Predikan: Ingen kommer in i Guds rike av egen kraft

Söndagen den 16 oktober 2022 var den artonde söndagen efter trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att lyssna i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är den gammaltestamentliga texten och evangelietexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Femte Mosebok 30:11-16 Mark 10:17-27. Psalm 96 ”Öppna mig för din kärlek” samt 774 ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”)

Jag tyckte det här var svåra texter. Svåra då jag tillhör den grupp i världen som mest av allt liknar den unge rike mannen som Jesus ber sälja allt han äger, men också för att jag är en person som uppskattar ordning och reda och klara mål i tillvaron. Jesus vänder upp och ned på sådana som jag. Den tydliga strukturen i form av lagar och regler är inte viktig tycks texterna säga, vad som räknas är rösten i ditt inre. Vad som räknas är ditt sinnelag, ditt hjärta, din instinkt och din kärlek till världen och människorna i den. Men, vart tog ordningen, strukturen, tydligheten vägen, tänker jag? Blir det inte bara kaos och hippieliv då?

Låt oss ta det från början. Att lagen inte frälser oss, inte räddar oss eller återupprättar vår relation till vår skapare genomsyrar dagens texter. Betyder det att lagen är fel? Att regler och uppförandekoder kan kastas på sophögen? Jag skulle vilja svara nej på den frågan givet dagens texter.

I Gamla testamentets text från femte Mosebok sägs om den lag som Gud ger sitt folk att ”dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi kan säga att buden som ges till oss från vår skapare inte är något som kommer utifrån, som läggs på oss från himmelen eller hämtas bortom haven som det står i texten. Inte alls. Buden som vi får, och kan läsa om i bibeltexterna, återspeglas i vårt inre därför att vi är Guds skapade varelser. När du vänder tillbaka till Gud, som det står tidigare i texten, då blir det alldeles självklart vad som förväntas.

Eftersom vi alla har en gnista av Gud i oss, en gnista vars värme och ljus vi antingen kan täcka över och släcka så gott det går, eller värna och underhålla, så finns dessa bud på det sättet nedlagda i oss. Som jag ofta återkommit till så tror jag att lyssnandet handlar om bönen, men också om att lyssna på Gud i det stilla suset i träden, i pulsens slag i kroppen och i tankarna som finns i min hjärna. Att lyssna i tro är att låta den egna rösten höras och stämma den, som man gör med en gitarr, med bibelordet som utgångspunkt. Att lyssna i tro är att låta den inre rösten, bibelordet och bönen samspela. Det blir en sång, kanske i flera stämmor men alltid i harmoni. Ordning och inre röst finner varandra, det finns ingen motsättning mellan en struktur och tydlighet å ena sidan och den instinkt av barmhärtighet, kärlek och omsorg som vi alla har nedlagt i oss. Tvärtom stödjer de varandra.

När vi då övergår till den unge mannen som äger mycket, en privilegierad människa i dåtidens samhälle, ungefär som de flesta svenskar om vi gör en global jämförelse, tar vi nästa steg. Mannens uppriktiga vilja och förmåga, om vi får tro honom själv, att följa alla regler hjälper honom inte. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga säger Jesus än för en rik man att komma in i Guds rike. Ingen av oss skulle klara det testet, vi är alla misslyckade. Vi är inte rättfärdiga för att vi lever ett liv där vi håller oss till reglerna. Det är omöjligt, säger Jesus, och det är ju vad mannen också känner. Han vänder sig om och går. Han är ledsen, han kommer inte att klara detta trots sin starka vilja och sin utmärkta vandel. Så är det för oss alla, och det är ju en tröst.

Men när mannen gått sin väg (synd att han inte stannade) så säger Jesus – som svar på lärjungarnas förtvivlade frågor när de inser ju logiken i det Jesus säger – att för människan är det omöjligt, men inte för Gud.

Jag tillhör dem som under åren tittat på de tecknade filmerna i ”Kalle Anka på julafton” under åren. Julafton kl tre är en tidpunkt när min generation, som inte växt upp med datorer och streamad film, kunde titta på Disney-filmer utan att behöva gå på bio. I den numera första filmen skall Kalle Anka campa i djungeln för att fotografera fåglar. Eftersom Kalle sett fram emot en fin helg med kameran blir han ganska störd av en viss fågel som dyker upp hela tiden. Fågeln kallas aracua och dyker upp överallt; den förstör kolibriernas vackra framträdande just när Kalle skall fotografera dem och aracuan försöker också få flytta in hos Kalle. Till slut blir Kalle väldigt arg, och aracuan inser att Kalle är på krigsstigen. Aracuan flyr med Kalle efter sig. Och då ser vi plötsligt en klippa framför fågeln, en klippa som är massiv och alla åskådare drar slutsatsen att nu, ja nu kommer Kalle att få tag i marodören, det finns ju ingenstans att fly. Det är omöjligt att ta vägen någonstans.

