You are currently browsing the tag archive for the ‘manlighet’ tag.

I veckan hörde jag journalisten Janne Josefsson anklaga ledarskribenten Hanne Kjöller för att hon slarvade med sanningen i den inflammerade debatt om sanning och journalistik som rått senaste veckan. Josefsson sa ungefär ”är det tolv grader varmt ute, är du kvinna och jag man?” Och tillade, ”man kan undersöka sån’t”.

För Janne Josefsson är världen greppbar, undersökningsbar och i huvudsak materiell. Saker och ting är på ett visst sätt. Punkt och slut.  Josefssons frågor är raka och till synes lätta att svara på – titta på termometern, ställ oss båda framför spegeln.

Jag möter så ofta män som Josefsson. Men här slutar jämförelsen med just honom, han får bara illustrera den tes jag driver här. De män jag syftar på utgår från att världen är begriplig och möjlig att kategorisera in i minsta detalj. Det finns en sanning här i tillvaron som går att i bokstavlig mening av-slöja, som ligger där fix och färdig och väntar. Många av dem är också övertygade om att när (inte om) vi människor har begripit allt så finns där definitivt ingen Gud men inte heller vare sig själ eller ande. Bara kropp, fysiologiska mekanismer och en hjärna som svarar på externa stimuli. De flesta av dessa män menar också att denna vetenskap (den enda sanna?) också skall göra oss lyckligare, friare och friskare.

För mig är denna syn en felaktig utgångspunkt. Vi har fått revidera våra grundläggande kunskaper om den materiella världen ett mycket stort antal gånger under vår historia. Religion och andlighet har dock följt oss så långt tillbaka som vi har några lämningar efter människor. Att vetenskapliga sanningar skulle utgöra grunden för allt vi vet om världen tycks mig därför orimligt. Om det är tolv grader varmt ute eller inte beror förstås på hur vi definierar temperatur. Något absolut sanning är det inte. Det räcker med att gå över till Fahrenheit för att förstå att det inte är ”tolv grader” utan just enligt en viss skala. Om jag är kvinna eller ej beror delvis på tidens begrepp, om inte annat kan ju kvinnor ofta beskyllas för att vara ”okvinnliga” vilket visar att ‘kvinna’ inte är ett fysiskt utan också ett socialt begrepp. Visst kan jag hålla med om att vi lever i en bred överenskommelse där tolv grader och mitt kön är okontroversiellt – men att använda den typen av metaforer för sanning är att reducera verkligheten. Ja det är tolv grader ute, men den intressanta frågan är väl snarare vad det betyder? Är det höst eller vår? Fryser jag eller är jag för varm? Kan man plantera eller ej? Fryser tomaterna i natt? Alla de frågorna är menar jag de relevanta frågorna, och svaren på dem är alltid en mänsklig bedömning.

I en styrelse där jag deltog tillsammans med en f d riksdagskvinna modell äldre brukade hon säga till mig när vi skulle reda ut kniviga situationer att  ”vi kvinnor vi lagar efter läge, karlar blir så förvirrade när allt inte är som de bestämt att det skall vara”. Påtagligt ofta möter jag just kvinnor som tänker så. Och var det inte mannen Pilatus som stod inför Jesus och ställde just frågan ”Vad är sanning?”. Svaret stod framför honom men han förstod det inte.

Paulus skriver i första Korintierbrevet att nu ser vi allt ”dunkelt såsom i en spegel”, men då skall vi se klart. Men detta ”då” refererar inte till när någon fått Nobelpris utan istället till en annan värld, en tillvaro bortom denna. För mig är det visserligen viktigt att dekonstruera verkligheten så att vi vet vad vi pratar om när vi påstår det ena och det andra, men lika viktigt är att inse – på djupet – att den kunskap vi har är ofullkomlig, bräcklig och skör. Vi arbetar för att skapa så stor jämförbarhet som möjligt, för att peka på gemensamma utgångspunkter och metoder, men till slut är vi begränsade av våra egna redskap och våra egna sinnen.

Manlig tvärsäkerhet, raljans och ofta faktiskt ganska banala truismer flyger som ballonger genom tillvaron. Mindre ymnigt förekommande är de verkligt djupa existentiella sanningar som utgår från människans plats i ett oändligt och expanderande universum.

