En orättvis betraktelse, Halldorf!

När jag läste en artikel i Expressen (av Joel Halldorf) härförleden om att Svenska Kyrkan saknar troende människor, och som sammanfattar att ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.” blir jag både arg och ledsen. Strax därefter bemötte dock prästen Emma Audas Halldorfs bredsida, insiktsfullt och lågmält.

Halldorf lägger samman en mängd iakttagelser, varav många har grund, men sedan drar han en långtgående slutsats om inte bara Svenska Kyrkan som institution utan också om alla oss som är medlemmar i den. Han blandar teologiska frågor med sociologiska, han anför anekdotisk evidens vid sidan av tveksamma generella sanningar som att gudstro är en fråga om att ”lära sig av de erfarna”, alltså att imitera andra. Texten är också oprecis och vag genom att påståendena om just kyrkans oförmåga oavlåtligen hänförs till någon ”man” som har gjort än det ena och det andra; man vill eller man vill inte, man kan inte, man vågar inte och så vidare.

Jag förstår att Svenska Kyrkan är en nagel i ögat på inbitna frikyrkokramare, så har det alltid varit. Emellertid trodde jag att en insiktsfull person som Halldorf höll sig för god för sådant. När jag blev medlem i Svenska Kyrkan var jag vuxen och hade lämnat en frikyrklig gemenskap som visserligen gett mig mycket (som jag fortfarande är tacksam för) men som inte vågade ta ställning i en äktenskaplig konflikt där det förekom våld. För min del kunde jag inte fortsätta vara del av en kyrka/församling som inte rakt av kunde fördöma mäns våld mot kvinnor och se att den frågan var viktigare än äktenskapets helgd. För mig blev efterbörden en ökenvandring med många svåra stunder, men också egna felsteg. I Svenska kyrkan mötte jag istället en teologiskt, inte på tradition eller vana, grundad lära om nåd och försoning. Den kyrkoherde som tog emot mig, tyvärr nu bortgången, förstod mitt behov av bikt, försoning och nåd, men kunde också vara självklar i sitt ställningstagande för min autonomi och upprättelse i relation till vad jag varit med om.

När jag för drygt tio år sedan återvände till frikyrkan var det till en metodistförsamling, en frikyrka med en teologi. Efter en flytt blev den territoriella svenskkyrkliga församling jag tillhörde en teologisk omöjlighet för mig (det handlade absolut inte om brist på gestaltning av kristen tro). Och det var ett av de argument jag framhöll i det samtal som föregick mitt medlemskap i min nya församling. Tyvärr är läget sådant att många små samfund är svagare än några få större och idag är metodismen inkluderad i Equmeniakyrkan. Jag var ingen vän av den sammanslagningen men ibland får idealismen vika för realiteterna. Att påstå, som Halldorf gör, att Svenska Kyrkan i större utsträckning än t ex Equmeniakyrkan eller Evangeliska Frikyrkan skulle kännetecknas av brist på gestaltning av kristen tro är barockt. Slutsatsen måste bero på att Halldorf har helt andra, och verklighetsfrånvända, förväntningar på Svenska Kyrkan.

I en kyrka som omfattar nästan sex miljoner människor finns det givetvis fler som omfattar varierade uttryck för tro och tillhörighet än i en kyrka med knappt sextio tusen medlemmar.

Oförmågan hos var och en av oss att gestalta vår kristna tro skall inte läggas kyrkan till last utan oss själva. Och den oförmågan går tillbaka på vår mänskliga ofullkomlighet och inget annat. I bön och stillhet inför Gud kan vi se oss själva på riktigt och finna de vägar Gud stakat ut för oss. I liv och verksamhet kan vi gestalta den relation vi som troende har till Jesus Kristus. I teologin, bibelordet och i undervisningen underhåller vi vår tro, delar och fördjupar, som en del i en helgelseprocess.

Att dra upp de demarkationslinjer Halldorf gör tjänar inget gott syfte. Låt oss istället gemensamt bekänna, leva och fördjupa vår tro oavsett var vi befinner oss, då kommer också både vi och våra sammanhang att förvandlas.