Men då ritar den uppfinningsrika aracuan en dörr på klippan, tar i handtaget, öppnar och försvinner in i stenen. När Kalle försöker springa samma väg finns bara en grov och hård berghäll och han slår sig illa i huvudet.

För Gud är ingenting omöjligt. Relationen mellan Gud och människa är transcendent, det betyder att den överskrider tid och rum och den sorts förståelse av tillvaron som vi människor har. Jag ser den uppritade dörren på berghällen och hur aracuan försvinner in i berget som en illustration av ett sådant överskridande av tid och rum. Det Jesus pekar på är inte att det är fel att lyda lagen eller att ha ordning och reda på sitt liv. Han säger istället att det är bara om vi är beredde att ta ett steg ut i tro, att lyssna på Guds röst i vårt inre i förtröstan på Guds allmakt, som vi kan komma in i Guds rike.

Den unge mannens rikedom var inte hans problem; om man vill dra ut en principiell slutsats av berättelsen så var det mannens materialism som var problemet. Han var fixerad vid det yttre, vid att han varit rättfärdig genom att hålla lagens bud, vid att han gjort allt man kunde kräva och vid sin kärlek till sin privilegierade position. Han var bunden av det materiella, det som syns och det som märks, men han hade inte lyssnat till den inre rösten. Jesus säger till mannen att han skall sälja allt han äger och följa honom. Mycket få av oss skulle kunna sälja allt vi äger, så enkelt är det inte. En sådan handling sätter oss i konflikt med omvärlden, med familj, vänner och arbetskamrater. Samhället skulle inte acceptera en sådan handling utan betrakta den som ytterst ansvarslös; skall jag som har en inkomst och kan försörja både mig själv och några till ligga samhället till last bara för att jag sålde allt jag ägde? Och om jag ger bort allt jag äger, till vem och hur skall jag ge det så att det inte skapar mer konflikt eller elände? Sådana donationer kräver eftertanke och långsiktighet.

Jag läser texten som en skarp uppmaning att göra sig oberoende av det materiella, att frigöra sig från den status och position som pengar och egendom ger. Det är efterföljelsen som är det centrala, efterföljelsen kanske innebär att du faktiskt säljer eller ger bort en massa av det du äger. Men det är inte den handlingen som ger dig inträdet till Guds rike, det är efterföljelsen. En efterföljelse som innebär lyssnande till den inre röst som manar till barmhärtighet, omsorg, kärlek och förtröstan.

Det omöjliga blir möjligt i relation till Gud. Jesus Kristus tog på sig det omöjliga uppdraget att i vårt ställe uppfylla det som krävdes i vår relation till Gud, att stiga ned i dödsriket för att en gång för alla betala priset. Det är i sig en omöjlig tanke, men det är också nåden och försoningen som Kristus åstadkom med sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Det är omöjligt, och obegripligt, det är transcendent, alltså det överskrider tid och rum och vår fattningsförmåga. Och detta stora mirakel finns också i vårt inre, som en inre röst som påminner oss om att vi alla, alla utan undantag är skapade av Gud.

I dessa dagar får vi påminna varandra om vad det innebär att vi alla är skapade av Gud, att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd för att nå Guds rike. Ditt medborgarskap, ditt språk, din hälsa, din ålder, ditt förstånd eller din vandel spelar ingen roll – Jesus dog för alla, Gud skapade oss alla, vi har alla en möjlighet att återupprätta vår relation till Gud och ingen enda av oss kan skryta med sin egen prestation i detta avseende.

Vi är alla som barn som kommer hem på kvällen efter en dag i skola och med kompisar och möts av en vänlig famn, Guds famn står alltid öppen. För alla. För alla, utan undantag. Vi har inte rätt att behandla en enda av oss som något annat än just det vi är, Guds skapelser som han älskade så oändligt att han sträckte ut sin hand till försoning och upprättelse, över tid och över rum, genom årtusendena och årmiljonerna, bortom tideräkning och generationer. Ingen kan komma in i Guds rike av egen kraft – vägen är att tro, att som filosofen Sören Kierkegaard uttryckte det, kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup (vilket är drygt tolv mil eller tolv gånger djupare än Marianergraven i Stilla Havet) det är att tro. Gud kan inte fångas in i den ordning vi skapar, vi måste lita på att Gud visar sig i den röst och de instinkter som vi i en relation till Gud utvecklar.

