Ylva Eggehorn skrev som mycket ung en dikt där hon och Jesus delar en coca-cola vid köksbordet hemma i Stockholmsförorten. Tyärr visar sig min bokhylla sakna denna diktsamling (från 1970) och inte heller finner jag dikten på nätet. För mig spelade den dock en stor roll när jag själv började skriva lyrik. Eggehorns omsorgsfulla men okonstlade och medvetet naiva estetik var så befriande, även avseende min kristna tro.

Ylva Eggehorn fyller 60 år i år, för mig är hon evigt ung, den röst som varmt påtalar sanningar som en del av oss inte riktigt vill låtsas om. I hennes efterföljd har jag delat många koppar te, kaffe och bullar med Jesus med köksbordet – i motsats till idén att man måste vara klädd på ett särskilt sätt eller tala på ett särskilt sätt för att Jesus skall vara intresserad.

Eggehorn har också skrivit psalmen ”Var inte rädd” (det finns ett hemligt tecken) nr 256 i Svenska Kyrkans psalmbok. Hos Ylva Eggehorn finns en helt otvetydig förtröstan på Gud och ett bejakande av individen – samtidigt. Det är väl därför jag känner mig så trygg när Jesus sitter där vi köksbordet och dricker te med mig. Han är inte där för banna mig för att jag inte varit kyrkan eller inte läst min aftonbön häromkvällen.  Tvärtom, han kommer för litet småprat. Höra hur det är och så. Och när han ändå är där så passar han på att säga att, ”förresten, om det är litet tungt just nu, så kom bara till mig. Jag hjälper dig att bära.” (Matt 11:28-30)

Märkligt nog dyker han upp alldeles objuden men alltid när han är som mest behövd. Hoppsan, är du här? Välkommen – jag skall bara sätta på tevattnet…

Annonser