You are currently browsing the category archive for the ‘kristen tro’ category.

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

  1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
  2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Annonser

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.

Under den senaste veckan har kriget i Syrien gått in i en grymmare fas än på länge. Flygbombningar över den belägrade staden Aleppo i nordvästra Syrien dödar barn och andra civila varje dag. De flesta källor är överens om att det är ryska plan som bombar, och att de gör det för att stödja den syriska Assad-regimens möjligheter att sitta kvar efter den vapenvila som till slut måste komma.Det är grymt, cyniskt och med tanke på hänsynslösheten antagligen i det närmaste krigsbrott. Kriget i Syrien är ett blödande sår som lamslår möjligheterna till social och ekonomisk utveckling i hela regionen.

Som kristen kan jag inte se att vi kan tala om något annat än kriget i Syrien. Så länge detta krig fortgår, nu i mer än fem åt, måste barmhärtigheten tala. Vi borde ägna all vår politiska uppfinningsrikedom åt att komma på lösningar till hur flyktinglägren i Libanon, Turkiet och Jordanien kan stödjas, hur de mest behövande kan slussas till säkra länder i Europa och Nordamerika, och hur vi kan få ut ännu fler skadade och sjuka från krigsskådeplatserna inne i Syrien. Vi borde tala om hur vi kan stärka de humanitära insatserna med sjukvård och mat, med skola och ordnade förhållanden för alla de familjer som flytt och de som inte kan fly. Sverige som land borde på varje ministermöte i EU avsluta med att säga ”För övrigt anser jag att kriget i Syrien måste få ett slut”. Ingenting annat är egentligen viktigare för Europa, västvärlden och framför allt för de människor som varje dag plågas av det utdragna kriget. Och ändå händer inte detta.

Min uppfattning är att vi i Sverige – och förstås hela EU – kan och bör ta emot många fler flyende från Syrien, vi kan och bör ta emot på det sätt som vi tar emot kvotflyktingar, via legala och säkra vägar, och det enda villkoret för ett uppehållstillstånd borde vara att de kommer från Syrien.

Jag har barnbarn, när jag ser de sargade och skadade barnen på bilderna från Aleppo eller från flyktinglägren runt Syrien tänker jag på mina barnbarn – de växer upp i trygghet, går till förskolan, tas omhand av kärleksfulla föräldrar och kan somna gott varje kväll. Ingenting av detta ges till barnen i Syrien, där finns istället barn som är äldre än mina barnbarn men som aldrig upplevt något annat än krig.

Söndagens bibeltexter handlar om änglar, det är den Helige Mikaels dag. Ingen av oss är några änglar, men de människor som utför barmhärtighetens handlingar i Syrien just nu måste nog betraktas som änglar. Och jag ber att de skall behålla styrkan och att vi andra skall förmå att ge dem det stöd de förtjänar. Det minsta vi kan göra är att be, be för fred och be för barmhärtighet. Kanske finns det någon änglavinge som sveper över Aleppo ändå.

***

Bitte Hammargren skriver här i SvD om varför Ryssland bombar Aleppo.

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

På Marie Bebådelsedag, söndagen den 13 mars 2016 hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan följer en lätt redigerad version av min predikan.

Marie Bebådelsedag, en sådan fantastisk dag för Maria! Hon har köpt graviditetstestet på apoteket och efter en lång tid av förväntan och längtan visar det nu två streck, ”jag är gravid”. Lycklig rusar Maria ut till sin man som sitter i soffan och tittar på Vinterstudion i Sveriges Television, hon ropar glädjestrålande, nu, nu nu är det dags, vi skall få ta emot ett litet barn!