Lyssna i tro, det är att stanna upp och lämna fixeringen vid det egna jaget, den egna positionen och jakten på nya triumfer, för att i stället reflektera över vad Gud vill med mitt liv, vad just jag i den situation jag befinner mig kan göra för att följa Jesus. Gud står vid sitt ord, han överger oss inte. Vår förtröstan motsvaras av hans trofasthet. Men vi måste i denna politiskt bullriga och mycket svåra tid i vårt land nu verkligen stanna upp och ta oss tid att lyssna. Att lyssna till sin egen röst är också att höra sig själv i andra, och att låta Gud tala genom den ordning som vi skapat och fortsätter att skapa på grundval av hans nåd.

Predikan: Lägg märke till det osynliga!

Söndagen den 8 maj 2022 var den fjärde söndagen i påsktiden. Temat för söndagen var ”Vägen till livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är evangelietexten och episteltexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

• (Text: Joh 14:1-14, 2 Kor 4:16-18. Psalm 218 ”Jag har ofta frågor Herre” samt 251 ”Var jag går i skogar berg och dalar”)

Vi har en kylskåpsmagnet på landet, jag minns inte när vi köpte den men det är inte evigheter sedan men inte nyss heller. Ärligt talat minns jag inte ens var vi köpte den… Men, på magneten står ett citat av fotografen Christer Strömholm, ett citat som jag möter varje morgon i köket på landet. Där står ”Lägg märke till det osynliga”. Lägg märke till det osynliga. Hur skulle det gå till?

Som fotograf ägnade Strömholm många år åt att i Paris dokumentera en värld som var osynlig för de flesta, en 1950- och 1960-talsvärld där könsidentiteterna var upplösta, återintagna och ibland förstorade. Många av hans bilder av transpersoner har blivit ikoniska, och de är verkligen inte längre osynliga. Men det var en osynlig värld, en värld som Strömholm mycket nära och inkännande skildrade med sin kamera. Han lade märke till det osynliga.

Några av er har kanske läst Conan Doyle som skriver om Sherlock Holmes. I novellen ”Silver Blaze” är en avgörande insikt fenomenet ”the dog who did not bark”, alltså det faktum att hunden inte skällde. Utredaren från Scotland Yard frågar Holmes om det är något han vill uppmärksamma särskilt i samband med brottet. Ja säger Holmes, ”the curious incident of the dog in the night-time” alltså den märkliga händelsen med hunden på natten. Jaha, säger polisen, men hunden gjorde ju ingenting på natten. Just det säger Holmes, ”That was the curious incident” alltså, det var det som var det märkliga. Att studera det frånvarande, att undersöka hur det icke-närvarande påverkar och påverkas av den värld vi har omkring oss, det är att lägga märke till det osynliga.

Lägg märke till det osynliga. I vår episteltext idag säger Paulus att de kortvariga fysiska lidanden som han erfar här väger oändligt lätt jämfört med den evighet som den inre människans mognad pekar mot, det osynliga som är evigt. Paulus försöker peka på att de umbäranden som en människa upplever på vägen genom livet, och särskilt en missionerande apostel som han själv, inte är relevanta, inte är något att uppmärksamma eftersom det är så ointressant jämfört med det osynliga, det som är bortom här och nu, det eviga.

Känns inte det väldigt idealistiskt? När jag förlorar någon jag älskar, när någon är svårt sjuk eller när livets alla plikter nästan slår mig till marken, ja då är det sannerligen inte lätt att säga som Paulus att den yttre människan som bryts ned inte är något att fästa sig vid. Jag ger inte upp säger Paulus, nähä, tänker jag, lätt för dig att säga. Du var man vilket var en privilegierad position då, du hade inga barn, du hade personer kring dig som ordnade med dina resor och försåg dig med mat och husrum. Visst väcks många frågor. Vad menar karln egentligen? Det är då det känns så skönt att växla över till Johannesevangeliet och en text som pekar just på vad detta eviga, det osynliga är.

Tomas och Filippos, som träffar Jesus i evangelietexten, har väldigt svårt att se det osynliga, de vill ha fysiska tecken på vad Jesus menar. De har så många frågor och de förstår inte svaren de får. De invänder hela tiden när Jesus påpekar för dem att de ju känner honom och därmed Fadern, inte heller vet de vad han menar med att de vet vart han skall ta vägen. Men Jesus ger dem inga andra tecken än de han redan givit. Han talar om att gå bort för att förbereda en plats för alla dem som älskar honom, en osynlig plats.

Det är förstås den plats som Paulus talar om i vår text, det är den som är det osynliga och som är evig. Men i den korta texten från Korintierbrevet låter det som om Paulus inte ser några problem med att harva runt här i jordelivet och slita eftersom härligheten väntar på oss sedan. Just på det temat raljerade arbetarpoeten Joe Hill i USA, dit Joel Hägglund från Gävle åkt och blivit Joe Hill, med de frikyrkliga på sin tid. Han skrev ”du får kalvstek i himlens höjd” (Ture Nermans övers) eller i original ”You get pie in the sky when you die”. Underbart rim inte sant? Men evangelietexten idag pekar på att den tolkningen är alldeles fel; oavsett om det serveras kalvstek eller paj i himlen så är Jesus i högsta grad intresserad av hur vägen här ter sig för alla oss som vandrar här.