Trettondagen: Är vi framme nu?

Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.

Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.

När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?

Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.

Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.

Tro – en politisk kraft och aldrig bara personlig

Häromdagen besökte jag Vasa församlingshem i Göteborg och talade över ämnet ”Kyrkans förändrade roll i samhället” mot bakgrund av såväl min forskning kring religion och politik som min personliga övertygelse som kristen. Under den senaste tiden har jag medverkat i två böcker som behandlat ämnet religion och politik, men på olika vis: dels ”Religionens offentlighet. Om religionens plats i samhället” där jag kommenterar den synlighet som religion fått inte bara i svenskt samhällsliv utan i den västvärld som länge betraktades som sekulariserad, dels ”Tro – en politisk kraft” där jag beskriver hur och varför en kristen tro aldrig är eller kan vara endast  en personlig angelägenhet.

Utifrån mitt perspektiv saknar tanken på en åtskillnad mellan religion och politik teoretisk grund om man inte på ett väldigt banalt sätt åsyftar Jesusorden i Mark 12:17 om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Jag delar den ganska vanliga uppfattningen att kristna skall rätta sig efter de lagar som fattats i demokratiska samhällen och betala den skatt man blir påförd genom överenskomna avtal. Men, det betyder inte att en kristen inte skall verka för att förändra såväl lagar som samhälle, inte heller att en kristen alltid måste lyda lagen. När samvetet kräver det måste jag som kristen kunna sätta mig i vägen för det orättfärdiga. Ett demokratiskt samhälle kan tolerera detta, och jag måste också acceptera de konsekvenser det medför i form av sanktioner. Härom tror jag de flesta kristna är överens. Det finns heller ingen ”kristen politik” som förenar människor från alla samhällsklasser, intressegrupperingar, regioner eller generationer. Däremot finns det ofta en öppenhet och tolerans mellan kristna människor i politiken som kanske går lite utöver vad som finns i andra politiska sammanhang.

I ett samhälle där individen blivit så mycket viktigare än kollektivet och där rätten till självförverkligande blivit politikens huvuduppgift måste kyrkan (i dess vidaste mening) också finna en ny teologisk utgångspunkt menar jag. Det innebär inte, som det ofta felaktigt förstås, att kyrkan skall ”anpassa” sig till rådande värderingar eller samhällsklimat.

Jag menar att risken är överhängande att kyrkan inte finner den nya teologiska grund som krävs för att bejaka framtiden och sätta sin prägel på den. Just nu upplever jag att många kristna organisationer försöker vidareutveckla det diakonala uppdraget (vilket är bra) genom t ex att driva välfärdsföretag eller ta ansvar för immigranter av olika slag.* Men om det arbetet utförs utifrån tanken att detta är vad som är kvar av kyrkans roll i samhälle så kommer uppdraget att bestämmas av andra krafter (läs ekonomiska) än kyrkan själv.

Jag hörde också nyligen en kyrkoledare som entusiastiskt talade om att få med sig grannarna till kyrkan, detta var framtidens melodi tydligen. För mig är det närmaste parodiskt att höra denna 1960-talsidé återigen ett halvt sekel senare. Frälsningen och evangeliet åldras inte men medlen att föra ut det åldras. Det är kyrkan som behöver föras ut i samhället inte tvärtom. Vi samlas inte i kyrkan för att fly världen utan för att samla kraft inför de uppgifter som ligger runtomkring.

En akademisk kollega föreslog att kyrkan behöver en ny befrielseteologi för att verka i vårt samhälle idag. Och ja, jag håller med. Här behövs ett budskap om befrielse från den egoism, narcissism, ekonomism, patriarkat, ägandefixering och från den självhävdelse som vårt samhälle idag tenderar att belöna. En kyrka som igen fått en tydlig plats i samhället, en kyrka som inte kan isoleras från politik och samhällsliv, en sådan kyrka måste finna en stark teologisk grund för ett radikalt budskap om jämlikhet och solidaritet och för ett evangelium om frälsning, helande, försoning och nåd.

