Kan religionsfrihet skyddas av staten?

Religionsfrihet som en mänsklig rättighet? Ja, det var titeln på en paneldiskussion vid den just avslutade International Studies Associations konferens i Montréal. Tanken var inte att ifrågasätta religionsfriheten, utan tvärtom att problematisera de konflikter mellan rättigheter som vi vet existerar.  Jason A Springs påpekade det faktum att religionsfriheten fortsätter att vara den mänskliga rättighet som oftast ifrågasätts som mänsklig rättighet. Just religionsfriheten missgynnas kanske mest av att vara utlämnad åt staterna egen förmåga att skydda rättigheterna eftersom religionsfriheten ofta står i opposition till statsmakten även i relativt demokratiska stater. Hans eget exempel var – inte så långsökt – rätten för muslimska kvinnor att bära hijab (religiös huvudduk) i Europa.

Den avgörande frågan är vad det är som skall skyddas – beteenden, yttranden, ritualer m m? Och vad gör en stat med religioner som bekämpar andra mänskliga rättigheter i kraft av sin egen frihet (ingen direkt ny fråga, men i alla fall).

Brett S. Heindl menade att det är vår definition av religion som är pudelns kärna. Om vi kunde se religion som ett pågående samtal mellan människor där syftet är ömsesidigt erkännande och en önskan att inte såra varandra alltför mycket (trying not to hurt each other so much) skulle möjligheten till jämlik religionsfrihet öka betydligt.

Såsom läget ligger är religionsfrihet som mänsklig rättighet en kollision mellan grupprättigheter och individuella rättigheter. Det går inte att sudda ort och dessa kan aldrig försonas fullt ut med varandra. I statens roll ligger därmed, inte att hålla sig borta utan tvärtom, att aktivt skydda religionsfriheten. Enligt Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skall staten skydda – inte nöja sig med att inte bryta mot – religionsfriheten.

Jag menar att balansgången mellan religionsfrihet som rättighet och andra rättigheter måste vara en statlig fråga i ett liberalt samhälle. Jag tror att vi måste bejaka de konflikter som olika religioner innebär liksom konflikter mellan religion och statsmakt om vi vill utveckla ett gott samhälle för alla medborgare. En stat som backar från debatten sviker vissa individers möjligheter och en stat som tar ställning för en viss religion förtrycker andra individer. Statens roll skulle kunna vara att avdramatisera religiösa beteenden, underlätta dialog mellan religiösa aktörer, utbilda och stödja offentliganställda så att de kan ge individer som behöver skydd från religiösa beteenden men också bejaka religiösa gruppers betydelse för avspänning i samhället. Staten bör inta en klassisk pragmatisk inställning, inte regelföljande och upprättande av principer.

Ett intressant projekt om stater brott mot religionsfrihet presenterades också i en annan panel av Jonathan Fox. Projektet är ett försök att grundligt både samla in data och att utvärdera konflikter mellan statsmakt och religion i internationell politik. Jag hoppas kunna återkomma till detta längre fram, men tills dess kan ni själva botanisera på projektets hemsida.

Ny pastorsutbildning andas sekterism

I Sverige finns av tradition dels ett flertal teologiska utbildningar vid universitet och högskolor och dels ett flertal församlingsanknutna utbildningar vid olika folkhögskolor i landet. Före Bolognasystemet var prästutbildningen en yrkesexamen i utbildningssystemet men sedan Bolognamodellen har införts är den teologiska utbildningen helt skild från den plats där man skall utföra sin tjänst. Lärare utbildas inte för att tjänstgöra i en viss skola eller kommun, teologin leder inte heller till tjänst inom ett visst samfund. Istället är teologie kandidat en vetenskaplig bas till vilken Svenska Kyrkan och andra kyrkor får lägga till de kunskaper som t ex en svenskkyrklig präst behöver. Det hindrar förstås inte att teologisk utbildning precis som lärarutbildning innehåller s k verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som innebär att man har praktik i kyrkor och församlingar.

