Predikan: Ingen kommer in i Guds rike av egen kraft

Söndagen den 16 oktober 2022 var den artonde söndagen efter trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att lyssna i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är den gammaltestamentliga texten och evangelietexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Femte Mosebok 30:11-16 Mark 10:17-27. Psalm 96 ”Öppna mig för din kärlek” samt 774 ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”)

Jag tyckte det här var svåra texter. Svåra då jag tillhör den grupp i världen som mest av allt liknar den unge rike mannen som Jesus ber sälja allt han äger, men också för att jag är en person som uppskattar ordning och reda och klara mål i tillvaron. Jesus vänder upp och ned på sådana som jag. Den tydliga strukturen i form av lagar och regler är inte viktig tycks texterna säga, vad som räknas är rösten i ditt inre. Vad som räknas är ditt sinnelag, ditt hjärta, din instinkt och din kärlek till världen och människorna i den. Men, vart tog ordningen, strukturen, tydligheten vägen, tänker jag? Blir det inte bara kaos och hippieliv då?

Låt oss ta det från början. Att lagen inte frälser oss, inte räddar oss eller återupprättar vår relation till vår skapare genomsyrar dagens texter. Betyder det att lagen är fel? Att regler och uppförandekoder kan kastas på sophögen? Jag skulle vilja svara nej på den frågan givet dagens texter.

I Gamla testamentets text från femte Mosebok sägs om den lag som Gud ger sitt folk att ”dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi kan säga att buden som ges till oss från vår skapare inte är något som kommer utifrån, som läggs på oss från himmelen eller hämtas bortom haven som det står i texten. Inte alls. Buden som vi får, och kan läsa om i bibeltexterna, återspeglas i vårt inre därför att vi är Guds skapade varelser. När du vänder tillbaka till Gud, som det står tidigare i texten, då blir det alldeles självklart vad som förväntas.

Eftersom vi alla har en gnista av Gud i oss, en gnista vars värme och ljus vi antingen kan täcka över och släcka så gott det går, eller värna och underhålla, så finns dessa bud på det sättet nedlagda i oss. Som jag ofta återkommit till så tror jag att lyssnandet handlar om bönen, men också om att lyssna på Gud i det stilla suset i träden, i pulsens slag i kroppen och i tankarna som finns i min hjärna. Att lyssna i tro är att låta den egna rösten höras och stämma den, som man gör med en gitarr, med bibelordet som utgångspunkt. Att lyssna i tro är att låta den inre rösten, bibelordet och bönen samspela. Det blir en sång, kanske i flera stämmor men alltid i harmoni. Ordning och inre röst finner varandra, det finns ingen motsättning mellan en struktur och tydlighet å ena sidan och den instinkt av barmhärtighet, kärlek och omsorg som vi alla har nedlagt i oss. Tvärtom stödjer de varandra.

När vi då övergår till den unge mannen som äger mycket, en privilegierad människa i dåtidens samhälle, ungefär som de flesta svenskar om vi gör en global jämförelse, tar vi nästa steg. Mannens uppriktiga vilja och förmåga, om vi får tro honom själv, att följa alla regler hjälper honom inte. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga säger Jesus än för en rik man att komma in i Guds rike. Ingen av oss skulle klara det testet, vi är alla misslyckade. Vi är inte rättfärdiga för att vi lever ett liv där vi håller oss till reglerna. Det är omöjligt, säger Jesus, och det är ju vad mannen också känner. Han vänder sig om och går. Han är ledsen, han kommer inte att klara detta trots sin starka vilja och sin utmärkta vandel. Så är det för oss alla, och det är ju en tröst.

Men när mannen gått sin väg (synd att han inte stannade) så säger Jesus – som svar på lärjungarnas förtvivlade frågor när de inser ju logiken i det Jesus säger – att för människan är det omöjligt, men inte för Gud.

