You are currently browsing the tag archive for the ‘dygder’ tag.

”Du borde skämmas!” Nog har vi alla någon gång i livet hört detta sägas, till oss eller någon annan. Förr i världen ofta till barn, numera mer sällan men då och då i den politiska debatten. Kanske också när det går hett till i privata skärmytslingar. Samtidigt säger många att vi inte skall känna skam, att vi bör göra oss av med förmågan att skämmas. Jag tror de har helt fel. Och kanske blandar de samman skuld med skam?

Skam och att skämmas är en nödvändig känsla för ett fungerande samhälle, på samma sätt som tabun och riter. Att skämmas innebär, menar jag, att inse att jag inte levt upp till moraliska normer som styr de gemenskaper jag är en del av. Om skam blir en hämsko och en tvångstanke är det snarare de moraliska normerna man bör angripa, inte förmågan att skämmas.

Att känna skuld är något annat, insikten om att jag gjort fel, att jag kunde gjort annorlunda (även om jag förstår varför jag inte gjorde det) och att jag gjort någon illa föder skuldkänslor. För det mesta går det att reparera den skada skulden medfört, antingen genom direkt handling mot den man gjort illa eller genom att agera annorlunda nästa gång. Men skam är inget som kan hanteras på det sättet, skam handlar om relationen mellan mig och den moral som jag uppfattar är normen i min gemenskap.

Skam är helt nödvändigt för att upprätthålla gemenskapen, om jag inte skäms när jag bryter mot den moral som gemenskapen bygger på så kommer gemenskapen att rämna, och därmed också min tillhörighet. Skadlig skam kommer ur gemenskaper som är skadliga, inte ur skamkänslan själv.

Men gemenskapen är hjälplös inför människor som inte känner skam, som  inte skäms.

Hur hanterar vi den som inte betalar för vykort, ljus, fika eller annat som erbjuds i kyrkan mot att man lägger korrekt summa i en anvisad kollektbox? Hur hanterar vi personer som i kraft av ett politiskt förtroendeuppdrag har fått en offentlig plattform som hen använder till förtal, falsifikationer eller för att berika sig? Hur hanterar vi den som erbjuder sin vänskap och tar emot förtroenden och tillit men sedan visar sig vara en svikare eller bedragare?

Att skämmas är att förstå hur en gemenskap är uppbyggd och det innebär också att vi har ett moraliskt rättesnöre. Skamlöst är detsamma som amoraliskt. Jag kan skämmas å mina egna vägnar, men också å gruppens vägnar. Människor som inte känner skam är farliga. Det är inte att känna skam som är problemet, tvärtom är det att inte förmå att skämmas som är farligt.

Vi som skäms då och då kan dock sluta skämmas för det.

Annonser

Det mesta vi säger och gör är nämligen inte nödvändigt, och om vi avstod från det skulle vi vinna mer ledighet och slippa mycken oro. Därför bör man inför var sak fråga sig själv: hör detta till de nödvändiga tingen?

(Marcus Aurelius Fjärde boken, paragraf 24)

Jag har gjort det till en vana att några kvällar i veckan läsa några rader i Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” innan jag somnar. Boken är envacker inbunden utgåva från 1976 på Forum (Forumbiblioteket) som jag köpt i ett alldeles fantastiskt innehållsrikt antikvariat i Sala, Gläntan.

En och annan frågar mig varför jag läser texter av denne gamle romerske kejsare, han som ses som en självbehärskningens överstepräst. Men faktum är att det är snarare förmågan att genom reflektion och eftertänksamhet åstadkomma det man föresatt sig som står i centrum för Marcus Aurelius texter. Hans verk lär ha lästs av såväl Fredrik den Store, John Stuart Mill och Bill Clinton – så då är man väl i gott sällskap…

I centrum för Marcus Aurelius tankearbete står plikt, dygd och tjänst. Dessa begrepp utgör – på tvärs med vad som ofta påstås – ingen begränsning för lust, glädje och livsbejakelse. Tvärtom tror jag. Att vi människor blir de vi är först i relation till varandra, att vi fördjupas och utvecklas genom moralisk självreflektion och att våra liv innehåller element av ovillkorliga plikter både mot oss själva och andra är inte revolutionerande.

Poängen med att läsa de här texterna lite då och då är jag skapar ett litet eget rum kring mig, en stundens distans till allt som pressar sig på. I det lilla rummet är det bara jag och mina tankar. Tankarna kommer till ro, oron sjunker undan, livets verkliga realiteter mejslas fram. Vem är jag och vem vill jag vara? Vad tillhör de nödvändiga tingen i mitt liv? Läsandet blir en riktningsgivare och ett par ögonblicks titt ned i den egna själens hisnade mörka djup. En rätt nyttig lektion inför alla kommande möten med de många människor vi möter varje dag.

