Sommarprogrammen ytterligare en arena för de lyckade

Vi har ingen skyldighet att leva spännande liv och absolut ingen skyldighet att kunna berätta intressanta historier om våra liv. Johan Hakelius gjorde för en tid sedan i Aftonbladet upp med radioprogrammet ”Sommar” och menade att programmet blivit upprepande, trist och ointressant eftersom ett stort antal s k värdar helt enkelt inte hade något intressant att berätta. Lite i samma anda skriver idag Erika Hallhagen i SvD Kultur att programmet Sommar kan jämställas med att få till bästa statusraden på Facebook. Själv fick jag närmast klåda när jag för en tid sedan för tredje dagen rad fick höra en person berätta om sitt liv som ”entreprenör”.

I årets upplaga* av Sommar framträder sex författare, sju idrottare, nio programledare/journalister, tio skådespelare/regissörer och tio företagare. För tio år sedan var det fyra företagare och tolv författare samt flera personer verksamma inom högskola/universitet.** Antalet skådespelare var 14. Det är svårt, för att inte säga halsbrytande, att våga sig på någon direkt jämförelse mellan åren. Tidsandan förändras och Sommar är ett program som i stor utsträckning förväntas spegla just denna anda. men samtidigt är det svårt att inte notera det fokus på självhävdelse och framgångssagor som årets Sommar visar. De sjutton personer som är företagare och idrottare – och en hel del av de utvalda programledarna också – tycks valda utifrån att de skall berätta om hur ”bra det gått” för dem. Programmet blir på så sätt en självbespeglande berättelse om en hjälte och det förlovade landet.

Begreppet ”entreprenör” betyder ursprungligen ”mellanhand” och är benämning på den som inte hittar på något själv och inte tillverkar något själv utan gör en vara och konsumtion av det som andra skapar. Typexemplet är kanske Billy Crystals rollfigur i filmen ”City Slickers” som säljer reklamtid för en radiostation. Så används inte ordet längre. Men jag tycker det är tråkigt att personer vars kreativitet, idérikedom, mod, originalitet och förmåga att tänka fritt har varit avgörande istället framställer sig själva som ”entreprenörer” där förmågan att göra pekuniär vinst ställs i centrum. Konsumtionssamhället invaderar även vår självuppfattning. Jaget står i centrum för programmet ”Sommar”. Men, invänder vän av ordning, så var det väl redan på Torsten Ehrenmarks tid? Ja, självklart är det ett jag som berättar men att dela med sig av sina erfarenheter är inte detsamma som att försöka imponera med dem. För mig förväntas sommarvärdarna ta med lyssnaren på en resa i det egna livet som inbjuder till delaktighet, inte till pompösa utsagor om de fina vänner man har. En resa som bjuder på egna tillkortakommanden att som lyssnare identifiera sig med, inte brister som egentligen har skrytvärde (”är inte så förtjust i mingelpartyn”).

(Låt mig tillägga att det självklart finns ett antal pärlor även bland årets sommarpratare och att jag tror att det är producenterna själva som i många fall driver fram den form inom vilken de s k personliga historierna skapas.)

Programmet Sommar var en gång en plats där personer som kunde berätta en historia – oavsett om deras liv var spännande eller ej – fick breda ut sig ett par timmar, för lyssnarens skull. Sommarvärdarna var valda för sin förmåga att berätta, gestalta och roa – inte som huvudpersoner i sina egna liv. I urvalet förväxlades inte verket och personen. Och självironin och distansen spelade en väsentlig roll. Numera är Sommar ännu en arena för självhävdelse och för att visa upp sitt lyckade liv, för talarens skull.

*Beräkningen gjord via SR:s hemsida samt via Wikipedia och de titlar som angivit på personerna där.

** Årets författare är Jo Nesbö, Daniel Sjölin (även programled), Martina Haag, Amanda Svensson, Sara Bergmark Elfgren och Jan Lööf. 2002 års författare var Lena Andersson, Åke Edwardsson, Stefan Einhorn, Brita af Geijerstam, Bodil Malmsten, Lars Ulvenstam, Carl-Johan Wallgren, Bengt Ahlfors, Sara Kaderfors, Johanna Rubin Dranger, Maria Küchen och Karin Berglund.

