Påskdagen 2024. Vi tappade en timme och mitt väsen tappade fotfästet. Det kommer tillbaka, kanske redan imorgon då vi vandrar med en okänd till Emmaus innan vi inser att det är Han, den uppståndne som vandrar med. Då kommer fotfästet tillbaka. Han är verkligen uppstånden.
Ärkebiskop Martin Modéus skriver vackert om uppståndelsens mysterium, om att leva i uppståndelsens nu, i Dagens Nyheter. Kan inte annat än hålla med. Tiden och rummet är våra mänskliga förståndsformer, inte de verkliga formerna eller de verkliga krafterna. Med både Immanuel Kant och Albert Einstein kan vi kapitulera inför det ofattbara, att tiden och rummet är ett och att allt egentligen är ett enda evigt nu. Guds tid är från begynnelsen och till änden, allt i ett och på samma gång.
Den vetskapen har varit en tröst under de månader av sorg jag levt igenom efter min pappas bortgång. En sorg som fortsätter att vibrera i mig. Modéus ord om att kyrkan bär tron när jag som enskild sviktar och förtvivlar, inte orkar tro, är också en tröst. Jag får komma med mitt mörker och mina svarta tankar, kyrkan bär mig på sina armar, och snart nog börjar jag kunna se ljuset igen. I Sveriges radios söndagsintervjun med Martin Wicklin utvecklade han det resonemanget på ett sätt som var nytt för mig, folkkyrkotankens teologiska fundament.
Påsken är kristendomens centrala högtid, påskmysteriet är hjärtat i min kristna tro. Jag hörde idag en radioprofil säga att han tänker inte så mycket på Jesus men kanske var den historiske Jesus en intressant person. Och då tänker jag att den historiske Jesus kan inte skiljas från den Jesus som dog och uppstod. Jag läser just nu Johannesevangeliet och noterar hur Jesus säger saker om sig själv som får prästerskap och vanliga människor att ifrågasätta honom. Men han gör det i kraft av att han är Guds son. Om han sagt de där sakerna utan att ha täckning för det vore han ju bara en pratmakare. Jesus Kristus är den som Gud sände in i rummet och tiden för att nå oss som är fångade i den strukturen. Men han sprängde den strukturen när han återuppstod och återgick till Guds värld (som också är vår) där evigheten redan har börjat.
Jag är tacksam för min förundran, tacksam för att ha en ärkebiskop som kan bejaka den sidan av att vara människa och tacksam för att vi tillsammans vandrar på väg till Emmaus där vi en gång skall få se Guds härlighet och träda ut ur tiden och rummets fångenskap. Då skall vi se klart, nu ser vi Gud som en reflex, en solkatt, en rörelse i träden, en aning om något större och en tyst bön som bärs av nådens vind.
Glad Påsk!
(Bild från Jerusalem tagen vid besök för nu många år sedan.)
Söndagen den 10 mars 2024 var Midfastosöndagen. Temat för söndagen var ”Hoppet och Tron” i enlighet med det alternativa kyrkoår, baserat på Efesierbrevet, som Equmeniakyrkan lanserat detta år. Jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.
(Text: Efesierbrevet 1:18-21; Johannes 14:25-29; Psaltaren 23:1-3)
Några nyckelmeningar ur dagens texter:
Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror
Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Hur kan någon säga till oss idag att vi inte skall känna oro? Att vi inte skall tappa modet? Hur kan någon tro att det budskapet skall nå fram och hur kan någon tro att det är ett rimligt budskap i den tid vi lever i? Är det inte naivt, eller för att vara helt explicit, är det inte rena dumheterna?
Känn ingen oro och tappa inte modet. Jojo. Det låter något det. Vi återkommer till det.
Albert Einstein, en av historiens mest kända och mest lysande vetenskapspersoner, introducerade i början av 1900-talet den allmänna relativitetsteorin. För Einstein var rum och tid en enda enhet, ”rumtid”. Rumtiden kan man tänka på som ett tyg, en väv som kan sträckas och komprimeras, böjas och vrängas ut och in. Som ett lakan ungefär. När du tar ett lakan, ställer dig utomhus i solen, vevar runt lakanet det fortaste du kan uppstår ett dovt ljud, en ton. Då flyttar du runt tillräckligt mycket materia tillräckligt snabbt för att åstadkomma en vågrörelse som fortplantar sig utåt i universum. Så uppstod universum menade Einstein. Einstein visste teoretiskt att det fungerade så men i vår tid går det att mäta. Förra sommaren lyckades en grupp astronomer i Nordamerika belägga en vibrerande ton i universum, en vågrörelse som är så liten att den inte kan upptäckas annat än genom extremt fina mätningar över många år. Forskarna noterade att tonen, eller tänk dig krusningen på ytan av en sjö, kom från en pågående rörelse i universum som inte kan härstamma från något annat än universums uppkomst. Den här krusningen, tonen eller vibrationen, vad vi nu vill kalla den, återfinns i allting som finns, i varje atom i världen och i varje cell i våra kroppar.