I Sverige har utbildningsnivån för frikyrkans pastorer och ledare under senare decennier höjts. När jag växte upp fanns det samfund som ansåg att utbildning förstörde en pastor och att den bästa pastorn var en pastor som inte varit i närheten av en teoretisk religionsutbildning. Idag anses det normalt bland unga människor som vill bli pastorer, präster eller kyrkliga ledare att man läser på högskola och universitet. Själv sitter jag i styrelsen för en av de mer kvalificerade teologiska utbildningarna utanför de stora universiteten, Teologiska Högskolan i Bromma och är därmed förstås part i målet. Jag kan dock inte annat än känna sorg över nyheten att Evangeliska Frikyrkan (EFK), Alliansmissionen och Pingströrelsen nu enats om en helt egen pastorsutbildning.

Istället för att välja att använda sig av den sedan länge EFK-anknutna pastorsutbildningen på Örebro Teologiska Högskola/ÖTH (Örebro Missionsskola) har en ny utbildning sytts ihop med hjälp av folkhögskolekurser, distanskurs i Norge och fortsatta studier på ÖTH. Jag kan inte se något annat motiv för detta än att komma undan de kritiska perspektiv och den öppenhet i andliga, religiösa och teologiska frågor som befrämjas på de etablerade akademiska utbildningsanstalterna.

En person som önskar bli pastor inom EFK kan nu välja att läsa två år på någon av fem olika folkhögskolor – de platser som förut gav församlingsinriktad utbildning för resp samfund – vilka sedan genom distanstentamen på en norsk teologisk högskola (Höyskolen for teologi og ledelse i Stabekk) skall tillgodoräknas som 60 hp enligt Bolognamodellen. Därefter skall pastorsadepten läsa ytterligare två högskoleår men då på Örebro Teologiska Högskola för att få sin kandidatexamen! Rimligen bör man då förväntas läsa år 2-3 i den fyraåriga teologiska utbildning till pastor som redan finns vid ÖTH. En ordning som måste bli problematisk för programstudierna vid ÖTH.

Det enda rationella skäl till att EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen inte kan hänvisa sina blivande pastorer till ÖTH, THS eller andra etablerade teologiska utbildningar är att man vill ha kontroll över deras teologiska skolning och inte vill släppa dem till oberoende, akademiska och vetenskapligt respekterade institutioner. Redan annonseringen hos EFK av den utbildning som man nu ändå ratar andas en sådan inställning. Det är inte utbildningens kompetens eller höga klass som anges som det attraktiva utan istället att ÖTH är en ”formande miljö” och att man skall växa till en ”god medarbetare” i Guds rike. Goda medarbetare i Guds rike är vi när vi bejakar den längtan efter sanning, öppenhet och nya frågor som ligger nedlagd i oss alla som skapade varelser. Inte när våra tankar kröks in i ett på förhand uppställt böjningsmönster.

Hela den lösning som EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen valt andas inskränkthet, misstänksamhet mot kunskap och kritiskt tänkande samt sekterism. Tyvärr.

Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv

Anförande vid Nordiska Systematikerkonferensen den 7-10 januari 2010 i Göteborg. (OBS! muntligt framfört) 

Statsvetenskap kan sägas vara en såväl ung som gammal vetenskap. Det samhälle som statsvetenskapen studerar återfanns åtminstone redan på Babyloniernas tid där Hammurabis lagar – som nu är nästan fyra tusen år gamla – avspeglar viljan att balansera makt och rätt på ett sätt som är gynnsamt för medborgarna. Å andra sidan blev statsvetenskap som ämnesdisciplin i Sverige egentligen inte etablerat förrän i början av förra seklet, oavsett vad våra Uppsaliensiska vänner tycker om sin Skytteanska professor från 1600-talet.

Många statsvetare menar att det är hos Platon och Aristoteles som ämnets verkliga rötter finns. I den grekiska filosofin blandas emellertid ödestro, statskonst och gudomliga ingripanden i en sådan mängd att det krävs ganska stora avgränsningar för att se vad som är fröet till en vetenskap om politiken och vad som är något annat. Att Aristoteles var den som introducerade den systematiska vetenskapliga metoden så att den överlevde in i vår tid är emellertid oomtvistat. Under den här tiden stod inte vetenskap och religiösa föreställningar på en teoretisk och abstrakt nivå i någon direkt motsättning till varandra.

