Vad är värt att fira på nationaldagen? Nationalismen skapar inget gott.

Idag är det Sveriges Nationaldag, den 6 juni 2023. Sedan snart tjugo år är den också en helgdag, en s k röd dag. Annandag Pingst fick maka på sig och sedan dess är inte Pingsthelgen sig lik. Jag har vid många tillfällen påpekat det orimliga i att en nationaldag påbjuds helt och hållet ovanifrån och att det som skall firas är att en viss Gustav Eriksson Vasa på 1500-talet väljs till kung. En kung som med hårda nypor enar ett kungadöme som han överlämnar till sina söner, söner som inte ens är eniga om vem av dem som egentligen är arvtagare till tronen. Men nationalismen har sina särdrag och idén om den 6 juni vaknade i den nordiska och nationella yran i slutet av 1800-talet när nationalstaterna fick sin folkliga förankring.

Men. när nu detta är sagt, nationaldagen har börjat finna sin form och de generationer som växer upp framöver liksom de människor som kommer hit från andra länder finner den förstås rimlig. För mig är den mest en möjlighet att skapa utrymme för lite extratid på landet. Tid som kan användas för att betänka och begrunda livets vadan och varthän. Jag kan instämma med Göran Greider som idag skriver att han inte hittar några bra ord för den känsla han har inför vårt gemensamma hemland, men att han definitivt inte vill använda den vokabulär som dagens nationalister använder. Han och jag råkade födas här, och det är jag, och säkert han också, oändligt tacksam över. Sverige har gett mig så mycket gott i livet – en utbildning trots min klassbakgrund och det utan att mina föräldrar behövde ruinera sig, en möjlighet att leva ett fritt liv trots att jag är född till kvinna och en fantastiskt stödjande struktur för mina barn och barnbarn, även de som har olika funktionshinder och sjukdomar att hantera. TACK Sverige. Men inte beror detta på att jag talar svenska (ett språk jag kommit att älska mer och mer) eller på att jag var blond och blåögd som barn.

Nej, Sverige är Sverige därför att vi som bor här värnar samhällets gemenskap, håller hårt på jämlikhet och jämställdhet och är beredda att avstå stora delar av våra egna privata förtjänster och intressen för att skapa goda förutsättningar för andra generationer och grupper av människor som inte fötts med samma gåvor som vi. Så länge de politiska förutsättningarna för en solidarisk samhällsgemenskap finns så är Sverige också svenskt för mig.

Min historiska lojalitet ligger knappast hos min släkt för att den var svensk, om den nu ens var det. Den var småländsk, den var från Kinds härad, den var från Orust och från Lerum, och kanske också från dem som vandrade upp hit på vägarna från Tyskland efter Trettioåriga kriget och alldeles säkert är att den aldrig tillhört de besuttna eller de priviligierade. Men just därför är Sverige värt att vara stolt över. Inte för att en adelsman satte sin släkt på tronen för 500 år sedan, men för att alla vi som i generationer brukat jord och skog, arbetat i fabriker och fött barn, skurat trappor och bakat bullat, idag lever i kanske världens bästa land. Fred och frihet är oslagbart som utvecklingskrafter.

Men se upp vad som lurar bakom knuten. Nationalismen har aldrig någonsin skapat goda hållbara samhällen och gemensam välfärd. Se upp, denna nationaldag. Betänk och begrunda där du sitter i solen och njuter den nordiska sommaren.

Predikan: Den gode herden och det goda ledarskapet

Söndagen den 23 april 2023 var den tredje söndagen efter påsk. Temat för söndagen var ”Den gode herden” och jag predikade i Gustavi Domkyrka i Göteborg i samband med avslutningen av Vetenskapsfestivalen. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Jeremia 23:3-8, Första Petrusbrevet 5:1-4, Johannesevangeliet 10:22-30)

Låt oss igen lyssna på några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Och jag skall ge dem nya herdar (…) så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. (Jeremia)
• Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, (…) inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem (…) utan var föredömen för hjorden. (Första Petrusbrevet)
• Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. (Johannesevangeliet)

I evangelietexten säger Jesus att ”mina får lyssnar till min röst”. Alla föräldrar vet att man hör sitt eget barns skrik rakt igenom den värsta kakafoni av ljud. Hundägare vet att den egna hunden, normalt sett i alla fall, reagerar instinktivt när husse eller matte säger till men bara skuttar runt när någon annan försöker få den att gå fot eller sitta still.

Mina får lyssnar till min röst, säger Jesus, och han tillägger ”jag känner dem”. Ja, föräldern känner sina barn och hundägaren sin hund. En klasslärare känner oftast sina barn i klassen och en återkommande patient på sjukhuset blir snart känd av personalen. Jag känner dem. Det betyder, jag vet vilka de är och jag vet vad de behöver.

Och så tillägger han ”och de följer mig”. Och där, just där, börjar det skava lite. Gör barnen det? Följer föräldern? Hunden som fick upp ett spår och försvann. Läraren som föll i gråt när eleverna inte lyssnade på vad han ville ha sagt. Patienten som konsekvent vägrar följa instruktionerna om rehabträning både förmiddag och kväll. ”Och de följer mig”. Gör vi det? Att han går med oss hela vägen, det är säkert, men följer vi? Och när skall vi följa? Jag återkommer till den frågan.