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vägen. Han ÄR vägen. Och han är osynlig efter att han tagits upp till himlen. Vägen är alltså osynlig, liksom sanningen och livet. Lägg märke till det osynliga. I fortsättningen av texten i Johannesevangeliet, efter vårt avsnitt, säger Jesus att han skall sända oss Hjälparen, sanningens ande. Och, säger han, världen ser den inte och kan inte ta emot den, den är osynlig för den som inte känner Jesus och därmed också känner Fadern.

Lägg märke till det osynliga. Vägen ligger där, framför dig, du ser den kanske inte nu men den finns där. Den framkallningsmetod (för att referera till fotografen igen) som Jesus hänvisar oss till är bönen. I vår text säger Jesus att han visserligen går till sin Fader men att vadhelst vi ber om i hans namn skall han göra. Att be i Jesu namn är inte bara en fråga om ord, att be i Jesu namn är att be i den persons namn som ÄR vägen, sanningen och livet. Att be i den persons namn som sträckt ut sin nåd till oss så till den milda grad att han t o m dog för oss. Jag ber nästan varje dag med orden ”visa mig din väg och lär mig att vandra på den”. Vägen finns där, den ligger framför oss, Jesus har gått ut i det eviga, det osynliga, för att bereda plats för oss i den tillvaro som överskrider tid och rum, i evigheten. Och redan nu är vi i praktiken där, vi vandrar ju på vägen, mot sanningen och i livet. Med Jesu osynliga närvaro högst påtaglig och med Anden som en förmanare och hjälpare.

Livets stora mysterier sker oftast i det tysta, osynligt. Kärleken som glimmar mellan människor, solidariteten i en gemenskap, en hand på din arm, ett ögonkast eller en solglimt i rummet. Nästan allt av detta är osynligt för den som inte särskilt vinnlägger sig om att lägga märke till det osynliga. Den osynliga vägen TILL livet, den osynliga vägen som ÄR livet, är en väg som är full av frågor och förtröstan på en och samma gång.

Jag ställer mig ofta frågor om vägen, likt Tomas och Filippos vill jag veta mer, förstå mer. Men det finns inga enkla och raka svar. Allt som ges är en väg och den vägen är Jesus Kristus. Och på samma gång som vandringen tar på oss fysiskt och krafterna sviker ibland, så kan vår inre människa mogna, helgas och fördjupas så att vi blir öppna för det uppdrag Gud har för oss. Så närmar vi oss sanningen och svaren på frågorna. Och notera att så många gånger i bibeln talar Gud i det tysta, i det svaga, i det stilla.

Lägg märke till det osynliga och du skall plötsligt se Guds fotspår framför dig.

Morgonandakter i april: Tema vandring

Annandag påsk den 18 april och ytterligare två dagar framåt (19-20 april) hade jag förmånen att få hålla i morgonandakterna i Sveriges Radio P1 kl 05.45. Mitt tema var vandringen, och jag startade med Emmausvandrarna och deras vandring med Herren vid sin sida; just på annandag påsk som ju är deras dag i kyrkoåret. De följande två morgnarna talade jag om att vandra långt och behovet av att få vila och bli omhändertagen ibland samt om att inte fara vilse. En vandring behöver ett mål och en färdväg. Faren icke vilse.

De tre andakterna går att lyssna på i efterhand:

Annandag Påsk ”Vandrar med Herren vid min sida”.

Tisdag 19 april ”Orkar jag hela vägen?”

Onsdag 20 april ”Faren icke vilse”

En orättvis betraktelse, Halldorf!

När jag läste en artikel i Expressen (av Joel Halldorf) härförleden om att Svenska Kyrkan saknar troende människor, och som sammanfattar att ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.” blir jag både arg och ledsen. Strax därefter bemötte dock prästen Emma Audas Halldorfs bredsida, insiktsfullt och lågmält.

Halldorf lägger samman en mängd iakttagelser, varav många har grund, men sedan drar han en långtgående slutsats om inte bara Svenska Kyrkan som institution utan också om alla oss som är medlemmar i den. Han blandar teologiska frågor med sociologiska, han anför anekdotisk evidens vid sidan av tveksamma generella sanningar som att gudstro är en fråga om att ”lära sig av de erfarna”, alltså att imitera andra. Texten är också oprecis och vag genom att påståendena om just kyrkans oförmåga oavlåtligen hänförs till någon ”man” som har gjort än det ena och det andra; man vill eller man vill inte, man kan inte, man vågar inte och så vidare.

