De skrämmande klimakteriekvinnorna som borde leda världen…

Övergångsåldern. För väldigt många låter det inte som en övergång utan istället en förbifart. Nu är allt förbi, borta och slut. En kvinna efter menopausen är bara en skugga av sitt forna (egentliga?) jag, påstås det. Men det heter ju faktiskt ”övergångsåldern”. Vad är det då för slags övergång?

Ulrika Milles skriver idag i en underbar artikel i Dagens Nyheter kring bristen på klimakteriekvinnor i litteraturen. Hon avslutar sin lysande artikel med att citera Virgina Woolf:

”Jag tror inte på åldrandet”, skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. ”Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

Vi saknar de stora nyskrivna berättelserna om detta land, dess karta, dess sol och skuggor.

Jag håller med till punkt och pricka och insåg varför jag numera oftare läser gamla böcker än nya. Hela Milles text (på nätet enbart för prenumeranter) är så upplyftande att jag började nynna för mig själv där jag satt på odlingslotten i solen och drack kaffe medan jag läste. Milles skriver:

Frihet att bli sig själv bortom plikter, påbud och internaliserade regler. Bli en gestalt bortom sandwichkvinnan: hon som klämd mellan barn och åldrade föräldrar varit samhällets förmildrande fjädring sedan tidernas gryning.

För det är det kvinnorna i ”övergångsåldern” gjort medan de kallats ointressanta klimakteriekärringar och fått råd om döljande draperingar och ansiktsgymnastik: tänkt ut nya samhällen, vävt utopier.

Jag känner så väl igen mig och de väninnor i samma ålder jag pratar med. Istället för att uppfatta den fruktsamma tiden i livet som centrum framstår den – när den är nära att ta slut – som ett av flera skeden i livet. Vissa dagar kan jag känna att det är då, efter menopausen, som alla de erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig äntligen skall få blomma ut. Det är inte mitt eget jag som står i centrum längre, istället kan allt det som jaget upplevt nu användas för att vårda kollektivet. Från att ha varit ett objekt för föräldrars omsorg, vårdat det egna jaget till ett subjekt och sedan haft omsorg om de egna barnen är nu tiden inne för att leda flocken. Här är jag nu – full av lust och längtan efter att få vara det självklara subjektet i den värld som jag nu närt och fött under många år. Nu känner jag mig som en mogen människa, nu ser jag klart och nu är jag beredd att sätta in kraften för att förverkliga de verkliga visionerna och utopierna. Men är världen mogen för oss? Tror inte det. Faktiskt.

Ulrika Milles frågar sig varför vi är så fixerade vid att behålla det vi bör lämna.

Jag tror att det kvinnliga åldrandet avslöjar modernitetens dolda baksida. Trots att vi inte lever i en tid där klimakteriet betraktas som kvinnlighetens död, är den övre medelåldern ett biologiskt tillstånd som bebådar en känsla av mindervärde i en extrem prestationskultur. Det är logiskt att kvinnors åldersskräck tycks större än mäns, och börjar tidigare. Det är därför som 50-plus-kvinnorna i tidningar som M så gärna säger att ”så här snygg” kan man fortvarande vara, ”så här sent kan man bli mamma”, som kulturella prestationsbevis.

Det är långt från Moa Martinsons bild av kroppen som en runsten, och långt från 70-talets uppror mot skönhetsidealen.

Om man vill vara lite provokativ skulle jag säga att den mogna kvinnan, hon som inte längre kan föda liv men kan vårda det, är skapelsens krona. Allt detta som vi gått igenom, från repression som flickor via kraven på perfektion som tjejer och tillmötesgående som unga kvinnor till barnafödandets plåga, det får nu sin kröning i den livserfarna kvinnan. Hon som är matriarkatets arketyp, hon som leder flocken i kraft av sin tålighet, klokskap och omsorg. Det är hos henne vi bör söka ledarskapet, visionerna och planerna för framtiden.

En kvinnas liv är så oerhört händelserikt rent fysiskt. Hennes kropp bär hennes erfarenheter på ett annat sätt än mäns kroppar gör. Kvinnans kropp görs så ofta till någon annans, till ett objekt även för henne själv. Men min kropp är ett med mig, den är ett monument över mitt liv och den är – i existentiell mening – mitt jag. Kanske är det vad många av oss erfar i den här åldern, nu äntligen är min kropp min och bara min.

Milles har en lista med böcker med temat klimakterium, jag vill särskilt framhålla Elsie Johansson ”Sin ensamma kropp”, Marguerite Duras ”Det är allt” och Bodil Malmsten ”Inte med den eld jag har nu”.

Kvinnlig vänskap – förlöjligad men nödvändig

Väninnor. Det fanns en tid när jag avskydde det ordet. För mig var väninnor detsamma som tjejsnack och det rörde utseende, kläder och smink. Något jag var ointresserad att prata om. Väninnor i lite äldre år var en eufemism för gå ut i köket och fixa disken. Eller prata bebiskläder. Unga flickor kan vara extremt elaka mot varandra. Jag glömmer aldrig de nålstick och de nedlåtande kommentarer som jag fick av jämnåriga flickor som förutsattes ha så roligt tillsammans.

