Under mer än 35 år har jag oavbrutet skrivit texter, bundna av en lyrisk eller sånglik form. Under ett antal år hoppades jag kunna dela med mig av dem till andra, men det var långt innan den jämlika och enkla teknik som kallas sociala medier ens fanns i våra tankar.

I ett prestigelöst försök att säga något mer än vad man kan göra i den form som binder en bloggpost lägger jag därför ut en del av dessa lyriska texter. Denna sida kommer att växa fram och därmed att förändras till både form och innehåll under en tid framöver.

OCH VÄGARNA RANN IGENOM OSS

 

So long, baby

Du har ingenting sett och inget gett
Ingen varit och ingenstans farit
Dina ögon är grå som leran i Högsbo
och aldrig har blicken varit så klar som idag
 
Dina stövlar är rena och jackan är våt
du fann inget här och ingenting där
du söker och springer
du letar och rotar
och aldrig har blicken varit så klar som idag
 
Din hand den vippar och skuttar
Du ler lite tvunget och kisar mot regnet
Du anar en skugga och hoppas på solsken
när himlen är blytung av moln.
Men aldrig bar blicken så klart som idag.
 
Jag anar en isande kyla som far som en pil,
en oprövad flykt och en flamma mot himlen.
Jag möter din blick och ser in i det gråa,
där rinner den flod som har dömt dina dagar.

 

Ett parti schack

I glimrande vackra drömmar om Damen
vek Springaren ner sig och föll.
Men Damen var road och bad honom
piruettera
och hon blev snarast förnärmad av Springarens död.
  
I Kungens ruta var Tornen i träta.
Som värst gick de på när Biskopen inskred med diagonalen.
Och Tornen fick åter
fylla sin plats ut i hörnen.
 
Men Damen hon skrek och kommenderade,
och bönderna sprang och hästarna bockade.
Så var hon ensam kvar till slut.
 
Fick ge sitt vita hull,
för kärlek skull,
åt svarte Kungens bönder.

 

Utmaning

Munnen som ett rött sår i spegeln
ögon som svarta, blanka tjärnar,
tystnad och blickar.
Nageln repar mot glasets silverhinna,
ett knappt hörbart kvidande
och mellan läpparna
finns doften av parningslek.
 
Ett avstånd,
just så långt att fingertoppen kan nudda dig,
skapar glitter i mina ögon.
Ett dunkelt ljus,
i vilket min kropp antar
en annan skepnad,
skapar saknad.
 
Åter tystnad.
Den fullbordade akten.
 
Munnen som ett rött sår,
ögon som ett hetsat djur.
Leken är över och förlusten beräknad.
Utmaning mot dig.
Du som dör.

 

Schack matt!

Det var mitt drag
och jag gjorde bort mig.
Ställde min häst,
min riddare,
mitt värn och min trygghet,
mitt framför tornet.
 
Så försvann naturligtvis hästen
och med den
också han som bar rustning.
Kvar stod tornet och blängde
på mig och mitt rike.
 
Vad skulle det tjäna till
att jag skrämt lät min löpare
kasta sig ut framför murar
av fientligt sinnade trupper.
 
Man efter man
från mina starkaste linjer
dukade under i meningslös strid.
 
Det var mitt drag
och jag gjorde bort mig.

 

En traditionell öppning

Bonden från E7 till E5.
Ett parti från vilket
ingen kan smita.
Dagen då solen går upp
och natten när solen går ned,
sitter spelarna kvar
i rutornas magiska cirkel.
 
Så minns vi väl alla
det liv vi har kvar,
som ett sagans parti
och i slutet remi.
 
Men bonden från E7 till E5
ger bort det övertag
vi hade med färgen,
och avkläder
all vår fåfängliga ståt.
 
Så vi sitter väl kvar där
vid brädet,
tills dagarna gått
och natten blir svart.
 
Så en dag är vi borta,
men pjäserna kvar.
Vittnar stilla om
en traditionell öppning
och
ett stilenligt slut.

 

Döden och Flickan (efter Schubert och Polanski)

Hon flyttade långsamt ut hans rum
ur sig.
Så länge hade hans närvaro varit henne tydligare
än hon själv.
Slutligen hade hon befriats,
eller var det berövats,
detta rum,
ett rum av närvaro och hetta,
ett rum av lila färg.
 
När han sökte henne hade
den lila färgen
barmhärtigt och sorgfälligt
dragit en gardin
för fönstret i hans rum.
 
Långsamt flyttande hon ut honom,
sak efter sak,
ställde hon på trottoaren.
Inifrån såg hon människor passera,
titta på hennes ägodelar
men peka och prata
om honom.
 
Regnet föll
rann utmed byråns sidor
vätte madrassen.
 
 

Israpport för sjöfarten

Sydvart i Bottenviken ligger spridd drivis,
nordvart från yttre spetsen av Kullens fyr
ligger Oslo.
 
