Anständighet – en avgörande medicin vi har tillgång till

Den franske författaren Albert Camus lär ha sagt om sin roman ”Pesten” (1947) att det enda sättet för ett samhälle att överleva en pestsjukdom är med hjälp anständighet. Citatet flyter upp till ytan i mina tankar när jag läser ärkebiskop Antje Jackeléns artikel om att leva med ovissheten, på Dagens Nyheters kultursida. Jag har sedan många år funnit mig tillrätta med en vardaglig etisk uppfattning som inryms under det som kallas ”dygdetik”. Kategorin är rätt bred men grunden är att handlingar inte kan bedömas i sig själva som goda eller onda beroende på om de genomförs av plikt eller för att leda till goda konsekvenser. Vårt agerande bör istället bedömas utifrån en form av karaktär, omdöme eller som ett uttryck för våra moraliska grunder.

I den situation vårt samhälle, och inte bara vårt land, befinner sig nu krävs verkligen att vi alla plockar fram ett gott omdöme och agerar i enlighet med vad som kan anses vara dygdigt. Det individuella ansvaret nu är gigantiskt, men det bärs inte av var och en av oss ensamt, det bärs av oss alla individer tillsammans i en stor grupp. Men det är vårt individuella omdöme i varje enskilt ögonblick som blir avgörande för om helheten skall bära eller brista. Begrepp som ansvar, omdöme, dygd och perspektiv som omsorg om det gemensamma, uthållighet, att uthärda för något gott längre fram och att ta en plåga, en börda eller en smärta på sig själv för att rädda kollektivet är sådant som ligger i undertexten på vad som sägs på otaliga presskonferenser, i medierapporteringen till oss alla och i meddelanden från ledningen till medarbetare och anställda i kommuner och företag. Anständighet är ett karaktärsdrag, en hållning, och det var förstås det Camus menade när han sa att samhället bara har anständighet som motmedel mot pesten.

Vi har alla ett ansvar att försöka förstå hur vi själva med vårt agerande kan motverka en snabb smittspridning av Covid-19 istället för att bokstavstolka myndigheternas och regeringens besked. Att släppa in 499 personer på en pub där många trängs och och dricker tillsammans eftersom det är förbjudet med samlingar på 500 personer och fler är ett övertydligt exempel på bristande omdöme och brist på anständighet. Att handla åt en äldre granne eller köpa blommor på nätet för att skicka till någon som är ensam är exempel på motsatsen – anständighet.

Om den här prövningen kan föra något gott med sig så vore det kanske att vi inser vikten av vars och ens individuella ansvar för helheten, vikten av att dana vår karaktär och odla dygderna i vårt liv inte bara för egen skull utan för allas vår skull.

Det kommer en gryning efter denna skymningstid. Fäst blicken på horisonten, vandra uthålligt och ta fram det bästa du har i dig och gör det bästa du kan. Då tar vi oss igenom det här.

 

Kvällshimmel från hemmakontoret idag.

Sommarvila: Att andas ut och att andas in

Redan när jag var ett litet barn höll jag andan när jag gjorde något svårt. Min mamma har berättat hur hon ibland hojtade ”andas” när jag i djup koncentration instinktivt höll andan framför min lilla vävstol eller någon annan koncentrationskrävande verksamhet. Fortfarande kan jag känna den fysiska avslappningen som kommer av att andas ut. När jag åker ut till landet kan jag efter ett par timmar märka att jag börjat andas i djupa och långsamma andetag istället för de där effektiva och distinkta in- och utandningarna som präglar mig när jag leder möten eller arbetar framför skärmen.

När jag lärde mig kristen djupmeditation i tonåren var en viktig insikt att det är i ögonblicket precis efter utandningen, men innan man andas in igen, som stillheten finns. Det handlar om några sekunder men känns som en slags absout nollpunkt. När livet är tungt eller jobbet bjuder på riktigt svåra problem, ja, då reser jag mig, tittar ut igenom fönstret en stund, andas djupt och långsamt, och i varje växling mellan ut- och inandning kommer en bön; ”ja, jag är här”, ”kom mig nära” eller ”håll mig uppe”. Den stunden bär mig vidare.

Att andas in och att andas ut är båda precis lika viktigt för att kroppens alla organ skall fungera. Men jag är ändå som mest levande just i ögonblicket däremellan, i balanspunkten.

Just nu har jag, och väldigt många andra svenskar, semester. När det fungerar som bäst är sommarledigheten lite av samma sak som ögonblicket mellan in- och utandning. En stund av balans och stillhet mellan allt som tränger sig på utifrån och allt som skall presteras.

En stark storm som klöv berg och kros­sa­de klip­por gick före Her­ren. Men Her­ren var in­te i stor­men. Ef­ter stor­men kom ett jord­skalv. Men Her­ren var in­te i skal­vet. Ef­ter jord­skal­vet kom eld. Men Her­ren var in­te i el­den. Ef­ter el­den kom ett stil­la sus. (1 Kungaboken 19:11-12)

Nej, Herren är sällan i stormen, jordbävningarna eller elden, Gud visar sig sådan hen är i de små tecknen; det stilla suset, barnets blick eller handen som söker din. Visserligen är hen hela världens skapare men det är inget som Gud behöver manifestera på det sätt som många människor gärna gör. Jag har känt mig tyngd under en tid, många har det mycket värre men periodvis har jag haft svårt att lyssna efter det stilla suset. Sommaren skall bli balanspunkten när jag nås av det stilla suset och jag förmår att ta emot den kraft som erbjuds mig.

Med Lina  Sandells ord i psalm 190 (Sv psalmboken) önskar jag alla läsare en fin sommar och den stillhet som var och en behöver.

