Ylva Eggehorn skrev som mycket ung en dikt där hon och Jesus delar en coca-cola vid köksbordet hemma i Stockholmsförorten. Tyärr visar sig min bokhylla sakna denna diktsamling (från 1970) och inte heller finner jag dikten på nätet. För mig spelade den dock en stor roll när jag själv började skriva lyrik. Eggehorns omsorgsfulla men okonstlade och medvetet naiva estetik var så befriande, även avseende min kristna tro.
Ylva Eggehorn fyller 60 år i år, för mig är hon evigt ung, den röst som varmt påtalar sanningar som en del av oss inte riktigt vill låtsas om. I hennes efterföljd har jag delat många koppar te, kaffe och bullar med Jesus med köksbordet – i motsats till idén att man måste vara klädd på ett särskilt sätt eller tala på ett särskilt sätt för att Jesus skall vara intresserad.
Eggehorn har också skrivit psalmen ”Var inte rädd” (det finns ett hemligt tecken) nr 256 i Svenska Kyrkans psalmbok. Hos Ylva Eggehorn finns en helt otvetydig förtröstan på Gud och ett bejakande av individen – samtidigt. Det är väl därför jag känner mig så trygg när Jesus sitter där vi köksbordet och dricker te med mig. Han är inte där för banna mig för att jag inte varit kyrkan eller inte läst min aftonbön häromkvällen. Tvärtom, han kommer för litet småprat. Höra hur det är och så. Och när han ändå är där så passar han på att säga att, ”förresten, om det är litet tungt just nu, så kom bara till mig. Jag hjälper dig att bära.” (Matt 11:28-30)
Märkligt nog dyker han upp alldeles objuden men alltid när han är som mest behövd. Hoppsan, är du här? Välkommen – jag skall bara sätta på tevattnet…
Emmausvandrarna 
Ett starkt minne för mig är ett tillfälle för många år sedan då jag för så arg och förbittrad på en vän. Jag kände mig så sviken och så var jag trött på mig själv för att jag inte kunde säga ifrån ordentligt. Vi var i Dalarna och tillfället gav sig att vi befann oss i en kyrka i en av byarna runt Siljan. Jag gick in i frustration och tände ett ljus för att stilla mig och på vägen ut fångar min blick en bok i bokstället. Det var ett litet häfta av Ylva Eggehorn om förlåtelse. Så uppskattad har få böcker varit i mitt liv. Hon skriver helt underbart!
För dig som söker den dikten:
Ska vi dela
Det var en vanlig dag vi satt i
köket och hade köpt en coca-cola Jesus
och jag det var varmt och
dammet flimrade i solbredorna: ska
vi dela sa han vi hade ett små-
franska också vi
åt och såg på varandra djupt genom
solröken
jag var inte rädd ens när han gick det
stod en tom flaska kvar på bordet
och lite smulor: vi ses sa han
och jag såg den där klara
skälvningen i hans steg som
betydde: nu
men sedan förstod jag vad alltihopa
betydde
den där dagen
Tack!