You are currently browsing the tag archive for the ‘tro’ tag.

Det är femte söndagen i påsktiden och temat för texterna idag är ”att växa i tro”. Alla texterna för alla årgångens läsningar handlar om kärlek. Det går inte att dra någon annan slutsats än att kärlek är både förutsättningen och gödselmedlet för att kunna växa i tro.

Ibland talar akademiker med socialantropologen Benedict Andersons ord om föreställda gemenskaper som t ex nationen. Den kristna gemenskapen skulle väl rimligen vara just en sådan föreställd gemenskap. Men om vi tänker ett snäpp djupare på begreppet gemenskap så inställer sig genast frågan, är inte alla gemenskaper föreställda? Kan vi tänka oss någon gemenskap som inte är ”föreställd” dvs hålls samman av en ”föreställning” hos individen eller grupper av individer?

Familjen, som ofta beskrivs som en ”naturlig” gemenskap i motsats till en ”föreställd” kan ju knappast finnas om inte föreställningen om ”familjen” lever hos familjemedlemmarna. Att två personer är biologiskt släkt innebär inte logiskt att dessa två har en gemenskap. Genom t ex adoptioner vet vi att det är tvärtom, två personer som inte alls är biologiskt sammanlänkande kan mycket väl utgöra en gemenskap och en familj. Jag tror inte att det finns annat än ”föreställda” gemenskaper. Talet om ”naturliga” gemenskaper har upphört om inte förr så genom individualiseringen. Alla de gemenskaper vi som individer går in i idag är gemenskaper om och endast om de också är föreställningar om gemenskap.

Där kommer kärleken in. Kärleken är bränslet för det arbete som håller troende människor samman i en föreställd gemenskap. Och, skriver Aposteln Johannes i Första Johannesbrevet 4:10 kärleken består inte i att vi har älskat Gud, utan tvärtom i att han har älskat oss. Gud – vår skapare – älskade oss och ympade i sin skapelseakt in sin kärlek i oss. Det är denna kärlek vi, med hjälp av Guds ande, kan föra vidare över världen. Och genom den överföringen uppstår trons föreställda gemenskap. En gemenskap minst lika livskraftig och mäktig som övriga föreställda gemenskaper – nationer, familjer, partier, kyrkor och klasser.

I en sådan gemenskap kan vi växa och mogna som människor. En föreställd gemenskap, sammanlänkad av kärlekens handlingar, av bön och av tro. Över hela jordklotet.

Annonser

Ja, min vän genetikern sa att ”bli inte arg nu, men intelligenta människor lever längre och de mår bättre under det liv de lever”. Jag tittade lite misstroget på honom, varför han tillade att ”och intelligenta människor lever på ett sätt som gör att de får friskare barn och barnbarn också, i alla avseenden.”

Jo det är onekligen så att både den gamla Lysenkoismen/Lamarckismen som innebar att förvärvade egenskaper nedärvs, och de elitistiska föreställningarna om att smarta människor faktiskt har ett längre liv just för att de är smarta och inte bara för att de har högre inkomster får allt mera stöd i medicinsk forskning. Folkhälsoinstitutet meddelar i sin handbok att intelligent skydda både mot fysisk och psykisk ohälsa (ej länk). Att förvärvade egenskaper ärvs kallas idag epigenetik och handlar enkelt uttryckt om att genernas uttryck kan förändras av miljö och social omgivning. Sådana förändringar och potential för dem går i arv.  I gymnasiet lär man ut att barn som i fyra-års-åldern inte kan skjuta upp sin behovstillfredsställelse i syfte att få mer av sina behov tillgodosedda också är de som senare hamnar i sociala problem och får ett efter sitt sämre liv.

Notera nu att jag inte talar om vad som är ett ”bra” liv utifrån ett visst normativt ideal, jag talar om människors egen värdering av sina liv samt om hur många år de faktiskt lever. Allt annat lika tror jag att vi kan vara överens om att ett längre liv är bättre än ett kortare, även om jag inser alla problem med detta påstående. Vi lägger trots allt stora delar av våra skattepengar på att förlänga våra liv, så något ligger det i föreställningen att ett långt liv är ett bra liv.

Hur skall vi hantera denna kunskap?? Vi har ätit av frukten och måste ta konsekvenserna.

En variant är att utgå från att intelligens är ojämnt fördelad och inget vi kan göra åt. Låt oss därför som ett medmänskligt ansvar lindra eländet för dem som inte kan hantera sitt eget liv. En annan variant är att utgå från att intelligens liksom gener är påverkbara av miljön. I så fall ingår det i vårt medmänskliga ansvar att försöka utveckla begåvningen och intelligensen hos varje enskild människa i syfte att denna skall kunna ta tillvara sina egna möjligheter och sitt eget liv. Det förstnämnda kan kanske sägas vara en pessimistisk syn och det andra en optimistisk. Jag väljer förstås den senare eftersom jag tror att Gud skapade oss jämlika.

I inget fall kan det vara vår roll som kristna att bara rycka på axlarna och tro att andra får skylla sig själva. Skall jag taga vara på min broder, undrade Kain? Ja, sa Gud, det skall du. Och ja, sa Jesus, älska din nästa som dig själv.

Om intelligenta människor lever längre och mår bättre, och om intelligens kan utvecklas hos en människa långt upp i åldern och om sådana förändringar sätter spår i vår genbank som vi för vidare till våra barn – Ja, då är det vår skyldighet att engagera oss för att varje individ skall ha möjligheter att utvecklas, växa, öka sina kunskaper och sin bildning. På alla sätt och på alla plan. För vi skall ta vara på vår broder.

Kategorier

Arkiv