Får man tro på Gud i Sverige?

I en paneldiskussion hos Frälsningsarmén i Visby, arrangerad av tidningen Dagen, diskuterades huruvida man ”får tro på Gud i Sverige”. Och det får man ju enades alla i panelen om, troende som ateist. Men, vad som inte blev riktigt tydligt var att det visserligen blivit betydligt mer synligt med individers kristna tro, men att det inte betyder att svenskarna plötsligt omfamnar organiserade religion i traditionella former. Visserligen vill många ta del av de religiösa riterna vid olika övergångsskeden i livet – dop, konfirmation, bröllop och begravning – men acceptansen av en kollektiv och organiserad religion är inte alls självklart växande. De gamla frikyrkorna ses fortfarande med viss misstänksamhet i det individualiserade Sverige medan Svenska Kyrkan bättre klarat klivet från statskyrka till fri religiös aktör.

Frikyrkornas traditionella betoning på konflikten med staten och med den kyrka som representerat staten gör steget in i samhällsdebatten svår. Det är lätt att bli kvar i positionen där man är kritisk mot staten, mot samhällets regleringar och mot inskränkningar i den egna rörelsefriheten snarare än konstruktiv samhällsbyggare. Frikyrkorörelsen har en hel del att lära av den Svenska Kyrka som allt mer tagit sitt folkkyrkouppdrag på allvar. Och det är faktiskt så att befriad från staten får religiösa aktörer möjlighet till större påverkan på politik och samhälle än som uppbunden och bakbunden av statsmakten.

Återstår att se vart den organiserade religionen utanför Svenska Kyrkan tar vägen i samhällsdebatten.

Är frikyrkligheten en förtvinad kraft?

Reformationsdagen. Söndagens tema är Det levande ordet. Kan man tänka sig en bättre dag att diskutera Sigfrid Demingers debattartikel  i Dagen om frikyrkligheten som en kraft vars tid har runnit ut?

Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer. (Jes 55:8-9)

Dagens gammaltestamentliga text har jag mumlat många gånger, i vanmakt, i glädje och i undran. Vilken är min väg då? Och om jag inte ser ”The Masterplan” hur skall jag då komma fram? Och sedan funnit vila i förtröstan på min egen förmåga att ta emot den kraft som leder. Så känner jag också i denna debatt. Uppvuxen i frikyrkligheten (baptismen) men med nära kontakt med eller egna erfarenheter från de flesta frikyrkliga samfund, och som medlem i Svenska Kyrkan sedan jag var 25 år, känner jag så väl igen Demingers frågor.

Deminger menar inte att Svenska Kyrkan är ”bättre” än frikyrkligheten. Han menar, tror jag, att idag är det Svenska Kyrkan som i Sverige bär fram den kristna tron och utvecklar den. Han ser alla  samfund och organiserade kyrkor som sekundära till ”Guds kyrka” alltså den enade och självklara gemenskap som utgörs den kristna menigheten. hans slutsats är att Svenska Kyrkan idag är den samlande kristna kraften i Sverige, och av den vill han vara en del.

Frikyrkligheten utgjorde länge en gren av den stora vida kyrkan som stimulerade, utvecklade och bar fram evangeliet i svenskt samhälle. I detta var frikyrkligheten en del av den demokratiska revolution som ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Men, menar Deminger, idag har frikyrkligheten tappat sin kompass, uppdraget är oklart och ett visst publikfrieri har smugit sig in. Många församlingar har blivit organisationer som styrs som företag eller bostadsrättsföreningar – man utvecklar och vårdar sig om den egna identiteten och den egna egendomen.

Flera inlägg pekar på att ”min församling har visst inte blivit så här” och det är inte heller meningen att påstå något sådant. Jag skulle själv säga precis så. Men min vånda består i att jag delar Demingers analys av att det yttre trycket förr eller senare tenderar att likrikta och underminera det profetiska uppdraget i den kristna frikyrkoförsamlingen. Ett sätt att istället vårda och upprätthålla uppdraget är genom den tusenåriga tradition som Svenska Kyrkan förvaltar genom sin liturgi och sin organisation.

