Jungfru Maria: Herrens moder och vi

Fjärde söndagen i advent tillägnas Maria, Herrens moder. Maria var mamma till Jesus, alldeles oavsett att han också var Guds son. Hon var därför mor till sin egen skapare, en skapare som anförtrodde människan sig själv genom att låta Jesus Kristus födas som det mest sårbara i världen – ett nyfött spädbarn.

Under julledigheten har jag läst boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” av Wilfrid Stinissen (1927-2013). Stinissen, som 1959 disputerat på en avhandling om Aristoteles, var karmelitermunk och bodde i Sverige större delen av sitt liv som verksam i klostret i Tågarp, Skåne. Boken om Maria skrevs redan 1981 men kom i mina händer av en tillfällighet för några veckor sedan.

Jag närde under en mycket lång tid tankar på att konvertera till katolicismen och jag arbetade i många år på att bättre förstå katolsk tro och att finna Guds ledning för mitt eget liv. Idag känner jag mig trygg i min egen position inom ramen för en primärt metodistisk tradition. I ett vänskapligt samtal med professor Werner Jeanrond (som jag lärde känna under vår gemensamma tid i Vetenskapsrådet) benade vi också ut en del frågor kring katolsk tro som var viktiga för mig. Men fortfarande återstod frågan om Maria och dogmen om den obefläckade avlelsen, något som Stinissen diskuterar i sin bok. För en teolog, också särskilt för en katolsk dito, är säkert boken diskussion om Maria självklarheter. Men för mig som inte är teolog och är protestantiskt uppfostrad i en både karismatisk och baptistisk tradition var det en nyttig läsning som ger bättre relief åt min egen Gudsbild.

Stinissen beskriver Maria som, enlighet med dogmen, syndfri och beskriver henne som en-barns-mor. Hon fick aldrig några fler barn och Jesus hade därför inga syskon, detta för att upprätthålla hennes jungfrulighet. Maria visste redan i späd ålder att hon var utvald av Gud, om jag förstår Stinissen rätt, och hennes ja till ängeln som berättar för henne att Gud avser att låta henne bli mor till Jesus Kristus är därför ett självklart ja. I detta perspektiv blir Maria en förespråkare och medlare mellan människan och Gud i sin roll som Herrens moder.

Men för mig är det att reducera Maria. I min värld, och i min tro, är Maria just den modiga unga kvinna som utan att vara förutbestämd säger sitt JA till Gud (eller till ängeln för att vara exakt). Och när jag som kristen och mamma ser på Maria så ser jag på henne som en med-moder, en som erfarit allt det som också jag har varit med om i samband med graviditet, förlossning och moderskap. Och att hennes storhet blir till i just detta att hon är en av oss, och att hennes modersroll också innefattade andra barn att ta hänsyn till. På samma sätt bör vi kunna se på Josef som en manlig förebild, han litar på Maria och han litar på ängeln.

Att Gud förhåller sig så kärleksfull till sin skapelse att han väljer att förkroppsligas som ett litet barn till en mycket ung mor som inte ens hade någonstans att föda är en nödvändig gudomlig egenskap för mig. Gud sträcker sig ut efter oss, han ser problemet (syndafallet) men också lösningen (försoningen på korset). Han ger genom Jesu liv en uttolkning av sin egen kärlek och sitt eget försoningsverk.

Nog är Maria som Herrens moder värd att hedra och hylla – men mer för att hon var en kvinna som tog ett oerhört steg i relation till sin blivande make, sitt samhälle och sin historiska kontext än för att hon skulle vara syndfri och förblivit jungfru. Det är en bild som sannolikt hämmar kvinnor som mödrar och hustrur, och skapar ideal som kan användas som argument emot ett jämställt liv för oss som kvinnor. En sådan bild lyfter också bort Maria ur vår mänskliga och ofullkomliga värld på ett, ur mitt perspektiv, olyckligt sätt.

Jag kan varmt rekommendera boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” som en utomordentligt välskriven, nyanserad och djupt lärd bok som ändå är synnerligen lätt att ta till sig.

