Kyrkoårets tema på valdagen – Medmänniskan

Kyrkoåret rullar på, från advent till domsöndagen, decennium efter decennium och århundrade efter århundrade. Och så idag när det är valdag så stannade hjulet på temat ”Medmänniskan” och texterna handlar om vad som förr kallades ”Den gyllene regeln” dvs den enkla sanningen att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Samhället finns inte, lär Margaret Thatcher ha sagt, det finns bara individer. På sätt och vis hade hon rätt, samhället finns inte förrän vi ser varandra som just med-människor, med-borgare och med-resenärer på livets resa. Det är i kollektivet av individer som samhället uppstår, samhället som något mer än summan av delarna. På valdagen är vi i en mening verkligen individer, men när dessa individer som en organisk helhet slingrar sig in och ut i landets tusentals vallokaler uppstår en dynamik, en gemensam rörelse som ger samhället i dess mest grundläggande form näring och syre.

I dagens episteltext, hämtad från Romarbrevet 12:16-21 talas det om att inte ta rätten i egna händer utan låta ”Guds vrede ha sin gång”. Istället uppmanas vi att hjälpa vår fiende om hen är hungrig eller törstig, allt i akt och mening att inte låta det onda segra utan istället besegra det onda med hjälp av det goda. Ondskan är i en mening redan besegrad, som människa kan vi bli verktyg för det goda och därmed bekräfta segern över ondskan. Som människor skall vi inte ta oss rätten att utkräva hämnd eller tro oss utföra Guds verk genom att använda hans bud som verktyg för vrede, hämnd och ilska. Vi kan alla bli uppfyllda av vrede, upprörda och arga – men det är inte Guds vilja att dessa känslor skall styra vår relation till medmänniskan.

Det demokratiska valet är en vacker handling, en frihet som människor före oss har kämpat sig till och en frihet som många andra längtar efter. Låt oss använda det valet för att hylla medmänniskan, för att lägga vår röst på en politik och ett framtida samhälle som ger utrymme för mångfald och kärlek. Och låt oss inte glömma att vårda vår relation till medmänniskan alla de andra dagarna av mandatperioden – oavsett vem som vinner valet idag!

Bön: Herre, se till oss alla ikväll, förlorare såväl som segrare, inskränkta såväl som vidsynta, bedrövade såväl som upprymda. Vi är alla dina barn, vi är alla del av din skapelse och vi får alla del av din nåd. Vägled oss alla in i en ny mandatperiod och hjälp oss att alla att bidra till en samhällsutveckling som främjar medmänsklighet och gemensamt ansvar.

 

Ansatt men inte kringränd, slagen men inte förlorad

Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken med inte förlorad. (2 Kor 4:8-9)

Morgonens bibelvers var onekligen väldigt passande en söndagsmorgon efter några veckors extremt pressat arbetsschema.  Jo, det kan kännas så ibland när jag vaknar till en ny arbetsdag: ansatt, rådvill, förföljd och nedslagen (nåja). Men då får jag ta fasta på de andra orden, inte kringränd, rådlös, övergiven eller förlorad!

På reformationsdagen idag står Guds ord i centrum, det levande ordet. Ord som uttalas med auktoritet motiverar handling – motstånd eller följsamhet. Ord kan vara ett löfte eller ett hot. Ord kan befria eller fjättra. Ord kan upprätta eller slå ned. Känslan av att vara övergiven kan minskas av att få höra att man är värdefull, att man är älskansvärd precis för den man är. Ord kan kan ge frihet, råd, kärlek och upprättelse. Att läsa Guds ord och uppleva hur bokstäverna får liv och kött i Jesus Kristus eller att föra ett samtal – med ord – med någon man litar på är exempel på hur orden kan få liv.