Gå mot strömmen och behåll lugnet

Semestern börjar gå mot sitt slut för de allra flesta. Själv är jag lycklig nog att ha en tid kvar av sommarledigheten. Men det är ju, som så mycket annat, mest en tidsfråga. Inom några dagar är det dags att försöka komma ihåg inloggningsorden på datorn, leta rätt på passerkortet och hoppas på att namnskylten på rummet är kvar. En del av dem som varit lediga har faktiskt ingenting att komma tillbaka till. Och åter andra kommer tillbaka till en arbetsplats där någon saknas, någon som alla trott att de skulle återse.

Man stiger aldrig ned två gånger i samma flod, sa de gamla grekerna. Och varje höst är, så repetitiv den än tycks vara, är en ny möjlighet att göra slag i saken av alla löften från sommaren. Det är tungt att ändra på vanor och rutiner, men kanske är det just det som måste till detta år? Själv funderar jag mycket på hur jag skall kunna bibehålla det inre lugn och balans jag lyckats uppnå under sommaren. Vilka hinder och skydd skall jag etablera så att yttervärldens tryck inte blir övermäktigt? Hur bygger man en fördämning mot Stilla Havet för att travestera Marguerite Duras underbara bok om sin familjs liv i Indokina.

Personligen hämtar jag kraft i de minnena från några veckors fri och ledig tid utan spektakulära händelser, från glädjen att återkomma i lunk och rutiner och från övertygelsen om att mitt värde inte hänger på dagsformen. På sätt vis alltså från sådant som inte står så högt i kurs i ett samhälle där allt blivit varor och pengar. På ledig tid skall man vara med om ”events”, häftiga upplevelser och udda händelser. Rutiner är något som dagens arbetsliv föraktar, allt skall vara förändringsbenäget. Och den falska floskeln ”man är aldrig bättre än sin senaste match” har perverterat människors syn på varandra. 

Gå mot strömmen.  Och jag är helt övertygad om att ensam är inte stark. Aldrig någonsin.

Att ta revansch – och gå vidare

Revansch. Jag lyssnar på Anders Wall (f 31, s k finansman) när han i P1-programmet Sommar berättar om sin uppväxt. Ordet revansch återkommer i mina tankar hela tiden. Han beskriver hur hans pappa förlorade sin gård, helt rättslös när ett arrende sades upp, och hur denna besvikelse i praktiken ledde till pappans död. Wall säger idag, 60 år senare, att han redan då kände att ”jag skall visa dom” och gack åstad för att en gång för alla göra upp med förödmjukelsen. Pengarna som han tjänat (och förlorat), menar han, var intjänade i en längtan efter att vara oberoende, inte vara i någons tjänst och inte kunna utsättas för den övermakt som hans far en gång utsattes för. Idag är Wall mecenat, alltså en de goda gåvornas givare.

Trots att Wall tillhör min fars generation känner jag igen så mycket av de känslor han beskriver. Är det så för oss arbetarbarn att vår känsla av underläge aldrig går över? Jag ville också ”ge igen”, ”visa dom” att jag inte var den som ”dom” trodde. Inte tänkte jag heller låta någonting hindra mig från att leva mitt eget liv såsom jag ville leva det.

För den som är född i en familj där pengar aldrig varit en bristvara eller där det är självklart att man kan välja mellan att bli läkare eller konstnär så är nog allt detta svårt att förstå. Jag vet att också jag präglats av mina erfarenheter. För mig har de lett fram till en önskan och en innerlig längtan efter att se människor växa och frigöras från det som håller dem nere, som binder och hämmar. Om jag kan medverka till att enskilda får tro på sig själva, vågar göra uppror mot konventioner eller orkar resa sig en gång till och gå vidare – då har mina erfarenheter haft mening.

Jag delar inte alla Walls värderingar eller tror ens på alla hans medel i vårt samhälle. Men, jag känner en djup respekt för en människa som förmått att omsätta sina egna erfarenheter – inte bara sina pengar – i kraften att hjälpa andra att växa och frigöra sig.

Att göra något av sina svåra år, att låta revanschen vändas i insikten om att det är över, att allt som skulle bevisas redan är bevisat, det är mognad. Då är det dags att gå vidare, bli den som står där och räcker ut handen. Och länka samman allas våra liv och erfarenheter.