Att översätta andliga erfarenheter – en långfredag i Paris

Långfredag i Paris – stämningen är inte särskilt kontemplativ. Kvällen ljuder istället av musik, ungdomars skratt och vespor eller motorcyklar som far fram och tillbaka på gångbanorna. Som jag förstår det är inte påsken i Frankrike någon särskilt uppmärksammad högtid. Några påskdekorationer eller påskhälsningar har jag inte sett, inte heller har svenskens faiblesse för påskgodis någon motsvarighet här. I ett skyltfönster syntes stora påskharar och gula blommor, men så var det den tyska firman Willeroy & Boch som skyltade…

Men för en kristen människa är påsken årets viktigaste högtid, och långfredagen är helgens tragedi medan påskdagen är triumfen. Ikväll besökte vi därför en katolsk mässa för att samlas kring Kristi kors. Hela mässan var på franska, och lekmän deltog i såväl textläsning som bön och sång. Det är fascinerande att följa den välkända berättelsen om Jesu lidande, hela vägen från tillfångatagandet i Getsemane till döden på korset, på ett annat språk. Min tro är uppbyggd kring bibeltexter och uttryck på svenska, de har en laddning som knyter dem till viss religiös form och gestalt. Att höra samma ord och begrepp på franska och i en annan liturgi blev för mig ett andligt översättningsexperiment.

Visst har jag deltagit i gudstjänster där predikanter talat både engelska och andra språk, och jag har deltagit i gudstjänster i USA inom mitt eget, eller näraliggande, samfund. Men där är det verkligen fråga om språklig översättning, och en stor del av den svenska frikyrkligheten har en anglosaxisk bakgrund, vilket inte utmanar tolkningarna alls på det sättet som en katolsk mässa på franska.

Till min glädje tog budskapet om Jesu död på korset gestalt i den gemensamma ceremoni som cirka 80 människor genomförde i det lilla betongkapellet Chapelle Saint-Bernard, alldeles vid Gare Montparnasse ikväll. Att språket, orden, gesterna och ritualen var främmande betydde mindre. En mycket allvarlig, strikt men enkel stämning präglade hela arrangemanget. Det är i människornas kroppar, i respekten för varandra och för det heliga och i kyrkans böner som det kristna budskapet verkligen får sin gestalt. Här bad vi om försoning också för ett samhället som plågas av hat och motsättningar och för medmänniskor av olika religioner som förföljs både i Mellanöstern och i Europa. Kyrkans omsorg om den lilla människan och motståndet mot ett ekonomiskt system som förringar människovärdet var tydligt.

Så, trots olikheterna består den kristna kärleken, oavsett var och hur vi samlas så länge det sker i hans namn som idag steg ned i dödsriket. Men bara för att besegra döden och återkomma med livets gåva på påskdagen.

Jag önskar alla en fin påsk med tid för både eftertanke och glädje.

 

Vilken teologisk position har den nye påven?

Under några veckor har svenska medier ovanligt nog sysslat ganska ingående med ledarskapet i en religiös organisation. Övriga veckor på året brukar den religiösa bevakningen handla om utträden ur Svenska Kyrkan, bokstavstroende amerikanska pastorer eller islamsk wahabism. Men, som ett litet undantag har vi kunnat följa diskussionen om ur den nye påven väljs och vilka krav som kan ställas på en sådan. Det har trots stora brister i rapporteringen varit hälsosamt. (Även om en av våra ministrar tycker att det var onödigt uppmärksammat.)

Den nye påven har tagit namnet Franciskus I men heter som privatperson Jorge Mario Bergoglio och är född och verksam i Argentina. Valet av honom gick relativt snabbt men var ändå en överraskning för de flesta av oss som bara följt processen på avstånd. I svenska medier betecknas den nye påven som ”konservativ” och som belägg för det anges att han är emot abort och samkönade äktenskap. För mig framstår det som en upplysning som närmast kan beskrivas som överflödig. Katolska kyrkans lära är sådan att abort och samkönade äktenskap inte ryms där. Om man då tror att en process för att välja ledare där senioritet, elitism och tradition står i centrum skulle resultera i en påve som accepterade fri abort eller samkönade äktenskap så är utgångspunkterna synnerligen grunda.

