HBTQ+: Gör inte samma misstag en gång till!

Att tolka bibeln som ett rättesnöre för vardagen är inte det enklaste. Men det tycks ett drygt femtio pastorer i Evangeliska Frikyrkan (EFK) tycka när de tillbakavisar de råd som ges av en rapport kring EFK:s syn samkönade relationer. Bibeln är tydlig menar de – den kristna församlingen kan inte acceptera vare sig äktenskap eller partnerskap (eller samboförhålladen) mellan personer av samma kön. Det framgår inte klart på raderna men mellan raderna läser jag också att HBTQ+-personer inte är välkomna i församlingen som de personer de är utan endast om de motarbetar eller frånsäger sig sin köns- och/eller sexuella identitet.

Jag vill inte döma de kristna ledare som skrivit under denna debattartikel, men som personligt troende kristen och med lång erfarenhet från olika sammanhang i den svenska frikyrkan vill jag höja min röst till stöd för alla dem som drabbas och som har drabbats av den bibelsyn och den kristna hållning som förs fram i artikeln. Vi behöver lära oss att leva med de brister som finns i Guds skapelse, brister som kan hänföras till hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. De pastorer och kristna ledare som i sin förkunnelse och sin opinionsbildning bidrar till det principiella exkluderandet och till stigmatiseringen av HBTQ+-personer bör därför mötas med barmhärtighet, empati och dialog. Vi behöver lära oss att stå ut med varandra.

Men, och det är den avgörande punkten, dessa ledare kan inte få stå oemotsagda i en fråga där enskilda människors liv och hälsa står på spel. De kan inte heller ha monopol på uttolkandet av kristen tro och kristna sanningar. Jag är ingen exeget men jag läser min bibel dagligen. I min församling, som har metodistiska rötter, är bibel, förnuft och uppenbarelsen av Gud i det egna livet vad som vägleder det kristna livet. Jag vägrar underordna mig irrelevanta diskussioner om ”liberala” och ”klassiska” bibelsyner utan litar på att min bibelläsning i bön och reflektion ger mig den vägledning jag behöver tillsammans med det av Gud skapade förnuftet och inlevelseförmågan.

Delar av EFK:s historia är inte vacker när det kommer till tolerans och barmhärtighet i relation till människor som lever sina liv på icke-normativa vis eller som prövas av svåra omständigheter. Och oftast har det varit kvinnor som drabbats. Kvinnor som blivit gravida innan äktenskapet har uteslutits och kvinnor som skiljt sig har inte ansetts kunna ha uppdrag i församlingarna. Det är tragiskt att inte kristna ledare kan dra lärdom av den sorg och bitterhet som det agerandet skapat, hur det sårat och skadat människor under årens lopp. Måste man inte som just kristen ledare ta större ansvar för de mänskliga konsekvenser det egna ledarskapet ger?

Debattörerna anför bibelställen i Tredje Mosebok som grund för sina invändningar. Där framgår att samkönat sex skall straffas med döden. Skall inte också detta bud efterlevas? Och hur förhåller sig de kristna ledarna till Första Korintierbrevets påbud om att kvinnorna får ställa sina frågor hemma då det inte passar sig för en kvinna att tala i församlingen? Och uppfattningen att kvinnor skall ha huvudbonad, hur är det med den? Förbudet mot skilsmässa? För att inte tala om 1 Kor 7:1 som säger att det egentligen är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna och framhåller äktenskapet som det näst bästa, egentligen bara för att undvika otukt. Här finns ingen glädje i tvåsamheten eller tanke på äktenskapet som Guds gåva. Och, om det nu är som många av oss tror – att sexuell läggning är en medfödd egenskap som hudfärg eller hårfärg – har Gud råkat göra fel i just den skapelseprocessen då? Skall vi straffa den enskilda människan och sedan skylla vår obarmhärighet på Gud som gjort ett misstag?