Har vi som kristenhet kraft att finna denna teologi och göra den till bas för arbetet i vårt land – eller slår vi oss till ro med att staten omfamnar våra diakonala insatser och att många människor besöker kyrkans konserter?

 

* I katolska länder är dessa verksamheter mycket tydligare förankrade i en samhällsutveckling där kyrka och samhälle vävts samman. Även där talas dock om behovet av ny teologisk grund, något som påven Franciskus är en tydlig utvecklare av.

Det heliga landet – Det delade landet

För min kristna tro har aldrig de s k heliga platserna varit avgörande. Lika lite som jag tror att det ger hälsa och välgång att säga prosit när någon nyser lika lite tror jag att den sten där Jesus smordes innan han lades i graven ger några särskilda krafter. Efter att ha besökt i de flesta kända platser med ”Jesusanknytning” i det annekterade östra Jerusalem och på Västbanken har jag inte ändrat mig. De två platser som gav mig starkast känsla av närvaro var Getsemane (som av allt att döma är just Getsemane) samt Klagomuren (Västra Muren), som onekligen utgör resterna av det gamla judiska templet som förstördes år 70 e kr. Trädgårdsgraven var också intressant att besöka, mest för att allt talar för att det var en sådan grav som Jesus lades i då det var normalt gravskick vid tiden för hans död. Jag insåg att den sten jag alltid föreställt mig som en jättebumling framför öppningen, istället var en sinnrik skiva som rullades fram och tillbaka i ett spår framför öppningen.

Men för mig var det hjärtskärande att uppleva hur det land som somliga kallar heligt i första hand är delat. Besattheten av gränser och skillnader mellan människor var så fysiskt påtaglig. För mig som svensk var det ganska lätt att alltid bära med mig mitt pass, visa upp mina väskor, ta av mig ytterkläder, visa upp mitt visum och vänta i vad som kändes som evigheter i olika vägspärrar. Men för den som måste be om tillstånd för att resa från Ramallah till Jerusalem för att hälsa på en släkting, för att få sälja grönsaker där, som kan förlora sin rätt att vistas i det östra Jerusalem där man vuxit upp om man vistas för länge någon annanstans eller aldrig kan vara riktig säker på att komma fram när man påbörjar en resa är åtskillnaden mellan människor som ett alltid synligt ärr.

Jesus vandrade runt i hela dåvarande Palestina som då var en romersk provins med diverse motsättningar mellan olika folkgrupper. Vi ser i Bibeln att människor på Jesu tid ofta benämns med var de kom ifrån (Samarien, Galiléen m fl) samtidigt som huvudbudskapet är att inte göra skillnad på folk och folk. Om Jesus föddes i Betlehem hade han varit instängd både av mur och vägspärrar och inte kunnat återvända till Nasaret, möjligen kunde han fått särskilt tillstånd att besöka någon. Att resa till det annekterade östra Jerusalem hade också varit förenat med svårigheter eftersom han som född i Betlehem måste ses som misstänkt. Varför hade Josef och Maria rest till Västbanken för att föda sin son hade soldaterna i spärrarna frågat. Att resa i Jesu fotspår skulle innebära många gränspassager, och hans lärjungar skulle med säkerhet inte kunnat följa med fram och tillbaka mellan de olika zonerna. Världens frälsning hade fått ställas in.

Jag visste hur det skulle vara att resa i Palestina. Men, nu vet jag hur det känns också. Vreden som bubblar upp inför en tonårig unga soldat beväpnad med ett par tunga automatvapen som petar tänderna medan hon långsamt granskar de människor som använder sin rätt att röra sig fritt och resa de 15 km mellan Ramallah och Jerusalem. Obehaget i att tvingas svara på frågor om sina personliga tillhörigheter eller berätta om var man köpt dem. Den sammanpressade känslan av att på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem befinna sig i ett vakuum, fullt av begåvade och vänliga människor som inte får utlopp för sin kraft, sin glädje och samhällets potential. Den bisarra upplevelsen av att se en skylt på ett kafé där det står att det är förbjudet att gå in med vapen. Förvirrad logik i att jag som turist skall låta undersöka mina tillhörigheter i jakt på vapen på väg till Klagomuren/Västra Muren medan ett tjog tungt beväpnade soldater passerar in genom utgången.