För mig är den här kunskapen nästan övermäktig, jag kan inte förstå konsekvenserna av den eller innebörden av den. Vi är här och nu, i rummet och tiden, och vi ser allt som en spegelbild. När Paulus skrev så i Korintierbrevet var speglarna dunkla; tänk dig ett fönster, att du ser dig själv i fönsterglaset istället. Det är vad vi vet om tillvaron, vi har inte tillgång till sanningen med stort S. Den finns, och vi arbetar oss allt närmare för det är sådana vi människor är. Vi drivs kollektivt av en stark vetgirighet. Och jag gläds över nya upptäckter och nya insikter. Just den här nyheten gjorde mig dock medveten på ett nytt sätt om hur vetenskap och tro kan leva tillsammans. Upptäckten av krusningen i universum, den som går ända in i mina celler, den gestaltar för mig min övertygelse som Guds oavbrutna närvaro i vår värld. Om mina celler vibrerar i takt med universums skapelse är det knappast orimligt att mitt medvetande också vibrerar i takt med den Helige Ande.
Men hur var det då med oron och hoppet?
Låt oss lyssna till inledningen av den del av musikalen ”Befriad” som heter just ”Min frid ger jag er”. ”Befriad” skrevs av Lars Mörlid och Peter Sandwall och framfördes av gospelkören Choralerna, första gången i mars 1973, för mer än femtio år sedan. För mig i tonåren var Choralerna något närmast ouppnåeligt när man fick nöja sig med att kanske få vara med i den egna ungdomskören. Den här musikalen bygger i sin helhet på Johannesevangeliet och är väl värd att lyssna på än idag. Låt oss lyssna på när Lars Mörlid sjunger inledningen till det avsnitt som handlar om när Jesus talar om att han skall återvända till fadern:
Strax innan orden ”Känn ingen oro och tappa inte modet” talar Jesus alltså om sin frid, den frid som han ger åt oss i världen. Han skiljer väldigt tydligt på den frid som ”världen” ger och den frid som han lämnar efter sig till lärjungarna. Den Helige Ande, hjälparen som det står i texten, skall påminna oss och även lära oss att leva i linje med det Jesus predikade under sitt liv. Men friden är något annat. Anden och friden är inte samma sak, Anden är aktiv och närmast en inre lite påträngande röst som både risar och rosar våra beslut och bedömningar. Att släppa fram anden i oss innebär att ge plats för Guds kärlek, för det goda som vi har och trycka tillbaka det onda som också finns i oss alla. Men friden, nej det är något annat.
Tänk på den där vibrationen igen. Universum vibrerar. Eller en bild som jag har lätt för, se en insjö framför dig, en solig dag i april, himlen är isblå och vinden är fortfarande lite kall, sjön ligger alldeles blank framför dig. Du tar några steg ut på bryggan, ytan krusas som en effekt av flytbryggans rörelse under dina steg, du ser de små vågrörelserna smita iväg långt utåt sjöns mitt. Du står stilla men krusningarna bara fortsätter, längre och längre bort tills du inte ser dem längre. Guds frid är som krusningarna på vattenytan, som vibrationerna i universum, de fortplantar sig in i dig och mig. Och när vi rör oss i den friden upprätthåller vi krusningarna. Om du tar ett par steg på flytbryggan så krusas vattenytan igen och samma mönster återupprepas.
När Jesus talar om sin frid så talar han inte om skönt soffhäng en fredagskväll framför en bra film med chips och nötter. Han talar inte heller om frid i meningen frånvaro av våld och ondska. Jag tror att när Jesus säger inte det som världen ger så menar han istället den fasta förvissningen om Guds närvaro hos oss och den kärlek som varje människa omfattas av. Den friden är en gåva, en Guds gåva till oss som vi kan ta emot eller kasta bort. Och den friden finns där hela tiden, precis som vibrationerna i universum eller krusningarna på sjöns yta.
Och det är med tanke på den friden som Jesus säger Känn ingen oro och tappa inte modet. Först friden. Sedan förtröstan. Inte tvärtom.
Den tid vi lever i nu upplevs som mörk och svår. Men mänskligheten har varit utsatt för ondskan och mörkrets makter många gånger förr och ändå tagit sig igenom. Det finns så mycket av ondska i världen, jag vill inte nämna något men var och en av oss har saker som vi oroar oss för, saker som absolut får oss att tappa modet nu och då. Vad betyder det då att finna den frid som Jesus talar om?