Sammanfrusen drivis bildar vallar
vid inloppet till Luleås hamn,
förfrusen fradga hindrar mina ord att nå dig.
 
Så spänd är kroppen att den brister,
att strupen ger ifrån sig ljud,
som kvidanden
från ett sargat djur.
I en tung sammanpressad isklump
i underlivet
sitter all skräck och all vrede.
 
Med vilken gaslåga skall du smälta den?
 
Ett fartyg utan hemmahamn,
ett skepp utan last,
en liten roddbåt utan kapten,
alla måste lyssna till
israpport för sjöfarten.
 
 

Hästar

Hästarna galopperar över min panna,
rusar genom mitt ansikte,
coh lämnar ett hål efter sig,
där leenden och sorg skulle finnas.
Om bara en av dem kunde stanna
och stryka sin mjuka mule mot mitt
ansiktes tomhet.
Så många längtans hästar,
så vilsen,
när hjorden rusat vidare.
 
 

En fast förbindelse

Slå en bro mellan fasa och förtvivlan,
märk mina år med platina och guld,
men gå aldrig mot mig med munnen fylld av sagor
om grodor och kungar och prinsar och slott.
 
Finn mina bitar du och lägg dem med glädje,
låt bilden bli färdig och klar på ditt bord,
men kom aldrig till mig
med hela havet stormar
och lekar och pyssel och krafs.
 
I mina gårdar går vargen på vakt
och i mina kvällar ryms varken du eller månen.
Konstgjorda ljus har inget här att hämta.   
 
Spela du gärna dina toner
och försök,
om du kan,
att vinka över grinden.
 

Erotik

Du fanns där
i blicken
hos honom.
 
 
Så starkt
att jag ville
gå med dig.
 
När hans röst
tog fram mig
till gränsen
var du där
att lyfta mig
över.

 

Ett galleri (att läsas i rap-tempo)

Bruckner och Mahler och Schubert,
Verdi och Puccini och Mozart.
 
Wennberg och Lindegren och Gullberg,
Wine och Stagnelius.
 
White och Greene och le Carré,
Böll och Duras och Cardinal.
 
Bogart och Connery och Caine,
Stewart och Newman.
 
Redding och Jackson och Cohen,
Dylan och Franklin och Roxy.
 
Josephson och Turner och Friedrich,
Cézanne och Modigiliani.
 
Paris och Reykjavik och Oslo,
Stockholm och Grenoble.
 
 Svart och Rött och Lila,
Orange och Grönt.
 
Jag älskar dig och inget mera.
 

Stillhet

En del sömmar har gått upp
och andra har lagats.
Sandalen är sliten och gången,
vägen till vedboden,
går av sig självt.
När elden fått fäste,
coh regnet börjat att rinna
ned utmed rutan
står sandalen i hallen
och väntar.
 
 

Hon som blir

Du störtar från bergen
ned i cyklopernas hamn.
Du kastar dig handlöst
från kanten.
Du lyssnar och tjusas
av kvinnornas röster.
Du väntar dig självklart min famn
och min hand.
 
Min kropp är så svag och därinne är livet så skört.
 
Varför  prövar du mig återigen?
Har du inte fått dina svar?
 
Din hunger den äter dig
ur ditt inre.
Din törst den driver dig in
i saltvattnets malström.
 
Jag är Penelope
och dina resor kan aldrig föra dig längre
än Gibraltar.
 
 

Ett samtal

Så många vassa kanter
har mitt samtal haft,
att jag blöder
över hela kroppen.
Som att älska med ett rakblad
är att föra dialog med er.
 
Ett ord kan knyta till
en säck av liv till leda.
Ett ord kan öppna,
göra dimman tunn
och gråten lugn.
 
 
Jag vet inte om jag tystnat ännu,
jag hör bara jämmerlåten.
 
 
Ni trodde kanske inte jag var mänsklig längre?
 
Mänsklig, skyddslös, sårbar
och med hjärtat buret fram i handen
föll jag ned från piedestalen.
 
 

Ode till en elektronisk Näktergal

Solskenet gnistrar till
i en kopparbunke i hörnet,
kastar konstgjorda, splittrade strålar
mot ögat.
 
I skymningen sjunger bedragaren
den vackre, den ende, den sanne.
 
Min egen elektroniska näktergal
på en gren i en park i Marais,
sjunger för alla och envar.
Jag vet han bedrar mig, men vad gör det?
 
Berusa mig med kyssar och sött vin,
bedra mig med fågelsång och skönhet.
Lura mig du, som du lurar oss alla.
Det finns ändå ingenting kvar värt att
ta på allvar.
 
I hans kraft och kan skönhet såg jag mig själv,
dragen vid näsan, så fullständigt bortgjord,
blev jag förälskad och fjättrad och fångad.
 
Han sjunger för mig
med sin falska stämma
och jag njuter mitt vin
vid ett öppet fönster.