Hoten som delar landet, misstron som delar landet materialiseras som enskilda människor vilka blir bärare av dessa hot; beväpnade soldater, unga palestinska män eller bosättare. Fixeringen vid gränser och zoner föder ojämlikhet, orättvisa och oförståelse. Det heliga landet är något vi bär inom oss. Jesus har nog trampat dessa stenar och vilat i skuggan av dessa olivträd.

Mitt besök i det heliga och delade landet gav kropp och kraft åt platser, berättelser och bilder från Bibelns berättelser. Jag kommer att läsa Bibeln med andra associationer. Men mest påtagligt vill jag instämma med texten i Lukas evangelium:

På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.

Luk 24:1-8

Om Richard Rorty och moralen

Jag fattade tycke för Richard Rorty någon gång runt millennieskiftet.* Jag läste en forskningsansökan som jag tyckte var spännande – och fann till min förvåning att ämnet (Richard Rorty) fick kolleger av olika slag att tugga fradga. Självklart väckte detta min nyfikenhet. Det tog inte många veckor innan jag var fast. Rorty har förblivit min intellektuelle följeslagare, jag tampas med honom i olika sammanhang. Han ställer alltid de impertinenta frågorna, de där som får mig att känna mig oändligt påkommen och samtidigt får mig att se saken ur ett helt annat perspektiv. Om jag täppt till munnen på Rorty, då vet jag att jag är på fast mark, för att uttrycka sig lite skämtsamt.

Jag tror att jag använder Rortys idéer såsom han själv skulle ha önskat. I sin ”Etik utan principer” skriver han att den filosofiska pragmatismen (vilken han själv representerar) inte klassificerar idéer på grundval av deras ursprung utan efter deras relativa nytta (s 76, sv utgåva ”Hopp istället för kunskap”). En del har påpekat att eftersom Rorty är negativt inställd till religionen, att han inte skiljer människan från djuren som en artskillnad utan som en fråga om komplexitet i tänkande och att han tar avstånd från tanken på moraliska principer så borde inte en religiöst inspirerad samhällsanalys ha något att hämta där. Men, Rorty föreslår ju alltså själv att den typen av tankegångar bör ges på båten och dessutom vore ju en sådan tanke diskvalificerade för hela filosofihistorien. Personer som Heidegger eller Sartre skulle komma till korta, och varför inte gå hela vägen och sätta upp ett antal moralprinciper med vilka hjälp vi sållar ut godtagbara filosofer? Inte många kvar sedan är jag rädd…

Nej, Richard Rortys tankar har mycket att ge i en individualiserad tillvaro där vi fortfarande envisas med att vilja upprätthålla gemenskapen i vårt samhälle. Rorty förnekar, liksom Heidegger, den åtskillnad mellan sken och verklighet som Platon introducerade i den västerländska filosofin. Hos Rorty är ambitionen att gå på bredd och inte på djup, enkelt uttryckt. Traditionell filosofi skiljer mellan klokhet och moral, där det förra tillhör samma kategori som vanor och rutiner medan det sistnämnda är något som jaget måste ”tvingas” till. Moralen ligger s a s utanför människan själv. Detta är en återvändsgränd menar Rorty. Det är hos oss själva, i klokheten och i vår individualitet som en gemenskap kan ha sina rötter.