Bibeln är ingen lagbok eller något bokstavligt rättesnöre. Bibeln är Guds ord till människor i olika situationer, nedtecknat av människor, tolkat av människor och läst av människor. För mig är den ovärderlig som källa till visdom och kraft. I mitt kristna liv är helgelse och efterföljelse centralt, och där är Jesus-gestalten den som visar vägen. Joh 3:16-17 lärde jag mig utantill som barn och versen förtjänar sitt epitet ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Vem är du eller jag att döma andra i Guds ställe när Guds kärlek redan manifesterats i den nåd som innebär att jag – och du – är Guds allra mest älskade skapelser? I min värld möts vi som kristna i att nåden har getts oss alla, lika och i överflöd. Och vi möts i vår övertygelse om Jesu död på korset, om frälsning från synderna och i hoppet om en uppståndelse till evigt liv. Det är det kristna livet som vittnar om Kristus – och budskapet om befrielse gäller alla människor. Så se människan och inte tidsbundna fördomar, se Guds skapelse i sin fullhet och bedöm människor efter deras vilja till och längtan efter frälsning och ett kristet liv, inte efter deras val av livspartner.

Frikyrkan och HBTQ-frågorna – ett landskap i rörelse

Svenska Dagbladet har idag gjort vad medier ofta gör i tider av Pridefestival nämligen berättat att många frikyrkliga samfund är negativa till homosexualitet. Men det är en ytlig journalistik som missar det viktiga i sammanhanget – att HBTQ-frågorna i praktiken är i kraftfull rörelse inom frikyrkligheten. Vi som tillhör frikyrkorörelsen vet att de enkla fakta som anges av olika kyrkoledare eller kan läsas i skriftliga presentationer sällan är hela sanningen, och ibland inte sant alls i praktiken.

SvD anger att Evangeliska frikyrkan inte tar emot medlemmar som är homosexuella samtidigt som en av samfundets största församlingar – Saronförsamlingen i Göteborg – öppnar församlingsmedlemskapet för homosexuella som lever i relationer med en partner. Att homosexuella redan förut kunnat vara medlemmar är självklart eftersom ingen frågar efter din sexuella läggning när du blir medlem i en församling, det har alltid varit den s k utlevda homosexualiteten som varit stötestenen. Metodistkyrkan, som är min egen kyrka, anges inte ta emot homosexuella medlemmar. Inte heller där ställer någon frågor om din sexualitet och jag vet av egen erfarenhet att de lokala församlingarna bryr sig mycket litet om de svar som anges på kyrkans hemsida (alltså att homosexuella handlingar inte är förenliga med kristen lära). På samma hemsida anges också att Metodistkyrkan anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet – hur många tar detta på allvar i dagens Sverige? För övrigt går nu Metodistkyrkan samman med Missionskyrkan och Baptistsamfundet som båda bejakar homosexuella relationer, något som gör tolkningarna av svaren på SvD:s enkät än mer otydliga.

Det är otvetydigt att det finns homofoba attityder, särskilt i äldre generationer, inom både frikyrklighet och andra kyrkor. Men läget på marken förändras idag fortare än kartan, och som alla vet är det då marken som gäller. Frikyrkorörelsen har gjort en resa i HBTQ-avseende som väldigt många journalister och andra utanför rörelsen inte uppmärksammar.

Det finns många spännande uppslag och artikelidéer kring livsstilar och identitet inom frikyrkans ram, och de flesta handlar om kreativa och utvecklande konflikter som aldrig syns i officiella dokument eller i svar från formella ledare. Jag tror att de flesta egentligen vet det, men det passar liksom inte in i en svart-bild av kristna människor. Alltså vilar medierna trygga i sina egna fördomar. När får vi den spännande debatten mellan EFK och Sarons på medieagendan? När ställs de intrikata frågorna om hur de tre kyrkorna som nu går samman  skall samsas med olika formell syn på homosexuella relationer? Alla vi som slåss för förändringar även på formell nivå osynliggörs i medierapporteringen, förändringen inom kyrkan försvåras och bilden av en homogen homofob frikyrka lever vidare – till förfång för den stora grupp människor vars rättigheter behöver stärkas på alla nivåer.