Men ju äldre jag blivit desto mer intressant har det blivit med väninnor. Kanske finns det en selektionsprocess som gör att de som blivit kvar i bekantskapskretsen också är kvinnor som gått sina egna vägar, som skaffat sig egna erfarenheter och inte väjt för livets alla hinder. I nu mogen ålder känner jag vikten av att vårda mina få väninnor. Någon som är kvar sedan skolåren och några som tillkommit i livets olika skeden. De representerar delar av mitt liv, och de känner mig som någon annan än den jag är idag. Vi har i någon mening valt varandra, och därför pratar vi bara om väsentligheter: relationer, kroppen och döden.

Vänskap är en i vår tid lite bortglömd relation. Den är inte så passionerad, men den är uthållig, stabil, realistisk och överseende. Vänskap mellan kvinnor kan förlöjligas eller uppfattas som farlig. Kvinnor som tar ställning, som tar plats, blir måltavlor för förakt och misogyni, och särskilt när de uppträder i grupp. För mig har kvinnlig vänskap blivit än mer oundgänglig och värd att kämpa för.

Lästips: Ulrika Knutsons underbara bok om Fogelstadskvinnorna ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. Fler lästips är Merete Mazzarellas understreckare (SvD) om tantens revansch samt Gunilla Thorgrens bok ”Grupp 8 och jag”.

Om den slumrande praktiska feminismen och Ellen Key

När jag inledde mitt feministiska uppvaknande var förlöjligandet av kvinnorörelsen, kvinnors erfarenheter och kvinnors rättigheter legio. När jag gifte mig första gången föll fortfarande inte misshandel av en kvinna i det gemensamma hemmet under allmänt åtal. Innebörden av det var att kvinnan som misshandlades själv skulle driva processen, något som innebar att många åtal lades ned eller aldrig väcktes. Kvinnan vågade inte. förmådde inte eller ville inte driva saken.

Under mina unga år tog jag djupt intryck av böcker som t ex ”Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken” av Yvonne Verdier (sv 1981), Marilyn French ”Kvinnorummet” (sv 1978) eller Joyce Johnssons ”Biroller. En kvinnas ungdomsminnen från 1950talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac” (av 1984). Men redan under det sena 1980-talet började jag känna mig främmande i det feministiska rummet, under åren som följde tyckte jag att många yngre kvinnor missförstod både kvinnorörelsen och de värden som jag värnade om. När jag för flera år sedan läste ”Waking up in the men’s room” av Catherine Macleod (1998, tyvärr ej på svenska) var det som om entusiasmen vaknande igen.

För mig känns det som om det senaste decenniet är en förlorad period i kvinnorörelsens historia. Diskussionen om huruvida det finns kön leder in i en politisk återvändsgränd (oavsett att det är intressanta diskussioner) och låter enkla fakta komma i skuggan. Fortfarande har kvinnor som kollektiv mindre makt än män som kollektiv, fortfarande ägnar kvinnor mer tid åt hushåll och barn än män, fortfarande har kvinnor lägre lön än män och fortfarande kränks, förnedras  och förtrycks kvinnor i mycket större utsträckning än män. Och jag ser inga eller få tecken på politiskt intresse för dessa frågor, som borde genomsyra alla politikområden.

Kvinnors erfarenheter måste uppvärderas, beaktas och erkännas i ett gott samhälle. Kvinnors liv och kvinnors kunskaper måste jämställas med männens. En kvinna blir inte jämställd för att hon förnekar kvinnors historia och erfarenheterna som kvinna. Tvärtom blir världen sämre och mer enfaldig utan kvinnors erfarenheter. Men i vår värld ställs fortfarande det kvinnliga i skuggan av det manliga. Eftersom vi trots långtgående jämställdhetspolitik lever i ett patriarkalt samhälle så blir passivitet alltid detsamma som att gå bakåt. Feminismen har gått in i en analytisk fas där spännande diskussioner ersätter aktivt politiskt arbete. Vi behöver nu åter en praktiskt orienterad feminism, en feminism som pekar ut reformer och åtgärder och som griper in i kvinnors vardagliga liv, i alla sociala grupper.

Ev av de tidiga feminister som tydligen varit bortglömd under lång tid är Ellen Key. Hon anses av en del tillhöra de förkättrade särartsfeministerna som ansåg att kvinnor och män hade olika uppgifter i samhället. Personligen anser jag vare sig att detta är rimlig definition av särartsfeminism (som istället handlar om uppvärdering av kvinnors erfarenheter) eller är en vettig kategorisering av Ellen Key. Att Ronny Ambjörnsson nu återvänder till Ellen Key med en stor biografi är kanske en möjlighet att nyansera synen på Key och återuppväcka diskussionen om kvinnors rättigheter, erfarenheter och samhällets ansvar för en aktiv politik som främjar fullt medborgarskap för både kvinnor och män.

Uppdaterad 9/6 2012:

Recension av Ronny Ambjörnssons Ellen Key-biografi i SvD.

(Recension i pappers-DN också den 9/6 men DN tycks ha som princip att inte lägga ut sina texter på nätet så länge de känns nya och relevanta…)