Bär mig igen, bär mig ända hem

Läste idag ut Britta Hermanssons bok ”De vi ville bli” (2017) där Jerusalemfararna från Nås på 1890-talet blir en ram för hennes egen livsberättelse. Jag fastnade för en passage i boken som berör synen på tid (s 158ff). Författaren går runt på Scopusberget i Jerusalem där de utvandrade Nåsborna ligger begravda.

Hon skriver

Jag har bara anat snittet och dess nåd i mitt liv. Påminnelsen om att tillhöra ett sammanhang och en värld större än denna, Guds rike. (…) Ett snitt från evigheten, ett Kairos går igenom tiden. För många av oss stannar tiden men vi förstår inte att det är Guds närvaro. Bara rörs till tårar.

Så jag känner igen detta sättet att tänka om tiden.

Var och en står ensam på jordens hjärta, genomborrad av en solstråle. Och plötsligt är det afton.

Orden av Salvatore Quasimodo återkommer med jämna mellanrum i mina tankar. Precis som Leonard Cohens välkända textrad ”There is a crack in everything, that’s how the light get in.” (Anthem, 1982). Tillvaron är inte tillsluten, en transcendens gör sig påmind.

I Britta Hermanssons skildring blir förlossningen ett transcendent ögonblick, kontakt upprättas mellan evighet och nu. Barnet tränger sig ut, spräcker hinnorna och kommer till oss i nuet. Barnet kommer från den evighet som danat det, och möter vår tillvaro där minuterna tickar. Men just då står tiden stilla. I ett kort ögonblick finns kontakten mellan ett då, nu och sedan. Generationer möts i födelsens ögonblick.

På samma sätt, är döden en övergång till evigheten. Nuet blir för ett ögonblick stilla och evigheten träffar oss som en solstråle från en annan värld. Andningen blir lätt, fladdrig, resan är anträdd, några andetag och sedan är det stilla. Med en sista suck lämnar vi denna världen. Den döda finns inte längre kvar hos oss i nuet, bara kroppen blir kvar som en påminnelse om hennes plats i denna världen.

Vissa dagar är bra. Andra dagar är mindre bra. Det finns till och med riktigt dåliga dagar. Jag har haft min beskärda del av dem alla. Men varje gång denna stråle av ljus från evigheten träffar mig eller när jag når en ljus glänta i tillvaron, så blir jag stilla och alldeles tyst. Inga ord krävs. Jag vilar vid Guds fötter, jag är hemma. Jag är snart redo för en ny vandring i den timliga tiden.

Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. (J. Johansson)

Gud kommer till oss från framtiden

November är inte min bästa månad. Sökandet efter ljuspunkter blir som mest intensivt i det stora svarta hål som breder ut sig mellan höst och jul, och som har namnet november.

I den andaktsbok jag läser, som jag uppskattar mycket, av Anders Wejryd tog några ord från i måndags tag i mig. Wejryd skriver a propos Jesajas ord om att Gud skapar en ny himmel och en ny jord att ”Vi är så vana vid att tänka oss att Gud är i det som var, men i de här skälvande dagarna kring domsöndagen påminns vi om att Gud kommer till oss i nutiden från framtiden.” (sid 292 min kursivering)

De där orden har jagat i mina tankar hela veckan. Gud kommer till oss från framtiden. Jag tillhör dem som brukar säga om händelser som man skäms för, eller som känns tunga i stunden, att om några veckor/år kommer händelsen att bli en anekdot att berätta. Min uppfattning är att tiden läker alla sår, men ärren blir kvar. Att Gud kommer till oss från framtiden betyder ju att hen redan är just i den framtida situation som jag ser framför mig. För Gud är tiden ingenting, det är vi skapade varelser som är fångade i rum-tiden, Gud är inte begränsad av den.

Gud kommer till oss från framtiden. De gav mig ett sådant starkt hopp. Som en förvissning om något jag inte ser men är övertygad om. Som ett löfte om en större tillvaro, en tillvaro obegränsad av tid och rum. Där, i detta flöde av ljus och hopp, där finns Gud. Och det ljuset gnistrar till när jag möter Gud i morgonmörkret i november. Som en reflex när Gud öppnar fönstret mot vår värld. Detta obevekliga men renande ljus smiter in när jag tänker på att Gud kommer till oss här och nu – i vår förkättrade rum-tid – från den framtid som ligger bortanför våra gränser. Framtiden är inte november. På det är jag säker 🙂

Önskan om ”mer tid” i själva verket en längtan efter ”mer aktivitet”

Jag lyssnade till ett program på radio idag – där diskuterades de nu allt populärare färdigpackade matkassar som man kan beställa hem, och som inkluderar recept och allt som krävs för att laga den mat som föreslås. Flera personer menade att förklaringen till att behovet av färdiga matkassar är vårt behov av ”mer tid”. Många menar att vi alla är så stressade, arbetstyngda och plågade av det s k livspusslet att en färdig matkasse där allt finns och allt är förutbestämt blir en lisa och en lättnad. Att slippa välja i affären, att slippa bära hem matvaror eller ta bilen till stormarknaden och slippa bestämma vilken mat som skall ställas på bordet just idag – det blir en befrielse.

Så har det förstås varit särskilt för kvinnor under hela efterkrigstiden, allt fler maskiner och förenklingar har gjort hushållsarbetet lättare. Idag är det i grund och botten fullt möjligt för två vuxna personer att dra runt ett hushåll inkluderande några barn och ett husdjur även om man heltidsarbetare på annat håll, något som var omöjligt för 100 år sedan. Men om familjen dessutom skall ha en räcka olika fritidsaktiviteter, genomföra längre resor, vara aktiva i föreningar, bygga om huset och ha några kvällar/helger med vänner då börjar det bli ont om tid. Är det inte här skon klämmer? Vi behöver inte mer tid sådär i största allmänhet, vi behöver mer tid för att ägna oss åt alla de aktiviteter som vi uppfattar helt oundgängliga för ett normalt familjeliv?

Jag retar mig ibland på det där uttrycket att vi behöver mer tid för att ”bara vara tillsammans”. Att handla och laga mat med sina barn är ett sätt att vara tillsammans – att få hem en kasse och laga en förutbestämd rätt för att hinna köra dottern till fotbollsträningen är också ett sätt att vara tillsammans. Det ena är inte självklart bättre än det andra. Ju mer tid vi ”får” desto fler aktiviteter knôr vi in på den extra-tiden. Ingen har hittills lyckas överbevisa mig om att arbetsbesparande maskiner och processer leder till ”mer tid tillsammans”, allt jag ser är att det leder till mer aktivitet på alla plan (inklusive konsumtion). Låt oss inse att det där med ”mer tid” är en livslögn. Vad vi vill är att kunna ägna oss åt andra aktiviteter, påtagligt ofta individuella eller personligt utvecklande, istället för hushållsarbete.

Själv manglar jag de lakan jag tvättar. En och annan ler i mjugg åt detta gammalmodiga förhållningssätt och undrar varför jag lägger tid på detta. Förklaringen är enkel – när jag manglar lakanen är jag fullt upptagen med att vårda och visa omsorg om de ting som omger mig, jag är fokuserad och försjunken. Händer och hjärna samverkar lugnt och koncentrerat i ett komplicerat samspel som traderar hundraåriga kvinnotraditioner av kunskap om textilier och hushåll. Och jag kan inte fylla den tiden med något annat. Jag vilar.