Jag förstår att Svenska Kyrkan är en nagel i ögat på inbitna frikyrkokramare, så har det alltid varit. Emellertid trodde jag att en insiktsfull person som Halldorf höll sig för god för sådant. När jag blev medlem i Svenska Kyrkan var jag vuxen och hade lämnat en frikyrklig gemenskap som visserligen gett mig mycket (som jag fortfarande är tacksam för) men som inte vågade ta ställning i en äktenskaplig konflikt där det förekom våld. För min del kunde jag inte fortsätta vara del av en kyrka/församling som inte rakt av kunde fördöma mäns våld mot kvinnor och se att den frågan var viktigare än äktenskapets helgd. För mig blev efterbörden en ökenvandring med många svåra stunder, men också egna felsteg. I Svenska kyrkan mötte jag istället en teologiskt, inte på tradition eller vana, grundad lära om nåd och försoning. Den kyrkoherde som tog emot mig, tyvärr nu bortgången, förstod mitt behov av bikt, försoning och nåd, men kunde också vara självklar i sitt ställningstagande för min autonomi och upprättelse i relation till vad jag varit med om.

När jag för drygt tio år sedan återvände till frikyrkan var det till en metodistförsamling, en frikyrka med en teologi. Efter en flytt blev den territoriella svenskkyrkliga församling jag tillhörde en teologisk omöjlighet för mig (det handlade absolut inte om brist på gestaltning av kristen tro). Och det var ett av de argument jag framhöll i det samtal som föregick mitt medlemskap i min nya församling. Tyvärr är läget sådant att många små samfund är svagare än några få större och idag är metodismen inkluderad i Equmeniakyrkan. Jag var ingen vän av den sammanslagningen men ibland får idealismen vika för realiteterna. Att påstå, som Halldorf gör, att Svenska Kyrkan i större utsträckning än t ex Equmeniakyrkan eller Evangeliska Frikyrkan skulle kännetecknas av brist på gestaltning av kristen tro är barockt. Slutsatsen måste bero på att Halldorf har helt andra, och verklighetsfrånvända, förväntningar på Svenska Kyrkan.

I en kyrka som omfattar nästan sex miljoner människor finns det givetvis fler som omfattar varierade uttryck för tro och tillhörighet än i en kyrka med knappt sextio tusen medlemmar.

Oförmågan hos var och en av oss att gestalta vår kristna tro skall inte läggas kyrkan till last utan oss själva. Och den oförmågan går tillbaka på vår mänskliga ofullkomlighet och inget annat. I bön och stillhet inför Gud kan vi se oss själva på riktigt och finna de vägar Gud stakat ut för oss. I liv och verksamhet kan vi gestalta den relation vi som troende har till Jesus Kristus. I teologin, bibelordet och i undervisningen underhåller vi vår tro, delar och fördjupar, som en del i en helgelseprocess.

Att dra upp de demarkationslinjer Halldorf gör tjänar inget gott syfte. Låt oss istället gemensamt bekänna, leva och fördjupa vår tro oavsett var vi befinner oss, då kommer också både vi och våra sammanhang att förvandlas.

När allt det här är över…

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.

Hebreerbrevet 11:1 (1917 års övers)

När allt det här är över… så har jag tänkt många gånger de senaste två åren. Men den stunden har ännu inte inträffat. Och många ljus har jag tänt, många böner har jag bett och många frågor har jag ställt. Inför det år som kommer är det dock tron som bär. Så mycket annat brister.

Vi lever fortsatt i en pandemi som aldrig tycks ta slut. Efter nu nästan två år av restriktioner känner nu även jag stunder av hopplöshet. Sjukdomen covid-19 har kostat liv också i min familj, men den har också trasat sönder vardagsvanor, sociala rutiner och kulturella mönster som är viktiga för att skapa tillfredsställelse och glädje. Influenser och perspektiv från andra, att få förlora sig i nya berättelser och att få prata bort en stund över en kopp kaffe – allt detta har omintetgjorts, eller i alla fall försvårats.

Och pandemin har gripit in i min professionella tillvaro på ett sådant sätt att planer kastats över ända och prioriteringar har fått göras om. Jag är besviken över att inte ha kunnat göra mitt bästa, över att inte ha förmått skapa de förutsättningar för utveckling så som jag hade föresatt mig.

Men vi har också fått erfara hur andra funktionshinder och sjukdomar har slagit mot stora och små i familjen. Sjukdomar som man inte kan undkomma med munskydd eller vaccin.

Allt det här är inte över, inte på långa vägar.

