You are currently browsing the tag archive for the ‘kvinnlighet’ tag.

Övergångsåldern. För väldigt många låter det inte som en övergång utan istället en förbifart. Nu är allt förbi, borta och slut. En kvinna efter menopausen är bara en skugga av sitt forna (egentliga?) jag, påstås det. Men det heter ju faktiskt ”övergångsåldern”. Vad är det då för slags övergång?

Ulrika Milles skriver idag i en underbar artikel i Dagens Nyheter kring bristen på klimakteriekvinnor i litteraturen. Hon avslutar sin lysande artikel med att citera Virgina Woolf:

”Jag tror inte på åldrandet”, skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. ”Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

Vi saknar de stora nyskrivna berättelserna om detta land, dess karta, dess sol och skuggor.

Jag håller med till punkt och pricka och insåg varför jag numera oftare läser gamla böcker än nya. Hela Milles text (på nätet enbart för prenumeranter) är så upplyftande att jag började nynna för mig själv där jag satt på odlingslotten i solen och drack kaffe medan jag läste. Milles skriver:

Frihet att bli sig själv bortom plikter, påbud och internaliserade regler. Bli en gestalt bortom sandwichkvinnan: hon som klämd mellan barn och åldrade föräldrar varit samhällets förmildrande fjädring sedan tidernas gryning.

För det är det kvinnorna i ”övergångsåldern” gjort medan de kallats ointressanta klimakteriekärringar och fått råd om döljande draperingar och ansiktsgymnastik: tänkt ut nya samhällen, vävt utopier.

Jag känner så väl igen mig och de väninnor i samma ålder jag pratar med. Istället för att uppfatta den fruktsamma tiden i livet som centrum framstår den – när den är nära att ta slut – som ett av flera skeden i livet. Vissa dagar kan jag känna att det är då, efter menopausen, som alla de erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig äntligen skall få blomma ut. Det är inte mitt eget jag som står i centrum längre, istället kan allt det som jaget upplevt nu användas för att vårda kollektivet. Från att ha varit ett objekt för föräldrars omsorg, vårdat det egna jaget till ett subjekt och sedan haft omsorg om de egna barnen är nu tiden inne för att leda flocken. Här är jag nu – full av lust och längtan efter att få vara det självklara subjektet i den värld som jag nu närt och fött under många år. Nu känner jag mig som en mogen människa, nu ser jag klart och nu är jag beredd att sätta in kraften för att förverkliga de verkliga visionerna och utopierna. Men är världen mogen för oss? Tror inte det. Faktiskt.

Ulrika Milles frågar sig varför vi är så fixerade vid att behålla det vi bör lämna.

Jag tror att det kvinnliga åldrandet avslöjar modernitetens dolda baksida. Trots att vi inte lever i en tid där klimakteriet betraktas som kvinnlighetens död, är den övre medelåldern ett biologiskt tillstånd som bebådar en känsla av mindervärde i en extrem prestationskultur. Det är logiskt att kvinnors åldersskräck tycks större än mäns, och börjar tidigare. Det är därför som 50-plus-kvinnorna i tidningar som M så gärna säger att ”så här snygg” kan man fortvarande vara, ”så här sent kan man bli mamma”, som kulturella prestationsbevis.

Det är långt från Moa Martinsons bild av kroppen som en runsten, och långt från 70-talets uppror mot skönhetsidealen.

Om man vill vara lite provokativ skulle jag säga att den mogna kvinnan, hon som inte längre kan föda liv men kan vårda det, är skapelsens krona. Allt detta som vi gått igenom, från repression som flickor via kraven på perfektion som tjejer och tillmötesgående som unga kvinnor till barnafödandets plåga, det får nu sin kröning i den livserfarna kvinnan. Hon som är matriarkatets arketyp, hon som leder flocken i kraft av sin tålighet, klokskap och omsorg. Det är hos henne vi bör söka ledarskapet, visionerna och planerna för framtiden.

