Påskens mysterium och trons förundran

Påskdagen 2024. Vi tappade en timme och mitt väsen tappade fotfästet. Det kommer tillbaka, kanske redan imorgon då vi vandrar med en okänd till Emmaus innan vi inser att det är Han, den uppståndne som vandrar med. Då kommer fotfästet tillbaka. Han är verkligen uppstånden.

Ärkebiskop Martin Modéus skriver vackert om uppståndelsens mysterium, om att leva i uppståndelsens nu, i Dagens Nyheter. Kan inte annat än hålla med. Tiden och rummet är våra mänskliga förståndsformer, inte de verkliga formerna eller de verkliga krafterna. Med både Immanuel Kant och Albert Einstein kan vi kapitulera inför det ofattbara, att tiden och rummet är ett och att allt egentligen är ett enda evigt nu. Guds tid är från begynnelsen och till änden, allt i ett och på samma gång.

Den vetskapen har varit en tröst under de månader av sorg jag levt igenom efter min pappas bortgång. En sorg som fortsätter att vibrera i mig. Modéus ord om att kyrkan bär tron när jag som enskild sviktar och förtvivlar, inte orkar tro, är också en tröst. Jag får komma med mitt mörker och mina svarta tankar, kyrkan bär mig på sina armar, och snart nog börjar jag kunna se ljuset igen. I Sveriges radios söndagsintervjun med Martin Wicklin utvecklade han det resonemanget på ett sätt som var nytt för mig, folkkyrkotankens teologiska fundament.

Påsken är kristendomens centrala högtid, påskmysteriet är hjärtat i min kristna tro. Jag hörde idag en radioprofil säga att han tänker inte så mycket på Jesus men kanske var den historiske Jesus en intressant person. Och då tänker jag att den historiske Jesus kan inte skiljas från den Jesus som dog och uppstod. Jag läser just nu Johannesevangeliet och noterar hur Jesus säger saker om sig själv som får prästerskap och vanliga människor att ifrågasätta honom. Men han gör det i kraft av att han är Guds son. Om han sagt de där sakerna utan att ha täckning för det vore han ju bara en pratmakare. Jesus Kristus är den som Gud sände in i rummet och tiden för att nå oss som är fångade i den strukturen. Men han sprängde den strukturen när han återuppstod och återgick till Guds värld (som också är vår) där evigheten redan har börjat.

Jag är tacksam för min förundran, tacksam för att ha en ärkebiskop som kan bejaka den sidan av att vara människa och tacksam för att vi tillsammans vandrar på väg till Emmaus där vi en gång skall få se Guds härlighet och träda ut ur tiden och rummets fångenskap. Då skall vi se klart, nu ser vi Gud som en reflex, en solkatt, en rörelse i träden, en aning om något större och en tyst bön som bärs av nådens vind.

Glad Påsk!

(Bild från Jerusalem tagen vid besök för nu många år sedan.)

Palmsöndag i pandemins tid

Häromveckan frågade jag min mamma, som växte upp under andra världskriget, om den här tiden hade någon likhet med den tiden. Men mammas minnen visade att den krisen framförallt var en försörjningskris – ransonering och svårt att få mat för dagen. Så är det inte med Covid-19. Istället är frågan vem som skall handla mat åt den som inte kan eller skall gå till affären.

Jag drog mig också till minnes farfars berättelse om första världskrigets utbrott, när klockorna ringde i Ulricehamn där han då gick i skola. Det var ett olycksbringande budskap han redan som 9-10-åring förstod. Och jag tänkte på fotona jag sett på morfar när han grävde diken som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Mamma har återberättat vilka fysiska umbäranden morfar genomled och gamla dokument som flutit upp i mammas släktforskning visar att dessa också ledde till livshotande sjukdom. Men både farfar och morfar överlevde dessa kriser. De fick båda långa liv, och jag tror att de (och mamma) skulle hålla med om att livet efter dessa perioder blivit bättre.