Det finns bara ett nu, detta enda ögonblick i vilket vi alla lever. Jag med mina erfarenheter och förutsättningar, och du med dina. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe skriver i texten till ”Ride, Johnny ride”. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte samma sak, livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt. Och i detta enda ögonblick av liv är det bara tron som bär – tron på det vi hoppas, och övertygelsen om det vi inte ser.

Orden för detta året är uthållighet (i att hoppas och tro), beslutsamhet (i att föra saker och ting framåt) och omdöme (i att förstå vad som är rätt i varje enskild stund).

Jag önskar alla ett välsignat år, fyllt av nåd och kärlek. Och att vi alla skall få vara bärare av dessa gåvor ut i hela samhället i denna svåra tid.

Glasfönster, sannolikt katedralen i Freiburg (Bresgau).

Morgonandakter i september: Treenigheten

Jag skall inte sticka under stol med att de senaste 18 månaderna varit tunga. Pandemin har påverkat mitt yrkesliv på ett genomgripande sätt eftersom jag är en av dem som fått på mitt bord att bereda och fatta beslut om begränsningar och restriktioner som är avgörande för många människors vardag och framtid. Privat har det varit tungt, särskilt under förra sommaren och vintern med svår sjukdom i familjen som tagit mycket kraft.

Så när jag fick frågan om att återigen hålla några morgonandakter var min första känsla att ”det klarar jag inte”. Min andliga vård har påverkats starkt av pandemin, att inte få fira gudstjänst tillsammans har plågat mig. Och när jag på semestern besökte Lunds domkyrka insåg jag hur jag längtade efter att få mötas till gemensam gudstjänst i Guds hus. Och då framstod frågan om morgonandakterna istället som en möjlighet att inför en nystart se tillbaka, reflektera över min relation till Gud och formulera mina erfarenheter av den relationen. Resultatet blev tre morgonandakter som sändes den 6, 9 och 10 september 2021 på temat Treenigheten: Fader, Sonen, Anden. Treenigheten är en oupplöslig gemenskap av Guds tre sätt att uppenbara sig i världen.

Jag har fått flera vänliga och varma hälsningar från kända och okända personer som lyssnat till andakterna och blivit uppmuntrade, stärkta och tröstade. Det gör mig tacksam och glad över att kunna förmedla något av den Gudsnärvaro jag haft förmånen att få uppleva. Nedan finns länkar till de tre andakterna.

Fadern. Sändes den 6 september 2021.

Sonen. Sändes den 9 september 2021.

Anden. Sändes den 10 september 2021.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:5)

Höstastrar blommar ymnigt i september.

Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Palmsöndag i pandemins tid

Häromveckan frågade jag min mamma, som växte upp under andra världskriget, om den här tiden hade någon likhet med den tiden. Men mammas minnen visade att den krisen framförallt var en försörjningskris – ransonering och svårt att få mat för dagen. Så är det inte med Covid-19. Istället är frågan vem som skall handla mat åt den som inte kan eller skall gå till affären.

Jag drog mig också till minnes farfars berättelse om första världskrigets utbrott, när klockorna ringde i Ulricehamn där han då gick i skola. Det var ett olycksbringande budskap han redan som 9-10-åring förstod. Och jag tänkte på fotona jag sett på morfar när han grävde diken som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Mamma har återberättat vilka fysiska umbäranden morfar genomled och gamla dokument som flutit upp i mammas släktforskning visar att dessa också ledde till livshotande sjukdom. Men både farfar och morfar överlevde dessa kriser. De fick båda långa liv, och jag tror att de (och mamma) skulle hålla med om att livet efter dessa perioder blivit bättre.

Jag har denna söndag haft förmånen att få vara med om två gudstjänster – både Sveriges Televisions nyinsatta ekumeniska gudstjänst från Askeby kyrka med predikan av biskop Martin Modéus och min hemförsamlings St Jakob facebook-sända gudstjänst med predikan av pastor Maria Fässberg Norrhall. Det betyder oerhört mycket att vara del av den gemenskapen – och särskilt att via facebook faktiskt också se och ”höra” de andra genom kommentarsfältet!

Vårt samhälle har varit utsatt för svåra kriser förr, och vi har tagit oss igenom dem. Kanske ibland starkare än vi var innan. Men den här pandemin slår inte i första hand mot försörjningen (dock saknas sjukvårdsmateriel på vissa platser) utan mot den sociala och fysiska gemenskap som vi tagit som självklar. I andra kriser har vi sökt oss till varandra. Under krigen stärktes släktband (barn for till släktingar på landet som hade mat) och i sorg kunde vi söka oss till varandra (vi åkte hem till mina föräldrar när Olof Palme mördades) bara för att vara tillsammans. Men så är det inte nu. Åtminstone för mig är det en uppoffring som svider.