Så, vad tillhör de nödvändiga tingen i livet – egentligen?

Jag har en vision kring min kolonilott. Istället för att bestämma och ordna så mycket så försöker jag kultivera fram en behaglig, blommande och lite vildvuxen yta med bärbuskar, rosor och klöver. Jag klipper fram växter som finns där naturligt och jag håller tillbaka det som jag inte vill skall breda ut sig. Min tanke är att ta vara på det som redan finns där och genom främjande och missgynnande modellera fram en trädgård som växer naturligt.

Mina grannar kommenterade först min lott med att jag hade ”mycket att göra” och att det skulle bli ”mycket att gräva”. Deras tankar var att jag skulle gräva upp hela lotten (mer eller mindre) för att sedan sätta dit det jag ville ha där, som man så ofta gör nu för tiden när man bygger hus – spränger och river ned, plattar till och tror sig titta någon slags neutral grund. Men, så har jag aldrig tänkt. Livet är så rikt, så kraftfullt och så blommande att det jag behöver (och bör) göra är att lyfta fram det jag vill släppa fritt och hålla tillbaka det som är destruktivt. Likt Aristoteles tror jag att detta också är ett bra sätt att leva sitt liv: att odla de goda sidorna och hålla tillbaka de onda. Det är också vårt ansvar gentemot livet självt.

Vi människor överskattar ofta vår egen roll i detta livets mirakel, vi är satta till trädgårdsmästare och vingårdsarbetare. Jag är trött på dem som alltid tror att just de sett ljuset och allt som vi uppfattat som förnuftigt förr skall nu slängas överbord. I dessa avseenden är jag traditionsbunden, det finns en visdom i föregående generationernas arbete. Det moderna blir bäst när det bygger vidare på gamla sanningar.

Därför känner jag också en stor skepsis mot den nya kyrkogemenskap i vilken min egen Metodistkyrka nu ingår. Flera ledande företrädare har talat om den nya kyrkan – fortfarande med arbetsnamnet Gemensam Framtid – som något ”helt nytt”. Det har suttit långt inne för mig att ta bladet från munnen men jag har svårt att se de stora vinsterna med en sammanslagning av Metodister, Baptister och Missionsförbundare (för att använda de gamla etiketterna). De teologiska skillnaderna är inte försumbara och jag tror att svensk frikyrklighet hade tjänat på lite fler debatter, konstruktiva konflikter och motsättningar istället för att som nu försöka hitta en minsta gemensamma nämnare vid sidan av den stora Svenska Kyrkan.

Här hade jag hellre sett den store trädgårdsmästaren kultivera fram en samverkan och kanske  på lång sikt kunnat skapa något nytt. Idag ser vi snarare en fusion vars syfte är att utplåna en teologisk historia, ett historiskt arv och kristen tradition. Jag kommer säkert att känna samma hemhörighet i min församling som förr, men min metodistiska identitet den får jag odla på annat sätt.

 

Fem-milen i skid-VM är juvelen i kronan. Efter att ha följt detta extrema kraftprov från en varm och bekväm plats framför TV:n funderar jag på varför jag har så svårt att acceptera den s k mass-starten (alltså att alla startar i klunga och hela loppet blir en passa-på-varandra-lek) som ju är väldigt TV-mässig. Det är väl enda anledningen till att den helt slagit ut den individuella starten såvitt jag kan förstå. Är jag bara bakåtsträvare och tråkmåns som tycker att ”allt var bättre förr?” Eftersom det inte brukar vara fallet avseende andra saker vägrade jag att acceptera det argumentet. Och då gick det upp för mig varför jag vill ha individuell start och inte mass-start, och det är en djupt liggande värdefråga.

Att åka skidor i fem mil är en enorm prestation, att göra det i den fart och under de villkor som en tävling innebär är en nästan omänsklig prestation. Prestationer imponerar på mig och inspirerar mig, såvida de utgör en del i en människas kamp med sig själv och sin egen förmåga. I en mass-start är taktik avgörande och den som lyckas skaffa sig en free-rider-position gynnas. Hyllningarna går således till en person som visserligen utfört en stor fysisk prestation men där konkurrensen, taktiken, förmågan att utnyttja situationen och en viss slughet trots allt utgör själva nerven.

En individuell start kräver i högre grad att man gör sitt bästa, att man utnyttjar sina krafter maximalt och att man lägger upp loppet så att man själv har störst möjlighet att göra en bra tid. Att resultaten blir bättre (snabbare tider) är en sak men framför allt är prestationen inriktad på att använda sin talang, styrka och mentala uthållighet på bästa möjliga sätt. (Jag vet att man får mellantider men det blir ändå en mindre del av taktiken.)