I dagens gudstjänst i St Jakob betonade Henrik Fransson i sin predikan att orden i t ex en predikan måste beröra mig som lyssnar. Hans del i den processen är förstås att ha något att säga (det hade han) men min del är att låta mig beröras. Ord kan vara floskler, ballonger som stiger mot himlen, banaliteter eller tomhet. Då berör de ingen. Tyvärr är det ett vanligt användningsområde för ord. Men när orden får gestalt, när varje ord är avvägt och genomtänkt och när orden är avsedda att läka eller upprätta – då blir orden en auktoritet, en kropp och en handling. Då blir ordet kött som Johannes skriver (Joh 1:14).

Ansatt, men inte kringränd; slagen, men inte förlorad. Orden har makt.

 

Inte tjäna både Gud och Mammon

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Det låter läkaren Lukas Jesus säga i bibeltexten för den nionde söndagen efter trefaldighet (21 aug 2011). Temat för söndagen är ”goda förvaltare”. Det låter sig sägas. Särskilt i denna turbulenta tid när börserna tycks fara som roddbåtar på ett stormande hav.

Ikväll såg jag de grå skyarna jaga fram över en ljus himmel, skyarna framstod som mörka och deras hastighet hade ingen paritet med den vind som rörde trädens kronor. Uttrycket ”jaga vind” kändes passande. Det var som om skyarna jagade vinden, eller så jagade vinden dem. Vad är en god förvaltare i en tillvaro som tycks lika flyende som dessa tunna, mörka skyar som förmörkade den ljusa himlen?

Under senare år har jag blivit allt mer medveten om att den största plikten i livet har vi mot oss själva. Oavsett hur liten gåvan vi fått är som skall vi förvalta den. För en del kan detta tyckas leda till stränghet, men i min föreställningsvärld är det en befrielse. En frigörelse för att bli den jag är ämnad att vara, den jag har förmåga att vara och den jag vill vara.

Jag tror inte på ödet och inte heller på genetiska bestämningar. De flesta av oss har många talanger, gåvor och förmågor. Men en del av livet är att lära känna sig själv på ett sådant sätt att man gör det mesta möjliga av den kombination som är just bara jag. Det finns ingen mer som jag, med just mina brister och mina förmågor. I mina relationer finns det ingen annan som kan vara den jag är. Min plats är i en väv som är större än jag själv, men där mitt inslag är avgörande för vävens styrka och utseende.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, säger Jesus. Mammon symboliserar girighet, penningkärlek men också orättfärdighet. Mammon står för begäret efter egen vinning och egen välgång, på bekostnad av rättfärdigheten mot andra. Redan dåtidens människor har helt klart för sig att rättfärdighet kostar på. Att förvalta sig själv så att man frigör sin fulla potential är att bortse från vad man kan ”tjäna på”. Det är att se på sig själv som en Guds skapelse och göra sig redskap för de goda krafterna i vår värld. När rättfärdigheten blir styrande, ja då hamnar Mammon i bakvattnet. När den egna statusen, vinningen eller välgången styr din personliga utveckling blir du någon annan än den du var ämnad att bli. Då kommer rättfärdigheten i andra hand.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon. Inte om vi vill vara goda förvaltare.

Förvaltarskap på tvärs med tidens idéer

Förvaltarskap. Det är ett ord som inte står så högt i kurs idag. I vår tid är ”ägande” och ”privat” mycket mer statusfyllda än termen ”förvaltarskap”. Ändå är det just förvaltare vi människor är. Texterna idag på den nionde söndagen efter Trefaldighet sätter in människan i sin roll som förvaltare – förvaltare av jorden, naturen, varandra och av den gudomliga nåd som Skaparen slösat med över oss. (Första Mosebok 1:24 till 2:3, 1 Petr 4:7-11). Jesus själv talar som vanligt i liknelser om en man som skulle resa bort och gav olika ransoner till dem som skulle förvalta hans tillgångar under hans bortovaro. Somliga av dem förvaltade genom att förmera vad de fått, de var goda förvaltare, medan en av dem var så rädd att misslyckas så att han istället för att förvalta bara grävde ned vad han anförtrotts så att det inte skulle försvinna (Mark 25:14-30).

