You are currently browsing the tag archive for the ‘kultur’ tag.

Läser idag Carina Burmans understreckare om Fredrika Bremers resor, framförallt om den långa pilgrimsresan till det heliga landet. I dagens globaliserade värld är det få som företar den sortens resor för att uppleva, gestalta och formulera världen för oss som läser. Visst ser vi dokumentärfilmer och läser resereportage, men idag går resorna oftare till Vinslöv eller den egna barndomen i folkhemmet. Resorna handlar mer om att möta sig själv, skriva sin berättelse och formulera ett jag, gestalta en huvudperson i det egna livet. Om inte syftet är rent spektakulärt.

Jag saknar de stora litterära ambitionerna hos den skrivande resenären. Att det är lätt att resa och lätt att publicera är inget argument för att inte göra litteratur om det man upplever.* Snarare är jag lite orolig över att det är uppmärksamheten, nyfikenheten och öppenheten mot omvärlden som saknas i skrivandet. Är det verkligen en slump att det är en norsk mans dagbok** – fullständigt inkapslad i sitt ego – som läses och debatteras, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar globalt, klimathotet närmar sig klimax, diktaturerna faller, yttrandefriheten hotas och svenskarna reser i skytteltrafik till Thailand – men inget av detta återfinns i litteraturen?

Reseskildringar med nyfikenheten främst, där man inte är ute efter att bekräfta sina egna på förhand uppställda domedagsprofetior, och med öppenhet för oväntade, otänkta och paradoxala förhållanden saknar jag.

I radio finns Randi Mossige-Norheim som oförtröttligt skildrar vårt land från en annan sida än den mest synliga, utan åthävor och utan fördomar. I litteraturen finns Nina Burton, en av de absolut sista (?) essäisterna i svensk litteratur, nu senast med ”Flodernas Bok”. Även Sigrid Kahle kanske bör räknas till denna skara. Och visst finns det en och annan journalist som idag kan slå till med något riktigt bra i genren (kan dock inte påminna mig någon just nu). Risken finns att globaliseringen och kulturens narcissism tillsammans utgör ett hinder för den litterära reseskildringen, den som vill något utöver sig själv, den som öppnar dörrar hos såväl författaren och läsaren som i verkligheten. Den som går utöver det du tror dig se när du ser vad andra redan sett åt dig.

* Två – helt olika – utmärkta verk jag läst i denna genre var Stig Dagermans ”Tysk Höst” och Lennart Hagerfors ”Längta hem”.

** Karl-Ove Knausgård ”Min Kamp”.

Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.

BIBELN SOM POLITIK

Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.

I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.

Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.

Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.

Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.

Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.

Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.

Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.

Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.

Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.

Som politik kan det kanske räcka en bit.

Kvinnan föder grensle över en öppen grav, skriver Samuel Becket i sin pjäs ”I väntan på Godot”. En pjäs som är karaktäristisk för den modernism som växte fram efter andra världskriget som ett svar på upplevelsen av att Gud övergivit sin skapelse och framför allt människan. Livet var inget annat än den korta blixten mellan födelse och död, och upp till oss själva att skapa något av.

En liknande bild som hos Becket återfinns i Johannes Uppenbarelse (Uppenbarelseboken, kapitel 12), bibelns sista bok. Barnet som kvinnan föder framför draken blir dock räddat, men draken förföljer både kvinnan och barnet genom tiderna och rymderna. Vi får en bild av människans ständiga flykt från den nedstörtade ängel som kallas Djävul, som Johannes skriver.