För mig är värdet av att prestera knutet till att överträffa sig själv, inte snuva de andra på segern. Om jag gör mitt livs lopp så är det tillräckligt. Att jag förmår att utnyttja, disciplinera och förädla min egen person på ett sådant sätt att jag åstadkommer något utöver vad jag och andra förväntat sig – det är själva poängen med prestationen. Det goda som jag vill det gör jag inte, säger Paulus och betonar vikten av att kämpa den goda kampen.

Så det där med mass-start i fem-milen är ingen bagatell. Min ståndpunkt faller väl in i mina tankemönster och mina värderingar rörande livets mening. Kanske är det därför jag trots allt sitter kvar framför TV:n och ser hur Norge genom Peter Northug åter tar hem en guldmedalj. Jag håller dock för Norges ära Björn Dählies guld på femmilen i Albertville 1992 med individuell start ett snäpp högre.

Idag är det sista söndagen innan fastan – det är dags för karneval innan fastan. Först blåmåndag sedan fettisdagen och sedan askonsdagen. Fastetiden är en tid för eftertanke. I den eftertanken får femmilens värdegrunder och dessa psaltarord följa mig:  ”Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning.” (Ps 86:11)

I ett flertal medier, från regeringen och från polisiära myndigheter och även runt många fikabord och i vänskapliga samtal har radikaliseringen av muslimer diskuterats under de senaste dagarna. SÄPO har lagt fram en rapport om våldsbejakande islamism och naturligtvis har sprängdådet i Stockholm i söndags skapat oro och undran.

I debatten låter det ofta som om det bara är religiösa fanatiker som radikaliseras, eller i första hand muslimer. Jag menar att vi bör komma ihåg att många religiösa föreställningar kan leda till fundamentalism, fanatism och i värsta fall till omfattandet av våld som legitimt vapen mot en fientlig omvärld. Vi bör också komma ihåg att det inte alls bara är religiösa föreställningar som kan vara grunden till politiskt våld, tvärtom har historien visat att terrorhandlingar i Europa i allmänhet begåtts med ideologiska förtecken.

Grunden i det som SÄPO kallar radikalisering (alltså att bejaka våldet som politisk handling) är att man av olika skäl upphör att betrakta det omgivande samhället som sitt samhälle. Jag menar att ett nödvändigt villkor för att bejaka våld mot sina medmänniskor i politiskt eller religiöst syfte är att det omgivande samhället har blivit min fiende. Vägen dit kan vara väldigt olika. Medmänniskorna måste av-humaniseras, man behöver ha en orubbad tilltro till sin egen förträfflighet (dvs man vet att man har rätt), man måste omfatta ett högre utopiskt mål och man måste faktiskt tro att den egna handlingen på något sätt också leder till detta goda som man ser framför sig.

I en del fall kan våldsdådet dock vara ett utvidgat självmord, och då krävs knappast en lika omfattande ideologisk arsenal. I andra fall kan det röra sig om psykiskt sjuka människor som har en förvriden världsbild, t ex ser omgivningen som farliga varelser från yttre rymden. Dessa sistnämnda fall kan inte förebyggas på annat sätt än via psykatrisk vård och psykologiskt omhändertagande.

Grundläggande för att begå våldsdåd i religionens eller politikens namn, menar jag alltså, är att uppfatta omgivningen som sin fiende. Därutöver krävs både fundamentalism (att ha ”sett ljuset”) och fanatism (vara villig till ett offer). Sådana föreställningar kan uppkomma och odlas i villaområdet i Borås, i höghusen i Flemingsberg eller i en hyreslägenhet i Tranås. Att låsa sig vid särskilda miljöer, särskilda religioner eller särskilda motiv leder fel.

Det är när människor börjar glida bort från öppna och demokratiska sociala sammanhang som risken för en glidning mot fanatism börjar. Fundamentalism är en moralisk defekt, för att tolka filosofen James A Montmarquet. Man bör istället utveckla sin epistemiska dygd. Att stänga öronen, att inte vilja se utöver de egna gränserna, att inte lyssna på motargument och att inte öppet söka sanningen är i denna mening den stora synden, den som därefter leder till fundamentalism, fanatism och kanske ytterst till våld mot de uppfattade fienderna.

Öppet sanningssökande, ifrågasättande, kritik och distans är alltså de viktigaste elementen i förebyggandet av våldsdåd från såväl religiösa som andra fanatiker. Där dörrarna står öppna så vinden blåser igenom, där lagrar sig aldrig dammet.

Kategorier

Arkiv