En kvinnas liv är så oerhört händelserikt rent fysiskt. Hennes kropp bär hennes erfarenheter på ett annat sätt än mäns kroppar gör. Kvinnans kropp görs så ofta till någon annans, till ett objekt även för henne själv. Men min kropp är ett med mig, den är ett monument över mitt liv och den är – i existentiell mening – mitt jag. Kanske är det vad många av oss erfar i den här åldern, nu äntligen är min kropp min och bara min.

Milles har en lista med böcker med temat klimakterium, jag vill särskilt framhålla Elsie Johansson ”Sin ensamma kropp”, Marguerite Duras ”Det är allt” och Bodil Malmsten ”Inte med den eld jag har nu”.

Väninnor. Det fanns en tid när jag avskydde det ordet. För mig var väninnor detsamma som tjejsnack och det rörde utseende, kläder och smink. Något jag var ointresserad att prata om. Väninnor i lite äldre år var en eufemism för gå ut i köket och fixa disken. Eller prata bebiskläder. Unga flickor kan vara extremt elaka mot varandra. Jag glömmer aldrig de nålstick och de nedlåtande kommentarer som jag fick av jämnåriga flickor som förutsattes ha så roligt tillsammans.

Men ju äldre jag blivit desto mer intressant har det blivit med väninnor. Kanske finns det en selektionsprocess som gör att de som blivit kvar i bekantskapskretsen också är kvinnor som gått sina egna vägar, som skaffat sig egna erfarenheter och inte väjt för livets alla hinder. I nu mogen ålder känner jag vikten av att vårda mina få väninnor. Någon som är kvar sedan skolåren och några som tillkommit i livets olika skeden. De representerar delar av mitt liv, och de känner mig som någon annan än den jag är idag. Vi har i någon mening valt varandra, och därför pratar vi bara om väsentligheter: relationer, kroppen och döden.

Vänskap är en i vår tid lite bortglömd relation. Den är inte så passionerad, men den är uthållig, stabil, realistisk och överseende. Vänskap mellan kvinnor kan förlöjligas eller uppfattas som farlig. Kvinnor som tar ställning, som tar plats, blir måltavlor för förakt och misogyni, och särskilt när de uppträder i grupp. För mig har kvinnlig vänskap blivit än mer oundgänglig och värd att kämpa för.

Lästips: Ulrika Knutsons underbara bok om Fogelstadskvinnorna ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. Fler lästips är Merete Mazzarellas understreckare (SvD) om tantens revansch samt Gunilla Thorgrens bok ”Grupp 8 och jag”.

När jag stod i gå-maskinen på gymmet häromdagen visades två olika TV-program på de stumma skärmarna uppe i taket. På den ena skärmen fick man följa unga, mycket unga, mödrar i deras vedermödor kring förlossning och föräldraskap. På den andra kunde man se en grupp unga, mycket unga, kvinnor som önskade blir fotomodeller. Vad som slog mig var båda programmens två grundläggande element: repression och förfasande. Människosynen som kom till uttryck i dessa program var motbjudande.

Det spelade ingen roll att programmen utspelade sig i två helt olika kontexter, den ena i en lyxig miljö med kläder och parfym, den andra i en påver och kulturellt fattig miljö. I båda förevisades unga kvinnor som skulle ”uppfostras” samtidigt som vi som tittare inbjöds att skapa distans genom att förfasa oss över deras beteende.

I det ena programmet fick vi följa en ung kvinna med små resurser som skulle gå (till fots) till barnmorskan. Hon tog på sig ett par badtofflor och började gå. Vädret var blött och vägen en naturstig. Kameran fokuserade på hennes fötter som blev allt smutsigare under vandringen. Varandes i kanske åttonde månaden orkade hon till slut inte längre, lerig och trött ringde hon efter en taxi på sin Iphone. En utgift hon rimligen inte hade budgeterat för. När jag lämnade henne hade hon avbeställt taxin och stod hjälplös vid vägkanten, tiden hos barnmorskan hade redan passerat. Det är väldigt svårt att inte uppfatta situationen som förnedrande för en människa som uppenbart inte förmådde planera eller fatta beslut som var konsistenta med hennes situation. På samma sätt kunde man på den andra skärmen följa två kvinnor som anklagade varandra för att ha stulit varandras läskedrycker, som vägrade prata med varandra och som förtalade varandra i kameran. Till slut inkallades andra kvinnor i gruppen för att medla, deras dom handlade om barnsligheter och hämnd. Scenerna exponerade personer som inte förmådde tänka igenom konsekvenserna av sitt handlande och som använde andra människor som reflektioner av det egna egot.