Jag tillhör dem som under åren tittat på de tecknade filmerna i ”Kalle Anka på julafton” under åren. Julafton kl tre är en tidpunkt när min generation, som inte växt upp med datorer och streamad film, kunde titta på Disney-filmer utan att behöva gå på bio. I den numera första filmen skall Kalle Anka campa i djungeln för att fotografera fåglar. Eftersom Kalle sett fram emot en fin helg med kameran blir han ganska störd av en viss fågel som dyker upp hela tiden. Fågeln kallas aracua och dyker upp överallt; den förstör kolibriernas vackra framträdande just när Kalle skall fotografera dem och aracuan försöker också få flytta in hos Kalle. Till slut blir Kalle väldigt arg, och aracuan inser att Kalle är på krigsstigen. Aracuan flyr med Kalle efter sig. Och då ser vi plötsligt en klippa framför fågeln, en klippa som är massiv och alla åskådare drar slutsatsen att nu, ja nu kommer Kalle att få tag i marodören, det finns ju ingenstans att fly. Det är omöjligt att ta vägen någonstans.

Men då ritar den uppfinningsrika aracuan en dörr på klippan, tar i handtaget, öppnar och försvinner in i stenen. När Kalle försöker springa samma väg finns bara en grov och hård berghäll och han slår sig illa i huvudet.

För Gud är ingenting omöjligt. Relationen mellan Gud och människa är transcendent, det betyder att den överskrider tid och rum och den sorts förståelse av tillvaron som vi människor har. Jag ser den uppritade dörren på berghällen och hur aracuan försvinner in i berget som en illustration av ett sådant överskridande av tid och rum. Det Jesus pekar på är inte att det är fel att lyda lagen eller att ha ordning och reda på sitt liv. Han säger istället att det är bara om vi är beredde att ta ett steg ut i tro, att lyssna på Guds röst i vårt inre i förtröstan på Guds allmakt, som vi kan komma in i Guds rike.

Den unge mannens rikedom var inte hans problem; om man vill dra ut en principiell slutsats av berättelsen så var det mannens materialism som var problemet. Han var fixerad vid det yttre, vid att han varit rättfärdig genom att hålla lagens bud, vid att han gjort allt man kunde kräva och vid sin kärlek till sin privilegierade position. Han var bunden av det materiella, det som syns och det som märks, men han hade inte lyssnat till den inre rösten. Jesus säger till mannen att han skall sälja allt han äger och följa honom. Mycket få av oss skulle kunna sälja allt vi äger, så enkelt är det inte. En sådan handling sätter oss i konflikt med omvärlden, med familj, vänner och arbetskamrater. Samhället skulle inte acceptera en sådan handling utan betrakta den som ytterst ansvarslös; skall jag som har en inkomst och kan försörja både mig själv och några till ligga samhället till last bara för att jag sålde allt jag ägde? Och om jag ger bort allt jag äger, till vem och hur skall jag ge det så att det inte skapar mer konflikt eller elände? Sådana donationer kräver eftertanke och långsiktighet.

Jag läser texten som en skarp uppmaning att göra sig oberoende av det materiella, att frigöra sig från den status och position som pengar och egendom ger. Det är efterföljelsen som är det centrala, efterföljelsen kanske innebär att du faktiskt säljer eller ger bort en massa av det du äger. Men det är inte den handlingen som ger dig inträdet till Guds rike, det är efterföljelsen. En efterföljelse som innebär lyssnande till den inre röst som manar till barmhärtighet, omsorg, kärlek och förtröstan.

Det omöjliga blir möjligt i relation till Gud. Jesus Kristus tog på sig det omöjliga uppdraget att i vårt ställe uppfylla det som krävdes i vår relation till Gud, att stiga ned i dödsriket för att en gång för alla betala priset. Det är i sig en omöjlig tanke, men det är också nåden och försoningen som Kristus åstadkom med sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Det är omöjligt, och obegripligt, det är transcendent, alltså det överskrider tid och rum och vår fattningsförmåga. Och detta stora mirakel finns också i vårt inre, som en inre röst som påminner oss om att vi alla, alla utan undantag är skapade av Gud.