Med kristendomens upphöjande till statsreligion under Romarrikets sista dagar byggdes en motsättning in mellan politik och religion i Europa. Religionsfrihet blev en fråga om frihet från staten och staten blev en värnare om kulten. När kejsaren istället för att vara Gud blev Guds ställföreträdare på jorden blev också staten ett verktyg för religiösa övertygelser och kyrkan – den organiserade religionen – ett verktyg för statens maktutövning. En kombination som över tid skulle visa sig bli alltmer ohållbar och laddad. Somliga vill kalla Niccolo Machiavelli för den förste statsvetaren, men en del kanske inte riktigt känner sig befryndade med Machiavellis syn på staten. Oavsett detta så har Machiavelli en genomtänkt och systematisk lära om härskandet och statskonsten. Fursterådgivaren Machiavelli tillhöll sin furste att verka from och religiös så att han den vägen skulle kunna få igenom sin vilja, men nyttja våld om han ändå inte fick som han ville. Teologen Thomas av Aquino menar istället att staten är en naturlig följd av Guds ordning och därför skal medborgaren inrätta sig i den hierarkiska ordning som råder i staten. För den förstnämnde är religionen alltså ett medel i maktutövningen och för den andre är staten ett medel för religionsutövningen. Att skilja på religion och politik blir i denna kontext irrelevant.

Med regenten av Guds nåde och den nationalstat som växer fram under 1500-talet växer också folk, kung och Gud samman till ett helt. Den nationella historien tar sin början och idén om ett folk och dess öde brukar spåras tillbaka till denna tid. Men det är också här som jag skulle vilja placera den egentliga första tydliga motsättningen mellan religion och politik på det teoretiska området.

Filosofen John Locke diskuterar på 1600-talet religiös tolerans som en väg till ett gott styre. Filosofen Thomas Hobbes hade tidigare under samma århundrade diskuterat behovet av en envåldshärskare för att försäkra sig om att människorna inte slog ihjäl varandra. Locke är den som talar om religiös tolerans mellan medborgare medan Hobbes talar för den nödvändige envåldshärskaren men utan religiös legitimitet. Någonstans här börjar vi skönja den motsättning mellan statsvetenskap och teologi som kommer att bli till en oöverstiglig mur. Det är med Locke och Hobbes som den inbyggda motsättningen mellan religion och politik börjar generera spännande politiska argument.

Under upplysningstiden kommer medborgarna att inse att de själva är en källa till statlig legitimitet och de utmanar kungamakten och kyrkan. Demokrati som styrelseform utvecklas och under 1800-talet kämpar demokrati med både teokrati och med anarki. Även inom kyrkan får de demokratiska argumenten en sprängkraft. Frikyrkornas styrka i Sverige är ett tecken på individualiseringens framsteg och hur demokratin blev en hävstång för att ifrågasätta auktoriteterna inom både religion och politik. Och det är under den här tiden, menar jag som teologin ställs inför ett vägskäl – antingen bli en del av samhällsvetenskaperna och därmed följa statsvetenskapen in i ett modernt och demokratiskt samhälle eller lägga sig vinn om kyrkans domäner och ägna sig åt individernas religiösa fostran och den kristna trons dogmatik.

Statsvetenskapen kan, som jag nämnde, förstås sägas ha sina rötter både bland Babylonierna, hos de gamla grekerna, med Machiavelli eller i debatten under 1600-talet mellan Locke och Hobbes anhängare. Men den moderna statsvetenskapen föds först i början av 1900-talet (Rudolf Kjellén blev professor här i Göteborg 1901) och får en verklig boom i Europa efter andra världskriget, ett av de moderna krig i Europa vars ursprung inte är religiösa konflikter.