Annonser

Om ni tror att vi kan tala med varandra, bara så där, så glöm det. Jag har under de senaste veckorna konfronterats med mansspråket vid flera tillfällen. Jag tillhör säkert ingen exklusiv skala, men en person (en man!) fick mig för en tid sedan att inse att det jag tolkade som subjektiva utsagor om verkligheten – och därmed alltså möjliga att yttra sig om – istället är konstaterande av axiom. Låter det krångligt? Ja, lite krångligt är det nog.

Jag är en väldigt verbal och språkligt inriktad person, jag är också mycket intresserad av samtalet per se, av dialogen och av utbytet av tankar med andra människor. Jag finner stort nöje i samtal, att lägga fram argument och ståndpunkter, berätta om erfarenheter och att få lyssna på andra som gör detsamma. Ibland uppstår dock inga samtal, trots min uppenbara vilja till ett sådant. Varför då?

Jag har noterat två situationer:

A) Man, oftast över 40, talar om ”hur det är”. Jag tror att han framlägger en personlig ståndpunkt eller yttrar sig om verkligheten på ett sådant sätt att han vill inleda ett samtal. Min replik uppfattas dock som ett ifrågasättande och renderar i bästa fall en irriterad blick och några ytterligare ord om ”hur det är” och kanske sedan byte av samtalsämne. Allt är ju redan sagt…

B) Jag inleder ett samtal med man eller män (vanligen också över 40) som syftar till en problematisering eller diskussion kring någon gemensam angelägenhet. Jag får tillbaka antingen en litania om hur jobbigt det är med folk som ifrågasätter eller ett antal mycket bestämda punkter/argument om att jag har fel. Om jag i det sistnämnda fallet påpekar t ex att de punkter på vilka jag påstås ha fel inte är de positioner jag har, eller försöker föra diskussionen vidare genom argument får jag tystnad till svar. Allt är ju redan sagt…

Som en manlig bekant påpekade för mig när jag klagade min nöd, de här männen är inte intresserade av samtal eller intellektuellt utbyte, särskilt inte med en kvinna. De är bara intresserade av att ha rätt och av att korrigera mig. Och av att få sin världsbild bekräftad.

En intressant parallell är hur provocerande Jesus var för männen i det dåtida judiska samhället. Inte nog med att han talade med kvinnorna, han var också intresserade av vad de sade. Och han lät en kvinna vidarebefordra meddelandet om hans uppståndelse. För att inte tala om hans sätt att berätta – i liknelser och med frågor hela tiden. En berättarteknik som liknar den grekiska filosofins* (vilket inte så konstigt om man vet lite om hur texterna kommit till) men som definitivt inte skulle passa de män jag refererat till ovan.

Ergo: Ett tal som är öppet, frågande, problematiserande och nyfiket är alltid ett hot mot makten, makten som alltid talar i i kraft av sin auktoritet i avslutade meningar, redan dragna slutsatser och sanning.

Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

(Samih al-Qasim)

*Jfr Sokrates maieutik.

Två små barn i fem-årsåldern leker på en gård i innerstaden. Ett av dem, en pojke, har en vit mössa som påtagligt liknar en studentmössa på huvudet. Två män i yngre medelåldern, den ena pappan, övervakar leken.

– Hörrududu, har du tagit studenten? säger icke-pappan till pojken.

Pojken tittar till och skrattar. Han vet ännu inget om vad ”studenten” betyder. Han vet bara att solen skiner och att han just nu har en rolig mössa som uppenbarligen väcker intresse. Pappan säger till pojken:

– Ja du, det blir Chalmers nästa år! Han ler brett och tittar ömsom på pojken och på icke-pappan.

Så långt rekapituleringen av händelsen. Hur skall man deskonstruera vad som händer?

1. Två män talar snarare med varandra än med barnet – det är så uppenbart att det är en manlig jargong dem emellan och ingenting som barnet förväntas reagera på.  De förstärker varandras bilder av sin egen manlighet.

2. De talar bara med och om pojken. Flickan leker vidare utan någon uppmärksamhet från omgivningen.

3. För dem är Chalmers en självklarhet för en pojke efter gymnasiet. Chalmers är ett tekniskt universitet i Göteborg. Att den lille pojken skule bli socionom, socialantropolog eller teolog är dem med största sannolikhet fullständigt främmande. Att han skall sluta skolan innan studenten likaså.