Hm, det var nog inte riktigt så det gick till. I alla fall inte om vi skall tro på Lukas som beskriver händelseförloppet i texten. Maria blev istället förskräckt, hon blev rädd och ängslig. En ängel kom till henne, vi vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle känna mig om det plötsligt stod en ängel i rummet och viftade med vingarna, och dessutom berättade för mig när jag var typ sjutton år, och inte alls var redo för familj, att jag skulle få ett barn. Precis som Maria gjorde skulle jag antagligen ställt frågan hur det skulle gått till, och om jag likt henne var av uppfattningen att det fysiskt inte borde varit möjligt, och framför allt fråga både mig och ängeln hur jag skulle klara av det. Maria finner sig dock märkligt nog snabbt och tar emot budskapet med glädje. Hon reser till och med iväg för att prata med sin släkting Elisabeth om saken, Elisabeth som också väntar barn. Dessa två kvinnor väntar båda barn som skall förändra världen, deras moderskap kommer att kantas av förtvivlan och ångest, men också av den glädje alla föräldrar känner över tillkomsten av ett nytt liv. Jag är övertygad om att Maria och Elisabeth som alla föräldrar också gladdes över barnens leenden, förmåga att gripa tag i småsaker, de första stegen, de första orden. Och ingen av dem vet just då, förstås, attbåda deras barn Jesus och Johannes skall möta döden under svåra former eller att såväl barnens som deras egna liv skall bli, som man säger nuförtiden, historia.

Alla nya barn för med sig hopp till världen. När Johannes och Jesus föds knyts förstås förhoppningar och förväntningar till barnen. Nyligen fick vår familj ännu en ny medlem, ett litet barn som såg dagens ljus i övergången mellan vinter och vår, och vi liksom föräldrarna hoppas att detta barn som alla barn skall få ett gott liv, växa upp till en kreativ och försonlig medmänniska, och bli ännu en älskad familjemedlem. Men ingen av oss vet faktiskt något alls om livets vägar för dessa nya små liv.

Vi lever på hoppet, så säger vi ofta, Maria och Elisabeth levde på hoppet. Maria på framtidshoppet för sitt barn, ett barn som redan i hennes mage fått en speciell uppgift. Elisabeth hade länge levt på hoppet att till slut ändå få ett barn, trots att hennes man Sakarias inte kunde tro att det skulle hända. På samma sätt fick Abraham långt tidigare veta att hans hustru skulle få en son, och att hans avkomma skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham hade svårt att tro på detta då åren gick och inget hände, Sara fick inga barn, men liksom Maria och Elisabeth levde han fortfarande på hoppet. Jag skulle säga att för Sara borde hoppet vara ute, liksom för Elisabeth. Vi kvinnor har trots allt en fysiologisk cykel som ger ett oåterkalleligt stopp för graviditeter. Visserligen finns kvinnor som blivit gravida och fött barn i en ålder av femtio år, men låt oss vara överens om att det tillhör ovanligheterna. Att hoppas då är det inte bara korkat?

Bebådelse betyder förutsägelse om framtiden, men termen används numera egentligen bara i det sammanhang vi talar om idag, alltså Marie Bebådelse, den dag när Maria får veta att hon skall föda ett barn med en speciell uppgift, Jesus. I själva grunden för en förutsägelse ligger en förvissning om att något skall ske. Få saker är så pass sannolika som att ett barn skall födas om jag är gravid, men förutsägelsen bygger ändå ytterst på ett hopp. Var går gränsen mellan den situation när det är rimligt att hoppas och den där som jag nämnde tidigare, när de flesta av oss tycker att allt hopp är ute? Om jag får veta att jag är gravid så tycker vi alla nog att det är helt okej att hoppas att få bli förälder, även om det ibland inte blir så, med gränslös förtvivlan som följd. Men när Abraham fått ett löfte om barn och åren bara går och går? När är det rimligt att ge upp hoppet? Abraham ger inte upp. Hans förhoppningar gränsar nog enligt omgivningen till dumhet. Även Sakarias och Elisabeth närmar sig den situationen. Sakarias försöker till och med att förklara för ängeln Gabriel, som ju får komma med glada budskap till två kvinnor under kort tid, att det där det går ju inte för både han och Elisabeth är alldeles för gamla. Gabriel, som inte bara är alldeles änglalik tydligen, blir aningen irriterad och gör Sakarias stum fram till dess att barnet föds. Jag får en känsla av att Gabriel nog tycker att Sakarias skall hålla mun och inte krångla till saker och ting. ”Låt honom få se själv” tycks Gabriel mena. Tids nog får han berätta och då något helt annat än han försökte med i templet.