Niklas Rådström har i ett gigantiskt teaterprojekt gestaltat bibeln under det lakoniska namnet ”Bibeln”. Mycket av pjäsen, som är tre akter lång, utgörs av en flykt från den ondska, illvilja och förtvivlan som präglar människans liv på jorden, ofta med små blinkningar till samtida flyktingars tillvaro. Men genomgående finns också en uthållig tro på kärlekens kraft och människans förmåga att utstå och strida i denna krafts namn. Pjäsen Bibeln, i regi av Stefan Metz, är bokstavligen en genomgång från Skapelsen och fram igenom Bibelns böcker där personer som Abraham, Sara, Amos, Noa, Job, Maria, Elisabeth och Jona passerar revy framför våra ögon. Som en hjälp på vägen har författaren gett de tre ärkeänglarna en särskild plats, de binder samman och talar med Guds röst genom historien. Gud handlar med sitt folk, och särskilt lätt är det inte att vara Guds folk. Jobs prövningar blir för Gud också en prövning av honom själv. Med all den makt han besitter kan han alltså förgöra en människa och ändå håller hon fast vid honom! Hur långt har inte maktfullkomligheten då gått, tycks Gud tänka och låter sin röst passera ut från scenen för att finna ett nytt sätt att tala med människan.

Inte förrän den av änglarna som faller ned till jorden, den som kallas Djävul enligt Johannes, möter Jesus blir det klart för oss att Gud nu hittat detta nya sätt att vara Skapare och Herre. Jesus är så jobbig, tycker Satan som istället försöker få henne att godta hans makt i utbyte mot att äga hela världen. Det är inte direkt någon effektiv strategi mot Jesus som istället driver vår f d ängel till irritation och vrede genom sin självutgivande kärlek.”Du är så krävande” säger han till Jesus, och hon ler ett mångtydigt leende.

Ju längre fram historien kommer så vävs berättelser från Gamla och Nya testamentet ihop på ett mycket intelligent sätt. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att pjäsen lämnar oss med en Gud som lovar att aldrig överge människan, men som låter människan forma sitt liv under kärlekens ansvar. När kvinnan väl föder, då föder hon inte längre över en öppen grav utan istället till en kärleksfull öppen famn.

Kärlek är ett populärt ord. Men vet vi verkligen vad kärlek är? Kärlek i vår värld är ofta ytterst banal och handlar om självbekräftelse genom en annan människa. Verklig kärlek visar den som ger sitt liv för sina vänner, sa Jesus. Gud har älskat oss med denna fullständigt självutgivande kärlek, vår uppgift är att lära känna den kärleken och föra den ut i världen. Kärlek är ingen känsla; kärlek är överlåtelse, självutgivande och underkastelse. Och kärlek är att ta emot en annan människa i ödmjukhet och öppenhet. Kärlek måste vi öva på hela tiden, hela livet.

Den som inte är villig att ta några risker kan aldrig älska. Den som inte förmår att släppa sitt eget jag kan aldrig få del av kärlekens fulla väsen. Bibeln, både boken och pjäsen, pekar på att det är upp till oss att fylla världen med Guds kärlek. På fullt allvar. Först då blir den blixtrande korta tiden mellan födelse och död till det liv som Gud skapade för oss. Vi är numera inbjudna till Skaparen som hans medskapare. Det är ett uppdrag.

Häromdagen kom jag skämtsamt med ett bibelcitat i samband med en diskussion och fick då veta att personen ifråga upplevt sig sårad och mästrad av detta. För mig var detta en helt oväntad situation och jag blev ledsen, bad självklart om ursäkt. Jag har alltid använt mig av bibeln i min stilistik och i min argumentation – för mig är bibelns texter vardagsmat. Så väldigt många av våra fasta uttryck bygger på bibelns ord (”arbeta i sitt anletes svett” eller ”David och Goliat” t ex) för att inte tala om vår kulturella arv (allt från filmtitlar likt ”Såsom i en spegel” till Selma Lagerlöfs böcker om Jerusalemfararna). Fortfarande associerar kulturlivet vilt till bibliska texter och till religiösa symboler – dessa andliga tecken har en förmåga att bära existentiella sanningar utan ord, därför blir de inkluderande även för den som inte fullt ut delar innebörden.

