You are currently browsing the tag archive for the ‘familjepolitik’ tag.

Om nästan precis tre veckor, den 25 oktober, skall jag predika i Domkyrkan i Göteborg. Jag är naturligtvis spänd och nervös, inte för att stå i predikstolen och prata (även om det rent fysiskt kan kännas lite darrigt) utan istället inför utmaningen att framföra ett budskap som slår an en sträng hos åhörarna.

Temat för den söndagen, den 20:e efter Trefaldighet, är ”Att leva tillsammans” Evangelietexten för den dagen är hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text om att Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse. Troligen till de flestas förvåning säger han inte ”be dem komma in” utan istället ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Texten kan tolkas dels som en stark plädering för kristet syskonskap i motsättning till den traditionella familjen, dels som ett avståndstagande hos Jesus själv från den jordiska och biologiska familjen.

Den första tolkningen: Pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde även efter Jesu himmelsfärd (Apostlagärningarna redovisar detta) och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att (utan att kunna grekisk grundtext) Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig implicerar det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser på dem omkring honom ”är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesym som inbegriper variationer av små gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Den andra tolkningen: När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betona sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, men allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Ungefär dit har mina förberedelser för predikan kommit, nu skall jag bottna i alla texterna, inklusive epistel och gammaltestamentlig text, samt också undersöka om man kan få veta mer om grundtexten avseende Markus 3:31-35.

En eller annan ytterligare post under arbetet kommer att dyka upp här. Kommentarer är välkomna!

Sista söndagen i maj är det Mors Dag, ett amerikanskt inslag i våra ”högtider” som kommersialiserats starkt. Ursprungligen infördes Mors Dag i Sverige i syfte att barnen skulle hylla mammas insatser för familjen, ett hyllande som även familjefadern tänktes delta i (dock inte i själva hushållsarbetet). Svenska Dagbladet har idag ett antal intervjuer med mammor och i alla blomsteraffärer uppmanas vi köpa blommor till mor.

För den som vill fira Mors Dag och för den vars familj högtidlighåller den dagen är detta självklart något positivt, men jag vill ändå ställa frågan varför vi skall ha en Mors Dag? Att döma av det som skulle hyllas från början var det mors sysslor i familjen som skulle hyllas – idag är dessa familjeangelägenheter och i många familjer är det en betald syssla som någon okänd person utför. Middag ätes och fika intages allt oftare ute och hemmet stajlas i enlighet med modetrender och inte av en ständigt närvarande mamma. Att vara mamma är tufft – men idag är det mammas insatser i förvärvsarbete, familjekoordination, omsorg om äldre föräldrar och kamp med identitetssökande tonåringar som i så fall borde vara i centrum.

I en jämställd familj har både mor och far ett tungt ansvar, och barnen har det inte så lätt med hårda krav som ställs på dem från alla håll. Trots att Sverige är världens bästa land för både mammor och barn så kanske vi också borde tänka på famljen, det kollektiv där mammor och barn formas och formar.

Mors dag borde ersättas av Familjens Dag. Låt oss hylla och högtidlighålla en dag för familjen. Familjen – hur den än ser ut – är barnens täta och nära sociala nätverk under uppväxten, familjen kan stjälpa eller hjälpa i den svåraste av alla kriser och familjen är något som vi alla har med oss, för evigt. Familjen behöver stöd, uppmuntran och få sin uppgift uppvärderad. Familjen borde få vara den plats där vi hämtar kraft, kärlek och näring för livet utåt och framåt. Låt oss döpa om Mors dag till Familjens Dag.

Lyssnade igår på Studio Ett i radions P1 där Kd-ledaren Göran Hägglund försvarade vårdnadsbidraget mot Veronica Palm från socialdemokraterna. Hägglund använde inga kristna argument för sitt vårdnadsbidrag, istället hävdade han att när vuxna människor själva får bestämma hur de vill organisera familjeansvaret så blir det bäst – därmed är vårdnadsbidraget givet då många människor faktiskt vill ha det. Ingen är ju tvingad att ta emot det.

Det är fascinerande ihåligt argumenterat från Hägglunds sida: i många andra frågor anser vi allmänt – och Kd i synnerhet – att vuxna människor inte vet vad som är bäst. Staten försöker på alla upptänkliga vis få människor att sluta missbruka alkohol, droger och varandra. Vår svenska stat har program för folkhälsa, barnhälsa och äldres hälsa. Med hjälp av ekonomiska incitament försöker man få människor att välja det som är ”bra” för dem. Varför har den borgerliga regeringen infört en miljöbilspremie om man inte misstänker att ”vuxna människor” väljer fel? Ekonomiska incitament är ju sedan många år den väg politiken gått, istället för förbud och tvång, för att få fram ett ”gott” beteende. (Sedan kan man ju undra varför staten skall satsa pengar på något som staten tydligen ändå inte tycker är bättre än något annat…)

Säg som det är Göran Hägglund – du och ditt parti menar på politiska och religiösa grunder att det är bättre för små barn att vara hemma hos sin mamma eller pappa än att vara på dagis. Ni vill prioritera en familjepolitik ni tror på – på jämställdhetens bekostnad. Det är väl inte så farligt att säga det? Varför inte använda religiösa argument, för de är ju rimligen de enda som åtminstone jag finner vara hållbara här (även om jag inte delar ståndpunkten i alla fall).

Så konstigt blir det när de religiösa argumenten inte får komma in i debatten – jag hade hellre sett en Hägglund som sagt att hans parti på den katolska sociallärans grund omhuldade en familjepolitik som innebar att barnen mår bäst i den lilla gemenskapen, att närhet och kärlek till föräldrarna är viktigare än dagisträning med lek och inlärning.

Men det händer inte – istället får vi höra en Hägglund som argumenterar för sin ståndpunkt med argument som han själv aldrig accepterat från någon annan.

Kategorier

Arkiv