Det är symptomatiskt att båda dessa TV-program behandlade unga kvinnor. Det är unga kvinnor, företrädesvis fattiga i både kulturell och ekonomisk bemärkelse, som här skall fostras i dubbel mening. Dels skall de som medverkar utsättas för en form av straff genom att misslyckas, dels skall de som tittar (säkerligen också unga kvinnor) få distansera sig och inse att sådär får man inte göra. Alla inblandade skulle uppfostras och korrigeras in i ett anpassligt beteende.

I alla tider har samhällets repression drabbat unga kvinnor, programmet om de unga mödrarna går tillbaka på en lång tradition av fördömande av unga flickor som ”blivit med barn” och programmet om de unga fotomodellerna ekar av historia där unga fattiga kvinnor får framgång genom skönhet (Askungesyndromet) och lyfts upp i den ”fina världen”.Jag är inte naiv, de här bilderna finns överallt och är inget nytt.

Men i den kvinnorörelsens backlash som vi lever nu är dessa mönster inte undantag utan bara överdrivna bilder av den könsmaktsordning som ingen längre tycks särskilt intresserad av att motverka. Vi skall inte ens förstå att det handlar om en maktordning, vi skall tro att det handlar om enskilda individers tillkortakommanden.

Ett samhälle utan barmhärtighet, utan fördragsamhet, utan förlåtande strukturer och utan frihet för individer att misslyckas är repressionens samhälle. Vi har alla en skyldighet att motverka den utvecklingen.

Trots att en stor mängd kvinnliga konstnärer varit oerhört framstående har påtagligt många sjunkit in i skuggorna.  Nationalmuseum lyfte fram en del av dem 2008 i sin utställning ”Modärna kvinnor”. På Gotlands muséum hänger ett antal akvareller och ett par skulpturer av Carolina Benedicks-Bruce. Denna konstnär stod uppenbart helt i skuggan av sin make William Blair Bruce. De bodde på Brucebo* norr om Visby, en plats de valde för att måla.

Carolinas akvareller påminner åtminstone mig väldigt mycket om en av mina absoluta favoritkonstnärer Georgia O’Keeffe med sina detaljrika studier av örter, blommor och naturens under. Tyvärr har jag inte funnit några som helst bilder av Carolinas hand på nätet – endast makens porträtt av henne själv. Gotlands museum (Fornsalen) har även en hel sal med porträtt av remarkabla kvinnor från Gotland! Hjördig Pettersson, Elfrida André och Anna Fåhréus är några av dem som porträtteras i den lilla tankeställaren ”Kvinnfolki”. Tänk att könsrollernas tyngd har förvisat så många av de kvinnliga konstnärernas arbeten till söta bilder av hemmet och barnen! Antingen hade de inga andra möjligheter än att måla vad som var omkring dem, eller så valde de motiv som idag kallas för ”intima” eftersom de skildrar något annat än storartade landskap eller andlösa modernistiska experiment. De valde i vilket fall att se världen från ett annat håll – varför skall det perspektivet anses underordnat? Jo, för att det vanligen är valt av kvinnor.

* I min undersökning av paret Bruce ramlade jag också över en tragisk historia som rör bevarandet av Brucebo, det hem där Carolina Benedicks-Bruce bodde i 35 år. En man som köpt Brucebo när det stod inför rivning och bott där i trettio år – under senare år som hyresgäst – kom i tvist med den stiftelse som under senare år ägt Brucebo. När stiftelsen avsåg att renovera huset blev tvisten så allvarlig att fyra människor skottskadades. Nationella insatsstyrkan fick tillkallas för att få ut mannen, och han blev då skjuten och skadad. Dessförinnan hade han skjutit och skadat en person och han sköt även mot två poliser. Mannen dömdes till rättspsykiatrisk vård förra året. Hur det skall gå med Brucebo vet jag inte, renoveringen skall fortsätta. Jag hoppas få tillfälle att besöka platsen vid tillfälle.