Att bli anförtrodd något måste väl vara den finaste gåva man kan ge någon? En sådan handling kräver ju tillit, förtroende, förlitan och tilltro. Att bli anförtrodd något är att få en uppmuntran, att få erkännande för den man är. Det är sporre för att också leva upp till det förtroendet. Den man som endast fick mycket litet anförtrott visade att han var värd större förtroende nästa gång och den man som fick mycket att förvalta visade sig också vara förtroendet värdig. Är vi värdiga Guds förtroende? Eller vill vi bara ta hand om det vi äger?

Förvaltarskap är att ta hand om något trots att det inte är vårt eget. Det går emot hela den kommersiella ideologi som innebär att köpa, äga och ha. Att förvalta är att bruka, vårda och ha omsorg om inte för min skull utan för andras skull. Det är en utmaning i denna tid av egoism att höja förvaltarskapets fana. Men kanske kan insikten om att vi inte faktiskt inte äger så mycket som vi faktiskt tror stämma till eftertanke.

Inget i livet är vårt, inte vårt eget liv, inte våra barn eller våra livskamrater. Inte heller våra ägodelar – annat än i relativ mening. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis Vreeswijk en gång. Allt i livet är en gåva säger många, och det håller jag med om. En kärleksgåva. Men jag tror att innebörden i kärleken inte är att vi fått en ”gåva” i den mening som vi får en present att göra som vi vill med. Vi har fått livet som en ”gåva” i meningen en talang, en tillgång vi har, eller en ”blessing” som man säger på engelska (nådegåva).

Gud har med varje människa skickat ett förvaltaruppdrag, ett uppdrag som gäller det vi har omkring oss: människorna, naturen, tingen och kulturen. Ingen, absolut ingen, kommer undan det uppdraget eftersom det följer med att vara människa. Men han har inte lämnat oss ensamma. Då vi alla är ofullkomliga finns han vid vår sida hela tiden (om vi tittar efter) och han har också en gång för alla suddat ut det fatala misstag vi begick när vi släppte in döden i skapelsen. Det förminskar inte vårt uppdrag, tvärtom skulle jag säga. Förvaltarskapet är desto tydligare artikulerat eftersom vi lever endast i den nåd som Gud i sin kärlek har målat världen med, trots våra brister. Vi har gjort bort oss och fått en ny chans. Vem vill inte leva upp till det förtroendet?

Vems nästa är du?

Lyssnade idag i St Jakobs kyrka till Ragne Franssons tankeväckande predikan över ett nästan sönderpredikat ämne: Den barmhärtige samariern. Denna trettonde söndagen efter Trefaldighet är det ”Medmänniskan” som är temat, och evangelitexten är just den om Den Barmhärtige Samariern (Luk 10:23-37).

Ragne visade hur Jesu pedagogik nästan alltid ställer de invanda mönstren på huvudet. En rik ung man frågar Jesus vem som är hans nästa. Jesus berättar sin vana trogen en liten berättelse. Vi får höra den för de flesta välbekanta historien om den halvdöde stackars mannen som blivit rånad på vägen, där såväl präst som levit passerar utan att ta notis, och sedan dyker den mest föraktade upp – samariern – och tar den skadade med till värdshuset och sörjer för honom.

Men, vad är svaret på frågan? Jesus säger inte triumfatoriskt, ah, alltså är den stackars mannen din nästa. Oh nej, Jesus ger istället den frågvise mannen en motfråga: Vem av dem som såg mannen menar du vara hans nästa? Den frågvise unge mannen svarar, förstås, att det var samariern.

Och, där står vi med Jesu omvända fråga, vems nästa är du? Inte ”vem är min nästa?” utan istället ”Vems nästa är JAG?”. Som Ragne påpekade så försvinner därmed välgörenhetsaspekten ur berättelsen. Det är inte länge fråga om att jag i min stora godhet sträcker mig ned mot min nästa och ger hjälp. Istället ser jag på min omgivning ur en jämlik och medmänsklig position – vems nästa är jag?