Att finna frid hos Gud är att acceptera att världen inte är sådan som de flesta av oss skulle önska. Försoning. Försoning med världen och med sig själv. Ordet försoning är ett av de vackraste jag vet. Ordet har flera olika betydelser, om man tittar på ordets historia; men ett av dem är att förlika sig, att fördra något, finna sig i eller foga sig i något. Att Gud försonade världen med sig själv genom Kristi död är en teologisk sanning. Men att försonas med det faktum att världen inte är perfekt, att jag inte är perfekt och att ingen annan är det heller, det är något annat. Försoning i det avseendet är att inse sin egen litenhet, men också sin styrka. Att vila i det faktum som Stig Dagerman skrev i en av sina dagsedlar: Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Missmod och oro får inte paralysera mig som människa.
Den frid Jesus talar om är en förvissning om att Gud är med oss, att vi vandrar tillsammans med honom, att han leder oss på rätta vägar och ger oss ny kraft när vi behöver. Inom ramen för den friden kan vi arbeta för Guds rike och för att sprida Guds kärlek. Att ta emot den frid Jesus lämnar åt oss är inte att sitta glad i kyrkan och tänka på hur förträffligt vi har det. Att ta emot friden är istället en förutsättning för att vi skall våga tro att det vi gör och det vi åstadkommer, ledda av den helige ande, också bidrar till att sprida Guds rike på jorden. Och det handlar inte om att alla skall komma hit till kyrkan eller att alla skall vara med på våra konserter; att sprida Guds rike är att jag själv bidrar till att Guds handlande med mänskligheten kommer andra människor till del. Och skall jag orka det och våga stå upp emot missmodet och ängsligheten, så krävs den förvissning om Guds närvaro som friden utgör.
Universum vibrerar. Jag vibrerar med universum. Guds frid, som ju övergår allt mänskligt förstånd, vibrerar ut över vattnet, över skogarna och över haven. Att vila i förvissningen om Guds skaparkraft, i förvissningen om att världen en gång kommer att bli hel och att Gud en gång skall visa sig för oss i hela sin härlighet – det är innebörden av den frid som Jesus ger. Och den friden öppnar oss för handling, att möta andra människor och för att förändra oss själva. Det är det hopp vi är kallade till.
Att fokusera på en politisk tematik och att skapa en fri rymd vid sidan av samhällets maktcentrum och institutioner var ett framgångsrecept för den tidiga ”dissenterprotestantismen”. (I dagligt tal kallar vi dissenterprotestantism för ”frikyrkor”.) Jag har haft förmånen att läsa några av professor Arne Rasmussons texter om de tidiga erfarenheterna av försöken till samhällsförändring hos metodism, kväkare och baptister över helgerna. Och de gav mig ett par viktiga insikter om vår egen tid.
Rasmusson skriver om de ”ostädade” (hans ord) kyrkliga rörelserna och hur deras potential för att förändra samhället minskar när de blir allt mindre ”ostädade” och anpassas till det acceptabla och respektabla. Historien börjar med motståndet mot slaveriet, ett politiskt tema där de tidiga frikyrkorna var aktiva. Fokus ligger här på USA och England. Tidvis hade kraven på slaveriets avskaffande sitt primära stöd inom frikyrkan även om andra grupper också drev frågan. Men det var inte de upplysningsfilosofiskt lärda som drev motståndet. De frikyrkliga rörelserna var uthålliga och envetna i fråga om slaveriets avskaffande; de organiserade motståndskampanjer för att påverka politiken och de försökte också påverka enskilda makthavare (som ägde slavar). De fortsatte också att efter slaveriets upphörande arbeta för att motverka diskriminering på grund av ras eller kön.
Ett teologiskt karaktärsdrag, skriver Rasmusson, för de rörelser som i praktiken lyckats påverka samhället runt omkring dem är att de vid sidan av ett allmänkristet budskap betonar Jesu efterföljd och helgelse. Han noterar att kyrkor som är del av majoritetskulturen betonar förlåtelsen mer än helgelsen. Tanken att en människa kan förvandlas här och nu (moraliskt och andligt) är inte självklar för dem. De samhällspåverkande rörelserna (de ostädade) ser dock istället helgelsen och efterföljelsen i det egna livet som central. Förvandling i nuet är möjligt, omvändelsen är ett hopp om en annan inriktning och en tillit till möjligheten av förändring också av det liv jag lever här och nu.
Teologin som underbygger de ”ostädade” rörelserna betonar också vänskapsband, sociala nätverk och en s k mild hierarki. Alla rörelser måste ha en organisation men i frikyrkan vårdades tidigt en ordning där pastor och andra auktoriteter visserligen har en ledande roll men i en egalitär miljö. Kvinnor och svarta ges t ex tidigt en mycket mer framskjuten roll än i de kyrkor som representerar majoritetskulturen. Den atmosfären skapar en möjlighet att upprätta fria rum, platser där kreativitet kan flöda och där dominanta tankesätt och grupper hålls borta.