Men det är just den här typen av dekonstruktion vi inte får göra enligt t ex KD-ledaren Göran Hägglund – då beskylls vi för att klandra vanliga människor som bara lever sina vanliga liv. Att de vanliga små barnen får hela sina liv präglade av en genus- och statusindränkt jargong som formar dem till vuxna män och kvinnor är inget vi skall tala om. Eller?

Katolska kyrkan står just nu i skottgluggen för anklagelser om sexuella övergrepp mot både barn och vuxna. Många är, med rätta, upprörda över vad som hänt men också över den bristande handlingskraften hos kyrkan som organisation. Under årtionden har ingen eller endast enstaka personer tagit ansvar för vad som hänt, istället har individer som begått övergrepp förflyttats och/eller skyddats av kyrkans organisation. Tyvärr finns det vittnesbörd om denna typ av övergrepp hos många andra kyrkor och samfund.

Samtidigt diskuteras saken som om det vore en fråga om något som kan förklaras av att det sker inom en kyrka. Faktorer som celibat, kyrklig hierarki och negativ syn på kropp och sexualitet har lyfts fram som orsaker till att sexuella övergrepp sker inom kyrkan. Men vad vet vi egentligen om relationen mellan övergreppen och kyrkan? Nästan ingenting skulle jag vilja säga.

Jag har inte sett några jämförelser av anmälda/begångna/dömda sexuella övergrepp mot barn/unga vuxna som indikerar att det sker oftare inom kyrkor än utanför. Jag har heller inte sett några jämförelser mellan kyrkor med celibat och kyrkor utan. Inte heller har jag sett jämförelser mellan samfund/kyrkor med en negativ syn på kropp och sexualitet och sådana med en bejakande syn på kropp och sexualitet.

Jag tror att vi famlar efter halmstrån för att försöka förklara handlingar som vi vare sig kan eller vill förstå eller ursäkta. Vi vill lägga förklaringarna så långt ifrån oss som bara är möjligt, så långt inne i system vilka vi känner oss främmande för och vi vill kunna utkräva ansvar från en överordnad. Tyvärr tror jag att detta sätt att tänka leder oss vill. Viktigt att komma ihåg är att det är varje enskild människas ansvar när han/hon överskrider en moralisk (eller legal) gräns. Det kan aldrig ”skyllas” på att man ”gjorde som andra” eller ”lydde order”. Man kan dock ge mer eller mindre goda förklaringar till vad som hände, av typen ”jag var rädd att bli skjuten om jag inte lydde order”. Det är en förklaring, och ibland också en ursäkt, men kan aldrig ta ifrån dig det individuella valet.

Såvitt jag har förstått (rätta mig om jag har fel) är det så gott som uteslutande män som begått sexuella övergrepp och i de fall som rört kyrkan har det enbart handat om män. Om vi tar bort de fall som beror på psykisk sjukdom eller allvarliga psykiska störningar så undrar jag om inte homosocialiteten och auktoritära/patriarkala strukturer är den gemensamma nämnaren i en majoritet av de fall som kommit till allmänhetens kännedom. Kyrkor i många länder har ofta bevarat patriarkala strukturer med auktoritära beslutsvägar längre än det omgivande samhället. Den katolska kyrkan med enbart manliga ogifta präster är förstås en utpräglat homosocial gemenskap. Men även många s k frikyrkor och andra samfund har en utpräglat patriarkal homosocial prägel. Inom gammalkyrkliga och konservativa kristna kretsar finns motståndet mot kvinnliga präster och homosexuella par kvar, liksom ett avtsåndstagande från kvinnliga erfarenheter som grund för andligt ledarskap. 

En sådan förklaring skulle också ge mening åt att många ”gamla” fall nu flyter upp, nu när auktoritetsnedrivningen fullbordats och samhällets patriarkala strukturer faktiskt skakas i sina grundvalar. Påtagligt många av de fall som nu diskuteras inträffade på 1960-talet eller tidigare, alltså innan auktoritetsnedrivningen tog sin början och kvinnorörelsen fick inflytande.

Jag tror det är fel väg att leta i de religiösa systemen efter förklaringar, i grunden handlar övergreppen om manlig makt och manlig auktoritet.

