Lyriska stycken

Under mer än 40 år har jag oavbrutet skrivit texter, bundna av en lyrisk eller sånglik form. Under ett antal år hoppades jag kunna dela med mig av dem till andra, men det var långt innan den jämlika och enkla teknik som kallas sociala medier ens fanns i våra tankar.

I ett prestigelöst försök att säga något mer än vad man kan göra i den form som binder en bloggpost lägger jag därför ut en del av dessa lyriska texter. Denna sida kommer att växa fram och därmed att förändras till både form och innehåll under en tid framöver.

OCH VÄGARNA RANN IGENOM OSS

So long, baby

Du har ingenting sett och inget gett
Ingen varit och ingenstans farit
Dina ögon är grå som leran i Högsbo
och aldrig har blicken varit så klar som idag

Dina stövlar är rena och jackan är våt
du fann inget här och ingenting där
du söker och springer
du letar och rotar
och aldrig har blicken varit så klar som idag

Din hand den vippar och skuttar
Du ler lite tvunget och kisar mot regnet
Du anar en skugga och hoppas på solsken
när himlen är blytung av moln.

Men aldrig bar blicken så klart som idag.

Jag anar en isande kyla som far som en pil,
en oprövad flykt och en flamma mot himlen.
Jag möter din blick och ser in i det gråa,
där rinner den flod som har dömt dina dagar.

Ett parti schack

I glimrande vackra drömmar om Damen

vek Springaren ner sig och föll.

Men Damen var road och bad honom

piruettera

och hon blev snarast förnärmad av Springarens död.

  

I Kungens ruta var Tornen i träta.

Som värst gick de på när Biskopen inskred med diagonalen.

Och Tornen fick åter

fylla sin plats ut i hörnen.

 

Men Damen hon skrek och kommenderade,

och bönderna sprang och hästarna bockade.

Så var hon ensam kvar till slut.

 

Fick ge sitt vita hull,

för kärlek skull,

åt svarte Kungens bönder.

 

Utmaning

Munnen som ett rött sår i spegeln

ögon som svarta, blanka tjärnar,

tystnad och blickar.

Nageln repar mot glasets silverhinna,

ett knappt hörbart kvidande

och mellan läpparna

finns doften av parningslek.

 

Ett avstånd,

just så långt att fingertoppen kan nudda dig,

skapar glitter i mina ögon.

Ett dunkelt ljus,

i vilket min kropp antar

en annan skepnad,

skapar saknad.

 

Åter tystnad.

Den fullbordade akten.

 

Munnen som ett rött sår,

ögon som ett hetsat djur.

Leken är över och förlusten beräknad.

Utmaning mot dig.

Du som dör.

 

Schack matt!

Det var mitt drag

och jag gjorde bort mig.

Ställde min häst,

min riddare,

mitt värn och min trygghet,

mitt framför tornet.

 

Så försvann naturligtvis hästen

och med den

också han som bar rustning.

Kvar stod tornet och blängde

på mig och mitt rike.

 

Vad skulle det tjäna till

att jag skrämt lät min löpare

kasta sig ut framför murar

av fientligt sinnade trupper.

 

Man efter man

från mina starkaste linjer

dukade under i meningslös strid.

 

Det var mitt drag

och jag gjorde bort mig.

 

En traditionell öppning

Bonden från E7 till E5.

Ett parti från vilket

ingen kan smita.

Dagen då solen går upp

och natten när solen går ned,

sitter spelarna kvar

i rutornas magiska cirkel.

 

Så minns vi väl alla

det liv vi har kvar,

som ett sagans parti

och i slutet remi.

 

Men bonden från E7 till E5

ger bort det övertag

vi hade med färgen,

och avkläder

all vår fåfängliga ståt.

 

Så vi sitter väl kvar där

vid brädet,

tills dagarna gått

och natten blir svart.

 

Så en dag är vi borta,

men pjäserna kvar.

Vittnar stilla om

en traditionell öppning

och

ett stilenligt slut.

 

Döden och Flickan (efter Schubert och Polanski)

Hon flyttade långsamt ut hans rum

ur sig.

Så länge hade hans närvaro varit henne tydligare

än hon själv.

Slutligen hade hon befriats,

eller var det berövats,

detta rum,

ett rum av närvaro och hetta,

ett rum av lila färg.

 

När han sökte henne hade

den lila färgen

barmhärtigt och sorgfälligt

dragit en gardin

för fönstret i hans rum.

 

Långsamt flyttande hon ut honom,

sak efter sak,

ställde hon på trottoaren.

Inifrån såg hon människor passera,

titta på hennes ägodelar

men peka och prata

om honom.

 

Regnet föll

rann utmed byråns sidor

vätte madrassen.

 

 

Israpport för sjöfarten

Sydvart i Bottenviken ligger spridd drivis,

nordvart från yttre spetsen av Kullens fyr

ligger Oslo.

