Det heliga landet – Det delade landet

För min kristna tro har aldrig de s k heliga platserna varit avgörande. Lika lite som jag tror att det ger hälsa och välgång att säga prosit när någon nyser lika lite tror jag att den sten där Jesus smordes innan han lades i graven ger några särskilda krafter. Efter att ha besökt i de flesta kända platser med ”Jesusanknytning” i det annekterade östra Jerusalem och på Västbanken har jag inte ändrat mig. De två platser som gav mig starkast känsla av närvaro var Getsemane (som av allt att döma är just Getsemane) samt Klagomuren (Västra Muren), som onekligen utgör resterna av det gamla judiska templet som förstördes år 70 e kr. Trädgårdsgraven var också intressant att besöka, mest för att allt talar för att det var en sådan grav som Jesus lades i då det var normalt gravskick vid tiden för hans död. Jag insåg att den sten jag alltid föreställt mig som en jättebumling framför öppningen, istället var en sinnrik skiva som rullades fram och tillbaka i ett spår framför öppningen.

Men för mig var det hjärtskärande att uppleva hur det land som somliga kallar heligt i första hand är delat. Besattheten av gränser och skillnader mellan människor var så fysiskt påtaglig. För mig som svensk var det ganska lätt att alltid bära med mig mitt pass, visa upp mina väskor, ta av mig ytterkläder, visa upp mitt visum och vänta i vad som kändes som evigheter i olika vägspärrar. Men för den som måste be om tillstånd för att resa från Ramallah till Jerusalem för att hälsa på en släkting, för att få sälja grönsaker där, som kan förlora sin rätt att vistas i det östra Jerusalem där man vuxit upp om man vistas för länge någon annanstans eller aldrig kan vara riktig säker på att komma fram när man påbörjar en resa är åtskillnaden mellan människor som ett alltid synligt ärr.

Jesus vandrade runt i hela dåvarande Palestina som då var en romersk provins med diverse motsättningar mellan olika folkgrupper. Vi ser i Bibeln att människor på Jesu tid ofta benämns med var de kom ifrån (Samarien, Galiléen m fl) samtidigt som huvudbudskapet är att inte göra skillnad på folk och folk. Om Jesus föddes i Betlehem hade han varit instängd både av mur och vägspärrar och inte kunnat återvända till Nasaret, möjligen kunde han fått särskilt tillstånd att besöka någon. Att resa till det annekterade östra Jerusalem hade också varit förenat med svårigheter eftersom han som född i Betlehem måste ses som misstänkt. Varför hade Josef och Maria rest till Västbanken för att föda sin son hade soldaterna i spärrarna frågat. Att resa i Jesu fotspår skulle innebära många gränspassager, och hans lärjungar skulle med säkerhet inte kunnat följa med fram och tillbaka mellan de olika zonerna. Världens frälsning hade fått ställas in.

Jag visste hur det skulle vara att resa i Palestina. Men, nu vet jag hur det känns också. Vreden som bubblar upp inför en tonårig unga soldat beväpnad med ett par tunga automatvapen som petar tänderna medan hon långsamt granskar de människor som använder sin rätt att röra sig fritt och resa de 15 km mellan Ramallah och Jerusalem. Obehaget i att tvingas svara på frågor om sina personliga tillhörigheter eller berätta om var man köpt dem. Den sammanpressade känslan av att på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem befinna sig i ett vakuum, fullt av begåvade och vänliga människor som inte får utlopp för sin kraft, sin glädje och samhällets potential. Den bisarra upplevelsen av att se en skylt på ett kafé där det står att det är förbjudet att gå in med vapen. Förvirrad logik i att jag som turist skall låta undersöka mina tillhörigheter i jakt på vapen på väg till Klagomuren/Västra Muren medan ett tjog tungt beväpnade soldater passerar in genom utgången.

Hoten som delar landet, misstron som delar landet materialiseras som enskilda människor vilka blir bärare av dessa hot; beväpnade soldater, unga palestinska män eller bosättare. Fixeringen vid gränser och zoner föder ojämlikhet, orättvisa och oförståelse. Det heliga landet är något vi bär inom oss. Jesus har nog trampat dessa stenar och vilat i skuggan av dessa olivträd.

Mitt besök i det heliga och delade landet gav kropp och kraft åt platser, berättelser och bilder från Bibelns berättelser. Jag kommer att läsa Bibeln med andra associationer. Men mest påtagligt vill jag instämma med texten i Lukas evangelium:

På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.

Luk 24:1-8

Personligt om Palestina

Vid gårdagens seminarium ”Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan” som Broderskapsrörelsen arrangerade tillsammans med Olof Palmes Internationella Center i Metodistkyrkan i Visby visade sig tre garvade socialdemokrater från en mer personlig sida än brukligt när Mellanöstern debatteras. Viola Furubjelke, Lena Lönnqvist och Pierre Schori vittnade alla om hur de gått från den position som var arbetarrörelsens och frikyrkans; en stark lojalitet med Israels skapande och rätten till en geografiskt hem för det judiska folket, till att nu kritisera den israeliska politiken skarpt eftersom det är en orättfärdig politik gentemot palestinierna.

Det var särskilt rörande – och för mig lätt igenkännbart – när Lena Lönnqvist beskrev sin uppväxt i frikyrkorörelsen och fasthållandet vid bilden av Israel som det profetiska tecknet på Jesu återkomst. Också jag minns så väl alla de eskatologiska utläggningar som jag åhört och som alla utgått från Jesu ord om att när fikonträdet knoppas så är tiden nära. För många frikyrkokristna har det blivit svårt att skilja den israeliska politiken såsom den förs i vår tid från den profetiska bild om världens slut som bibeln berättar.

För mig var det starkt och gripande att höra dessa tre personer – som alla är obekväma i denna fråga inte bara i sitt eget parti – berätta om ur de faktiskt lämnat en given position, omprövat sina egna hållningar och blivit övertygade om att den israeliska politiken i området är orättfärdig, olaglig och inhuman.

När jag idag bevistade ett seminarium, anordnat av Dagen, som handlade om Jesus som provokatör och där fick lyssna på Anders Carlbergs bekännelse att det som betytt mest för hans kristna övertygelse var hur Jesus lyfte fram de mest skymfade, hatade och föraktade i sin förkunnelse och hur Jesus använde dem för att ge exempel på godhet och gudfruktighet – ja då kunde inte jag låta bli att tänka på palestinierna. Vem hade varit dagens barmhärtige samarier som Jesus lyft fram tror ni? Jag vet vad jag tror. Just det, en islamist från Gaza.