Rorty lyfter fram filosofen Annette Baier och väver in hennes tankar om ”lämplig tillit” i sin text. På samma sätt som det är naturligt att tillmötesgå önskningar från dina barn, din familj, dina vänner och människor som är som du så kan du öka din känslighet så att detta blir naturligt också mot andra människor. Istället för att betona det stora gemensamma mellan människor som i grunden faktisk är mycket olika, kan vi försöka minimera de små olikheter som vi ser. Jaget är inte oföränderligt, tvärtom. Jaget och det som omfattas av jaget kan utvidgas och utvecklas. Moralisk utveckling menar Rorty det är att gå in i en process där vi helt utplånar behovet av moral – genom att vi utvidgar vår solidaritet och medkänsla till alla människor. På det sättet kommer alla att omfattas av den klokhet, de vanor och de rutiner som det är alldeles naturligt för oss att utföra och leva efter. Behovet av moraliska principer vilka ligger utanför och bortom människan försvinner.

Och, tänk, detta är exakt vad jag tror att Jesus syftade på när han talade om att vi skulle bli lika honom i vår kärlek, att vi skulle överträffa varandra i kärlek och inte i standardhöjning och att vi skulle hålla fred med varandra. Gud skapade oss som människor och lade ned i oss en strävan efter andlig och själslig utveckling. Richard Rorty kunde tycka vad han ville om Gud, men i sin strävan efter en etik utan principer tror jag att Rorty nuddade vid kärnan i den kristna tron.

* Jag uppskattar också Rortys strävan efter att vara angelägen, engagerad i samtiden, upprorisk och utmanande i sin filosofi. Och helt opretentiös. Det gör honom så spänstig att läsa.

Bibeln som politik

Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.

BIBELN SOM POLITIK

Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.

I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.

Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.

Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.

Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.

Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.

Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.

Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.

Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.

Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.

Som politik kan det kanske räcka en bit.

Bibeln på scen: Kärlekens kraft och ett ständigt flyktingskap

Kvinnan föder grensle över en öppen grav, skriver Samuel Becket i sin pjäs ”I väntan på Godot”. En pjäs som är karaktäristisk för den modernism som växte fram efter andra världskriget som ett svar på upplevelsen av att Gud övergivit sin skapelse och framför allt människan. Livet var inget annat än den korta blixten mellan födelse och död, och upp till oss själva att skapa något av.

En liknande bild som hos Becket återfinns i Johannes Uppenbarelse (Uppenbarelseboken, kapitel 12), bibelns sista bok. Barnet som kvinnan föder framför draken blir dock räddat, men draken förföljer både kvinnan och barnet genom tiderna och rymderna. Vi får en bild av människans ständiga flykt från den nedstörtade ängel som kallas Djävul, som Johannes skriver.

Niklas Rådström har i ett gigantiskt teaterprojekt gestaltat bibeln under det lakoniska namnet ”Bibeln”. Mycket av pjäsen, som är tre akter lång, utgörs av en flykt från den ondska, illvilja och förtvivlan som präglar människans liv på jorden, ofta med små blinkningar till samtida flyktingars tillvaro. Men genomgående finns också en uthållig tro på kärlekens kraft och människans förmåga att utstå och strida i denna krafts namn. Pjäsen Bibeln, i regi av Stefan Metz, är bokstavligen en genomgång från Skapelsen och fram igenom Bibelns böcker där personer som Abraham, Sara, Amos, Noa, Job, Maria, Elisabeth och Jona passerar revy framför våra ögon. Som en hjälp på vägen har författaren gett de tre ärkeänglarna en särskild plats, de binder samman och talar med Guds röst genom historien. Gud handlar med sitt folk, och särskilt lätt är det inte att vara Guds folk. Jobs prövningar blir för Gud också en prövning av honom själv. Med all den makt han besitter kan han alltså förgöra en människa och ändå håller hon fast vid honom! Hur långt har inte maktfullkomligheten då gått, tycks Gud tänka och låter sin röst passera ut från scenen för att finna ett nytt sätt att tala med människan.

Inte förrän den av änglarna som faller ned till jorden, den som kallas Djävul enligt Johannes, möter Jesus blir det klart för oss att Gud nu hittat detta nya sätt att vara Skapare och Herre. Jesus är så jobbig, tycker Satan som istället försöker få henne att godta hans makt i utbyte mot att äga hela världen. Det är inte direkt någon effektiv strategi mot Jesus som istället driver vår f d ängel till irritation och vrede genom sin självutgivande kärlek.”Du är så krävande” säger han till Jesus, och hon ler ett mångtydigt leende.