I dessa dagar får vi påminna varandra om vad det innebär att vi alla är skapade av Gud, att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd för att nå Guds rike. Ditt medborgarskap, ditt språk, din hälsa, din ålder, ditt förstånd eller din vandel spelar ingen roll – Jesus dog för alla, Gud skapade oss alla, vi har alla en möjlighet att återupprätta vår relation till Gud och ingen enda av oss kan skryta med sin egen prestation i detta avseende.

Vi är alla som barn som kommer hem på kvällen efter en dag i skola och med kompisar och möts av en vänlig famn, Guds famn står alltid öppen. För alla. För alla, utan undantag. Vi har inte rätt att behandla en enda av oss som något annat än just det vi är, Guds skapelser som han älskade så oändligt att han sträckte ut sin hand till försoning och upprättelse, över tid och över rum, genom årtusendena och årmiljonerna, bortom tideräkning och generationer. Ingen kan komma in i Guds rike av egen kraft – vägen är att tro, att som filosofen Sören Kierkegaard uttryckte det, kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup (vilket är drygt tolv mil eller tolv gånger djupare än Marianergraven i Stilla Havet) det är att tro. Gud kan inte fångas in i den ordning vi skapar, vi måste lita på att Gud visar sig i den röst och de instinkter som vi i en relation till Gud utvecklar.

Lyssna i tro, det är att stanna upp och lämna fixeringen vid det egna jaget, den egna positionen och jakten på nya triumfer, för att i stället reflektera över vad Gud vill med mitt liv, vad just jag i den situation jag befinner mig kan göra för att följa Jesus. Gud står vid sitt ord, han överger oss inte. Vår förtröstan motsvaras av hans trofasthet. Men vi måste i denna politiskt bullriga och mycket svåra tid i vårt land nu verkligen stanna upp och ta oss tid att lyssna. Att lyssna till sin egen röst är också att höra sig själv i andra, och att låta Gud tala genom den ordning som vi skapat och fortsätter att skapa på grundval av hans nåd.

Trons föreställda gemenskap

Det är femte söndagen i påsktiden och temat för texterna idag är ”att växa i tro”. Alla texterna för alla årgångens läsningar handlar om kärlek. Det går inte att dra någon annan slutsats än att kärlek är både förutsättningen och gödselmedlet för att kunna växa i tro.

Ibland talar akademiker med socialantropologen Benedict Andersons ord om föreställda gemenskaper som t ex nationen. Den kristna gemenskapen skulle väl rimligen vara just en sådan föreställd gemenskap. Men om vi tänker ett snäpp djupare på begreppet gemenskap så inställer sig genast frågan, är inte alla gemenskaper föreställda? Kan vi tänka oss någon gemenskap som inte är ”föreställd” dvs hålls samman av en ”föreställning” hos individen eller grupper av individer?

Familjen, som ofta beskrivs som en ”naturlig” gemenskap i motsats till en ”föreställd” kan ju knappast finnas om inte föreställningen om ”familjen” lever hos familjemedlemmarna. Att två personer är biologiskt släkt innebär inte logiskt att dessa två har en gemenskap. Genom t ex adoptioner vet vi att det är tvärtom, två personer som inte alls är biologiskt sammanlänkande kan mycket väl utgöra en gemenskap och en familj. Jag tror inte att det finns annat än ”föreställda” gemenskaper. Talet om ”naturliga” gemenskaper har upphört om inte förr så genom individualiseringen. Alla de gemenskaper vi som individer går in i idag är gemenskaper om och endast om de också är föreställningar om gemenskap.