Statsvetenskapens framväxt handlar om att legitimera styrning och auktoritet UTAN en Gud eller kyrklig organisation. Under 1900-talet blir religion alltmer av en privatsak i Europa, religiösa auktoriteter skiljs från staten ungefär samtidigt som statsvetenskapen återuppstår under tidigt 1900-tal. Den franska staten blir t ex sekulär redan 1901. Genom 1900-talets europeiska politiska utveckling har teologin hänvisats till en alltmer privat del av samhällslivet, ansetts ha alltmindre att göra med stat, styrelse och auktoritet för moderna människor. Teologi och statsvetenskap har åtskiljts alltmer för att i dag uppfattas som mycket distanserade sysslingar.

Demokratin blir istället, särskilt efter andra världskriget, den nya religionen. Det är inte för inte som statsvetarprofessorn Herbert Tingsten vid ingången av det, efter 20-talet, mest moderna decenniet under 1900-talet nämligen 1960-talet, benämner demokratin som en överideologi i vårt samhälle.

Fortfarande ser vi inom statsvetenskapen – om än inte jag personligen – med stor skepsis på teologin. Även inom den politiska filosofen, som sedan Locke och Hobbes borde vara sammanvävd med teologiska frågeställningar, försöker de flesta undkomma Gud och/eller alla former av teologi. Kanske rör det en nordeuropeisk motvilja mot metafysik?

Men, det finns här och där en insikt om att teologin och statsvetenskapen nog behöver varandra. En del uppfattar att det finns frågor som ställs i statsvetenskap som kan få svar inom teologin. Frågor om makt och rätt har alltid haft samband med teologiska spörsmål. Hur skall den individuella autonomin utformas för att tillgodose både samhälle och mänskliga rättigheter är t ex en fråga som inte kan lösas utan samtal med teologin, Frågor om kriminalpolitik, om straffets natur och frågan om vad som är ett brott, är också teman som främjas av att besvaras i samspråk med teologin. Vi kan också se att det finns frågor inom teologin som kan ges svar inom statsvetenskapen. Kyrkans roll i den etiska debatten eller religiösa överväganden kring lagstiftning som rör myndighetsutövning är frågor där statsvetenskapen har alla förutsättningar att bidra med svar.

Men visst finns det också risker med ge teologiska svar på statsvetenskapliga frågor och statsvetenskapliga svar på teologiska frågor. Debatten om yttrandefrihet är väl ett exempel på hur fel det kan bli när religionsfrihetsargumentet används som skydd för missaktning och intolerans, samtidigt som staten backar förebärande att den är sekulär och inte skall lägga sig i religiösa frågor. Vi borde istället se att många viktiga samhällsfrågor ligger på gränsen mellan teologi och statsvetenskap, mellan religion och politik, och att vi därför behöver utveckla ett fält där frågor och svar kan impregneras av båda tematikerna.

Paradoxalt nog tror jag att det är en internationell stormaktsgenererad politisk utveckling som väckt intresset för statsvetenskap inom teologin och för teologin inom statsvetenskapen – nämligen den islamiska revolutionen i Iran 1979. När shahen förlorade t o m USA stöd fanns det inget kvarvarande motstånd för mullorna i Iran. I deras spår har vi sett en politisk islamism som de arabiska befrielserörelserna under 1950- och 1960-talet inte alls hade någon beröring med. När Algeriet slogs för sin frihet var islam en mycket underordnad drivkraft för FLN, och den arabiska drömmen om ett pan-arabiskt samvälde upprätthölls länge av de socialistiska Baath-partierna. Den så hatade regimen i Irak var inte alls religiös – inte förrän möjligen under de sista åren – och Afghanistan blev inget fäste för talibaner förrän efter Sovjetunionens invasion 1979.

Det var alltså stormaktspolitik som öppnade för religionens återkomst i politiken och gjorde kraften i en religiöst orienterad politisk vision synlig för statsvetare. Den religiösa visionen påminner i en del avseenden märkligt mycket om de religiösa visioner om staten som förekom inom teologin i Europa under senmedeltid. Motsättningarna och dialektiken i dessa visioner kom att ge upphov till skiljelinjen mellan religion och politik. Är vi således tillbaka och inväntar en ny Locke eller Hobbes – eller upprepar historien sig aldrig?