Hoppet. Att leva på hoppet. Så säger vi. När jag slår upp ordet ”Hopp” på Wikipedia får jag fram betydelser som ”känsla”, ”rörelse”, ”gymnastikelement”, en film och ett par personer med detta efternamn, men också ”dygd”.

Hopp som en dygd är något annat än hopp som en känsla. I vårt samhälle betonas så ofta känslor, vi lever i ett land och i en tid där vi kramas, gullar, delar ut smileys i sms och uppdateringar, utrop med många utropstecken och vi delar små söta djur på facebook oavlåtligen. Många av oss har förhoppningar om det ena och det andra, och vi tappar vårt hopp eller förstärks i vårt hopp. Att leva på hoppet blir ett anat uttryck för en känsla, en känsla som kan försvinna. Vi skall känna hopp, vi får inte tappa hoppet, alltså, vi får inte förlora vår känsla för att saker och ting kommer att bli bra, ordna sig eller infrias. Den är ju så sårbar. Vi ser i Europa en flyktingsituation som inte liknar något annat sedan kanske andra världskriget, vi har sett ett ohyggligt krig pågå i Syrien i nu fem år och större delen av befolkningen har tvingats lämna sitt land. De flesta lever under fruktansvärda förhållanden, i ingenmansland, i flyktingläger i Turkiet eller nära den turkiska gränsen, i Libanon, Jordanien och många i Grekland. I Egypten har hoppet om demokratisk utveckling släckts, Libyen faller sönder under krigsherrarnas vapen och i Europa mobiliserar krafter som vill stänga människor ute och som vill stigmatisera människor från vissa delar av världen. Hur skall vi kunna känna hopp i den situationen?

Men Maria, Elisabeth och Abraham levde inte på hoppet i den känslomässiga meningen. När Maria tar emot Gabriel blir hon rädd, ja, men sedan låter hon sin vilja ta över. Hon säger ”jag är Guds tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Det låter som total underkastelse, det är det inte alls. Det är en viljeyttring, hon gör ett val och går in i uppgiften av egen fri vilja och hoppet är för henne et fråga om vilja. Elisabeth gör samma sak, ”detta har Herre låtit ske med mig” säger hon, och hon ser fram emot barnets födelse med stor glädje. Hon vill. Abraham är närmast ett övertydligt exempel när han håller fast vid hoppet trots att allt förnuft och all känsla måste sagt honom att han hade fel. Kanske är sonen Ismail som han får med Hagar ett uttryck för hans sviktande hopp, hans tvivel, han vill hjälpa Herren på traven och försöka ordna det där med barn på sitt lilla eget sätt. Jag har ingen aning, men det är en tolkning som innebär att till och med den starkaste förhoppning kan svikta, men utan att Gud sviker. Abraham får ättlingar talrika som stjärnorna, Sara får till slut en son, Isak.

Att leva på hoppet är att vilja leva i hoppet, inte på hoppet. Hoppet är en dygd, det är något vi har inom oss och som vi kan odla och förädla. Vi måste hoppas. Det finns ingen annan väg. För att låna några ord från den svenske 1700-talspoeten Erik Johan Stagnelius så måste vi ”adla till en dygd detta tvång”, tvånget att hoppas. En historisk lärdom vi kan dra av människans belägenhet är att i varje enskilt liv finns bara ett avgörande val, och det är när vi varje dag väljer att leva. Med det valet, med att välja själva livet, följer också tvånget att hoppas, vi behöver själva inse att hoppet är en nödvändighet för våra liv. Dagens texter handlar framför allt om det hoppet, om nödvändigheten att hoppas, vi kan inte leva utan att hoppas.