Rasmusson pekar på forskning som visar att det är när känslor och intellekt får samverka som motivationen att handla uppstår. Frikyrkan förmådde engagera människans intellekt och hennes känslor på en och samma gång, något som skapade handlingsberedskap. Teoretiska moralresonemang i det akademiska rummet om det orimliga i slaveriet i all ära, men det är inte det som driver ut människor att demonstrera, protestera, ställa krav och med sitt eget liv försöka förändra. Inte heller är det fruktbart att koppla bort tänkandet och bara ge sig ut på gatorna och försöka riva ned den rådande ordningen. Det är när både känslor och tänkande förenas som det händer något långsiktigt bra.
Komiskt i sammanhanget i vårt land, där vi är många som får höra att kyrkan inte skall lägga sig i politiken, är att frikyrkorna i USA under 17-1800-talet fick höra att de förstörde politiken genom att blanda samma religion och politik…
Fokus på efterföljelse och förvandling av individen här och nu, att prioritera frågor och vara uthållig, hålla tydlig distans till makten och det samhälleligt ”respektabla”, upprätthålla en mjuk hierarki där egalitära strukturer ger utrymme för kreativitet och öppna rum samt att engagera både känsla och intellekt i den teologiska praktiken – är det receptet för en modern kyrka i vårt samhälle? Jag tror det. Jag tror verkligen det.
Att tolka bibeln som ett rättesnöre för vardagen är inte det enklaste. Men det tycks ett drygt femtio pastorer i Evangeliska Frikyrkan (EFK) tycka när de tillbakavisar de råd som ges av en rapport kring EFK:s syn samkönade relationer. Bibeln är tydlig menar de – den kristna församlingen kan inte acceptera vare sig äktenskap eller partnerskap (eller samboförhålladen) mellan personer av samma kön. Det framgår inte klart på raderna men mellan raderna läser jag också att HBTQ+-personer inte är välkomna i församlingen som de personer de är utan endast om de motarbetar eller frånsäger sig sin köns- och/eller sexuella identitet.
Jag vill inte döma de kristna ledare som skrivit under denna debattartikel, men som personligt troende kristen och med lång erfarenhet från olika sammanhang i den svenska frikyrkan vill jag höja min röst till stöd för alla dem som drabbas och som har drabbats av den bibelsyn och den kristna hållning som förs fram i artikeln. Vi behöver lära oss att leva med de brister som finns i Guds skapelse, brister som kan hänföras till hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. De pastorer och kristna ledare som i sin förkunnelse och sin opinionsbildning bidrar till det principiella exkluderandet och till stigmatiseringen av HBTQ+-personer bör därför mötas med barmhärtighet, empati och dialog. Vi behöver lära oss att stå ut med varandra.
Men, och det är den avgörande punkten, dessa ledare kan inte få stå oemotsagda i en fråga där enskilda människors liv och hälsa står på spel. De kan inte heller ha monopol på uttolkandet av kristen tro och kristna sanningar. Jag är ingen exeget men jag läser min bibel dagligen. I min församling, som har metodistiska rötter, är bibel, förnuft och uppenbarelsen av Gud i det egna livet vad som vägleder det kristna livet. Jag vägrar underordna mig irrelevanta diskussioner om ”liberala” och ”klassiska” bibelsyner utan litar på att min bibelläsning i bön och reflektion ger mig den vägledning jag behöver tillsammans med det av Gud skapade förnuftet och inlevelseförmågan.
Delar av EFK:s historia är inte vacker när det kommer till tolerans och barmhärtighet i relation till människor som lever sina liv på icke-normativa vis eller som prövas av svåra omständigheter. Och oftast har det varit kvinnor som drabbats. Kvinnor som blivit gravida innan äktenskapet har uteslutits och kvinnor som skiljt sig har inte ansetts kunna ha uppdrag i församlingarna. Det är tragiskt att inte kristna ledare kan dra lärdom av den sorg och bitterhet som det agerandet skapat, hur det sårat och skadat människor under årens lopp. Måste man inte som just kristen ledare ta större ansvar för de mänskliga konsekvenser det egna ledarskapet ger?