Våld, konflikter och förtryck sker inom ramen för en viss maktordning, en viss diskurs. När en yngre kvinna blir trakasserad av en äldre man med större inflytande och högre position på arbetsplatsen är det inte rätt att säga att de två skall prata med varandra och sluta fred. Istället är det den äldre mannen som måste ta sitt ansvar, ändra beteende och be om ursäkt. När en kvinna blir misshandlad av sin man, som är fysiskt starkare, är det orimligt att börja diskutera om hon har provocerat honom. Istället är det den fysiskt överlägsne som måste ta sitt ansvar och behärska sina känslor.

Och när en ung kvinna blivit våldtagen av en ung man är det inte adekvat att förhålla sig ”neutralt”.

Men för den som vägrar att acceptera att det finns en könsmaktordning där kvinnan strukturellt är underordnad mannen (vilket inte betyder att detta är fallet i varje enskilt ögonblick) så är händelser som de i Bjästa bara enstaka händelser som är relaterade till specifika personer.

En kvinna som kräver att bli lyssnad på, som kräver att få tillträde till maktens rum och som kräver att få respekt och kliva ur på förhand definierade könsroller kommer alltid att utmana könsmaktsordningen. Något som provocerar både män och kvinnor.

När Jesus mötte kvinnan som ”haft många män” och som de lärde ville stena så vred han effektivt vapnen ur händerna på männen. Genom att be den som själv var utan skuld att kasta den första stenen så vände han domen mot de män som stod och väntade. I så många andra möten med kvinnor från evangelierna visade Jesus att han lyssnade på kvinnorna, såg dem, bekräftade dem, respekterade dem och ofta försvarade dem mot oförstående manliga lärljungar.

Jesus dömde ingen. Den domen fäller vi över oss själva. Jesus dekonstruerade könsmaktsordningen, bröt sönder den och i sina relationer till kvinnor (och män) agerade han inom Guds nådeordning. Tänk om fler av oss kunde försöka rekonstruera dessa motkrafter.

Jag hade häromnatten ett samtal om manlighet och könsmaktsordning, om kvinnlig erfarenhet och jämställdhet. Ett fördjupande samtal i en hopplös diskussionsmiljö där vi stod och skrek till varann, men det visar att viktiga saker kan sägas även under dåliga förutsättningar.

Manlighet i Sverige (säkert utanför också) verkar ha förvandlats till macho-kultur. Kan det vara så att det jämställda Sverige ställt män utan uppgifter som känts meningsfulla och fram växer en maffia-manlighet som verkar ha modellerats på amerikanska gangsters eller siciliansk Cosa Nostra.

Jag är innerligt less på unga män – påfallande lika varandra – som pratar som gorillor, blir kränkta om någon säger emot, tar allt syre i omgivningen och tror att de är Guds gåva till mänskligheten. Jag har sett dem hojta som småbarn för att någon bankat på deras BMW, hört dem prata om flickvänner och fruar som sin personliga egendom och sett dem vandra rätt ut i gatan utan att notera omvärlden som tvärbromsar. Påfallande ofta är konversationen mellan dem på en intellektuell nivå som närmast kan jämställas med en tio-årings.

Den  manlighet jag växte upp med var av en annan sort – den var uppbyggd av kunskaper inom områden som var traditionellt manliga (motorer, hantverk och skog) och den ansåg sig stå över kvinnornas sociala pratande eftersom samtalen bland män avhandlade ekonomi, hus, renoveringar och maskiner. Inte för att den var så konstruktiv, men det gick att förstå den materiella bas den vilade på. Ytterst syftade den till att understödja familjen och framtiden genom att vårda den materiella basen för det egna livet och barnen.

Macho-manligheten är innehållslös – den bygger på statusjakt och pengar. En sådan man kan vare sig reparera bilen, sätta upp tapeter eller rensa ett avlopp. Han spelar nätpoker, går på casino, tvättar på sin höjd bilen själv och går inte ut utan vax i håret. Egot står i centrum. Här finns inte plats för någon vård av familj eller omsorg om framtiden. Tvärtom.  Lev hårt och ta dagen som den kommer verkar vara mer adekvat.

