You are currently browsing the category archive for the ‘Dygder och plikter’ category.

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

  1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
  2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Himlen gråter och tårarna rinner ned för mina fönster. Jag är tacksam för regnet, vårens torka och kyla har varit förgörande för både grundvatten och växtlighet. För ett par veckor sedan rök det om jorden när jag rensade rabatterna, nu är jorden fast, svart och fuktig. Och bladen har blivit mörkare, vätskefyllda och lyfter sig mot ljuset. Morfar sa alltid att det aldrig kan regna ”för mycket” före midsommar, sant också enligt mig.

Sista veckan, ja veckorna eller t o m månaderna har varit oerhört intensiva och inneburit många starka känslor. För en vecka sedan välkomnade vi en nu åtta månader gammal medborgare in i familjegemenskapen och i fredags fick jag följa FJ, en släkting och barndomshjälte som fått leva ett drygt sekel, till den sista vilan. Jag är alltså just nu en skör tråd från 1916 och kanske till 2117?

För mig står vissa saker fram i minnet, när jag hjälpte FJ i ladugården med korna, flera somrar i rad i övergången mellan 1960-tal och 1970-tal, jag kan vilken sekund som helst minnas kornas ljud, dofter och mjuka päls. Jag kan höra mjölkflaskornas klang när locket – som satt i en kedja – föll mot handtagen. Jag vet hur det kändes i magen att nästan halka på en fläck där lite gödsel blivit kvar och jag minns hur kalvarna sörplade när jag gav dem mjölk i en spann. Dessa somrar som aldrig tog slut, denna värme som FJ spred omkring sig, den respekt för ett barn han visade då var (inser jag nu) närmast unik. Det var också då jag bestämde att jag ville bli bonde. Nu blev det inte så, men min kärlek till landsbygden och förståelse för livsstilen har jag behållit. Jag vände aldrig åter men jorden var rund och nu sitter jag med en ladugård (utan djur dock) och en åker. Så kan det gå.

Jag minns också distinkt en sommar runt 1990, min son satt glad med grön cykelhjälm i barnstolen bak på cykeln i en vit barnstol och det var försommarkväll, jag cyklade hemåt och mötte FJ på vägen där han bodde, från vägen var det en vidunderlig utsikt. Han pekade ut lärkan som föll över ängen framför oss och vi pratade lite om väder och vind. För mig var det en glimt av paradiset, allting i livet var just då perfekt. Ingenting särskilt, och ändå det vackraste livet kan ge.

Dom minnena tar jag med mig, och även om himlen gråter så har den blivit en naturälskare rikare medan vi har förlorat släktens sista band till en förlorad värld. Kvar är jag, det sköra bandet mellan då och sedan.

Sommarhundkäx

 

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

”Du borde skämmas!” Nog har vi alla någon gång i livet hört detta sägas, till oss eller någon annan. Förr i världen ofta till barn, numera mer sällan men då och då i den politiska debatten. Kanske också när det går hett till i privata skärmytslingar. Samtidigt säger många att vi inte skall känna skam, att vi bör göra oss av med förmågan att skämmas. Jag tror de har helt fel. Och kanske blandar de samman skuld med skam?

Skam och att skämmas är en nödvändig känsla för ett fungerande samhälle, på samma sätt som tabun och riter. Att skämmas innebär, menar jag, att inse att jag inte levt upp till moraliska normer som styr de gemenskaper jag är en del av. Om skam blir en hämsko och en tvångstanke är det snarare de moraliska normerna man bör angripa, inte förmågan att skämmas.

Att känna skuld är något annat, insikten om att jag gjort fel, att jag kunde gjort annorlunda (även om jag förstår varför jag inte gjorde det) och att jag gjort någon illa föder skuldkänslor. För det mesta går det att reparera den skada skulden medfört, antingen genom direkt handling mot den man gjort illa eller genom att agera annorlunda nästa gång. Men skam är inget som kan hanteras på det sättet, skam handlar om relationen mellan mig och den moral som jag uppfattar är normen i min gemenskap.

Skam är helt nödvändigt för att upprätthålla gemenskapen, om jag inte skäms när jag bryter mot den moral som gemenskapen bygger på så kommer gemenskapen att rämna, och därmed också min tillhörighet. Skadlig skam kommer ur gemenskaper som är skadliga, inte ur skamkänslan själv.

Men gemenskapen är hjälplös inför människor som inte känner skam, som  inte skäms.