Debattörerna anför bibelställen i Tredje Mosebok som grund för sina invändningar. Där framgår att samkönat sex skall straffas med döden. Skall inte också detta bud efterlevas? Och hur förhåller sig de kristna ledarna till Första Korintierbrevets påbud om att kvinnorna får ställa sina frågor hemma då det inte passar sig för en kvinna att tala i församlingen? Och uppfattningen att kvinnor skall ha huvudbonad, hur är det med den? Förbudet mot skilsmässa? För att inte tala om 1 Kor 7:1 som säger att det egentligen är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna och framhåller äktenskapet som det näst bästa, egentligen bara för att undvika otukt. Här finns ingen glädje i tvåsamheten eller tanke på äktenskapet som Guds gåva. Och, om det nu är som många av oss tror – att sexuell läggning är en medfödd egenskap som hudfärg eller hårfärg – har Gud råkat göra fel i just den skapelseprocessen då? Skall vi straffa den enskilda människan och sedan skylla vår obarmhärighet på Gud som gjort ett misstag?
Bibeln är ingen lagbok eller något bokstavligt rättesnöre. Bibeln är Guds ord till människor i olika situationer, nedtecknat av människor, tolkat av människor och läst av människor. För mig är den ovärderlig som källa till visdom och kraft. I mitt kristna liv är helgelse och efterföljelse centralt, och där är Jesus-gestalten den som visar vägen. Joh 3:16-17 lärde jag mig utantill som barn och versen förtjänar sitt epitet ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Vem är du eller jag att döma andra i Guds ställe när Guds kärlek redan manifesterats i den nåd som innebär att jag – och du – är Guds allra mest älskade skapelser? I min värld möts vi som kristna i att nåden har getts oss alla, lika och i överflöd. Och vi möts i vår övertygelse om Jesu död på korset, om frälsning från synderna och i hoppet om en uppståndelse till evigt liv. Det är det kristna livet som vittnar om Kristus – och budskapet om befrielse gäller alla människor. Så se människan och inte tidsbundna fördomar, se Guds skapelse i sin fullhet och bedöm människor efter deras vilja till och längtan efter frälsning och ett kristet liv, inte efter deras val av livspartner.
När jag läste en artikel i Expressen (av Joel Halldorf) härförleden om att Svenska Kyrkan saknar troende människor, och som sammanfattar att ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.” blir jag både arg och ledsen. Strax därefter bemötte dock prästen Emma Audas Halldorfs bredsida, insiktsfullt och lågmält.
Halldorf lägger samman en mängd iakttagelser, varav många har grund, men sedan drar han en långtgående slutsats om inte bara Svenska Kyrkan som institution utan också om alla oss som är medlemmar i den. Han blandar teologiska frågor med sociologiska, han anför anekdotisk evidens vid sidan av tveksamma generella sanningar som att gudstro är en fråga om att ”lära sig av de erfarna”, alltså att imitera andra. Texten är också oprecis och vag genom att påståendena om just kyrkans oförmåga oavlåtligen hänförs till någon ”man” som har gjort än det ena och det andra; man vill eller man vill inte, man kan inte, man vågar inte och så vidare.
Jag förstår att Svenska Kyrkan är en nagel i ögat på inbitna frikyrkokramare, så har det alltid varit. Emellertid trodde jag att en insiktsfull person som Halldorf höll sig för god för sådant. När jag blev medlem i Svenska Kyrkan var jag vuxen och hade lämnat en frikyrklig gemenskap som visserligen gett mig mycket (som jag fortfarande är tacksam för) men som inte vågade ta ställning i en äktenskaplig konflikt där det förekom våld. För min del kunde jag inte fortsätta vara del av en kyrka/församling som inte rakt av kunde fördöma mäns våld mot kvinnor och se att den frågan var viktigare än äktenskapets helgd. För mig blev efterbörden en ökenvandring med många svåra stunder, men också egna felsteg. I Svenska kyrkan mötte jag istället en teologiskt, inte på tradition eller vana, grundad lära om nåd och försoning. Den kyrkoherde som tog emot mig, tyvärr nu bortgången, förstod mitt behov av bikt, försoning och nåd, men kunde också vara självklar i sitt ställningstagande för min autonomi och upprättelse i relation till vad jag varit med om.
När jag för drygt tio år sedan återvände till frikyrkan var det till en metodistförsamling, en frikyrka med en teologi. Efter en flytt blev den territoriella svenskkyrkliga församling jag tillhörde en teologisk omöjlighet för mig (det handlade absolut inte om brist på gestaltning av kristen tro). Och det var ett av de argument jag framhöll i det samtal som föregick mitt medlemskap i min nya församling. Tyvärr är läget sådant att många små samfund är svagare än några få större och idag är metodismen inkluderad i Equmeniakyrkan. Jag var ingen vän av den sammanslagningen men ibland får idealismen vika för realiteterna. Att påstå, som Halldorf gör, att Svenska Kyrkan i större utsträckning än t ex Equmeniakyrkan eller Evangeliska Frikyrkan skulle kännetecknas av brist på gestaltning av kristen tro är barockt. Slutsatsen måste bero på att Halldorf har helt andra, och verklighetsfrånvända, förväntningar på Svenska Kyrkan.