Ju längre fram historien kommer så vävs berättelser från Gamla och Nya testamentet ihop på ett mycket intelligent sätt. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att pjäsen lämnar oss med en Gud som lovar att aldrig överge människan, men som låter människan forma sitt liv under kärlekens ansvar. När kvinnan väl föder, då föder hon inte längre över en öppen grav utan istället till en kärleksfull öppen famn.

Kärlek är ett populärt ord. Men vet vi verkligen vad kärlek är? Kärlek i vår värld är ofta ytterst banal och handlar om självbekräftelse genom en annan människa. Verklig kärlek visar den som ger sitt liv för sina vänner, sa Jesus. Gud har älskat oss med denna fullständigt självutgivande kärlek, vår uppgift är att lära känna den kärleken och föra den ut i världen. Kärlek är ingen känsla; kärlek är överlåtelse, självutgivande och underkastelse. Och kärlek är att ta emot en annan människa i ödmjukhet och öppenhet. Kärlek måste vi öva på hela tiden, hela livet.

Den som inte är villig att ta några risker kan aldrig älska. Den som inte förmår att släppa sitt eget jag kan aldrig få del av kärlekens fulla väsen. Bibeln, både boken och pjäsen, pekar på att det är upp till oss att fylla världen med Guds kärlek. På fullt allvar. Först då blir den blixtrande korta tiden mellan födelse och död till det liv som Gud skapade för oss. Vi är numera inbjudna till Skaparen som hans medskapare. Det är ett uppdrag.

Är frikyrkligheten en förtvinad kraft?

Reformationsdagen. Söndagens tema är Det levande ordet. Kan man tänka sig en bättre dag att diskutera Sigfrid Demingers debattartikel  i Dagen om frikyrkligheten som en kraft vars tid har runnit ut?

Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer. (Jes 55:8-9)

Dagens gammaltestamentliga text har jag mumlat många gånger, i vanmakt, i glädje och i undran. Vilken är min väg då? Och om jag inte ser ”The Masterplan” hur skall jag då komma fram? Och sedan funnit vila i förtröstan på min egen förmåga att ta emot den kraft som leder. Så känner jag också i denna debatt. Uppvuxen i frikyrkligheten (baptismen) men med nära kontakt med eller egna erfarenheter från de flesta frikyrkliga samfund, och som medlem i Svenska Kyrkan sedan jag var 25 år, känner jag så väl igen Demingers frågor.

Deminger menar inte att Svenska Kyrkan är ”bättre” än frikyrkligheten. Han menar, tror jag, att idag är det Svenska Kyrkan som i Sverige bär fram den kristna tron och utvecklar den. Han ser alla  samfund och organiserade kyrkor som sekundära till ”Guds kyrka” alltså den enade och självklara gemenskap som utgörs den kristna menigheten. hans slutsats är att Svenska Kyrkan idag är den samlande kristna kraften i Sverige, och av den vill han vara en del.

Frikyrkligheten utgjorde länge en gren av den stora vida kyrkan som stimulerade, utvecklade och bar fram evangeliet i svenskt samhälle. I detta var frikyrkligheten en del av den demokratiska revolution som ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Men, menar Deminger, idag har frikyrkligheten tappat sin kompass, uppdraget är oklart och ett visst publikfrieri har smugit sig in. Många församlingar har blivit organisationer som styrs som företag eller bostadsrättsföreningar – man utvecklar och vårdar sig om den egna identiteten och den egna egendomen.

Flera inlägg pekar på att ”min församling har visst inte blivit så här” och det är inte heller meningen att påstå något sådant. Jag skulle själv säga precis så. Men min vånda består i att jag delar Demingers analys av att det yttre trycket förr eller senare tenderar att likrikta och underminera det profetiska uppdraget i den kristna frikyrkoförsamlingen. Ett sätt att istället vårda och upprätthålla uppdraget är genom den tusenåriga tradition som Svenska Kyrkan förvaltar genom sin liturgi och sin organisation.

