Sprickan i tillvaron – det är så ljuset kommer in

There is a crack in everything, that’s how the light gets in, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” på skivan ”Future” från 1992. There must be some kind of way out of here, sjunger Bob Dylan i ”All along the Watchtower” först släppt på skivan ”John Wesley Harding” från 1967. Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:12.

Göran Greider har inspirerats av Dylans text till titeln på sin nya bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” som handlar om honom själv och om vänsterns svårigheter att bibehålla självförtroendet under de senaste 30 åren. Jag tror inte som Greider att det ”måste” finnas några vägar ”ut ur” det här samhället. I Dylans text är det gycklaren som blir tillrättavisad, ”vi har levt igenom det där” säger tjuven i texten. I Cohens text påminns vi om att alla krig har utkämpats förr och allting börjar om. Och hos Paulus ser vi oss själva i spegeln, om än dunkelt. Men där bakom spegelglaset, där finns det som då och då skiner igenom som en strimma, en spricka.

Vi människor är bundna vid den här världen, den här verkligheten och vid varandra. Världen är ofullkomlig och det finns ingen väg vare sig ut ur samhället eller ”udenom” svårigheterna som Peer Gynt bad om i Ibsens pjäs. Det vi kan uppleva är sprickan, strimman av ljus då och då. Och det är den som motiverar oss att gå vidare, att fortsätta försöka göra det goda som vi vill och inte det onda som vi inte vill. Det är glimten av ljus som faller in då och då över oss som får oss att se oss själva sådana som vi är – ofullkomliga och ändå fullkomligt älskade av den skapande Guden.

Det ligger en mycket djup insikt bakom Leonard Cohens ord: i allt finns en spricka, det är så ljuset kommer in. I den ofullkomlighet som vi och skapelsen är en del av faller hoppets strålar och strimmor in som ögonblicksbilder och gör oss medvetna om tillvaron. Inte för att vi skall lämna den, utan för att vi skall bevara hoppet om en bättre värld.

Var annars skulle vi finna motivationen att hjälpa och stötta varandra, sörja med varandra och glädjas med varandra när vi vet att döden alltid kommer? Sprickan i tillvaron är inte av ondo, det är där ljuset faller in.

En individ i Guds stora berättelse

Häromdagen satt jag ensam och åt min lunch på Södertörns Högskolas lunchrestaurang. Jag tittade ut genom fönstret, vilade blicken på snölandskapet. Vi satt fyra medelålders akademiker vid varsitt bord, alla vända åt samma håll och åt våra isterband. Vi tuggade och åt, tittade och läste i våra tidningar.

I Sverige sätter människor sig inte gärna bredvid varandra i matsalen eller på spårvagnen. Vi föredrar det där lilla utrymmet runt oss själva. Det är ett särdrag vi har, vi kan sägas vara världens mest individualistiska folk. Men kan man vara individ och ändå vara del i en gemenskap? Måste individualism och kollektivism alltid vara varandras motsatser?

Mitt svar är nej. Vår personliga identitet styr hur vi uppfattar världen. Identiteten är avgörande för att förstå varför du och jag handlar olika i samma situation – jag är metodist, kvinna, mamma, hustru, professor, medelålders och göteborgare för att ta några exempel. Men alla dessa individuella identiteter gör mig också delaktig av ett kollektiv, en grupp som har en gemensam berättelse om världen och vår plats i den.

Den kristna kyrkan har en fantastisk berättelse där alla får identitet och individualitet. Tyvärr har den organserade kyrkan inte alltid varit så bra på att föra fram Guds berättelse om skapelsen, men för den som kan sin bibel och har tampats med de andliga frågorna så framstår berättelsen som så mycket större än kyrkan. Jesus bejakade individen, han sa inte att vi måste klä oss på ett visst sätt eller tala på ett visst sätt för att vara välkomna. Hans berättelse handlar om skapelse, saknad, skuld, förlåtelse, försoning och återskapelse. När jag lyssnar till Leonard Cohens eller Bob Dylans sånger undrar jag om det är deras religiösa arv som får miljoner människor att älska dem. När Bob Dylan i sin ”Every grain of sand” talar om sparvarna som är räknade eller när Leonard Cohen talar om de drunkade och vänder på historien om Jesus som går på vattnet i sin ”Suzanne” – ja då är det en evig historia som berättas.

Jag tror att kyrkan underskattar sin roll som berättare, att möta individerna med en berättelse där det finns plats för oss alla är kanske den största gåva en människa kan få. Och nästa vecka skall jag sitta i lunchmatsalen och titta ut och tänka på att jag har en plats i Guds stora berättelse om skapelsen.

(Denna text har också publicerats i S:t Jakobs församlingblad no 1 2010)

Vårt behov av andlighet

I am pressing on. Så sjunger Mattias Hellberg, Valdemar och London Community Gospel Choir på den skiva som förevigat mässan ”Saving Grace” (Befriande Nåd) från Hagakyrkan våren 2006. Hela gudstjänsten bestod av Bob Dylans musik och avslutades med nattvardsmässa. En helande upplevelse och en andlighet jag aldrig glömmer. Hela kyrkan smockfull, gospelallsång vid nattvardsbordet och människor som grät och log om vartannat.

I am pressing on – vilket betyder ungefär att jag trycker på, jag strävar, jag jobbar på – är en bön till Gud att lyfta mig upp så att jag ser både mig och andra på ett nytt sätt. Att komma närmare Gud.

Jag tror att vi då och då behöver få genomgripande andliga upplevelser för att kunna leva vidare som troende. Människor är så olika att vi aldrig kan föreskriva formerna. Men att vi behöver andliga upplevelser där kropp, själv och ande är engagerade tillsammans – det är jag övertygad om. Kraften återvänder.

Jag tror att känslan av gemenskap är central – det starka bandet mellan människor som uppstår vid det öppna nattvardsbordet. På knä vid altarringen är vi alla lika, ingen är förmer än den andre. Vi tar emot Guds nåd på exakt samma villkor och det skapar en genuint mänsklig gemenskap. Paradoxalt nog skapar Guds närvaro just en mänsklig gemenskap, kanske är det Gudagnistan i var och en av oss som förenas. Finns det något mer mänskligt än att vi alla är skapade av samme Gud?