Där kommer kärleken in. Kärleken är bränslet för det arbete som håller troende människor samman i en föreställd gemenskap. Och, skriver Aposteln Johannes i Första Johannesbrevet 4:10 kärleken består inte i att vi har älskat Gud, utan tvärtom i att han har älskat oss. Gud – vår skapare – älskade oss och ympade i sin skapelseakt in sin kärlek i oss. Det är denna kärlek vi, med hjälp av Guds ande, kan föra vidare över världen. Och genom den överföringen uppstår trons föreställda gemenskap. En gemenskap minst lika livskraftig och mäktig som övriga föreställda gemenskaper – nationer, familjer, partier, kyrkor och klasser.

I en sådan gemenskap kan vi växa och mogna som människor. En föreställd gemenskap, sammanlänkad av kärlekens handlingar, av bön och av tro. Över hela jordklotet.

Intelligenta människor lever längre och mår bättre

Ja, min vän genetikern sa att ”bli inte arg nu, men intelligenta människor lever längre och de mår bättre under det liv de lever”. Jag tittade lite misstroget på honom, varför han tillade att ”och intelligenta människor lever på ett sätt som gör att de får friskare barn och barnbarn också, i alla avseenden.”

Jo det är onekligen så att både den gamla Lysenkoismen/Lamarckismen som innebar att förvärvade egenskaper nedärvs, och de elitistiska föreställningarna om att smarta människor faktiskt har ett längre liv just för att de är smarta och inte bara för att de har högre inkomster får allt mera stöd i medicinsk forskning. Folkhälsoinstitutet meddelar i sin handbok att intelligent skydda både mot fysisk och psykisk ohälsa (ej länk). Att förvärvade egenskaper ärvs kallas idag epigenetik och handlar enkelt uttryckt om att genernas uttryck kan förändras av miljö och social omgivning. Sådana förändringar och potential för dem går i arv.  I gymnasiet lär man ut att barn som i fyra-års-åldern inte kan skjuta upp sin behovstillfredsställelse i syfte att få mer av sina behov tillgodosedda också är de som senare hamnar i sociala problem och får ett efter sitt sämre liv.

Notera nu att jag inte talar om vad som är ett ”bra” liv utifrån ett visst normativt ideal, jag talar om människors egen värdering av sina liv samt om hur många år de faktiskt lever. Allt annat lika tror jag att vi kan vara överens om att ett längre liv är bättre än ett kortare, även om jag inser alla problem med detta påstående. Vi lägger trots allt stora delar av våra skattepengar på att förlänga våra liv, så något ligger det i föreställningen att ett långt liv är ett bra liv.

Hur skall vi hantera denna kunskap?? Vi har ätit av frukten och måste ta konsekvenserna.

En variant är att utgå från att intelligens är ojämnt fördelad och inget vi kan göra åt. Låt oss därför som ett medmänskligt ansvar lindra eländet för dem som inte kan hantera sitt eget liv. En annan variant är att utgå från att intelligens liksom gener är påverkbara av miljön. I så fall ingår det i vårt medmänskliga ansvar att försöka utveckla begåvningen och intelligensen hos varje enskild människa i syfte att denna skall kunna ta tillvara sina egna möjligheter och sitt eget liv. Det förstnämnda kan kanske sägas vara en pessimistisk syn och det andra en optimistisk. Jag väljer förstås den senare eftersom jag tror att Gud skapade oss jämlika.

I inget fall kan det vara vår roll som kristna att bara rycka på axlarna och tro att andra får skylla sig själva. Skall jag taga vara på min broder, undrade Kain? Ja, sa Gud, det skall du. Och ja, sa Jesus, älska din nästa som dig själv.

Om intelligenta människor lever längre och mår bättre, och om intelligens kan utvecklas hos en människa långt upp i åldern och om sådana förändringar sätter spår i vår genbank som vi för vidare till våra barn – Ja, då är det vår skyldighet att engagera oss för att varje individ skall ha möjligheter att utvecklas, växa, öka sina kunskaper och sin bildning. På alla sätt och på alla plan. För vi skall ta vara på vår broder.