I de samgåenden som nu sker inom frikyrkligheten förloras samfunden sina historiska identiteter och uppdrag. Vore det kanske bättre att de samfund som vill vara en del av framtiden sökte ett samarbete och en närmare relation till den Svenska Kyrka vars ansvar det är att bära svensk kristen tradition och framtid? Kanske är det där frikyrkligheten har en viktig plats i framtiden?

Följ gärna debatten på Dagens debattsida – både blogglänkar och artiklar kan återfinnas där.

Här är en kort sammanfattning och svaret från GF-kyrkan till Deminger samt en kommentar från biskopen i Lund, Antje Jackelén. Klicka vidare och hitta övriga artiklar.

Dopets ställning och ”mörkrens makter”

Det dop jag undfått kallas vuxendop, detta trots att jag endast var tretton år gammal när det genomfördes. Idag ser jag snarast barndop som den rimliga teologiska formen för dopet. För den nya kyrka som ännu går under namnet Gemensam Framtid har dopsynen varit en skiljande punkt – metodismen tillämpar barndop, missionskyrkan både vuxen- och barndop och baptisterna endast vuxendop. Idag är just den frågan inte särskilt problematisk då kyrkorna i Sverige respekterar varandras dop, oavsett när man genomgått det. Men nu har en annan problematik kring dopet bubblat upp, och då rör frågan endast och enbart barndopet, och detta dops egentliga innebörd.

I Kyrkans Tidning förs en intensiv diskussion om dopet, och sedan Anna-Karin Hammars avhandling kring dopet kom 2009 har dopfrågan varit på dagordningen på ett nytt sätt. Enkelt uttryckt handlar diskussionen om den befrielsebön som präster läser över det lilla barnet vid dopet, enligt kyrkohandboken skall barnet ”befrias från mörkrets makter” vilket indikerar att barnet bär på en arvssynd som det måste befrias ifrån.

I den frikyrkliga tradition där jag uppfostrats tog man avstånd från just denna arvsyndslära som Svenska Kyrkan stod för. Inte så att den frikyrkliga teologin inte accepterade mänsklighetens arvsynd, men denna kunde man befrias ifrån genom Jesu frälsningsverk på korset. Och det hade redan hänt, befrielsen fanns där redan, vad människan hade att göra var att ta emot denna befrielse – individuellt och medvetet. Därav vuxendopet. För frikyrkligheten var därmed saken klar, i den gemenskapen tittade man medlidsamt på de svenskkyrkliga syskonen som varje söndag måste tampas med sin arvssynd i termer av ”Jag fattig, syndig människa…” I Svenska kyrkan å andra sidan var vuxendopet problematiskt eftersom de barn som inte döpts ju var förlorade, de hade inte upptagits i Guds gemenskap och var istället kvar bland ”mörkrens makter”. Nu är dessa ståndpunkter djupt föråldrade, men traditionella skiljelinjer har en tendens att överleva även i nya kontexter.

För min del blev dopet ingen bra upplevelse, det var för tidigt eller för sent. Min önskan att döpas, som varit mycket intensiv flera år tidigare, negligerades och istället genomfördes ett dop som kan ses som en rutin efter genomgången s k kristendomsskola. En kollektiv undervisning som inte lärde mig ett dugg mer om den tro jag redan hade. Ett verkligt vuxendop för min del borde skett långt senare, men i mitt fall (som växte upp i en troende familj) hade barndopet varit det rätta. För mig är barndopet en symbol för att alla barn är Guds barn. Frågan om arvsynden kan ges nytt liv genom att hänvisa till de destruktiva och onda krafter som utmanar godheten i världen och i människan. Befrielsebönen kan utformas på ett sådant sätt att det framgår att barnet faktiskt behöver stöd och skydd i sin kamp med de mörka krafter och onda makter som vi alla vet existerar. Att ge barnen den gemenskapen, den känslan av Guds närvaro i vardagen och en känsla av att bära ”korsets tecken på sin panna, sin mun och sitt hjärta” tror jag är en styrka i det kristna livet.