För undanröjande av alla missförstånd; Ja, jag bejakar samkönade äktenskap, homosexuella relationer och homosexualitet och tycker inte att frågan om vilken sexualitet man har är någonting att göra sak av i relation till kristen tro överhuvudtaget.

Ny pastorsutbildning andas sekterism

I Sverige finns av tradition dels ett flertal teologiska utbildningar vid universitet och högskolor och dels ett flertal församlingsanknutna utbildningar vid olika folkhögskolor i landet. Före Bolognasystemet var prästutbildningen en yrkesexamen i utbildningssystemet men sedan Bolognamodellen har införts är den teologiska utbildningen helt skild från den plats där man skall utföra sin tjänst. Lärare utbildas inte för att tjänstgöra i en viss skola eller kommun, teologin leder inte heller till tjänst inom ett visst samfund. Istället är teologie kandidat en vetenskaplig bas till vilken Svenska Kyrkan och andra kyrkor får lägga till de kunskaper som t ex en svenskkyrklig präst behöver. Det hindrar förstås inte att teologisk utbildning precis som lärarutbildning innehåller s k verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som innebär att man har praktik i kyrkor och församlingar.

I Sverige har utbildningsnivån för frikyrkans pastorer och ledare under senare decennier höjts. När jag växte upp fanns det samfund som ansåg att utbildning förstörde en pastor och att den bästa pastorn var en pastor som inte varit i närheten av en teoretisk religionsutbildning. Idag anses det normalt bland unga människor som vill bli pastorer, präster eller kyrkliga ledare att man läser på högskola och universitet. Själv sitter jag i styrelsen för en av de mer kvalificerade teologiska utbildningarna utanför de stora universiteten, Teologiska Högskolan i Bromma och är därmed förstås part i målet. Jag kan dock inte annat än känna sorg över nyheten att Evangeliska Frikyrkan (EFK), Alliansmissionen och Pingströrelsen nu enats om en helt egen pastorsutbildning.

Istället för att välja att använda sig av den sedan länge EFK-anknutna pastorsutbildningen på Örebro Teologiska Högskola/ÖTH (Örebro Missionsskola) har en ny utbildning sytts ihop med hjälp av folkhögskolekurser, distanskurs i Norge och fortsatta studier på ÖTH. Jag kan inte se något annat motiv för detta än att komma undan de kritiska perspektiv och den öppenhet i andliga, religiösa och teologiska frågor som befrämjas på de etablerade akademiska utbildningsanstalterna.

En person som önskar bli pastor inom EFK kan nu välja att läsa två år på någon av fem olika folkhögskolor – de platser som förut gav församlingsinriktad utbildning för resp samfund – vilka sedan genom distanstentamen på en norsk teologisk högskola (Höyskolen for teologi og ledelse i Stabekk) skall tillgodoräknas som 60 hp enligt Bolognamodellen. Därefter skall pastorsadepten läsa ytterligare två högskoleår men då på Örebro Teologiska Högskola för att få sin kandidatexamen! Rimligen bör man då förväntas läsa år 2-3 i den fyraåriga teologiska utbildning till pastor som redan finns vid ÖTH. En ordning som måste bli problematisk för programstudierna vid ÖTH.

Det enda rationella skäl till att EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen inte kan hänvisa sina blivande pastorer till ÖTH, THS eller andra etablerade teologiska utbildningar är att man vill ha kontroll över deras teologiska skolning och inte vill släppa dem till oberoende, akademiska och vetenskapligt respekterade institutioner. Redan annonseringen hos EFK av den utbildning som man nu ändå ratar andas en sådan inställning. Det är inte utbildningens kompetens eller höga klass som anges som det attraktiva utan istället att ÖTH är en ”formande miljö” och att man skall växa till en ”god medarbetare” i Guds rike. Goda medarbetare i Guds rike är vi när vi bejakar den längtan efter sanning, öppenhet och nya frågor som ligger nedlagd i oss alla som skapade varelser. Inte när våra tankar kröks in i ett på förhand uppställt böjningsmönster.