I de samgåenden som nu sker inom frikyrkligheten förloras samfunden sina historiska identiteter och uppdrag. Vore det kanske bättre att de samfund som vill vara en del av framtiden sökte ett samarbete och en närmare relation till den Svenska Kyrka vars ansvar det är att bära svensk kristen tradition och framtid? Kanske är det där frikyrkligheten har en viktig plats i framtiden?

Följ gärna debatten på Dagens debattsida – både blogglänkar och artiklar kan återfinnas där.

Här är en kort sammanfattning och svaret från GF-kyrkan till Deminger samt en kommentar från biskopen i Lund, Antje Jackelén. Klicka vidare och hitta övriga artiklar.

Dopets ställning och ”mörkrens makter”

Det dop jag undfått kallas vuxendop, detta trots att jag endast var tretton år gammal när det genomfördes. Idag ser jag snarast barndop som den rimliga teologiska formen för dopet. För den nya kyrka som ännu går under namnet Gemensam Framtid har dopsynen varit en skiljande punkt – metodismen tillämpar barndop, missionskyrkan både vuxen- och barndop och baptisterna endast vuxendop. Idag är just den frågan inte särskilt problematisk då kyrkorna i Sverige respekterar varandras dop, oavsett när man genomgått det. Men nu har en annan problematik kring dopet bubblat upp, och då rör frågan endast och enbart barndopet, och detta dops egentliga innebörd.

I Kyrkans Tidning förs en intensiv diskussion om dopet, och sedan Anna-Karin Hammars avhandling kring dopet kom 2009 har dopfrågan varit på dagordningen på ett nytt sätt. Enkelt uttryckt handlar diskussionen om den befrielsebön som präster läser över det lilla barnet vid dopet, enligt kyrkohandboken skall barnet ”befrias från mörkrets makter” vilket indikerar att barnet bär på en arvssynd som det måste befrias ifrån.

I den frikyrkliga tradition där jag uppfostrats tog man avstånd från just denna arvsyndslära som Svenska Kyrkan stod för. Inte så att den frikyrkliga teologin inte accepterade mänsklighetens arvsynd, men denna kunde man befrias ifrån genom Jesu frälsningsverk på korset. Och det hade redan hänt, befrielsen fanns där redan, vad människan hade att göra var att ta emot denna befrielse – individuellt och medvetet. Därav vuxendopet. För frikyrkligheten var därmed saken klar, i den gemenskapen tittade man medlidsamt på de svenskkyrkliga syskonen som varje söndag måste tampas med sin arvssynd i termer av ”Jag fattig, syndig människa…” I Svenska kyrkan å andra sidan var vuxendopet problematiskt eftersom de barn som inte döpts ju var förlorade, de hade inte upptagits i Guds gemenskap och var istället kvar bland ”mörkrens makter”. Nu är dessa ståndpunkter djupt föråldrade, men traditionella skiljelinjer har en tendens att överleva även i nya kontexter.

För min del blev dopet ingen bra upplevelse, det var för tidigt eller för sent. Min önskan att döpas, som varit mycket intensiv flera år tidigare, negligerades och istället genomfördes ett dop som kan ses som en rutin efter genomgången s k kristendomsskola. En kollektiv undervisning som inte lärde mig ett dugg mer om den tro jag redan hade. Ett verkligt vuxendop för min del borde skett långt senare, men i mitt fall (som växte upp i en troende familj) hade barndopet varit det rätta. För mig är barndopet en symbol för att alla barn är Guds barn. Frågan om arvsynden kan ges nytt liv genom att hänvisa till de destruktiva och onda krafter som utmanar godheten i världen och i människan. Befrielsebönen kan utformas på ett sådant sätt att det framgår att barnet faktiskt behöver stöd och skydd i sin kamp med de mörka krafter och onda makter som vi alla vet existerar. Att ge barnen den gemenskapen, den känslan av Guds närvaro i vardagen och en känsla av att bära ”korsets tecken på sin panna, sin mun och sitt hjärta” tror jag är en styrka i det kristna livet.

Dopet är ett av de centrala kristna sakramenten och bör därför ha den ställning som tillkommer ett sådant. Och att reducera det till någon slags innehållslös ceremoni som inte skall störa någon eller något leder bara till urvattnad teologi.

Och, som alltid, Gud handlar med människan alldeles oavsett om hon förstår det eller ej. Ett barn som döps får del av befrielsen, alldeles oavsett vad föräldrarna tror.