Dopet är ett av de centrala kristna sakramenten och bör därför ha den ställning som tillkommer ett sådant. Och att reducera det till någon slags innehållslös ceremoni som inte skall störa någon eller något leder bara till urvattnad teologi.

Och, som alltid, Gud handlar med människan alldeles oavsett om hon förstår det eller ej. Ett barn som döps får del av befrielsen, alldeles oavsett vad föräldrarna tror.

Inte är det så svårt med offerlamm och försoning

Prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson skrev i våras en debattartikel i Kyrkan Tidning där hon menade att

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Artikeln blev upprinnelsen till en stor och ganska hård debatt, både om Karlssons person och om försoningsläran. (Gå in på Kyrkans Tidnings webbplats och sök på ”Ulla Karlsson” så får ni hela tråden.)  Ulla Karlsson har nu av sitt domkapitel fått en prövotid under vilken hon på det sätt som hon och biskopen kommer överens om skall ”bearbetar frågor rörande sin roll och sitt ansvar som präst”.

I flera artiklar i Kyrkans Tidning har  försoningsläran  lyfts fram som något av en teologisk nöt, och som även varit orsak till nybildningar av kyrkor, alltså ingen enkel sak. Men detta är också en diskussion som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. I ett Sverige där religiösa frågor hamnar allt högre upp på vanliga svenskars dagordning tycks det dock som både försoningslära, teodicéproblem och religiösa ritualer både kan och behöver diskuteras igen. Jonas Gardell har i sin bok om Jesus pekat åt ungefär samma håll som Ulla Karlsson, (att offret inte krävs) dock utifrån en mer sammanhållen diskussion (han hade en hel bok på sig…). Jag har skrivit om Gardells bok och om varför Jesus måste dö här.

Som jag ser det, impregnerad av teologi och kristen tro som jag är, så är kärleksbudskapet det kristna trons absoluta centrum, dess gravitationspunkt mot vilket allt annat sugs in. Men, och detta är så viktigt, kärleksbudskapets livsavgörande och världsomvälvande kraft ligger ju i att Jesus Kristus faktiskt dog. Utan detta yttersta offer från Guds sida blir kärleksbudskapet inget annat än en from förhoppning om fred på jorden. För mig som likt många andra frikyrkligt fostrade individer delar den subjektiva försoningsläran är det Gud som försonar sig med människan. Trots att människan vänt honom ryggen är det Gud som sträcker ut sin hand, tar mänsklig gestalt (vilket vi firar i den kristna julen om någon händelsevis missat det) och delar våra erfarenheter fullt ut, ända in i döden!

När Ulla Karlsson säger att det ”inte finns någon fallen skapelse” säger hon också att det inte finns någon synd. Om det inte funnes någon synd så vore ju förstås frälsningen helt obehövlig och den nåd som Gud ger uttryck för rent nonsens. För den människa som lever i vår värld är brustenheten så påtaglig att Ulla Karlssons påstående framstår som verklighetsfrämmande. Det är genom vår ofullkomlighet som vi kommer till insikt om behovet av Guds nåd, och därefter som företrädare och vidareförare av denna nåd och kärlek som vi kan vara en del av den patrull som arbetar med att hela brustenheten. Vad som skiljer den kristne från den allmänt vänlige är att den kristne tittat in i sig själv och sett att problemen börjar där, med min egen relation till Skaparen, skapelsen och mina medmänniskor. Därefter har den kristne dragit slutsatsen att det svalg som skiljer mig nu från den jag skulle vilja vara bara kan överbryggas av en gudomlig kraft. Först då blir helheten synlig och vi kan bli Guds händer och fötter i denna värld.

Nog lever vi i en ”modern tid” när ”upplysta människor” kan både tolka mytologiskt bildspråk om offerlamm (har Ulla Karlsson spelat dataspel eller sett ”Star Wars”?) och själva se att det inte räcker med mänsklig kraft för att hela den värld som behöver Guds kärlek, nu som i gången tid!