I en kyrka som omfattar nästan sex miljoner människor finns det givetvis fler som omfattar varierade uttryck för tro och tillhörighet än i en kyrka med knappt sextio tusen medlemmar.
Oförmågan hos var och en av oss att gestalta vår kristna tro skall inte läggas kyrkan till last utan oss själva. Och den oförmågan går tillbaka på vår mänskliga ofullkomlighet och inget annat. I bön och stillhet inför Gud kan vi se oss själva på riktigt och finna de vägar Gud stakat ut för oss. I liv och verksamhet kan vi gestalta den relation vi som troende har till Jesus Kristus. I teologin, bibelordet och i undervisningen underhåller vi vår tro, delar och fördjupar, som en del i en helgelseprocess.
Att dra upp de demarkationslinjer Halldorf gör tjänar inget gott syfte. Låt oss istället gemensamt bekänna, leva och fördjupa vår tro oavsett var vi befinner oss, då kommer också både vi och våra sammanhang att förvandlas.
Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.
Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.
När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?
Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.
Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.
Häromdagen besökte jag Vasa församlingshem i Göteborg och talade över ämnet ”Kyrkans förändrade roll i samhället” mot bakgrund av såväl min forskning kring religion och politik som min personliga övertygelse som kristen. Under den senaste tiden har jag medverkat i två böcker som behandlat ämnet religion och politik, men på olika vis: dels ”Religionens offentlighet. Om religionens plats i samhället” där jag kommenterar den synlighet som religion fått inte bara i svenskt samhällsliv utan i den västvärld som länge betraktades som sekulariserad, dels ”Tro – en politisk kraft” där jag beskriver hur och varför en kristen tro aldrig är eller kan vara endast en personlig angelägenhet.
Utifrån mitt perspektiv saknar tanken på en åtskillnad mellan religion och politik teoretisk grund om man inte på ett väldigt banalt sätt åsyftar Jesusorden i Mark 12:17 om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Jag delar den ganska vanliga uppfattningen att kristna skall rätta sig efter de lagar som fattats i demokratiska samhällen och betala den skatt man blir påförd genom överenskomna avtal. Men, det betyder inte att en kristen inte skall verka för att förändra såväl lagar som samhälle, inte heller att en kristen alltid måste lyda lagen. När samvetet kräver det måste jag som kristen kunna sätta mig i vägen för det orättfärdiga. Ett demokratiskt samhälle kan tolerera detta, och jag måste också acceptera de konsekvenser det medför i form av sanktioner. Härom tror jag de flesta kristna är överens. Det finns heller ingen ”kristen politik” som förenar människor från alla samhällsklasser, intressegrupperingar, regioner eller generationer. Däremot finns det ofta en öppenhet och tolerans mellan kristna människor i politiken som kanske går lite utöver vad som finns i andra politiska sammanhang.
I ett samhälle där individen blivit så mycket viktigare än kollektivet och där rätten till självförverkligande blivit politikens huvuduppgift måste kyrkan (i dess vidaste mening) också finna en ny teologisk utgångspunkt menar jag. Det innebär inte, som det ofta felaktigt förstås, att kyrkan skall ”anpassa” sig till rådande värderingar eller samhällsklimat.
Jag menar att risken är överhängande att kyrkan inte finner den nya teologiska grund som krävs för att bejaka framtiden och sätta sin prägel på den. Just nu upplever jag att många kristna organisationer försöker vidareutveckla det diakonala uppdraget (vilket är bra) genom t ex att driva välfärdsföretag eller ta ansvar för immigranter av olika slag.* Men om det arbetet utförs utifrån tanken att detta är vad som är kvar av kyrkans roll i samhälle så kommer uppdraget att bestämmas av andra krafter (läs ekonomiska) än kyrkan själv.
Jag hörde också nyligen en kyrkoledare som entusiastiskt talade om att få med sig grannarna till kyrkan, detta var framtidens melodi tydligen. För mig är det närmaste parodiskt att höra denna 1960-talsidé återigen ett halvt sekel senare. Frälsningen och evangeliet åldras inte men medlen att föra ut det åldras. Det är kyrkan som behöver föras ut i samhället inte tvärtom. Vi samlas inte i kyrkan för att fly världen utan för att samla kraft inför de uppgifter som ligger runtomkring.
En akademisk kollega föreslog att kyrkan behöver en ny befrielseteologi för att verka i vårt samhälle idag. Och ja, jag håller med. Här behövs ett budskap om befrielse från den egoism, narcissism, ekonomism, patriarkat, ägandefixering och från den självhävdelse som vårt samhälle idag tenderar att belöna. En kyrka som igen fått en tydlig plats i samhället, en kyrka som inte kan isoleras från politik och samhällsliv, en sådan kyrka måste finna en stark teologisk grund för ett radikalt budskap om jämlikhet och solidaritet och för ett evangelium om frälsning, helande, försoning och nåd.