Hela den lösning som EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen valt andas inskränkthet, misstänksamhet mot kunskap och kritiskt tänkande samt sekterism. Tyvärr.

Jesus hade ingen församlingssyn

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

”…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur ”inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om ”internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen ”församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra ”mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och ”befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Kristi kyrka i EFK:s tappning – en förening?

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon människas vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)

Jag hör Choralernas ”Befriad”. Kan inte låta bli att sjunga denna text högt för mig själv efter att ha läst Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärds senaste bloggpost om församlingsmedlemskap. När musikalen ”Befriad” hade premiär 1973 gjorde den ett helt outplånligt avtryck i mitt kristna liv. Vinylskivan har följt mig på slingriga vägar och notböckerna har jag skaffat på senare år. För mig är detta Kristus i ett nötskal.

I tidningen Dagen och på andra sajter och bloggar har det uppstått en debatt om medlemskap i en kristen församling mot bakgrund av att Saronförsamlingen i Göteborg (som är Evangeliska Frikyrkans största församling) säger sig välkomna homosexuella som medlemmar – om än ej på förtroendeposter.

Stefan Swärd föreslår nu ett graderat medlemskap i tre nivåer där biljetten till uppgradering är graden av närvaro, verksamhet och ledarskapsutbildning. Detta tänkande återfinns enligt uppgift redan i en pingstförsamling i Malmö.

För mig kan det aldrig finnas någon annan väg till Kristi kyrka – och då menar jag vare sig byggnaden eller ett särskilt samfund – än trons väg. ”Åt alla dem” skriver Johannes ovan, ”som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. Han sa inte ”åt dem som jobbade särskilt mycket” eller ”åt dem som hade en viss sexuell läggning” eller ”åt dem som hade gått ledarskapskurser”. Han sa ALLA, åt ALLA dem som tog emot Jesus, som tror på hans namn och blir födda på nytt gavs rätten att bli Guds barn. Dop och bekännelse är tecken i den mänskliga i tiden och rummet för den omvändelsen och därför medlemsgrundande i kristna samfund och kyrkor.

Menar Stefan Swärd att medlemskapet i en kristen församling är något slags föreningsmedlemskap ungefär som i en fackförening eller idrottsförening? Att det alltså är en slags verksamhet att vara kristen? Om man tar honom på orden så kommer en mängd kristna människor att ställas utanför de församlingar som Swärd vill skapa ety de inte är tillräckligt aktiva, inte har gått coachutbildningar (kan någon göra något utan s k  coach numera?) eller inte går tillräckligt ofta till kyrkan. Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka.

Den stora kristna kyrkan består av alla oss som bekänner oss som efterföljare till Jesus Kristus. Av alla oss som tagit emot befrielsen och försoningen som Jesus gav med sin död och uppståndelse. Vi organiserar oss i olika samfund och kyrkor eftersom vi som individer är olika och har fått med oss olika traditioner.

Att sätta upp andra villkor för medlemskap i något av dessa samfund och kyrkor än de villkor Jesus satt upp för rätten av bli Guds barn är att inkräkta på Jesu försoningsdöd. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och sonens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er” så säger Jesus enligt Matteus evangelium kapitel 28, versarna 19-20.

Och vilka bud är det? Jo,säger Jesus ”mitt bud är att ni skall älska varandra” (Johannes 15:12). På ett annat ställe säger Jesus att det viktigaste budet är att älska Herren din Gud av hela din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv (Mark 22:37-39). Jag ser inte att det står något om coaching eller aktivitet…

Nej, Stefan Swärd och EFK verkar på väg någon annanstans än dit Jesus gick – jag beklagar detta djupt, både personligt och utifrån en kristen ekumenisk synpunkt.