En av mina absoluta favoritromaner, ”Greven av Montecristo” av Alexandre Dumas, har som sitt motto ”Vänta och hoppas”. För dem av er som inte känner till romanen så handlar den om en oskyldig ung man som utsätts för svåra oförätter av sina vänner, han sviks av dem på grund av deras feghet, snikenhet och inställsamhet. I sinom tid kommer han tillbaka, i en ny skepnad och närmast som en slags hämndens ängel, som dock låter de gamla vännerna gå under genom sina egna svagheter. Men det tar honom nästan en livstid att göra upp med det som hände då, och utan den målmedvetna viljan att just vänta och hoppas hade han aldrig kommit igenom sina trauman och heller aldrig uppnått den glädje som väntar på andra sidan.

Vi ser i många andra kända romaner, teaterpjäser och filmer just denna betoning på hoppet som en dygd. Jag skulle säga att hoppet är en av de saker som gör oss till skapande människor. Jag tror inte andra varelser kan hoppas i de termer jag talar om här. Vårt hopp är nedlagt i oss av vår Skapare, det är ett band mellan oss och Skaparen. Vi kristna hoppas, men vi hoppas inte med känslan – vi hoppas med viljan och det gör oss starka. Vårt hopp bryts inte av dåligt väder eller svåra omständigheter, vi har Guds löften med oss och vi kommer att leva och dö i det hoppet. Om vi sviktar ibland, som Abraham kanske gjorde, så sviktar inte Gud. Men vi behöver ge honom vår vilja, säga att vi vill hoppas, oavsett vad vi känner.

Vi behöver göra som Maria, Elisabeth och Abraham gjorde, leva i hoppet i världen. Vi kommer, precis som de, att få den styrka vi behöver för vår uppgift, men vi behöver komma förbi känslorna som grund för hoppet, vi måste själva vilja hoppas.

Varje års fastetid stämmer mig alltid till eftertanke. Har jag tagit det ansvar för min egen utveckling och min relation till Gud som kan krävas? Har jag orkat ifrågasätta mina egna uppfattningar på ett öppet sätt? Har jag lyssnat inåt och vågat agera på mitt samvetes grund? Så kan man ju inte tänka varje dag, dels lär man glömma handla mjölk och bröd och dels skulle man gå under i grubblerier. Men det är väl kyrkoårets finstämda mening, att vi i en systematisk ordning kommer att fokusera på ett antal väsentliga frågor i vårt kristna liv. Vi är redan inne i fastetiden, smaken av Fettisdagens semla har redan sjunkit undan.

Jag fastar inte i meningen att jag avstår föda, inte heller avstår jag systematiskt någon motsvarande daglig verksamhet. Däremot fokuserar jag, i mitt fall ofta på någon särskild sak som kräver medmänsklighet. Mitt fokus innebär att jag avstår lite extra tid varje dag för eftertanke och förbön för vissa ändamål, men också materiella bidrag.

Vi har våra liv att leva; besiktiga bilen, klippa gräset, vara barnvakt, uppvakta varandra, laga strumpor och sköta jobbet. Och för många av oss tillkommer ett ideellt engagemang på fritiden. För mig är det där fastan kommer in, som några veckors extra påminnelse om att hålla fokus på relationen till Jesus. Under några veckor kan vi vandra med Jesus där han tar sig upp mot Jerusalem och påsken, se oss om utmed vägen och lägga märke till någon som behöver just oss eller en uppgift som just jag kan göra.

Vi följer Jesus i spåren när han går upp till Jerusalem.

 

 

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Kategorier

Arkiv