Att vi sedan får veta att han gillar fotboll och opera, läser Borges och Dostojevski samt åker kollektivt fördjupar kanske inte bilden av hans teologiska position…

Möjligen är den nye påven konservativ, men då konservativ i kyrkans mening, vilket betyder traditionalist och skeptisk till en del av det som Andra Vatikankonciliet ledde fram till. Det kan också betyda att han anser att kyrka och nationalstat skall hålla sig på varsin kant, att stöd till de allra fattigaste och mest utsatta är viktigare än att engagera sig i en politik för global ekonomisk rättvisa, klimatfrågor och individuella rättigheter. En konservativ hållning kan också innebära att mässan bör firas på latin (trovärdiga uppgifter gör gällande att den nye påven inte vill det), att synen på ekumenik är restriktiv och att den individuella fromheten och enkla livsstilen är viktigare än kyrkliga evenemang och projekt. Att vara konservativ kan också vara en uppfattning om att mission och omvändelse är kyrkans centrala projekt (att påven är jesuit talar för det) snarare än social hjälp och befrielseteologi. Jag vill också förstå på vilket sätt hans jesuit-bakgrund impregnerar hans teologi – ser vi här en påve med intellektualismen på agendan?

Istället för att tala om den nye påven som ”konservativ” och sedan använda argument för att underbygga detta som gäller hela den katolska kyrkans lära borde de kommentatorer och journalister som bevakar påvevalet undersöka de skiljelinjer och motsättningar som är relevanta inom kyrkan. (Jag får en känsla av att en del mediepersonligheter fått höra att den nye påven är ”konservativ” och då utgår de från att det innebär att han är emot abort och samkönade äktenskap eftersom det är det enda de vet om konservativ religion. Men kanske har jag fel.)

Förhoppningsvis får vi en teologisk deklaration som klargör var den nye påven står i debatten mellan konservativ och liberal teologi, mellan tradition och förnyelse och mellan folklighet och elitism.

Läs också ”Till vänster om Kristus!” som jag skrev i höstas a propos en fransk liberal teologisk hållning.

Till vänster om Kristus!

Idag på Tacksägelsedagen 2012 firas i många katolska kyrkor 50-års minnet av det andra Vatikankonciliet. Konciliet inleddes des 11 oktober 1962 och avslutades drygt tre år senare, den 8 december 1965. Konciliet kan beskrivas som ett svar på den moderna tidens utmaningar och var ett mycket genomgripande kyrkomöte där den katolska kyrkans hela organisation och teologi genomgick förändringar. Det första Vatikankonciliet ägde rum 1869-1870 och behandlade teologiska frågor om uppenbarelse och förnuft samt proklamerade påvens ofelbarhet när han uttalar sig auktoritativt i dogmfrågor.

Efter andra Vatikankonciliet görs det inte skillnad på manliga och kvinnliga kyrkobesökare, mässan är inte längre på latin och brödsbrytelsen sker mot församlingen i en inkluderande teologisk gest. Den katolska kyrkan accepterade också efter andra Vatikankonciliet samverkan i ekumenisk anda med andra kristna kyrkor, och som en slags symbolisk gest upphävdes den ömsesidiga exkommuniceringen mellan påven och patriarken för den ortodoxa kyrkan. Som historisk-teologisk händelse förenades därmed den kyrka som definitivt gått skilda vägar år 1054.

Av en slump utkom för några veckor sedan också boken ”A la gauche du Christ. Chrétiens de gauche en France de 1945 a nos jours” (Seuil). Boken är en antologi som lyfter fram den del av framför allt katolska kyrkan som under den tidsperiod som det andra Vatikankonciliet förbereddes och genomfördes konsekvent tog en politisk ställning som kan beskrivas som ”vänster”. Arbetarpräster infördes, katolska organisationer och enskilda kämpade mot kolonialismen, för ett fritt Algeriet och för kvinnans frigörelse. Det fanns en katolsk-marxistisk dialog och kyrkan sågs av många som en stark progressiv kraft mot konservativa och förtryckande strukturer i både utvecklingsländer och i Europa.

