You are currently browsing the tag archive for the ‘påsk’ tag.

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus –  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.

Annonser

Skärtorsdag. Dagen då vi tänker oss Jesus i Getsemane, dagen då den sista måltiden intas ”in the upper room”, på övervåningen, hemma hos Simon den spetälske i Betania. Den kväll när det blir uppenbart vem som förråder Jesus. Skärtorsdag.

Varför måste Jesus dö? Många har ställt frågan och många har försökt komma runt svaret. Försoningen. I den objektiva försoningsläran, den som Peter Paul Waldenström bröt med när han grundade Svenska Missionsförbundet, är det Gud som är vred, Gud som måste försonas med oss och han kräver ett offer. I många religioner före kristendomen – och självklart i judendomen – var offret grundläggande. Den som var utan skuld fick bära de andras skulder, en get eller annat djur måste offras för att människors skuld skulle sonas. I en annan tolkning av försoningsläran är det Jesu liv som ger frälsning genom att väcka människans kärlek och empati, väcker det gudomliga i henne skulle man kunna säga.

Som så ofta kan jag inte förlika mig med någon av dessa poler i försoningsläran. Jag tror att människan måste försonas med Gud eftersom synden och döden kommit mellan oss och Gud. Men det är Gud som i sin stora kärlek till oss människor själv stiger ned, blir människa och offrar sig själv för att en gång för alla utplåna döden och ondskan. Jesus är både Gud och människa. Som människa genomlider han den yttersta plågan, därför kan vi alltid veta att vad vi än är med om så har Gud också genomlidit detta. Min Gud har sår, därför är han den jag alltid kan vända mig till. Som Gud offrar han sin allsmäktighet och sin kraft för att vi som människor skall få en möjlighet att åter möta honom sådan som han är och att vi skall få bli de hela varelser vi var ämnade till.

Var denna tanke hamnar i diskussionen om försoningsläran vet jag inte, men jag vet att Jesu död är central i min tro. Men inte för att Gud är vred och jag är syndig – istället som ett bevis på den oändliga kärleken och som ett tecken på total medkänsla för oss människor. Och visst väcker denna handling min egen kärlek och längtan efter att göra gott mot andra. För, som det så många gånger är sagt, det är inte Gud som behöver våra goda gärningar, det är våra medmänniskor.

Johannes 13:1-17

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna. Två lärjungar på väg från Jerusalem till Emmaus gick och samspråkade. Plötsligt slår en främmande man följe med dem. Han tycks ha missat händelserna under påsken i Jerusalemoch de två lärjungarna berättar för honom om att Jesus korsfästs och sedan att kvinnorna inte hittat hans kropp i graven. Jesus, för det är förstås han, börjar då lägga ut profeternas texter och även det Jesus sagt om sig själv för lärjungarna. De blir intresserade och bjuder in honom till kvällsmat. Och först när han äter tillsammans med dem inser de att det är Jesus, den uppståndne, de talar med!

Lärjungarna på vägen var väldigt upptagna med sina egna upplevelser av påsken. De nästan klandrade den okände mannen för att han ”missat” den stora grejen i Jerusalem den här påsken: Jesu korsfästelse. Så småningom visar det sig att det är de själva som totalt missat poängen med det som hände. De fokuserar på sveket från Jesus: ”vi hoppades att han var den som skulle befria Israel” säger de, lite bittert. Han, som visar sig vara Jesus, visar att de fattat nada av det som hänt: ”Är ni så tröga att tro på det som profeterna har sagt?” säger han och lägger ut och förklarar innebördes i Jesu lidande, död och uppståndelse.

Visst är vi sådana hela tiden. Vi läser löpsedlarna på kvällstidningarna och tror att hela världen snurrar runt de människor och TV-program som nämns där. Vi är väldigt upptagna med att veta vad som hänt arbetskamrater och vänner som varit på semester och självklart måste vi hänga med i de senaste ordväxlingarna i politiken. Men se’n då? ”What’s the buzz” som lärljungarna sjunger i Jesus Christ Superstar.

Vi borde, jag borde och du borde, vara mer uppmärksamma inte bara inåt och kontemplativt, utan också utåt. Vad vill världen säga oss? Vad vill människorna som talar med oss egentligen berätta? Vår uppmärksamhet stjäls hela tiden av nonsens och irrelevanta ting, vi måste se bakom löpsedlarna, semesterberättelserna och det politiska käbblet. Vad är dessa fenomen egentligen utrtyck för? Vilken nöd, hat, otro och förtvivlan finns där? Vilket överflöd, underverk, kärlek och glädje finns där bakom?

Emmausdagen – för det är vad Annandag Påsk är för mig – blir i år en påminnelse om att öka uppmärksamheten och lyhördheten för det som finns där bakom, där under och där inuti. Hösten kommer för mig personligen att bli lite av en möjlig nystart, ett tillfälle att bryta vanor och inleda en ny livsfas. Jag tänker öva upp min hörsel, min känslighet och min blick så att jag ser och kan värdera de vägskäl världen ställer mig inför.

Kategorier

Arkiv