Jag pratar med mamma via video, liksom med barnen och barnbarnen. Sms-växlingen är intensiv. Vi skickar bilder, texter, artiklar och små hjärtan till varandra. Jag mejlar med kolleger och zoomar möten – både stora och små. Jag ringer och blir uppringd. Tack o lov för internet och telenät! Men jag saknar att få vara med i rummet, rå om, hålla om, krama, klappa och känna. Istället tvättar vi händerna med nästan samma frekvens som läkare på sjukhus.

På Palmsöndagen gör Jesus sitt intåg i Jerusalem. Massor av folk är där, de sjunger och viftar med kvistar. Sannolikt ler Jesus, kanske höjer handen till hälsning. Han är också verkligen där. Närvaro. Idag på Palmsöndagen är han också här – verkligen här. Via facebook och television manifesteras närvaron. Och jag och många med mig sjunger och viftar med våra bildliga kvistar. Han är på väg, inte mot en seger utan mot sin död. Jesus är närvarande för att gå in i ett lidande som skall befria världen, inte fördöma den och inte överge den.

Jesus Kristus gör sitt intåg på Palmsöndagen. och Stilla Veckan tar sin början trots pandemin. Lika obeveklig som smittan är, lika obeveklig är Jesu närvaro och hans verk som ger befrielse. Så, jag ser en ljusning bortom Långfredagen. Inte för att jag tror att viruset och sjukdomen kommer att fysiskt besegras av Påskdagen utan för att jag vet att uppståndelsen och livet till sist kommer att segra över även detta lidande som vi nu går igenom. Gud har inte övergivit sin skapelse.

Gud ger kraft åt trötta armar och stärker skälvande knän, som sades i bönen från St Jakob idag. Och det behövs när vi inte ens kan hålla om varandra utan bara vinka på avstånd. Jag tycker om ensamhet, när den är självald. Men att tvingas till isolering och ensamhet är en plåga. Det har hos mig skapat en insikt om hur otroligt beroende vi som människor är av varandras närvaro i rummet och tiden – även om vi inte umgås, pratar eller kramas. Men beroende av att känna att vi finns här tillsammans och närvarande i ett här och ett nu. Den insikten tar jag med mig bortom pandemin.

Gode Gud, trösta alla dem som sörjer idag, alla dem som förlorat någon älskad. Trösta också alla dem som bär på oron att någon de älskar skall bli sjuka och kanske dö i denna tid. Trösta och uppmuntra alla dem som gör sitt bästa och har omsorg om varje enskild människa: i vården, bland äldre och barn, hos dem som inte själva förstår sjukdomens allvar, på redaktioner, framför datorer, i handelns kassor och bland beslutsfattare på alla nivåer. Herre Jesus Kristus var med oss i denna svåra tid och hjälp oss att se ljuset, blommorna och solen som finns på andra sidan detta mörker.

Amen.

Sommarblommor i juni.

Lovsång – en frizon från det som skaver?

”Denna diskussion sätter fingret på den punkt som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten.”

Så skriver Joel Halldorf på ledarplats i Dagen den 28 februari 2020 angående den numera infekterade frikyrkliga debatten om lovsång eller inte lovsång, eller hur mycket lovsång. Och eftersom tidningen (som ofta) kommer i min brevlåda alltför sent och eftersom jag (som väldigt sällan) idag är konvalescent och därmed sysslolös hemma börjar jag fundera vidare.

I min ungdom hade vi tillfällen i kyrkan som kanske skulle kunna liknas vid lovsgångsgudstjänster. Vi brukade tala om stunder för ”tillbedjan” och förbön. Men det som hördes var bönebruset, hundratals (ja faktiskt) röster som var och en med dämpad röst bad till Gud, ofta ackompanjerat av en stilla körsång från podiet eller kända psalmer i sättning enbart för piano och/eller blås. Vanligast var detta på sommarkonferenser (tältmöten med doftande gräs och tältduk som slog i vinden) eller på s k kvällsmöten på söndagarna. Ibland var sådana tillfällen också omvändelsetillfällen; Ville någon ha förbön? Börja om med Herren? Komma till tro? Det fanns alltid äldste och diakoner redo att be för och med dig på första raden (eller andra om det blev fullt…) Efter en stund var tillfället över, ibland avslutades gudstjänsten då med en psalm eller strängmusiksång och ibland fortsatte det en stund med mer musik, vittnesbörd och pålysningar.