 

Sammanfrusen drivis bildar vallar

vid inloppet till Luleås hamn,

förfrusen fradga hindrar mina ord att nå dig.

 

Så spänd är kroppen att den brister,

att strupen ger ifrån sig ljud,

som kvidanden

från ett sargat djur.

I en tung sammanpressad isklump

i underlivet

sitter all skräck och all vrede.

 

Med vilken gaslåga skall du smälta den?

 

Ett fartyg utan hemmahamn,

ett skepp utan last,

en liten roddbåt utan kapten,

alla måste lyssna till

israpport för sjöfarten.

 

 

Hästar

Hästarna galopperar över min panna,

rusar genom mitt ansikte,

coh lämnar ett hål efter sig,

där leenden och sorg skulle finnas.

Om bara en av dem kunde stanna

och stryka sin mjuka mule mot mitt

ansiktes tomhet.

Så många längtans hästar,

så vilsen,

när hjorden rusat vidare.

 

 

En fast förbindelse

Slå en bro mellan fasa och förtvivlan,

märk mina år med platina och guld,

men gå aldrig mot mig med munnen fylld av sagor

om grodor och kungar och prinsar och slott.

 

Finn mina bitar du och lägg dem med glädje,

låt bilden bli färdig och klar på ditt bord,

men kom aldrig till mig

med hela havet stormar

och lekar och pyssel och krafs.

 

I mina gårdar går vargen på vakt

och i mina kvällar ryms varken du eller månen.

Konstgjorda ljus har inget här att hämta.   

 

Spela du gärna dina toner

och försök,

om du kan,

att vinka över grinden.

 

Erotik

Du fanns där

i blicken

hos honom.

 

 

Så starkt

att jag ville

gå med dig.

 

När hans röst

tog fram mig

till gränsen

var du där

att lyfta mig

över.

 

Ett galleri (att läsas i rap-tempo)

Bruckner och Mahler och Schubert,

Verdi och Puccini och Mozart.

 

Wennberg och Lindegren och Gullberg,

Wine och Stagnelius.

 

White och Greene och le Carré,

Böll och Duras och Cardinal.

 

Bogart och Connery och Caine,

Stewart och Newman.

 

Redding och Jackson och Cohen,

Dylan och Franklin och Roxy.

 

Josephson och Turner och Friedrich,

Cézanne och Modigiliani.

 

Paris och Reykjavik och Oslo,

Stockholm och Grenoble.

 

 Svart och Rött och Lila,

Orange och Grönt.

 

Jag älskar dig och inget mera.

 

Stillhet

En del sömmar har gått upp

och andra har lagats.

Sandalen är sliten och gången,

vägen till vedboden,

går av sig självt.

När elden fått fäste,

coh regnet börjat att rinna

ned utmed rutan

står sandalen i hallen

och väntar.

 

 

Hon som blir

Du störtar från bergen

ned i cyklopernas hamn.

Du kastar dig handlöst

från kanten.

Du lyssnar och tjusas

av kvinnornas röster.

Du väntar dig självklart min famn

och min hand.

 

Min kropp är så svag och därinne är livet så skört.

 

Varför  prövar du mig återigen?

Har du inte fått dina svar?

 

Din hunger den äter dig

ur ditt inre.

Din törst den driver dig in

i saltvattnets malström.

 

Jag är Penelope

och dina resor kan aldrig föra dig längre

än Gibraltar.

 

 

Ett samtal

Så många vassa kanter

har mitt samtal haft,

att jag blöder

över hela kroppen.

Som att älska med ett rakblad

är att föra dialog med er.

 

Ett ord kan knyta till

en säck av liv till leda.

Ett ord kan öppna,

göra dimman tunn

och gråten lugn.

 

 

Jag vet inte om jag tystnat ännu,

jag hör bara jämmerlåten.

 

 

Ni trodde kanske inte jag var mänsklig längre?

 

Mänsklig, skyddslös, sårbar

och med hjärtat buret fram i handen

föll jag ned från piedestalen.

 

 

Ode till en elektronisk Näktergal

Solskenet gnistrar till

i en kopparbunke i hörnet,

kastar konstgjorda, splittrade strålar

mot ögat.

 

I skymningen sjunger bedragaren

den vackre, den ende, den sanne.

 

Min egen elektroniska näktergal

på en gren i en park i Marais,

sjunger för alla och envar.

Jag vet han bedrar mig, men vad gör det?

 

Berusa mig med kyssar och sött vin,

bedra mig med fågelsång och skönhet.

Lura mig du, som du lurar oss alla.

Det finns ändå ingenting kvar värt att

ta på allvar.

 

I hans kraft och kan skönhet såg jag mig själv,

dragen vid näsan, så fullständigt bortgjord,

blev jag förälskad och fjättrad och fångad.

 

Han sjunger för mig

med sin falska stämma

och jag njuter mitt vin

vid ett öppet fönster.