösa aktörer, utbilda och stödja offentliganställda så att de kan ge individer som behöver skydd från religiösa beteenden men också bejaka religiösa gruppers betydelse för avspänning i samhället. Staten bör inta en klassisk pragmatisk inställning, inte regelföljande och upprättande av principer.

Ett intressant projekt om stater brott mot religionsfrihet presenterades också i en annan panel av Jonathan Fox. Projektet är ett försök att grundligt både samla in data och att utvärdera konflikter mellan statsmakt och religion i internationell politik. Jag hoppas kunna återkomma till detta längre fram, men tills dess kan ni själva botanisera på projektets hemsida.

Annonser

Igår kväll var vi ett dussin personer som trotsat snömassorna och samlades i Johannesberg Missionskyrka där jag – inbjuden av Förbundet för Kristen Humanism och Samhällsyn – pratade om religionsfrihetsbegreppet. Bakgrunden var att religionsfrihet idag diskuteras mer än på decennier, dels som en fråga om yttrandefrihet och dels som en fråga om tolerans mot främmande kulturer.

Religionsfriheten har ett påtagligt skydd i den svenska grundlagen. Den får inte inskränkas ens när andra friheter kan inskränkas. Det finns heller inget stöd för den märkliga tolkningen att religionsfrihet är en fråga om frihet från religion. Det finns visserligen ett skydd mot tvång att tillhöra trossamfund, men ingenting som innebär att samhället skall tillhandahålla någon form av religionsfri sfär eller att individen kan kräva att det offentliga rummet skall vara ”religionsfritt”.

Religionsfriheten är en positiv frihet för den enskilde som ges rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Religionsfriheten är således en frihet för den som vill utöva sin religion, aldrig för den som vill motarbeta den. Och vad mera är, religionsfrihet är den enda rättighet som aldrig får inskränkas genom lag. Som jag tidigare skrivit om så har religionsfriheten därmed en särskilt stark ställning i det svenska samhället.

Jag tror att religionsfrihet kan konstrueras dels som en sekulär frihet där den kopplas samman med friheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet, dels som en inom-religiös frihet där andra friheter bör ta hänsyn till religionsfrihetens behov. Stödet för religionsfriheten och konsekvenserna av det stödet avgörs av vilken av dessa föreställningar om religionsfrihet individen omfattar. Stora delar av debatten kring allt från Muhammedkarikatyrer till skolavslutning i kyrkan blir ologisk och intellektuellt svårbegriplig eftersom man inte håller isär de här begreppen.

Detta förhållande kommer jag att pröva och undersöka under de närmaste åren inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” finansierat av Stena A Olssons fond för forskning och kultur.

Tillägg 100227: Efter att ha lyssnat till ”Människor och Tro” från den 12 februari finner jag anledning att påpeka att svensk lag skyddar individens utövande av religion, själv eller med andra. Däremot innebär inte religionsfrihet att slippa kritik eller mothugg för hur jag utövar min religion. Inte heller är det brist på religionsfrihet att inte få ett jobb pga sin tro. Diskrimineringslagen är den som upprätthåller likabehandlingsprincipen i Sverige och den är inte någon grundlag.

I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.

I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder ”stämpla” eller ”inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara ”stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.

En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet – en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.

Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett ”politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter – men det måste också till fler utbildningsplatser!!

Kategorier

Arkiv