Hur hanterar vi den som inte betalar för vykort, ljus, fika eller annat som erbjuds i kyrkan mot att man lägger korrekt summa i en anvisad kollektbox? Hur hanterar vi personer som i kraft av ett politiskt förtroendeuppdrag har fått en offentlig plattform som hen använder till förtal, falsifikationer eller för att berika sig? Hur hanterar vi den som erbjuder sin vänskap och tar emot förtroenden och tillit men sedan visar sig vara en svikare eller bedragare?

Att skämmas är att förstå hur en gemenskap är uppbyggd och det innebär också att vi har ett moraliskt rättesnöre. Skamlöst är detsamma som amoraliskt. Jag kan skämmas å mina egna vägnar, men också å gruppens vägnar. Människor som inte känner skam är farliga. Det är inte att känna skam som är problemet, tvärtom är det att inte förmå att skämmas som är farligt.

Vi som skäms då och då kan dock sluta skämmas för det.

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 1 Petr 4:8

Jag läser med stor glädje förre ärkebiskopen Anders Wejryds andaktsbok varje morgon, en liten kort text att stärka modet med innan jag kliver upp (boken kan varmt rekommenderas). Onsdagens bibelord var från Petrus första brev och jag upplever det som en fortsättning från söndagens tema om goda förvaltare. I min barndom lärde jag mig sista delen av satsen som att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder” och jag tycker nog att det är mer poetiskt uttryckt.

Vi är alla ofullkomliga, med alla våra fel och brister, men när vi förmår att älska varandra och visa varandra uppskattning och värme, täcker liksom denna kärlek över våra skavanker. Som när man klär om en stol med nytt tyg eller täcker över en ful fläck på ett bord med en fin duk.

I valrörelsens hetsiga kamp är det kanske inte kärleken som alltid står högst i kurs. I den politiska debatten saknar jag ofta det som i vetenskapen kallas för ”barmhärtighetstolkningen” och som innebär att vi försöker förstå en text eller ett tal utifrån det mest rimliga eller troliga perspektivet. Syftet är att undvika medvetna felläsningar, missförstånd eller att söka konspirationer i det andra säger eller skriver. Vilket på intet vis tar bort ett kritiskt perspektiv, tvärtom.  På det sättet blir en diskussion både upplysande och mer nyanserad när debattörerna försöker att förstå vad den andra vill och utgår från det i sin argumentation. Ofta blir faktiskt diskussionen skarpare och tuffare, mer på allvar helt enkelt. Spelet får mindre plats och verkligheten större.

I kommentarer och diskussioner kring utfrågningar och debatter utgår många från att andra är illvilliga medan man själv är godhjärtad. Om vi alla utgick från att vi alla vore godhjärtade tror jag debatten skulle bli både mer intressant och såra människor mycket mindre. Självklart skall konflikterna i politiken upp på bordet, självklart skall skillnaderna synas och självklart skall orättfärdighet kritiseras och motarbetas var helst den förekommer. Men om vi alla begrundar Petrus ord om kärlekens förmåga att skyla över våra brister och se på varandra som de ofullkomliga men godhjärtade varelser vi är skapade till – då blir tonen i debatten mindre hätsk, hatet får mindre utrymme och de sårande tillmälena försvinner. Det är något vi alla kan bidra med.

 

Det är roligt att lyssna till andra, även när jag själv är med i ett panelsamtal och förväntas offentligt kanske tycka olika eller reagera på det övriga deltagare säger hamnar jag ibland i situationen att jag själv blir lite tagen av vad någon annan säger i panelen. Så var det igår när jag hade möjlighet att prata om religionens plats i samhället. I ett samtal i Vårdklockans kyrka i Visby den 1 juli talade fick vi alla frågan om dialog och dialogens möjligheter och ärkebiskop Antje Jackelén pekade då på rollen som kyrka och rollen som människa – konsekvenserna blir helt olika. Det fick en tanke som grott hos mig en längre tid att ta form, nämligen att dialogen blivit ett vapen. Ett vapen som kan användas av den överordnade, men också ett vapen som kan ”krävas” av den som jag eller andra vill distansera sig ifrån på värdemässiga grunder.

Som kristen kan jag föra samtal med min medmänniska bildligt talat fram till helvetets portar, inte förrän de eventuellt sluter sig om min medmänniska ger jag upp samtalet. Men dialogen kan också vara en form av maktutövning från den som har ordet i sin makt, en dialog som förs i syfte att övertyga eller övertala (vilket politiska samtal ofta handlar om) kan hur respektfull den än är också bli ett vapen som reproducerar ett maktförhållande.