Jag berättar inte detta för att säga att saker var bättre förr, förutsättningarna är olika och sådana utsagor är därför meningslösa. Beskrivningen syftar till att sätta fokus på skillnaden i riktning mellan då och nu: Dåtidens stunder syftade inte till en gemenskap med andra troende där och då, den syftade till att omvända människor, var en del i missionsarbetet och till att – gemensamt men ändå högst individuellt – få en stund med Vår Herre utan att något annat störde. Och det var ett moment i en gudstjänstordning, inte själva gudstjänsten. När vi samlas till gudstjänst behöver vi få plats för flera saker: bön, tillbedjan, lovprisning, undervisning och gemenskap. Hemligheten med en gudstjänst som andlig föda är just denna mix.

Om det vill sig illa blir lovsången en lovprisningens gemenskap där känsla och socialitet förväntas bära vidare i livet. När känslan försvinner eller relationerna brister så rinner också tron på Jesus Kristus bort som vattenfärg. Den var aldrig förankrad i något annat än känslor och kamrater.

Jag är rädd att lovsångens popularitet, i sin nya tappning, beror på att det är en frizon från allt det där osäkra, otrygga och som skaver och skapar konflikt. En homogen gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnare och som skyr pluralism och konflikt.

För att upprätthålla sin autenticitet och sitt uppdrag borde kyrkan i sin helhet, men kanske särskilt frikyrkan, tydligare gå i närkamp med teologin kring de svåraste frågorna idag; klimathot, flyktingskap, ekonomiska klyftor, terrorism och mänskliga rättigheter för att nämna några. Oavsett om det är lovsång eller undervisning önskar jag fler teologiska svar och fler ”nåde-indränkta” diskussioner kring sådana frågor. Som kristna hamnar vi ibland på kant med tidsandan och ibland mitt i vinddraget – men orsaken att vi hamnar där vi hamnar måste vara vår tro på Jesus Kristus, på Guds nåd och kärlek till människorna. Annars är vi inget annat än ljudet av en klingande cymbal som tonar bort i vinden…

 

 

 

Livets källa: En ökenvandring kräver rutiner och regler

Jag lyssnade på Helgsmål idag – en kort betraktelse inför andra söndagen efter Trettondagen. Temat för söndagen är Livets Källa och prästen Are Norrhava talade om svårigheten att hålla kontakten med Gud, att lyssna till den röst som skall leda framåt. I den gammaltestamentliga texten (5 Mos 5:23-27) talar Mose med det judiska folket i öknen om att kunna lyssna till Guds röst och om att kunna förmedla Guds röst till andra.

Norrhava berättade om ett samtal med en vän som påpekat att ”ökenvandringar kräver rutiner”. Bibeltexten är nämligen hämtad från berättelsen om hur det judiska folket lyckas lämna slavtillvaron i Egypten och under Moses ledarskap vandrar i öknen i fyrtio år innan de kan nå det förlovade landet Kanaan (Israel). Ökenvandringar kännetecknas av att allt är sig likt dag efter dag, av brist på vatten, växtlighet och skugga och av mycket långt till målet. Vissa perioder i mitt liv har varit ökenvandringar, så är det säkert för de flesta av oss. Men just då är det enligt min erfarenhet också så lätt att tappa kontakten – att sluta lyssna till Gud och medmänniskorna.

Ökenvandringar kräver rutiner, en reglering av tillvaron, om vi skall orka hela vägen. Jag tänkte plötsligt på att jag läste en text i Expressen i veckan, skriven av en bekant person och om en frikyrklig miljö jag en gång kände väl. Hon beskriver en andlig miljö som tycks ha tappat tilltron till rutiner och regler för att istället förlita sig på känsla, ungdomlig entusiasm, självförverkligande och självupptagenhet.

Jag växte upp i samma miljö men långt tidigare och hade redan lämnat församlingen vid den tidpunkt som beskrivs i texten. I min andliga fostran i söndagsskola, scouter och kristendomsskola gavs istället bibelordet, frikyrkans historiska framväxt och kristendomens grundläggande dogmer en mycket framträdande plats. Det fanns en tid när jag kunde ordningen och namnet på samt tillkomsthistorien kring alla bibelböckerna, kunde den bibliska historien, kunde förklara såväl försoning som förlåtelse i teologiska termer och diskutera olika översättningar och betydelser av centrala kristna begrepp som nåd, kärlek och frälsning. En del har jag allt glömt, men det mesta är kvar i huvudet och det har gett mig styrka och tillit under ökenvandringarna.

Om vi kristna inte förstår att tron behöver underbyggas av egen kunskap, regler och rutiner för att hålla kontakten med Gud och en kritisk gemensam andlig förståelse då klarar vi inte ökenvandringarna. Då går vi vilse. Eller orkar inte fram. Som tyvärr en del kristna miljöer har gjort. Inte bara Knutby.

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(Ps 19:2-5)

En julros; en växt som blommar när allt annat är dött eller i dvala. En skir blomma som påminner om att livet återvänder när ökenvandringen är över.