Jag har denna söndag haft förmånen att få vara med om två gudstjänster – både Sveriges Televisions nyinsatta ekumeniska gudstjänst från Askeby kyrka med predikan av biskop Martin Modéus och min hemförsamlings St Jakob facebook-sända gudstjänst med predikan av pastor Maria Fässberg Norrhall. Det betyder oerhört mycket att vara del av den gemenskapen – och särskilt att via facebook faktiskt också se och ”höra” de andra genom kommentarsfältet!

Vårt samhälle har varit utsatt för svåra kriser förr, och vi har tagit oss igenom dem. Kanske ibland starkare än vi var innan. Men den här pandemin slår inte i första hand mot försörjningen (dock saknas sjukvårdsmateriel på vissa platser) utan mot den sociala och fysiska gemenskap som vi tagit som självklar. I andra kriser har vi sökt oss till varandra. Under krigen stärktes släktband (barn for till släktingar på landet som hade mat) och i sorg kunde vi söka oss till varandra (vi åkte hem till mina föräldrar när Olof Palme mördades) bara för att vara tillsammans. Men så är det inte nu. Åtminstone för mig är det en uppoffring som svider.

Jag pratar med mamma via video, liksom med barnen och barnbarnen. Sms-växlingen är intensiv. Vi skickar bilder, texter, artiklar och små hjärtan till varandra. Jag mejlar med kolleger och zoomar möten – både stora och små. Jag ringer och blir uppringd. Tack o lov för internet och telenät! Men jag saknar att få vara med i rummet, rå om, hålla om, krama, klappa och känna. Istället tvättar vi händerna med nästan samma frekvens som läkare på sjukhus.

På Palmsöndagen gör Jesus sitt intåg i Jerusalem. Massor av folk är där, de sjunger och viftar med kvistar. Sannolikt ler Jesus, kanske höjer handen till hälsning. Han är också verkligen där. Närvaro. Idag på Palmsöndagen är han också här – verkligen här. Via facebook och television manifesteras närvaron. Och jag och många med mig sjunger och viftar med våra bildliga kvistar. Han är på väg, inte mot en seger utan mot sin död. Jesus är närvarande för att gå in i ett lidande som skall befria världen, inte fördöma den och inte överge den.

Jesus Kristus gör sitt intåg på Palmsöndagen. och Stilla Veckan tar sin början trots pandemin. Lika obeveklig som smittan är, lika obeveklig är Jesu närvaro och hans verk som ger befrielse. Så, jag ser en ljusning bortom Långfredagen. Inte för att jag tror att viruset och sjukdomen kommer att fysiskt besegras av Påskdagen utan för att jag vet att uppståndelsen och livet till sist kommer att segra över även detta lidande som vi nu går igenom. Gud har inte övergivit sin skapelse.

Gud ger kraft åt trötta armar och stärker skälvande knän, som sades i bönen från St Jakob idag. Och det behövs när vi inte ens kan hålla om varandra utan bara vinka på avstånd. Jag tycker om ensamhet, när den är självald. Men att tvingas till isolering och ensamhet är en plåga. Det har hos mig skapat en insikt om hur otroligt beroende vi som människor är av varandras närvaro i rummet och tiden – även om vi inte umgås, pratar eller kramas. Men beroende av att känna att vi finns här tillsammans och närvarande i ett här och ett nu. Den insikten tar jag med mig bortom pandemin.

Gode Gud, trösta alla dem som sörjer idag, alla dem som förlorat någon älskad. Trösta också alla dem som bär på oron att någon de älskar skall bli sjuka och kanske dö i denna tid. Trösta och uppmuntra alla dem som gör sitt bästa och har omsorg om varje enskild människa: i vården, bland äldre och barn, hos dem som inte själva förstår sjukdomens allvar, på redaktioner, framför datorer, i handelns kassor och bland beslutsfattare på alla nivåer. Herre Jesus Kristus var med oss i denna svåra tid och hjälp oss att se ljuset, blommorna och solen som finns på andra sidan detta mörker.

Amen.

Sommarblommor i juni.