Var står den franska kristna vänstern idag? Många finns kvar inom socialistpartiet och kommunistpartierna, men mindre synliga än under 1960-1970-talen, många har lämnat och engagerat sig i den gröna rörelsen eller i andra utom-parlamentariska grupperingar som arbetar för mänskliga rättigheter, i Frankrike särskilt för de papperslösa. Ett två år gammalt citat ur den katolska veckotidningen La Vie:

Si les chrétiens sociaux se trouvent au premier rang de la lutte contre l’exclusion, leur faiblesse (…) réside dans ”l’insuffisance du travail théologique sur les grands enjeux actuels comme l’écologie ou l’exclusion”. Un travail théologico-politique dont la gauche aurait pourtant besoin tant ”elle manque de base anthropologique sur le rapport à l’autre et reste très marquée par l’utilitarisme”. De nouveaux ”cathos de gauche” utiles à toute la gauche ? Ce serait alors le signe d’un véritable renouveau.

Om de socialt engagerade kristna finns i spetsen i kampen mot utslagning är deras svaghet en brist på teologiskt arbete med aktuella frågor som ekologi eller utanförskap. Det är ett teologiskt-politiska arbete som vänstern har behov av nu när den saknar en humanitär (mänsklig) bas för synen på ”den andre” och förblir starkt impregnerad av utilitarismen. Är ”vänster-katolikerna” behövda av hela vänstern? Ja, det skulle vara ett tecken på en verklig förnyelse.

Det finns således behov både av en partipolitisk förändring för att möta dem som motiveras politiskt genom sin kristna tro, men också att inom kyrkan arbeta teologiskt med de frågor som är brännande i våra välfärdssamhällen. De ”till vänster om Kristus” skulle kunna förnya det politiska landskapet.

Jakob 2:13

Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Inte celibat, men väl makt och manlighet bakom övergrepp

Katolska kyrkan står just nu i skottgluggen för anklagelser om sexuella övergrepp mot både barn och vuxna. Många är, med rätta, upprörda över vad som hänt men också över den bristande handlingskraften hos kyrkan som organisation. Under årtionden har ingen eller endast enstaka personer tagit ansvar för vad som hänt, istället har individer som begått övergrepp förflyttats och/eller skyddats av kyrkans organisation. Tyvärr finns det vittnesbörd om denna typ av övergrepp hos många andra kyrkor och samfund.

Samtidigt diskuteras saken som om det vore en fråga om något som kan förklaras av att det sker inom en kyrka. Faktorer som celibat, kyrklig hierarki och negativ syn på kropp och sexualitet har lyfts fram som orsaker till att sexuella övergrepp sker inom kyrkan. Men vad vet vi egentligen om relationen mellan övergreppen och kyrkan? Nästan ingenting skulle jag vilja säga.

Jag har inte sett några jämförelser av anmälda/begångna/dömda sexuella övergrepp mot barn/unga vuxna som indikerar att det sker oftare inom kyrkor än utanför. Jag har heller inte sett några jämförelser mellan kyrkor med celibat och kyrkor utan. Inte heller har jag sett jämförelser mellan samfund/kyrkor med en negativ syn på kropp och sexualitet och sådana med en bejakande syn på kropp och sexualitet.

Jag tror att vi famlar efter halmstrån för att försöka förklara handlingar som vi vare sig kan eller vill förstå eller ursäkta. Vi vill lägga förklaringarna så långt ifrån oss som bara är möjligt, så långt inne i system vilka vi känner oss främmande för och vi vill kunna utkräva ansvar från en överordnad. Tyvärr tror jag att detta sätt att tänka leder oss vill. Viktigt att komma ihåg är att det är varje enskild människas ansvar när han/hon överskrider en moralisk (eller legal) gräns. Det kan aldrig ”skyllas” på att man ”gjorde som andra” eller ”lydde order”. Man kan dock ge mer eller mindre goda förklaringar till vad som hände, av typen ”jag var rädd att bli skjuten om jag inte lydde order”. Det är en förklaring, och ibland också en ursäkt, men kan aldrig ta ifrån dig det individuella valet.

Såvitt jag har förstått (rätta mig om jag har fel) är det så gott som uteslutande män som begått sexuella övergrepp och i de fall som rört kyrkan har det enbart handat om män. Om vi tar bort de fall som beror på psykisk sjukdom eller allvarliga psykiska störningar så undrar jag om inte homosocialiteten och auktoritära/patriarkala strukturer är den gemensamma nämnaren i en majoritet av de fall som kommit till allmänhetens kännedom. Kyrkor i många länder har ofta bevarat patriarkala strukturer med auktoritära beslutsvägar längre än det omgivande samhället. Den katolska kyrkan med enbart manliga ogifta präster är förstås en utpräglat homosocial gemenskap. Men även många s k frikyrkor och andra samfund har en utpräglat patriarkal homosocial prägel. Inom gammalkyrkliga och konservativa kristna kretsar finns motståndet mot kvinnliga präster och homosexuella par kvar, liksom ett avtsåndstagande från kvinnliga erfarenheter som grund för andligt ledarskap. 