Statsvetare idag, liksom alltid, sysslar med balansen mellan makt och rätt, hur dessa kan och bör förenas. Teologer, tror jag i alla fall, sysslar också med makt och rätt, men utifrån ett helt annat perspektiv. Teologin ställer knappast de empiriska frågorna om politiken, men definierar de historiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om politiken. Statsvetenskapen ställer knappast de normativa frågorna om tro och livsåskådningar men definierar de teoretiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om religion inom våra styrelseskick.

 

Stå upp mot kristen fundamentalism och för forskningens frihet!

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras

Så här står det i Högskolelagens sjätte paragraf. Det är vad man kallar en portalparagraf och det betyder att paragrafen formulerar grundläggande principer, ja själva fundamentet, för en fri forskning. Forskningens enda grindvakter är och skall vara systemet med granskning från kolleger och seniora forskare inom de områden som vi som forskare sysslar med.

Tidningen Världen idag, som är en tredagars-tidning på konservativ kristen grund, tycks inte ha något som helst begrepp om vare sig journalistik eller forskning. I flera artiklar har tidningen stormat mot forskaren Kristian Steiner, vid Malmö Högskola, som gjort en innehållsanalys av ledarmaterialet i Världen idag med avseende på bilden av muslimer. Jag har inte läst rapporten (för den är inte klar) men i andra sammanhang haft anledning att läsa Steiners produktion. Steiner är en hederlig, rejäl och trovärdig forskare inom sitt område. Vilket förstås inte innebär att han är ofelbar. Men i Världen idag anges heller inte ett enda belägg för att Steiners forskning är undermålig. Istället är det valet av forskningsfråga som retar gallfeber på tidningen. Och att Frikyrkliga Forskningsrådet gett den facila summan av 45 000 kronor för att Steiner skulle kunna slutföra sin forskning. En ytterst liten summa med tanke på arbetets omfattning.

För alla oss kristna som tar avstånd från den perverterade världsbild som tidningen Världen idag visar upp är det en plikt att säga ifrån. Den journalistiken är en skrattspegel av en kristen tro. Man känner igen vissa delar, men alltihop är förvridet och oproportionellt.

Världen idag tycks inte heller ha något som helst begrepp om vad yttrande- och pressfriheten i vårt land innebär utan önskar munkavle på personer som inte ser verkligheten på samma sätt som tidningen själv. Konspirationsteorierna frodas på ungefär samma nivå som det lär ha varit i Östtyskland. En publikation av den här typen döljer sin fundamentalism och sin tendentiösa rapportering bakom begreppen ”oberoende” och ”kristen”. Världen idag är inte mer oberoende än vad Pravda var utan predikar bara en monolitisk och fundamentalistisk sanning där allt som talar emot den egna saken förtigs. Världen idag är en anti-intellektuell publikation. Den lever inte upp till de idéer om öppenhet, tolerans, sanningssökande, insikt om den egna felbarheten och viljan att pröva de egna argumenten i kritisk anda som kännetecknar journalistik i en demokrati.

Som forskare vill jag också ställa mig bakom Kristian Steiner fulla rätt att i den akademiska frihetens namn leva efter Högskolelagens sjätte paragraf utan att bli misstänkliggjord i en publikation som själv lever i skydd av den svenska tryckfrihetslagstiftningen. 

Läs själv Världen idag här.

Läs Dagen om ärendet här.

Och läs Andreas Ekströms utmärkta krönika i Journalisten här.

Tvånget att ha en åsikt

Vår tid är full av åsikter, full av opinionsbildning och opinionsmätning och full av argument – mer eller mindre övertygande. I sommar har jag börjat fundera på om tvånget att ha en åsikt, att ”tycka” något har blivit lite av vår tids tyranni. Medieteknologins tolkningsföreträde lämnar inget utrymme för våra egna unika erfarenheter, paradoxalt nog genom att de förmedlas oavlåtligen.

Under tolv mils dressincykling i skogstrakterna mellan Västergötland och Värmland får hjärnan fritt spelrum. Kroppen sliter, svetten rinner och ibland regnet samtidigt som benen blir så stumma att de knappast känns. Det är en underbar känsla att verkligen uppleva sin kropp. Under resan över myrar och genom tallskogar inser jag hur skönt det är att slippa ha en åsikt om allt och alla.

