Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Fastetiden – en period för fokusering

Varje års fastetid stämmer mig alltid till eftertanke. Har jag tagit det ansvar för min egen utveckling och min relation till Gud som kan krävas? Har jag orkat ifrågasätta mina egna uppfattningar på ett öppet sätt? Har jag lyssnat inåt och vågat agera på mitt samvetes grund? Så kan man ju inte tänka varje dag, dels lär man glömma handla mjölk och bröd och dels skulle man gå under i grubblerier. Men det är väl kyrkoårets finstämda mening, att vi i en systematisk ordning kommer att fokusera på ett antal väsentliga frågor i vårt kristna liv. Vi är redan inne i fastetiden, smaken av Fettisdagens semla har redan sjunkit undan.

Jag fastar inte i meningen att jag avstår föda, inte heller avstår jag systematiskt någon motsvarande daglig verksamhet. Däremot fokuserar jag, i mitt fall ofta på någon särskild sak som kräver medmänsklighet. Mitt fokus innebär att jag avstår lite extra tid varje dag för eftertanke och förbön för vissa ändamål, men också materiella bidrag.

Vi har våra liv att leva; besiktiga bilen, klippa gräset, vara barnvakt, uppvakta varandra, laga strumpor och sköta jobbet. Och för många av oss tillkommer ett ideellt engagemang på fritiden. För mig är det där fastan kommer in, som några veckors extra påminnelse om att hålla fokus på relationen till Jesus. Under några veckor kan vi vandra med Jesus där han tar sig upp mot Jerusalem och påsken, se oss om utmed vägen och lägga märke till någon som behöver just oss eller en uppgift som just jag kan göra.

Vi följer Jesus i spåren när han går upp till Jerusalem.

 

 

Om fem mil på skidor och den goda kampen

Fem-milen i skid-VM är juvelen i kronan. Efter att ha följt detta extrema kraftprov från en varm och bekväm plats framför TV:n funderar jag på varför jag har så svårt att acceptera den s k mass-starten (alltså att alla startar i klunga och hela loppet blir en passa-på-varandra-lek) som ju är väldigt TV-mässig. Det är väl enda anledningen till att den helt slagit ut den individuella starten såvitt jag kan förstå. Är jag bara bakåtsträvare och tråkmåns som tycker att ”allt var bättre förr?” Eftersom det inte brukar vara fallet avseende andra saker vägrade jag att acceptera det argumentet. Och då gick det upp för mig varför jag vill ha individuell start och inte mass-start, och det är en djupt liggande värdefråga.

Att åka skidor i fem mil är en enorm prestation, att göra det i den fart och under de villkor som en tävling innebär är en nästan omänsklig prestation. Prestationer imponerar på mig och inspirerar mig, såvida de utgör en del i en människas kamp med sig själv och sin egen förmåga. I en mass-start är taktik avgörande och den som lyckas skaffa sig en free-rider-position gynnas. Hyllningarna går således till en person som visserligen utfört en stor fysisk prestation men där konkurrensen, taktiken, förmågan att utnyttja situationen och en viss slughet trots allt utgör själva nerven.

En individuell start kräver i högre grad att man gör sitt bästa, att man utnyttjar sina krafter maximalt och att man lägger upp loppet så att man själv har störst möjlighet att göra en bra tid. Att resultaten blir bättre (snabbare tider) är en sak men framför allt är prestationen inriktad på att använda sin talang, styrka och mentala uthållighet på bästa möjliga sätt. (Jag vet att man får mellantider men det blir ändå en mindre del av taktiken.)

För mig är värdet av att prestera knutet till att överträffa sig själv, inte snuva de andra på segern. Om jag gör mitt livs lopp så är det tillräckligt. Att jag förmår att utnyttja, disciplinera och förädla min egen person på ett sådant sätt att jag åstadkommer något utöver vad jag och andra förväntat sig – det är själva poängen med prestationen. Det goda som jag vill det gör jag inte, säger Paulus och betonar vikten av att kämpa den goda kampen.

Så det där med mass-start i fem-milen är ingen bagatell. Min ståndpunkt faller väl in i mina tankemönster och mina värderingar rörande livets mening. Kanske är det därför jag trots allt sitter kvar framför TV:n och ser hur Norge genom Peter Northug åter tar hem en guldmedalj. Jag håller dock för Norges ära Björn Dählies guld på femmilen i Albertville 1992 med individuell start ett snäpp högre.

Idag är det sista söndagen innan fastan – det är dags för karneval innan fastan. Först blåmåndag sedan fettisdagen och sedan askonsdagen. Fastetiden är en tid för eftertanke. I den eftertanken får femmilens värdegrunder och dessa psaltarord följa mig:  ”Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning.” (Ps 86:11)