Manlighetsforskare pekar på att adolescensen (vuxenblivandet) blivit så utdraget att män mellan 18-30 år fortsätter att ”leka män” och syftet är bara att imponera på varandra. Är det därför manlighet kommit att förknippas med tomma poser snarare än kunskaper och substans?

Varför har ett jämställt samhälle inte dragit in unga män i en erfarenhetsvärld som skapar substans och stabilitet åt deras manlighet? Hur har whiskyprovning och BMW kunnat bli den manliga erfarenhetens grundläggande innehåll?

Kristen gemenskap erbjuder alltför ofta förlegade könsroller för både män och kvinnor. Men det finns möjligheter att ur den bibliska traditionen utveckla en alternativ syn på mannen – Job som står ut med det mesta utan att klaga, Jesaja som ödmjukar sig och blir Guds profet, Josef som tar emot ett barn som påstås ha Gud själv som far (försök föreställa er vad folk trodde om den saken) eller Petrus som trots sina tvivel och sin ångest blir den klippa som kyrkan kommer att bygga på. Maria-gestalten har fått inspirera till diskussioner om kvinnligheten, men var i vår kristna gemenskap finns motsvarande diskussion om manligheten?

– Det förstår du väl, det är hans farsas sista år, det är ju så det är! Han gifter sig, alltså, och fixar barn. Det är ju vad hans farsa vill se. Klart han gör det.

– Men gifta sig och skaffa barn…med vem?

– Med någon brud därnere förstås!

Jag råkade höra ett samtal mellan två unga män, det fördes helt öppet i en offentlig lokal med mängder av människor runt omkring. Den som förde samtalet verkade inte tycka att han sa något konstigt alls. Den andre var mer skeptisk.

Det talas mycket om hedersvåld och hur flickor lider under repression och i värsta fall fysiskt våld. Men hur ofta talar vi om att föräldrars traditionella förväntningar på sina barn hämmar och begränsar både pojkar och flickor? I det här fallet rörde det sig uppenbart om en far som bodde i ett sydligare land och som vars dagar eller i alla fall år var räknade. Han förväntade sig barnbarn från sin son som nu närmade sig 30 år.

Att förväntas vara oskuld, inte ha pojkvänner i grundskolan eller delta i sociala aktiviteter i skolan är inte särskilt ovanligt bland oss som växte upp för ett tag sedan. Att kalla det hedersrelaterat fötryck känns märkligt. Konservativ familjesyn eller patriarkal barnuppfostran verkar mer rimligt.  Ändå är det just de frågorna som får Stockholms stad att hävda att tio procent av flickorna och fyra procent av pojkarna lever med ”hedersrelaterade problem”. Jag är tveksam till undersökningens slutsatser om än inte till dess relevans.

Precis som i citaten ovan så är det en subtil patriarkal diskurs som hämmar unga människor i sin önskan att leva livet på annat sätt än vad deras föräldrar önskar. Jag är dock mycket tveksam till att operationalisera patriarkalt förtryck i termer av oskuld, pojkvänner och deltagande i sociala aktiviteter. Det patriarkala genomsyrar så mycket av våra liv – förväntningarna på mig som kvinna hämmar mig och gör att jag ständigt måste slåss mot könsstereotyper. Förväntningar på män är säkert lika stora. För dem som glider in i könsrollerna och stereotyperna går det lätt – mannen ovan kanske var nöjd med den form hans liv skulle få. Det är för dem som vill avvika problemet uppstår – det är då förväntningar kan övergå i våld och repression. Jag tycker begreppet ”hedersförtryck” förvirrar och fördunklar mer än det förklarar och upplyser. 

För mig är det centrala inte om unga flickor har sex, äter P-piller, har pojkvänner eller skall vara hemma en viss tid på kvällen. Att bli vuxen är en skör process och föräldrar går ibland för långt i sin omsorg. Det centrala för mig är att behandla alla människor lika. Om någon är utsatt för ”hedersvåld” eller ”våld” är för mig ingen skillnad. I båda fallen är det oacceptabelt. Motiven är ointressanta för bedömningen av handlingen. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett om det är ”hedersvåld”, att alla skolpliktiga barn skall delta i all undervisning i den svenska skolan och det är inget som föräldrarna har någon som helst rätt att ha synpunkter på, sociala myndigheter skall behandla ungdomar från alla klasser och ursprung på samma sätt när de behöver stöd i sin frigörelse.  Föräldrars förväntningar är inget brottsligt – men det är handlingen som skall föranleda agerande.