Vi ett besök vid Södra Råda kyrkplats talar timmermannen om hur den medeltida hantverkskonsten måste överföras ”genom tradition” och inte kan dokumenteras. De timmermän som arbetar med att bygga upp den nedbrunna medeltida kyrkan går in i ett medeltida sätt att arbeta – allt ifrån hur träden fälls till hur de yxade stockarna läggs på plats – och hantverket gör avtryck i deras kroppar och de blir som individer en slags dokumentation över en återupplivad tidigare utdöd hantverksmetod.  

På hemvägen i bil hör vi om brottningsskandalen i OS då Ara Abrahamian först blir feldömd och sedan vägrar behålla sin medalj. Jag vet inte vad jag tycker – och jag vilar tryggt i det faktum att jag faktiskt inte tänker avkräva mig själv en åsikt om vare sig domslutet eller medaljprotesten. För mig är en ömmande hälsena en betydligt mer central fokuspunkt. Kroppens vitalitet, min känsla av att vara levande, kommer först. Ur den växer min erfarenhet av att vara just jag.  Ibland glömmer vi bort den känslan i vårt genomintellektualiserade samhälle där en åsikt eller ett argument är viktigare än egen yrkesskicklighet. Den ömtåliga balansen mellan hand och hjärna håller på att gå förlorad.

Mänskliga rättigheter får inte bara bli bokstäver på ett papper!

I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.

I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder ”stämpla” eller ”inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara ”stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.

En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet – en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.

Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett ”politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter – men det måste också till fler utbildningsplatser!!

Vem värnar läkarna?

I en artikel på DN-debatt hävdar elva läkare (tio män och en kvinna) att nya mediciner ”måste” kunna testas på akut sjuka patienter utan deras medgivande. Efter en lagändring – initerad av EU-direktiv – räcker det inte längre med att inhämta tillstånd från anhöriga utan istället måste en s k god man ge tillstånd. Effekten av detta blir enligt skribenterna att ”stora grupper av patienter med allvarliga och livshotande akuta sjukdomar är förhindrade att deltaga i forskningsprojekt som strävar till att utveckla och förbättra behandlingen av dessa tillstånd”. Bakom denna mening döljer sig en helt annan sanning, nämligen att det är läkare, läkemedelföretag och tekniker som är ”förhindrade” att pröva och utveckla läkemedel på patienter som är döende eller så svårt sjuka att de riskerat att dö inom en mycket kort tid. Jag har egentligen inget att invända mot att även svårt sjuka patienter är delaktiga i den nödvändiga kliniska studier som krävs för att utveckla nya läkemedel. Men det jag vänder mig emot är den alarmistiska tonen i artikeln. Ingenstans framgår att det är omsorg om människors hälsa eller välmående som präglar skribenterna. Inte heller tycks patienten i sig ha något eget människovärde, tonen i artikeln är istället att patienten är en form av testråtta.

Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på vår ohälsa och på många läkares ohämmade glädje över att skriva ut läkemedel. Ett läkemedelsföretag blev årets lobbyist, priset utdelat i Almedalen, eftersom man lyckats ”sälja in” ett vaccin mot livmodershalscancer i det allmänna vaccinationsprogrammet. Erfarna gynekologer vet att det mest effektiva medlet mot livmoderhalscancer är en kombination av kondom vid sexuella kontakter och deltagande i de regelbundna cellprover som erbjuds kvinnor i alla landsting.  Ett nytt preparat av typen cox-hämmare (Vioxx) fick dras tillbaka efter svåra biverkningar. Lanseringen var en enorm reklamkampanj och många läkare ersatte beprövade Voltaren/Diklofenak med detta nya medel utan att ha något klart medicinskt motiv för det. Jag fick själv detta medel och mådde tackoch lov direkt illa av det, därmed bytte jag tillbaka till Voltaren. Att Vioxx var oerhört mycket dyrare behöver jag väl inte säga. Voltaren/Diklofenak är inte heller ofarligt, men biverkningarna är välkända och medicinen är billig då patentet är utgånget.