En sådan förklaring skulle också ge mening åt att många ”gamla” fall nu flyter upp, nu när auktoritetsnedrivningen fullbordats och samhällets patriarkala strukturer faktiskt skakas i sina grundvalar. Påtagligt många av de fall som nu diskuteras inträffade på 1960-talet eller tidigare, alltså innan auktoritetsnedrivningen tog sin början och kvinnorörelsen fick inflytande.

Jag tror det är fel väg att leta i de religiösa systemen efter förklaringar, i grunden handlar övergreppen om manlig makt och manlig auktoritet.

La deuxième gauche – fröet till en kristen radikalitet?

I en nygammal bok talar Johan Lönnroth om ”den tredje vänstern”. Jag har hört Johan använda detta uttryck länge och förstår av boken att han syftar på en ny mix där gröna och röda idéer blandas och där staten inte intar den dominerande roll som den haft i klassisk socialism. Ibland har jag i den politiska debatten försökt att framhålla behovet av att gå till källorna och inte uppfinna nya koncept hela tiden. Jag har ofta argumenterat för behovet av att inspireras av den katolska och radikala sociala reformism som fanns i Frankrike under efterkrigstiden, men få i Sverige om ens någon tycks idag ha ett hum om denna kraft. 

I samband med Algerietkriget uppstod en skarp schism inom socialismen i Frankrike (och i hela västeuropa) då det franska socialistpartiet under Guy Mollet stödde kriget och ställde sig på kolonialismens sida. Stora grupper av vänster-liberala personer lämnade partiet och skapade också band med kristna vänsterrörelser som protesterade mot kriget. I franskt samhällsliv fanns efter kriget en hälsosamt blandad politisk mix – som en konsekvens av motståndsrörelsen – där nya tankar kunde slå rot. Radikaler kom att tillsammans med den katolska fackföreningsrörelsen CFTC, reformvänster, trotskister och anarkister formera en allians mellan kristna och marxister som var direkt anti-kolonial och reformistisk under namnet Union de la Gauche Socialiste.

Det franska samhällslivet kryllar av politiska klubbar, cirklar, grupper, allianser och strömningar och denna s k andra vänster (la deuxième gauche) förenades i stor utsträckning inom det nya partiet Parti Socialiste Unifiée där Pierre Mendès France och lite senare också Michel Rocard blev centrala figurer. PSU var kanske mer en intellektuell gemenskap än ett politiskt parti, men det var där som motståndet mot den allt mer konservativa gaullismen kunde utvecklas under 1960-talet och det var ur PSU som president Francois Mitterrand så småningom skulle hämta sitt primära politiska stöd.

Experimentet med den andra vänstern – där kristna, liberaler, socialister och fackföreningsfolk enades – tog i stor utsträckning slut med Lionel Jospin 2002. En lång tradition av efterkrigsintellektuella med inspiration i sin tro, med vänsterliberala visioner och med en bejakande individualism tog slut. Namnkunniga intellektuella och politiker som står mitt i den här politiska ådran, vid sidan av de redan nämnda, är Jacques Delors, Pierre Rosanvallon och Gilles Martinet.

Var i Sverige finns den fruktbarheten och kreativiteten som återfanns i den andra vänstern? Jag vill hellre återupptäcka la deuxième gauche med sin öppna och politiskt fria attityd än försöka uppfinna någon ”tredje vänster”. Men var finns den politiskt nyskapande och intellektuella kombinationen av kristendom, liberalism, socialism, individualism och medborgarrättsrörelse i vårt samhälle?

Mer finns att läsa här och titta på här.

Intressant? Fler bloggar om kristendom, socialism, tredje vänstern.

Jag har också skrivit en bok om Pierre Mendès France och hans idéer om demokrati, medborgarskap och kolonialism: Colonial power and national identity (2008).