Har vi som kristenhet kraft att finna denna teologi och göra den till bas för arbetet i vårt land – eller slår vi oss till ro med att staten omfamnar våra diakonala insatser och att många människor besöker kyrkans konserter?
* I katolska länder är dessa verksamheter mycket tydligare förankrade i en samhällsutveckling där kyrka och samhälle vävts samman. Även där talas dock om behovet av ny teologisk grund, något som påven Franciskus är en tydlig utvecklare av.
För min kristna tro har aldrig de s k heliga platserna varit avgörande. Lika lite som jag tror att det ger hälsa och välgång att säga prosit när någon nyser lika lite tror jag att den sten där Jesus smordes innan han lades i graven ger några särskilda krafter. Efter att ha besökt i de flesta kända platser med ”Jesusanknytning” i det annekterade östra Jerusalem och på Västbanken har jag inte ändrat mig. De två platser som gav mig starkast känsla av närvaro var Getsemane (som av allt att döma är just Getsemane) samt Klagomuren (Västra Muren), som onekligen utgör resterna av det gamla judiska templet som förstördes år 70 e kr. Trädgårdsgraven var också intressant att besöka, mest för att allt talar för att det var en sådan grav som Jesus lades i då det var normalt gravskick vid tiden för hans död. Jag insåg att den sten jag alltid föreställt mig som en jättebumling framför öppningen, istället var en sinnrik skiva som rullades fram och tillbaka i ett spår framför öppningen.
Men för mig var det hjärtskärande att uppleva hur det land som somliga kallar heligt i första hand är delat. Besattheten av gränser och skillnader mellan människor var så fysiskt påtaglig. För mig som svensk var det ganska lätt att alltid bära med mig mitt pass, visa upp mina väskor, ta av mig ytterkläder, visa upp mitt visum och vänta i vad som kändes som evigheter i olika vägspärrar. Men för den som måste be om tillstånd för att resa från Ramallah till Jerusalem för att hälsa på en släkting, för att få sälja grönsaker där, som kan förlora sin rätt att vistas i det östra Jerusalem där man vuxit upp om man vistas för länge någon annanstans eller aldrig kan vara riktig säker på att komma fram när man påbörjar en resa är åtskillnaden mellan människor som ett alltid synligt ärr.
Jesus vandrade runt i hela dåvarande Palestina som då var en romersk provins med diverse motsättningar mellan olika folkgrupper. Vi ser i Bibeln att människor på Jesu tid ofta benämns med var de kom ifrån (Samarien, Galiléen m fl) samtidigt som huvudbudskapet är att inte göra skillnad på folk och folk. Om Jesus föddes i Betlehem hade han varit instängd både av mur och vägspärrar och inte kunnat återvända till Nasaret, möjligen kunde han fått särskilt tillstånd att besöka någon. Att resa till det annekterade östra Jerusalem hade också varit förenat med svårigheter eftersom han som född i Betlehem måste ses som misstänkt. Varför hade Josef och Maria rest till Västbanken för att föda sin son hade soldaterna i spärrarna frågat. Att resa i Jesu fotspår skulle innebära många gränspassager, och hans lärjungar skulle med säkerhet inte kunnat följa med fram och tillbaka mellan de olika zonerna. Världens frälsning hade fått ställas in.
Jag visste hur det skulle vara att resa i Palestina. Men, nu vet jag hur det känns också. Vreden som bubblar upp inför en tonårig unga soldat beväpnad med ett par tunga automatvapen som petar tänderna medan hon långsamt granskar de människor som använder sin rätt att röra sig fritt och resa de 15 km mellan Ramallah och Jerusalem. Obehaget i att tvingas svara på frågor om sina personliga tillhörigheter eller berätta om var man köpt dem. Den sammanpressade känslan av att på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem befinna sig i ett vakuum, fullt av begåvade och vänliga människor som inte får utlopp för sin kraft, sin glädje och samhällets potential. Den bisarra upplevelsen av att se en skylt på ett kafé där det står att det är förbjudet att gå in med vapen. Förvirrad logik i att jag som turist skall låta undersöka mina tillhörigheter i jakt på vapen på väg till Klagomuren/Västra Muren medan ett tjog tungt beväpnade soldater passerar in genom utgången.
Hoten som delar landet, misstron som delar landet materialiseras som enskilda människor vilka blir bärare av dessa hot; beväpnade soldater, unga palestinska män eller bosättare. Fixeringen vid gränser och zoner föder ojämlikhet, orättvisa och oförståelse. Det heliga landet är något vi bär inom oss. Jesus har nog trampat dessa stenar och vilat i skuggan av dessa olivträd.