De elva läkarna tycks helt okunniga eller okänsliga för de stora behov av billiga läkemedel som finns i tredje världen. Varför skriver de inte om läkemedelföretagens patenträttigheter som förhindrar spridning av AIDS-medicin i södra Afrika? Om man vill rädda liv i världen så är det där resurserna borde sättas in, inte på vällevnadssjukdomar i västvärlden. Vems väl och ve är det som dessa elva läkare egentligen värnar – läkemedelsföretagens eller de sjuka patienterna?

Arbetarrörelseforskning – men inte om religion

I helgen deltog jag i en konferens arrangerad av Arbetarrörelsens forskarnätverk. I Riksdagshusets lektionssalar diskuterades forskning och politik inom områden som klimat, internationell politik och vänsterns idéutveckling. Temata var lite spretiga och debatterna vandrade i olika riktningar – och det kändes rätt skönt! Vi hade möjlighet att dra i en tråd bara för att se om det låg något nystan i ett hörn eller om det bara en lös tråd som någon glömt slänga i papperskorgen.

Trots denna positivt spretiga mångfald saknades ett tema i de grupper jag deltog – religion. Självklart kan det röra sig om en ren slump, men när jag på tåget hem satt och läste antologin ”Postmodern teologi. En introduktion” (Red Sigurdson & Svenungsson) så funderade jag ändå på om det faktiskt var en slump. Richard Rorty skriver i ett av kapitlen i antologin om antiklerikalism som ett bättre begrepp än ateism, och om religiös tondövhet som en metafor för den av Gud ointresserade. Är det så med Arbetarrörelsen och med den forskning som bedrivs av unga människor som i någon lös mening ser sig som en del av Arbetarrörelsen – finns där en antiklerikalism och/eller en religiös tondövhet? Eller både och?

Antiklerikalism är en politisk ideologi som innebär att organiserad religion via kyrka och samfund är något samhällsfarligt och olämplig. Religion skall vara en privatsak och förvisas därmed till den enskildes samvete. En religiös tondövhet innebär att man rycker på axlarna åt existentiella frågor som Guds existens, försoning, skuld och återlösning. Rorty uttrycker själv en i mitt tycke naiv föreställning om att religionen är detsamma som något slags allmänt kärleksbudskap à la Andra korintierbrevet, kap 13 i Nya Testamentet (det s k kärlekens lov). Därmed tycker jag att han ger uttryck för just en sådan ofarlig uppfattning om religion som gör religionen överflödig. Om religion bara vore ett allmänt hyllande av kärlek och välmening då fyller den ju bara funktionen att vara folkets tröst och opium.

Men religioner över hela värden gör mycket större anspråk än så. Dessa anspråk berör hela samhället och torde vara av stort intresse även för Arbetarrörelsens fortsatta utveckling. Vill Arbetarrörelsen söka gemensamma ytor med kyrkan? Eller vill man utveckla en tydlig antiklerikalism? Vore det en bra idé att som vid demokratins introduktion samverka för individuell frigörelse och samhällelig solidaritet? Eller är det omöjligt?

Jag hoppas att det inte är ett tidens tecken att Arbetarrörelsens forskarnätverks teman inte berörde religion och politik. För då är nog dessvärre Arbetarrörelsens idéutveckling ur takt med tiden.

Hierarki en förutsättning för demokrati?

Bevistade idag en disputation på Södertörns högskola där en avhandling kring civilsamhället i Lettland disputerades. Opponenten Lars Johannsen från Aarhus universitet påpekade för respondenten Tove Lindèn att hon tycktes ha bevisat att det sovjetiska uppfostringssystemet med obligatorisk inskolning av småbarn i pionjärer för vidare fortsättning till inträde i kommunistpartiet utgjort en nödvändig förutsättning för aktivismen i civilsamhället i det demokratiska Lettland!