Att översätta andliga erfarenheter – en långfredag i Paris

Långfredag i Paris – stämningen är inte särskilt kontemplativ. Kvällen ljuder istället av musik, ungdomars skratt och vespor eller motorcyklar som far fram och tillbaka på gångbanorna. Som jag förstår det är inte påsken i Frankrike någon särskilt uppmärksammad högtid. Några påskdekorationer eller påskhälsningar har jag inte sett, inte heller har svenskens faiblesse för påskgodis någon motsvarighet här. I ett skyltfönster syntes stora påskharar och gula blommor, men så var det den tyska firman Willeroy & Boch som skyltade…

Men för en kristen människa är påsken årets viktigaste högtid, och långfredagen är helgens tragedi medan påskdagen är triumfen. Ikväll besökte vi därför en katolsk mässa för att samlas kring Kristi kors. Hela mässan var på franska, och lekmän deltog i såväl textläsning som bön och sång. Det är fascinerande att följa den välkända berättelsen om Jesu lidande, hela vägen från tillfångatagandet i Getsemane till döden på korset, på ett annat språk. Min tro är uppbyggd kring bibeltexter och uttryck på svenska, de har en laddning som knyter dem till viss religiös form och gestalt. Att höra samma ord och begrepp på franska och i en annan liturgi blev för mig ett andligt översättningsexperiment.

Visst har jag deltagit i gudstjänster där predikanter talat både engelska och andra språk, och jag har deltagit i gudstjänster i USA inom mitt eget, eller näraliggande, samfund. Men där är det verkligen fråga om språklig översättning, och en stor del av den svenska frikyrkligheten har en anglosaxisk bakgrund, vilket inte utmanar tolkningarna alls på det sättet som en katolsk mässa på franska.

Till min glädje tog budskapet om Jesu död på korset gestalt i den gemensamma ceremoni som cirka 80 människor genomförde i det lilla betongkapellet Chapelle Saint-Bernard, alldeles vid Gare Montparnasse ikväll. Att språket, orden, gesterna och ritualen var främmande betydde mindre. En mycket allvarlig, strikt men enkel stämning präglade hela arrangemanget. Det är i människornas kroppar, i respekten för varandra och för det heliga och i kyrkans böner som det kristna budskapet verkligen får sin gestalt. Här bad vi om försoning också för ett samhället som plågas av hat och motsättningar och för medmänniskor av olika religioner som förföljs både i Mellanöstern och i Europa. Kyrkans omsorg om den lilla människan och motståndet mot ett ekonomiskt system som förringar människovärdet var tydligt.

Så, trots olikheterna består den kristna kärleken, oavsett var och hur vi samlas så länge det sker i hans namn som idag steg ned i dödsriket. Men bara för att besegra döden och återkomma med livets gåva på påskdagen.

Jag önskar alla en fin påsk med tid för både eftertanke och glädje.

 

Palmsöndagens dramatik som övergår i påskens nåd

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus –  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.

Det är inte Gud som är vred, det är han som vill försonas med oss

Skärtorsdag. Dagen då vi tänker oss Jesus i Getsemane, dagen då den sista måltiden intas ”in the upper room”, på övervåningen, hemma hos Simon den spetälske i Betania. Den kväll när det blir uppenbart vem som förråder Jesus. Skärtorsdag.

Varför måste Jesus dö? Många har ställt frågan och många har försökt komma runt svaret. Försoningen. I den objektiva försoningsläran, den som Peter Paul Waldenström bröt med när han grundade Svenska Missionsförbundet, är det Gud som är vred, Gud som måste försonas med oss och han kräver ett offer. I många religioner före kristendomen – och självklart i judendomen – var offret grundläggande. Den som var utan skuld fick bära de andras skulder, en get eller annat djur måste offras för att människors skuld skulle sonas. I en annan tolkning av försoningsläran är det Jesu liv som ger frälsning genom att väcka människans kärlek och empati, väcker det gudomliga i henne skulle man kunna säga.