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig,
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet,
min visdom och mitt råd,
och låt mig alla dagar
få leva av din nåd.

Mot havet, vid Kastanjealléns slut (Båstad).

Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

Dunblane, Allan Water

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Den inre kompassen visar rätt: Om unga från Afghanistan och om konvertiter

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

  1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
  2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Att vara länken till en förlorad värld

Himlen gråter och tårarna rinner ned för mina fönster. Jag är tacksam för regnet, vårens torka och kyla har varit förgörande för både grundvatten och växtlighet. För ett par veckor sedan rök det om jorden när jag rensade rabatterna, nu är jorden fast, svart och fuktig. Och bladen har blivit mörkare, vätskefyllda och lyfter sig mot ljuset. Morfar sa alltid att det aldrig kan regna ”för mycket” före midsommar, sant också enligt mig.

Sista veckan, ja veckorna eller t o m månaderna har varit oerhört intensiva och inneburit många starka känslor. För en vecka sedan välkomnade vi en nu åtta månader gammal medborgare in i familjegemenskapen och i fredags fick jag följa FJ, en släkting och barndomshjälte som fått leva ett drygt sekel, till den sista vilan. Jag är alltså just nu en skör tråd från 1916 och kanske till 2117?

För mig står vissa saker fram i minnet, när jag hjälpte FJ i ladugården med korna, flera somrar i rad i övergången mellan 1960-tal och 1970-tal, jag kan vilken sekund som helst minnas kornas ljud, dofter och mjuka päls. Jag kan höra mjölkflaskornas klang när locket – som satt i en kedja – föll mot handtagen. Jag vet hur det kändes i magen att nästan halka på en fläck där lite gödsel blivit kvar och jag minns hur kalvarna sörplade när jag gav dem mjölk i en spann. Dessa somrar som aldrig tog slut, denna värme som FJ spred omkring sig, den respekt för ett barn han visade då var (inser jag nu) närmast unik. Det var också då jag bestämde att jag ville bli bonde. Nu blev det inte så, men min kärlek till landsbygden och förståelse för livsstilen har jag behållit. Jag vände aldrig åter men jorden var rund och nu sitter jag med en ladugård (utan djur dock) och en åker. Så kan det gå.

Jag minns också distinkt en sommar runt 1990, min son satt glad med grön cykelhjälm i barnstolen bak på cykeln i en vit barnstol och det var försommarkväll, jag cyklade hemåt och mötte FJ på vägen där han bodde, från vägen var det en vidunderlig utsikt. Han pekade ut lärkan som föll över ängen framför oss och vi pratade lite om väder och vind. För mig var det en glimt av paradiset, allting i livet var just då perfekt. Ingenting särskilt, och ändå det vackraste livet kan ge.

Dom minnena tar jag med mig, och även om himlen gråter så har den blivit en naturälskare rikare medan vi har förlorat släktens sista band till en förlorad värld. Kvar är jag, det sköra bandet mellan då och sedan.

Sommarhundkäx

 

Bristerna är vår största drivkraft

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

”Var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”

I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

Julevangeliet i vår tid?

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Det är nyttigt att skämmas!

”Du borde skämmas!” Nog har vi alla någon gång i livet hört detta sägas, till oss eller någon annan. Förr i världen ofta till barn, numera mer sällan men då och då i den politiska debatten. Kanske också när det går hett till i privata skärmytslingar. Samtidigt säger många att vi inte skall känna skam, att vi bör göra oss av med förmågan att skämmas. Jag tror de har helt fel. Och kanske blandar de samman skuld med skam?

Skam och att skämmas är en nödvändig känsla för ett fungerande samhälle, på samma sätt som tabun och riter. Att skämmas innebär, menar jag, att inse att jag inte levt upp till moraliska normer som styr de gemenskaper jag är en del av. Om skam blir en hämsko och en tvångstanke är det snarare de moraliska normerna man bör angripa, inte förmågan att skämmas.

Att känna skuld är något annat, insikten om att jag gjort fel, att jag kunde gjort annorlunda (även om jag förstår varför jag inte gjorde det) och att jag gjort någon illa föder skuldkänslor. För det mesta går det att reparera den skada skulden medfört, antingen genom direkt handling mot den man gjort illa eller genom att agera annorlunda nästa gång. Men skam är inget som kan hanteras på det sättet, skam handlar om relationen mellan mig och den moral som jag uppfattar är normen i min gemenskap.

Skam är helt nödvändigt för att upprätthålla gemenskapen, om jag inte skäms när jag bryter mot den moral som gemenskapen bygger på så kommer gemenskapen att rämna, och därmed också min tillhörighet. Skadlig skam kommer ur gemenskaper som är skadliga, inte ur skamkänslan själv.

Men gemenskapen är hjälplös inför människor som inte känner skam, som  inte skäms.

Hur hanterar vi den som inte betalar för vykort, ljus, fika eller annat som erbjuds i kyrkan mot att man lägger korrekt summa i en anvisad kollektbox? Hur hanterar vi personer som i kraft av ett politiskt förtroendeuppdrag har fått en offentlig plattform som hen använder till förtal, falsifikationer eller för att berika sig? Hur hanterar vi den som erbjuder sin vänskap och tar emot förtroenden och tillit men sedan visar sig vara en svikare eller bedragare?

Att skämmas är att förstå hur en gemenskap är uppbyggd och det innebär också att vi har ett moraliskt rättesnöre. Skamlöst är detsamma som amoraliskt. Jag kan skämmas å mina egna vägnar, men också å gruppens vägnar. Människor som inte känner skam är farliga. Det är inte att känna skam som är problemet, tvärtom är det att inte förmå att skämmas som är farligt.

Vi som skäms då och då kan dock sluta skämmas för det.

Världen av igår, lite som världen av idag…

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.