Men debatten om religion och politik – så tolkar i alla fall jag det – tycks ha gjort om bibeln. Bibeln är inte längre den kollektiva referensram den en gång var, då när det faktiskt inte spelade någon roll om man var kristen eller ej för att ha kunskap om vad det står i bibeln. Istället tycks ett skämtsamt bibelcitat eller dito referens uppfattas som ett försök att sätta gudomliga auktoritet bakom vad jag säger.

Ett bibelcitat kan naturligtvis vara ett tröstens ord till en sörjande eller en uppmaning till den som är på väg fel i livet – men för det allra mesta handlar det om en bok och texter som följt västerländska människor sedan kyrkan började utlägga texterna. När mässorna hölls på latin spelade folkspråket spratt med texterna (Hokus Pokus Filiokus är en folklig variant av den latinska välsignelsen vid nattvarden) och därefter blev citat och figurer i den bibliska historien en mänsklig referensram för oss alla (tänk på Bellman t ex).

Jag tycker det är en förlust om bibeln reduceras till en helig skrift, relevant endast för den som tror starkt och intensivt. Koranen är såvitt jag begriper en levande text även för de personer som uppvuxna i muslimska familjer ändå inte är troende. En av styrkorna med sådana texter är att de kan utgöra en mänsklig referensram, en samlad skatt av mänsklig visdom. Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan och berättelserna om Jesus och skapelsen är exempel på texter som i grund och botten berättar något om oss själva i relation till historiens samhällen. Varför skall vi avvisa det?

Söndagsmorgnar är bra tillfällen för eftertanke. Efter att ha följt debatten efter Göran Hägglunds (kd) debattartikel om ”verklighetens folk”, lite i repris med tanke på att han drog igång diskussionen redan i somras, måste jag säga att jag mest är irriterad – på Hägglunds egen fördomsfullhet. Göran Hägglund är socialminister och partiledare och skriver på debatt av oro för ”verklighetens folk” som inte skall behöva utsättas för kulturelitens förakt och pekpinnar. Själv vill Hägglund som partiledare och minister dock inte ingå i denna kulturelit. Hans intresse för film och musik har ingenting med kulturell elitism att göra.

Bäst kritik har mot Hägglunds grova och grumliga perspektiv har Göran Rosenberg levererat i Studio Ett i fredags (sjutton-timmen 18/9) då Rosenberg påpekade att det finns en brännande och viktig fråga kring kulturens uttryck som vi sällan pratar om – men att Hägglund klampar runt och gör det än mer omöjligt att föra den debatten. Visst finns det frågor om vilken kultur som skall betraktas som ”bra”, hur man skall se på kommersialitet och bredd och om det finns någon gräns för kulturens uttryck. Men för Hägglund handlar det bara om att brännmärka (åter) Anna Odell för sitt iscensättande av ett psykbryt eller om filmad vandalism av T-banevagnar. Det är ju så ointressant – Odell är elev vid en högskola, det är knappast henne man bör titta på för att se kulturens spjutspets och tillsammans med T-banemarodören använder hon unga människors rättighet att se världen på nytt. Trots vad vi som är äldre redan sett.

Men hur går Hägglunds karaktärisering av dem som inte vill bli inkluderade i kuturelitens gemenskap ut? Är det inte just här som han framstår som enklast och mest ytlig? Har Hägglund någonsin tid att lyssna av diskussionerna bland dem han kallar vanliga människor? Igår deltog jag tillsammans med ett 20-tal personer i en ordnad bussresa utefter en nedlagd järnväg – med på resan var äkta par, ensamma män, föräldrar och barn och åldrarna varierade från några och tjugo till närmare åttio. Mellan hållplatserna pratades det konst, TV, kulturhistoria, ekonomi, trafikpolitik och naturvårdsfrågor. Jag hörde inte någon prata om hur man får hushållskassan att räcka till eller vad man gjorde på jobbet. Här satt människor som inte kände varandra, tillsammans under flera timmar, och det som var i centrum var olika aspekter av mänsklig kultur. Diskussionerna var seriösa, insiktsfulla och sofistikerade.