Vad Jesus tyckte om ”hedersvåld” framgår väl när de lagkloka försöker sätta dit honom genom att föra fram en kvinna som begått äktenskapsbrott och de hävdar att Mose kag kräver att hon stenas. Jesus säger då att ”den som är utan skuld kan kasta den första stenen”. När alla med stenar i händerna lommat iväg säger han:

 – Var är de andra? Har ingen dömt dig? Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.

Joh  8: 3-11

– Jag skall  bli ensamstående mamma. Ingen man skall få bestämma över mig.

Så sade en mycket ung kvinna som intervjuades av SR/P1 för några dagar sedan i samband med ett reportage om gängvåld i förorten.

Flera unga kvinnor som bodde i en förort till Stockholm uttryckte sitt avståndstagande för de män – bröder, fäder, kamrater och pojkvänner – som de hade sett passera förbi i egna och andras familjer. För dem var män genomgående personer som svek, slogs, hotade och kommenderade. De vet nog inte mycket om alla de problem som de kommer att möta som ensamstående mammor – ekonomiskt, juridiskt, hälsa och fysik, bundenhet, ansvar och utsatthet. Det här var inga medelålders medelklasskvinnor som som inte funnit en partner men inte ville avstå från familj. Det var tonårskvinnor i en socialt fattig och utsatt miljö som tog avstånd från sociala mönster som de själva vuxit upp med.

I SvT-programmet ”Debatt” igår diskuterades fotbollsvåld under 25 minuter. Alla talare utom en var män, och hon hade en replik. Hon ville ha hårdare straff för supportrar som bråkar. Allra, allra sist läste bisittaren Axel upp ett SMS som frågade varför ingen pratat om manlighet på hela tiden. Det undrade jag också. För fotbollsvåld och våldskultur kring fotboll handlar om manlighet och mansideal.

Sverige är, mellan tummen och pekfingret, världens mest jämställda land. Barn har det i Sverige, enligt FN, bäst i världen. Men inget av detta tycks ha förmått i grunden utrota det destruktiva mansideal som vägleder allt från giriga direktörer till gängledare och fotbollshuliganer. Mansforskning är en växande genre, men diskussionen om män och manlighet har väldigt svårt att nå utanför akademin och intellektuella skikt. Kvinnofrågor i vid mening diskuteras idag vid kaffebord, på teater, på seminarier, i TV och kön på Coop. Men sällan eller aldrig hör jag sådana spontana samtal kring manlighet.

Ändå vet vi att det är män som står för majoriteten av allt våld, kriminalitet, skadegörelse, missbruk, hot, förtryck och destruktivitet. Om det hade varit någon annan väl avgränsad grupp (blåögda, blonda eller plattfotade) som stått för samma proportion av kostsamma och resurskrävande våldsbeteenden som män gör så är jag övertygad om att det vidtagits kraftfulla åtgärdar för att förändra saken.

Vi vet att kvinnor dominerar på universitet och högskolor eftersom de klarar sig bättre i skolan (alla flickor jfrt med alla pojkar) och vi vet att det är kvinnor som flyttar till städerna, är mer förändringsbenägna och bryter upp ur destruktiva förhållanden. Vad gör vi med männen? Och kanske den allra viktigaste frågan, vad gör ni män med era manliga kamrater?

Jag tror att bara män kan nå andra män, åtminstone i ett första steg. Tycker ni att det är omanligt att prata mansideal med varandra? För mig symboliseras manlighet av Jesus som gråter över ett Jerusalem som inte förstår vägen till fred, som inte låter sig avbrytas när han pratar med barnen, som rider på en åsna istället för på en ståtlig hingst och som i tystnad tar emot 39 piskrapp eftersom han vet att det är konsekvensen av Guds plan.

