Äktenskap för alla på väg i Frankrike. Kanske dags för PACS i Sverige?

Den 31 oktober kommer på den franska regeringens bord att läggas ett lagförslag som öppnar vägen för både samkönade äktenskap och adoptionsmöjlighet för par av samma kön. I december kommer förslaget att diskuteras i parlamentet och troligen fattas beslut under januari 2013. Det är välkommet att Frankrike nu sällar sig till de länder som inte gör skillnad på de människor som vill leva tillsammans, erkända och bekräftade som äkta makar av staten.

I Frankrike finns sedan 1999 den s k PACS  (Pacte Civil de Solidarité) som liknar den svenska partnerskapslagen, med den oerhört intressanta skillnaden att PACS kan ingås av personer av vilka kön som helst och utan krav på några löften om trohet eller kärlek. PACS innebar en form av erkännande från staten att man lever som ett par och delar livet med varandra. Personerna behandlas inte som ensamstående avseende relationer till samhällets institutioner. I många kommuner kan man också få en liten ceremoni i samband med PACS som egentligen bara är ett kontrakt mellan två parter som registreras vid domstol. Personligen tycker jag att detta är ett utomordentligt bra sätt att reglera relationen både mellan individer som vill leva tillsammans och mellan paret och staten.

I Frankrike måste alla registrera sitt äktenskap hos borgmästaren och en eventuell religiös ceremoni följer men har ingen laglig betydelse. (En ordning jag personligen alltid hållit för överlägsen den svenska.) Huruvida kyrkor och andra religiösa samfund arrangerade ceremonier för PACS-par som så önskade vet jag faktiskt inte, men det borde rimligen vara en möjlighet i alla fall. PACS och äktenskap i Frankrike skiljer sig alltså mindre åt avseende formalia än partnerskap och äktenskap i Sverige. Och PACS är öppet för alla – inte som partnerskap i Sverige som var enbart för par av samma kön.

Det är fascinerande att följa debatten i Frankrike som följer ungefär samma linjer som i Sverige (och säkert i alla andra länder) i samband med införande av äktenskap för samkönade par. I Frankrike kommer också adoptionsrätten att följa med, något som upprör en del grupper. Det finns också opposition till vänster mot lagförslaget eftersom insemination för lesbiska par inte ingår i paketet.

Jag välkomnar att alla som så önskar också i Frankrike skall få ingå äktenskap. Men jag kan också känna att idén med PACS (som ju ligger i linje med den franska äktenskapsmodellen) som ett kontrakt mellan två parter – alldeles oavsett motiv, kön och omständigheter – som vill dela hushåll, liv och varandra är väldigt bra. Jag vet inte om PACS kommer att finnas kvar, men eftersom det är en överväldigande majoritet av olikkönade par som använder PACS tror jag inte införandet av äktenskap för samkönade förändrar förutsättningarna för PACS.

Att leva tillsammans tror jag främjar de flesta människors välbefinnande. Om det finns barn i en relation är det viktigt att de vuxnas ansvar för barnen är klart och legalt. I en relation är man visserligen oftast nära varandra, men det är också viktigt att en part inte kan förstöra livschanserna för den andre genom t ex ekonomiska transaktioner. Vi vet också att i relationer uppstår det ibland obalans, ojämlikhet eller orättvisa. Ibland måste man lämna en relation. Att det då finns regerling som hjälper parterna att gå skilda vägar på ett rättfärdigt sätt är viktigt för människors möjlighet att leva goda liv också framgent. För mig framstår PACS en ”lättare” form av ändå reglerad samlevnad där de som så önskar kan leva tillsammans utan äktenskapslöften, medan äktenskapet innefattar en starkare bindning och som vanligen också får familje- och religiösa ceremonier som konsekvens. Jag tycker det är en utmärkt ordning oavsett kön.

Vore inte PACS för alla något att införa i Sverige nu när Frankrike troligen inför äktenskap även för samkönade?

Om Charlie Hebdo och oförmågan att föra ett samtal

Individualiseringen har gett individen ett allt större svängrum, men har också (som Nina Björk påpekat i DN 15 mars 2010) skapat den märkliga uppfattningen att man inte bör (eller kan) argumentera mot eller föra diskussionen vidare. Den absoluta friheten att ta upp rymden och rummet med sina egna åsikter (inte alltid särskilt välargumenterade) övertrumfar skyldigheten att ha rationella argument och därmed också möjligheten att föra ett intellektuellt samtal. I kommentarsfält av olika slag liksom i olika medier är rätten att uttrycka en åsikt sällan förknippad med någon vilja att argumentera. Krav på argumentation, logik eller precision anses inte sällan istället som försök att strypa debatten…

Förra veckan förstördes den franska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i Paris av en brandbomb och samtidigt hackades tidningens hemsida. När den turkiske hackaren ”Ekber” talar ut i Journal de Dimanche i söndags om varför han och några andra hackade satirtidningens hemsida anser han sig inte ha gjort något fel.

– Det är bara en protest mot kränkningen av våra värden och våra trosuppfattningar, säger han. Och hävdar samtidigt att attentatet som brände upp Charlie Hebdos redaktionslokal var en helt annan sak, han stödjer inte våld (sic). Något argument eller resonemang om på vilket sätt tidningens agerande var en kränkning finns inte.

Vad är det då som gjort denne unge turkiske universitetsstudent så upprörd? Jo, ett omslag som avbildar Mohammed sägandes att om du inte skrattar får du 100 piskrapp, och mer av samma typ i tidskriften. Och den unge mannen hotar också att göra samma sak med dagstidningen Libération som nu upplåtit sina lokaler åt Charlie Hebdos redaktion om man publicerar något som den unge mannen och hans vänner finner misshagligt.

Naturligtvis har Charlie Hebdo all rätt i världen att publicera lustigheter om islam – liksom om alla andra religioner här i världen. Och naturligtvis har ”Ekber” all rätt i världen att bli upprörd över det. Vid ett solidaritetsmöte för Charlie Hebdo utanför Hotel de Ville i Paris i söndags påpekade talarna enligt Libération att rätten till hädelse är en ovillkorlig demokratisk rättighet i våra samhällen. Och det gäller förstås åt båda håll. Samtidigt visade motdemonstranterna banderoller där redaktionen för Charlie Hebdo benämndes fascister och provokatörer. Gruppen var omringad av franska CRS, ung nationell säkerhetsstyrkan, i syfte att garantera båda sidor yttrandefrihet.

Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är demokratins grundvalar, men så länge vi inte anser att det med den rättigheten också följer en skyldighet till argumentation och samtal så vilar alltid hotet om auktoritärt våld över oss.

Religion och politik – att leva tillsammans

Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!

Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade  ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.

Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) – motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.

När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.

Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.

Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.

Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.