Mitt besök i det heliga och delade landet gav kropp och kraft åt platser, berättelser och bilder från Bibelns berättelser. Jag kommer att läsa Bibeln med andra associationer. Men mest påtagligt vill jag instämma med texten i Lukas evangelium:
På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.
Jag fattade tycke för Richard Rorty någon gång runt millennieskiftet.* Jag läste en forskningsansökan som jag tyckte var spännande – och fann till min förvåning att ämnet (Richard Rorty) fick kolleger av olika slag att tugga fradga. Självklart väckte detta min nyfikenhet. Det tog inte många veckor innan jag var fast. Rorty har förblivit min intellektuelle följeslagare, jag tampas med honom i olika sammanhang. Han ställer alltid de impertinenta frågorna, de där som får mig att känna mig oändligt påkommen och samtidigt får mig att se saken ur ett helt annat perspektiv. Om jag täppt till munnen på Rorty, då vet jag att jag är på fast mark, för att uttrycka sig lite skämtsamt.
Jag tror att jag använder Rortys idéer såsom han själv skulle ha önskat. I sin ”Etik utan principer” skriver han att den filosofiska pragmatismen (vilken han själv representerar) inte klassificerar idéer på grundval av deras ursprung utan efter deras relativa nytta (s 76, sv utgåva ”Hopp istället för kunskap”). En del har påpekat att eftersom Rorty är negativt inställd till religionen, att han inte skiljer människan från djuren som en artskillnad utan som en fråga om komplexitet i tänkande och att han tar avstånd från tanken på moraliska principer så borde inte en religiöst inspirerad samhällsanalys ha något att hämta där. Men, Rorty föreslår ju alltså själv att den typen av tankegångar bör ges på båten och dessutom vore ju en sådan tanke diskvalificerade för hela filosofihistorien. Personer som Heidegger eller Sartre skulle komma till korta, och varför inte gå hela vägen och sätta upp ett antal moralprinciper med vilka hjälp vi sållar ut godtagbara filosofer? Inte många kvar sedan är jag rädd…
Nej, Richard Rortys tankar har mycket att ge i en individualiserad tillvaro där vi fortfarande envisas med att vilja upprätthålla gemenskapen i vårt samhälle. Rorty förnekar, liksom Heidegger, den åtskillnad mellan sken och verklighet som Platon introducerade i den västerländska filosofin. Hos Rorty är ambitionen att gå på bredd och inte på djup, enkelt uttryckt. Traditionell filosofi skiljer mellan klokhet och moral, där det förra tillhör samma kategori som vanor och rutiner medan det sistnämnda är något som jaget måste ”tvingas” till. Moralen ligger s a s utanför människan själv. Detta är en återvändsgränd menar Rorty. Det är hos oss själva, i klokheten och i vår individualitet som en gemenskap kan ha sina rötter.
Rorty lyfter fram filosofen Annette Baier och väver in hennes tankar om ”lämplig tillit” i sin text. På samma sätt som det är naturligt att tillmötesgå önskningar från dina barn, din familj, dina vänner och människor som är som du så kan du öka din känslighet så att detta blir naturligt också mot andra människor. Istället för att betona det stora gemensamma mellan människor som i grunden faktisk är mycket olika, kan vi försöka minimera de små olikheter som vi ser. Jaget är inte oföränderligt, tvärtom. Jaget och det som omfattas av jaget kan utvidgas och utvecklas. Moralisk utveckling menar Rorty det är att gå in i en process där vi helt utplånar behovet av moral – genom att vi utvidgar vår solidaritet och medkänsla till alla människor. På det sättet kommer alla att omfattas av den klokhet, de vanor och de rutiner som det är alldeles naturligt för oss att utföra och leva efter. Behovet av moraliska principer vilka ligger utanför och bortom människan försvinner.
Och, tänk, detta är exakt vad jag tror att Jesus syftade på när han talade om att vi skulle bli lika honom i vår kärlek, att vi skulle överträffa varandra i kärlek och inte i standardhöjning och att vi skulle hålla fred med varandra. Gud skapade oss som människor och lade ned i oss en strävan efter andlig och själslig utveckling. Richard Rorty kunde tycka vad han ville om Gud, men i sin strävan efter en etik utan principer tror jag att Rorty nuddade vid kärnan i den kristna tron.
* Jag uppskattar också Rortys strävan efter att vara angelägen, engagerad i samtiden, upprorisk och utmanande i sin filosofi. Och helt opretentiös. Det gör honom så spänstig att läsa.
Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.
BIBELN SOM POLITIK
Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.
I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.
Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.
Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.
Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.
Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.
Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.
Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.
Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.
Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.
Emmausvandrarna 