 

Publiken drog lite på munnen inför denna nästan provocerande slutsats, men många av oss fick nog också en tankeställare. I ett samhälle där det inte finns tydliga strukturer för föreningsliv, engagemang och beslutsfattande fostras kanske medborgare som är dåligt förberedda på kollektiva ansträngningar och gemensamt ansvar. Tänk om det är så – vilket Slavoj Zizek antydde i DN häromdagen – att demokratins egna infrastrukturer inte förmår att reproducera själva demokratin! Tänk om det istället är ett hierarkiskt, genomorganiserat och auktoritärt samhälle som skapar de bästa förutsättningarna för demokraterna.

 

Vi som gick i söndagsskolan tog oss igenom såväl bibelläsning som en hel del ganska avancerad dogmatik fram till konfirmationen eller motsvarande. Vi fick med oss en kunskap som vi kunde förhålla oss till i vuxen ålder, liksom vissa ”role models” (som den ovannämnda avhandlingen benämner det) vilka inspirerade till handling. När många kyrkor och församlingar idag klagar över att medlemmarna ser sig som konsumenter av gudstjänsterna så kanske det helt enkelt är en följd av att marknaden utgjort infrastruktur och modell för dem som växte upp under 1980-talet. Och kanske kan såväl en del av de fundamentalistiska vantolkningarna av bibeln eller de flummiga ”jag-har-min-egen-Gud”-idéerna skyllas på okunnighet och bristande församlingsfostran?

 

Personligen har jag hellre en massa vetande som jag kan förkasta på goda grunder än famlar runt och försöker ”känna” vad som är ”rätt för mig”. 

Kunskapsmoralism leder inte till ett bättre samhälle

Idag publicerade Dagens Nyheter ett upprop från närmare 300 forskare inom historia och samhällsvetenskap där vi riktade skarp kritik mot den kampanjhistoria som de senaste tio åren fått starkt fäste i den svenska debatten. Redan i samband med att Göran Persson drog igång den s k upplysningskampanjen om förintelsen i slutet av 1990-talet var vi många som var djupt kritiska. Som ledamot av Vetenskapsrådets HS-råd hade jag sedan god insyn i de statliga uppdragen att forska om nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten. Och jag var en av de forskare som deltog i den statliga finansierade forskningen kring SÄPO:s och den militära underrättelsetjänstens registrering av politiskt misshagliga personer. Jag har under hela denna period varit djupt kritisk till de oblyga försöken från regeringens sida att styra inte bara vad forskningen skall inriktas mot, utan även vad den skall komma fram till.

Jag vet inte hur många gånger under min uppväxt som jag fick veta av både vuxna och jämnåriga kamrater att kristendomen var ansvarig inte bara för Europas religionskrig utan också för USA:s krig i Vietnam, katolska kyrkans medlöperi i Spanien för att inte tala om nazismens förbrytelser. Kanske är det nästa kampanj från statens sida: ”Kristendomens brott mot mänskligheten”. Man behöver inte leta så länge för att hitta förfärligheter. Nästa steg måste vara islamismen, och sedan förstås kolonialismen och varför inte nationalismen, patriotismen och manschauvinismen. Staten har gett sig in på ett sluttande plan genom att instifta en myndighet vars uppgift det är att fostra unga människor i ”den rätta läran”. Tron att man kan informera bort värderingar är också naiv, risken är snarare att staten befäster människors ovilja att lyssna på varandra. Sanningen är ju fastställd och auktoriserad.

Att hela tilltaget dessutom kom till genom att Göran Persson missförstått en undersökning om gymnasieelevers kunskap om förintelsen gör bara saken än mer märklig. Om det är något som nutidens barn och ungdomar läst fram och tillbaka i historieundervisningen under hela sin skoltid så är det 1900-talets europeiska krigshistoria. Däremot vet de mycket lite om äldre historia, om socialhistoria, religionshistoria och ekonomisk historia.

Grymheter begås av människor, inte av system. Att försöka förstå och förklara sådana grymheter genom att undersöka och analysera samspel mellan idéer, individer och system är en uppgift för oss som är forskare och akademiska lärare. Men vi kan alla försöka motverka den kunskapsmoralism som alltmer breder ut sig och vars syfte är att döma, fördöma och ställa till svars. Vill vi förändra samhället mot större medmänsklighet, försoning och fördragssamhet så är inte kunskapsmoralism rätta vägen.

 ”Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen” Joh 8:7