Dessa människor, en del med 6-årog folkskola och andra med universitetsubildning, hängav sig åt kulturella diskussioner, visade upp breda register av erfarenheter och kunskaper. De var vanliga människor bara i ett enda avseende, nämligen den att vi inrymmer så mycket mer än det som syns utanpå.

Hägglunds syn på detta ”verklighetens folk” (som han benämner dem) är så enfaldigt torftig att jag blir mörkrädd. Om det är någon som sätter sig på sina höga hästar, som talar om hur ”folk är” och som vill diktera villkoren för dessa s k vanliga människor så är det Hägglund och den kulturfientliga regering han är en del av. Hägglund vill istället beröva oss alla tillgång till ett brett kulturutbud (eftersom han driver ekonomisk nytta som motiv) och vill begränsa våra horisonter genom att fokusera på vardagens bekymmer.

Nej, Göran Hägglund, lägg av den där hybrisen du lagt dig till med och kom ned på jorden. Försök att se oss medborgare i all vår mångfald och variation. Och vill du föra en kulturdebatt så är du fyrtio år för sent ute med de argument du har.

Kulten av kroppen omhuldas i den populärkulturella diskursen. Kroppen är ett njutningsmedel, ett verktyg eller en statussymbol. Paulus skriver i Korinitierbrevet om kroppen som ett tempel (1 kor 6:19) ochhan påtalar i samma sammanhang att allt är tillåtet, men ällt är inte nyttigt. Kropp och själ är ett – även om nog Paulus var influerad av den grekiska idén om åtskillnaden mellan kropp och själ – och bör inte behandlas var för sig.

Tiina Rosenberg har inbjudit till en större sexuell frigjordhet där kroppens njutning står i centrum, Birgitta Stenberg har i alla år sett den erotiska frigörelsen som nyckeln till människans uppfyllande av sin egenart. Kroppen blir ett medel för njutning. Äventyrare som Renata Chlumska talar om att använda kroppen som ett verktyg med vilken man kan erhålla en seger över sig själv. Kroppen blir ett verktyg för ett självförverkligande som skall skapa inre balans. Kroppsbyggare och skönhetsopererade söker en kroppslig perfektionism i syfte att få status bland sina medmänniskor.

Konstnärer använder sig t o m av döda kroppar för att provocera och ifrågasätta. Men kanske slår dessa utställningar tillbaka mot konstnärerna själva när det visat sig att det rör sig om avrättade kinesiska fångar. Det ultimata utnyttjandet av människokroppen blir därmed konstnärligt gestaltat.

För mig som kristen är min kropp verkligen en del av mitt skapade och mitt skapande JAG, den går inte att skilja från själ och ande. Min kropp gör erfarenheter som upplyser och belyser mina andliga eller känslomässiga upplevelser. Att föda barn kan ju tyckas vara en extremt kroppslig upplevelse – men det är inte bara kroppen som förändras, de förändringarna finns för alltid inpräntade i mitt känsloliv. På samma sätt är det med sex, misshandel, trötthet, migrän, kyla och sand mellan tårna (för att nämna några kroppsliga upplevelser). De påverkar själen och anden.

Men mina själsliga förmågor och mina andliga erfarenheter förändrar också min kropp. Ett vackert landskap, en kärleksförklaring, ett mejl från sonen, ett leende från en mamma som överlevt en svår sjukdom eller en fantastisk roman – allt detta skapar kroppslig avspänning, avslappning, muskelkraft och en rak rygg.

Kroppen är så mycket mer än ett medel, ett verktyg eller en statussymbol. Låt oss vårda vår personliga helhet, låt oss bejaka den helhet vi är skapade till och säga nej till den populärkultur som framhäver våra kroppar som ting.

Kategorier

Arkiv