I samband med debatten om Wanja Lundby-Wedins situation som LO-ordförande efter AMF-affären så har vi ibland hört ordet ”girighetskultur”. Jag tycker det är ett märkligt ord. Inte så att girighet är ett konstigt ord, men för mig blir begreppet ”girighetskultur” bara ett sätt att uttrycka missnöje med ett visst beteende. Vilken förklaringskraft har begreppet ”girighetskultur”? Om detta begrepp skulle kunna förklara Christer Elmehagens, Göran Tunhammars och Wanja Lundby-Wedins agerande – för att ta några aktuella exempel – så måste vi ju kunna visa i vad denna girighetskultur består, oberoende av agerandet. Var sitter den här kulturen? Vem bär den med sig?

Nej, jag skulle vilja vända mig åt ett annat håll i sökandet efter förklaringar till ett beteende som vi kallar girigt. Att vara ”girig” är en av de sju dödssynderna enligt kyrklig tradition. Girighet innebär att man jämställer materiell välfärd, pengar, egendom och tillgångar med vägen till lycka. Girighetens plats bland dödssynderna beror på att den är att jämställa med dyrkan av det materiella, något som alltså drar människans intresse från Gud. Girigheten är alltså en form av avgudadyrkan, ett tillstånd där en människa överför den kärlek man bör känna till Gud till pengar och egendom. Och det är bakgrunden till att Jesus säger till den rike unge mannen att han måste sälja allt han äger för att komma in i Guds rike (Lukas 18). Poängen med detta är alltså inte att mannen skulle bli fattig, utan att Jesus förstås visste att mannen dyrkade sina ägodelar mer än han dyrkade Jesus – trots att han sa sig vilja följa Jesus. Berättelsen är en påminnelse om att våra lust, glädje och längtan i första hand skall vara mot de existentiella frågorna, inte mot de materiella.

Jag lyssnade häromdagen på ett reportage från en Stockholmsförort i Studio Ett (SR/P1). Reporterna hade intervjuat några ungdomar som var eller hade varit yrkeskriminella. En av dem beskrev sin livsstil på det sättet att han ville ha fin bil, hus i Spanien, fina kläder, fina klockor och att hans tjej skulle ha fina kläder. Han lade ut texten kring detta och konstaterade att det skulle han ha, så var det med den saken. Och kriminaliteten gav honom just detta. Hans synsätt var mer öppet materialistiskt än jag hört någon i min närhet formulera. Av en slump hörde jag några dagar senare på Konflikt, också i SR/P1, intervjuer med unga män på Handelshögskolan. Döm om min fascination när dessa personer uttrycker exakt samma materialistiska synsätt – dock i betydligt mer verserade former. För dessa unga män var det ”ekonomiskt oberoende”, ”investeringsmöjligheter” och ”potential att leva på egna investeringar” som var motiven i livet. De talade om sig själva – och deras föreläsare också – som Sveriges intelligentia, framtida ledare och elit.

I båda dessa reportage var uttrycken för girighet ymniga. En girighet som leder till fördärvet, för båda parter. För mig persnligen framstår drömmarna om pengar som så futtiga, banala och kortsiktiga. Jag vet precis hur det är att leva utan pengar, att få vända på varje slant. Men det är inte ekonomisk trygghet de här unga männen drömmer om, det är något mycket mer laddat. De dyrkar det materiella, för det materiella är en bekäftelse på deras eget värde. Och de kan med största säkerhet aldrig få nog av pengar.

Min uppfattning är att girighet tenderar att frodas som en del i vårt nutida manlighetsideal. Få om ens någon har diskuterat att kraven på materiellt erkännande, makt över andra människor och rikedom är en del i en manlig idoldyrkan. Det betyder inte att det bara är män som är giriga, men girighet är en del av ett modernt manlighetsideal. När Jesus talar om erkännade och rikedom använder han konsekvent begäret efter pengar och fasthållandet av det materiella som uttryck för bortvändhet från Gud. I Jesu budskap är uppgivandet av det egna vägen till en djupare insikt, gemenskap och kärlek.

För mig ter det sig tämligen glasklart att vi inte har en ”girighetskultur” i svenskt näringsliv och inte heller någon ”gängkultur” bland förortens underklass – i båda fallen är det ett visst manlighetsideal som är förklaringen. Men vem pratar om den? Och inte bara i relation till förorten utan lika mycket i relation överklassens beteende.

Läs gärna Stephan Mendel-Enks utomordentliga lilla bok ”Med uppenbar känsla för stil”. 

Intressant? Läs mer om manlighet, dödsynder och girighet.

Kategorier

Arkiv