– Det förstår du väl, det är hans farsas sista år, det är ju så det är! Han gifter sig, alltså, och fixar barn. Det är ju vad hans farsa vill se. Klart han gör det.

– Men gifta sig och skaffa barn…med vem?

– Med någon brud därnere förstås!

Jag råkade höra ett samtal mellan två unga män, det fördes helt öppet i en offentlig lokal med mängder av människor runt omkring. Den som förde samtalet verkade inte tycka att han sa något konstigt alls. Den andre var mer skeptisk.

Det talas mycket om hedersvåld och hur flickor lider under repression och i värsta fall fysiskt våld. Men hur ofta talar vi om att föräldrars traditionella förväntningar på sina barn hämmar och begränsar både pojkar och flickor? I det här fallet rörde det sig uppenbart om en far som bodde i ett sydligare land och som vars dagar eller i alla fall år var räknade. Han förväntade sig barnbarn från sin son som nu närmade sig 30 år.

Att förväntas vara oskuld, inte ha pojkvänner i grundskolan eller delta i sociala aktiviteter i skolan är inte särskilt ovanligt bland oss som växte upp för ett tag sedan. Att kalla det hedersrelaterat fötryck känns märkligt. Konservativ familjesyn eller patriarkal barnuppfostran verkar mer rimligt.  Ändå är det just de frågorna som får Stockholms stad att hävda att tio procent av flickorna och fyra procent av pojkarna lever med ”hedersrelaterade problem”. Jag är tveksam till undersökningens slutsatser om än inte till dess relevans.

Precis som i citaten ovan så är det en subtil patriarkal diskurs som hämmar unga människor i sin önskan att leva livet på annat sätt än vad deras föräldrar önskar. Jag är dock mycket tveksam till att operationalisera patriarkalt förtryck i termer av oskuld, pojkvänner och deltagande i sociala aktiviteter. Det patriarkala genomsyrar så mycket av våra liv – förväntningarna på mig som kvinna hämmar mig och gör att jag ständigt måste slåss mot könsstereotyper. Förväntningar på män är säkert lika stora. För dem som glider in i könsrollerna och stereotyperna går det lätt – mannen ovan kanske var nöjd med den form hans liv skulle få. Det är för dem som vill avvika problemet uppstår – det är då förväntningar kan övergå i våld och repression. Jag tycker begreppet ”hedersförtryck” förvirrar och fördunklar mer än det förklarar och upplyser. 

För mig är det centrala inte om unga flickor har sex, äter P-piller, har pojkvänner eller skall vara hemma en viss tid på kvällen. Att bli vuxen är en skör process och föräldrar går ibland för långt i sin omsorg. Det centrala för mig är att behandla alla människor lika. Om någon är utsatt för ”hedersvåld” eller ”våld” är för mig ingen skillnad. I båda fallen är det oacceptabelt. Motiven är ointressanta för bedömningen av handlingen. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett om det är ”hedersvåld”, att alla skolpliktiga barn skall delta i all undervisning i den svenska skolan och det är inget som föräldrarna har någon som helst rätt att ha synpunkter på, sociala myndigheter skall behandla ungdomar från alla klasser och ursprung på samma sätt när de behöver stöd i sin frigörelse.  Föräldrars förväntningar är inget brottsligt – men det är handlingen som skall föranleda agerande.

Vad Jesus tyckte om ”hedersvåld” framgår väl när de lagkloka försöker sätta dit honom genom att föra fram en kvinna som begått äktenskapsbrott och de hävdar att Mose kag kräver att hon stenas. Jesus säger då att ”den som är utan skuld kan kasta den första stenen”. När alla med stenar i händerna lommat iväg säger han:

 – Var är de andra? Har ingen dömt dig? Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.

Joh  8: 3-11

Kategorier

Arkiv