På samma sätt kan kravet på dialog vara ett vapen från den diskursivt underordnade, den marginaliserade, som kräver att få delta i en dialog med mig eller med kyrkan trots att jag inte vill ha inlåta mig med aktören. Ett avvisade av en dialog är ett svaghetstecken, ”jag vill bara prata” är ett uttryck som använts för att förbereda både privata övergrepp och politisk maktdemonstration. Ett avståndstagande kan ju vara alldeles legitimt och vägran att delta i en dialog likaså. Det är inte rimligt att avkräva alla aktörer ett samtal med partners vars värderingar man anser moraliskt förkastliga.

Dialog är således inte så oskyldigt som det kan verka, och även om jag som enskild kristen människa försöker möta varje seriös och allvarligt menad invit till dialog kring värden, existentiella frågor och moral så kan dialog och samtal ibland – särskilt för en offentligt aktör – ibland vara vapen åt båda håll. Den slutsats jag dragit av detta för min personliga del är att fortsätta försöka möta enskilda människor så långt min förmåga räcker till, men också att ännu mer betona respekten för den andre – oavsett position – som en del i dialogen. Och att inse att ibland är dialog helt enkelt en olämplig väg, jag får finna mig i att tolerera den andre, utan att egentligen förstå bevekelsegrunderna för dennas agerande.

Förra sommaren medverkade jag på en konferens dit författaren Russell Banks kommit för att tala. Han är förtjusande! Han började med att säga ”Ni vet, nyss fyllde jag sjuttio och jag började med att göra en lista: Inga fler inledningar. Inga fler recensioner, inga fler blurbs. Inga telefonsamtal före klockan nitton och inget mejlande för arton.” Han gick igenom hela listan och sa: ”Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar men det finns ingen tid för allt det där. Det finns endast tid för arbete.” Ändå stod han där för studenternas skull fast han hade kunnat arbeta i stället. Men målet måste vara att bli lite mer som han. Mitt problem är att jag inte kan säga nej.

Så berättade författaren Claire Messud i en intervju med Sanna Torén Björling i Dagens Nyheter den 8 april. Jag har inte fyllt sjuttio (än) men jag kände en instinktiv närhet till meningen: ”Det finns endast tid för arbete.”

När vi talar om arbete nuförtiden är det nästan alltid lönearbete som avses. I en tid där det agrara samhället hade en starkare ställning var begreppet ”arbete” mer en fråga om att sköta om det man hade anförtrotts. Och för den föreningsaktive är ”arbete” lika ofta en fråga om sammanträden eller aktiviteter. I bred mening kan vi också tala om ”hushållsarbete” som inbegriper förmåga att se till att mat, kläder och bostad sköts om. För mig som kristen är ”arbete” också en fråga om att göra Guds verk på jorden. Utan vårt arbete är Guds skapelse prisgiven åt helt andra krafter.

Att arbeta är att dra sitt strå till stacken, att använda de talanger vi fått – både för min egen skull och för kollektivets. Jag skulle vilja att vi återerövrade termen ”arbete” och gjorde den till vår. Inte låta ”arbete” betyda ”den tid vi inte är tillsammans” eller ”det vi måste göra innan vi kan leva på riktigt”. Men det kräver ett arbetsliv som är meningsfullt, utvecklande och värdigt.

Påskens mysterium är att offerdöd och uppståndelse leder fram till nytt liv, försoning och en föraning om en ny skapelse. Att skapa är att arbeta, människans speciella ställning som både skapad och skapande gör henne till både Guds avbild och Guds medarbetare. Att fortsätta Guds verk på jorden – men efter den första påsken i en ny era – är att sätta arbetet först. Men inte arbetet bara som lönearbete eller något vilket tar kraft, energi och glädje från oss och där vi bara väntar på att få vara ”lediga”. Tvärtom, i varje arbetsuppgift finns en uppgift gömd som leder till något större, till en liten pusselbit som långsamt bygger Gud verk i vår värld. I väntan på något mer.

”Idag skall du vara med mig i paradiset” (Lukas 23:43) sa Jesus till en av dem som korsfästes med honom, den av dem som såg vem han var. Såsom jag önskar att alla kunde se vem han var och vad han gjorde för var och en av oss.

Kategorier

Arkiv