Som så ofta kan jag inte förlika mig med någon av dessa poler i försoningsläran. Jag tror att människan måste försonas med Gud eftersom synden och döden kommit mellan oss och Gud. Men det är Gud som i sin stora kärlek till oss människor själv stiger ned, blir människa och offrar sig själv för att en gång för alla utplåna döden och ondskan. Jesus är både Gud och människa. Som människa genomlider han den yttersta plågan, därför kan vi alltid veta att vad vi än är med om så har Gud också genomlidit detta. Min Gud har sår, därför är han den jag alltid kan vända mig till. Som Gud offrar han sin allsmäktighet och sin kraft för att vi som människor skall få en möjlighet att åter möta honom sådan som han är och att vi skall få bli de hela varelser vi var ämnade till.

Var denna tanke hamnar i diskussionen om försoningsläran vet jag inte, men jag vet att Jesu död är central i min tro. Men inte för att Gud är vred och jag är syndig – istället som ett bevis på den oändliga kärleken och som ett tecken på total medkänsla för oss människor. Och visst väcker denna handling min egen kärlek och längtan efter att göra gott mot andra. För, som det så många gånger är sagt, det är inte Gud som behöver våra goda gärningar, det är våra medmänniskor.

Johannes 13:1-17

Om att lyssna och att uppmärksamma verkligheten

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna. Två lärjungar på väg från Jerusalem till Emmaus gick och samspråkade. Plötsligt slår en främmande man följe med dem. Han tycks ha missat händelserna under påsken i Jerusalemoch de två lärjungarna berättar för honom om att Jesus korsfästs och sedan att kvinnorna inte hittat hans kropp i graven. Jesus, för det är förstås han, börjar då lägga ut profeternas texter och även det Jesus sagt om sig själv för lärjungarna. De blir intresserade och bjuder in honom till kvällsmat. Och först när han äter tillsammans med dem inser de att det är Jesus, den uppståndne, de talar med!

Lärjungarna på vägen var väldigt upptagna med sina egna upplevelser av påsken. De nästan klandrade den okände mannen för att han ”missat” den stora grejen i Jerusalem den här påsken: Jesu korsfästelse. Så småningom visar det sig att det är de själva som totalt missat poängen med det som hände. De fokuserar på sveket från Jesus: ”vi hoppades att han var den som skulle befria Israel” säger de, lite bittert. Han, som visar sig vara Jesus, visar att de fattat nada av det som hänt: ”Är ni så tröga att tro på det som profeterna har sagt?” säger han och lägger ut och förklarar innebördes i Jesu lidande, död och uppståndelse.

Visst är vi sådana hela tiden. Vi läser löpsedlarna på kvällstidningarna och tror att hela världen snurrar runt de människor och TV-program som nämns där. Vi är väldigt upptagna med att veta vad som hänt arbetskamrater och vänner som varit på semester och självklart måste vi hänga med i de senaste ordväxlingarna i politiken. Men se’n då? ”What’s the buzz” som lärljungarna sjunger i Jesus Christ Superstar.

Vi borde, jag borde och du borde, vara mer uppmärksamma inte bara inåt och kontemplativt, utan också utåt. Vad vill världen säga oss? Vad vill människorna som talar med oss egentligen berätta? Vår uppmärksamhet stjäls hela tiden av nonsens och irrelevanta ting, vi måste se bakom löpsedlarna, semesterberättelserna och det politiska käbblet. Vad är dessa fenomen egentligen utrtyck för? Vilken nöd, hat, otro och förtvivlan finns där? Vilket överflöd, underverk, kärlek och glädje finns där bakom?

Emmausdagen – för det är vad Annandag Påsk är för mig – blir i år en påminnelse om att öka uppmärksamheten och lyhördheten för det som finns där bakom, där under och där inuti. Hösten kommer för mig personligen att bli lite av en möjlig nystart, ett tillfälle att bryta vanor och inleda en ny livsfas. Jag tänker öva upp min hörsel, min känslighet och min blick så att jag ser och kan värdera de vägskäl världen ställer mig inför.