En av mina kolleger har sagt att den viktigaste egenskapen hos en politiker, när medborgarna får säga sitt, är att vara pålitlig och empatisk. I episteltexten sägs att herdarna inte skall uppträda som herrar, utan vara föredömen. Kanske empatiska och pålitliga? Och i den gammaltestamentliga läsningen finns ordet ängslig med, vi (som alltså är fåren) skall inte vara ängsliga och inte komma bort, de nya herdarna som Herren ger oss kommer att garantera det. Kanske är dessa herdar då både pålitliga och empatiska?

Den gode herden är i sig själv den finaste formen av ledarskap jag kan tänka mig. Här får vi det svart på vitt, en ledare som känner dem hen leder, en röst att lyssna till, pålitlighet, empati – nog är detta precis vad vi alla förväntar oss av en god ledare?

”En skock får” så säger vi ibland om en situation där vi eller andra inte tar ställning eller ansvar. Vi bara springer på som ”en skock får”. Vi följer en ledare. I politiken talades förr om ”valboskap” som ett uttryck för att väljarna inte tänkte själva utan bara kunde skuffas hit eller dit med rätt budskap eller rätt person.

Det är ett väldigt stort ansvar att ta på sig att vara herde, eller ledare, för en hjord. Det är, skulle jag vilja hävda, en idag alltför lite diskuterad fråga, alltså det ansvar som följer på att få förtroendet att leda. Men det är likaledes ett stort ansvar att underordna sig ledarskapet. Att acceptera att man inte alltid går exakt dit man själv vill i exakt den takt som man själv hade önskat. Att se till det allmänna bästa, till det stora hela, istället för bara till min egen nytta.

Den gode herden, det hörs ju på namnet, leder oss på rätta vägar och ger oss vila, mat och vatten. Men det finns ju andra. Herdar som inte vill fåren så väl. När skall vi sluta följa och när vi ska gå vår egen väg?

Jag köpte för många år sedan ett roligt vykort i Frankrike. Det föreställde en stor fårhjord på en bergssida med herde bakom sig. Men till höger på bilden stod ett får ensamt på en liten bergstopp med en vallhund nedanför sig. Hunden skällde, enligt pratbubblan på bilden, och sa ”kom igen nu”” Men fåret var envist och svarade bara ”Je suis individualiste!”, alltså jag är individualist, och stod kvar på den lilla bergstoppen. Jag hade länge bilden på väggen i mitt rum på jobbet. Den stärkte mig då och då när jag inte riktigt fann mig tillrätta i universitetsstrukturerna.

Men det är ett ansvar och en fråga om omdöme när jag skall ställa mig där på bergstoppen, ensam, och när jag väljer att följa hjorden mot nya betesmarker. Kan jag lita på herden? Kan jag lita på ledarskapet? Hur skall jag veta att min herde är den gode herden?

Det finns inga givna svar på de frågorna, men vi måste ställa oss dem varje dag. Som människor har vi skapats med intellekt och begåvning. Vi har alla en förmåga till eget omdöme.

Och det omdömet skall vi använda. En bibelcitat på engelska, från en sång, från den gamla engelska översättningen – King James Bible – av Hebreerbrevet kom till mig innan jag påbörjade själva arbetet med den här predikan.

Texten är från Hebreerbrevet 11:1

Now faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen.

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. (Sv över 1917 års bibel)

Vår tro är alltså en hjälp i vårt omdöme, vår tro är en relation med vår skapare och med Jesus Kristus. Tron är substansen, grunden, tillförsikten för det vi hoppas på. Inte inbillning eller en vision. Tron är ett belägg för, en övertygelse, en visshet om det vi inte ser. Nu ser vi dunkelt som i en spegel säger Paulus (och speglar på den tiden var dunkla….) men sedan. Samma känsla finns i hos Hebreerbrevets författare; vi anar konturerna av något mer än att vi ser så exakt, och vår tro ger en tolkningsram åt vår verklighet. Som kristen så vet jag, jag har en övertygelse, om att det finns en absolut sanning, en sanning som är rakt igenom just sann och är ljus och inte mörker. Jag är på väg mot den.

Min tro leder mig och den stärker mitt omdöme så att jag kan utvärdera det ledarskap jag möter eller själv utövar på vägen. Som forskare har jag samma övertygelse om det jag ännu inte ser. Det finns något som är absolut sant, det finns en realitet som inte kan bestridas, men som forskare får jag en liten bit här och liten bit där, för varje generation och tid närmar vi oss lite mer. Med hjälp av teori, metod och systematiskt arbete kan jag blottlägga mekanismer och förhållanden i samhället och världen.

Vi har inget bättre gemensamt sätt att förstå vår värld än vetenskapens modeller. Om vi inte har ett ledarskap som lyssnar på vetenskapen då är de inte de föredömen vi behöver. Då är det nog så att flera av oss borde göra som fåret på bergstoppen. Ifrågasätta ledarskapet på demokratisk grund. Den gode herden skapar inte ängslan. Den gode herden ser till att ingen kommer bort. Den gode herden tar hand om sin hjord av hängivenhet. Den gode herden gör sig inte själv till en auktoritet, hen får ett förtroende och leder i kraft av det. Pålitlig och empatisk.

Om forskningsresultat brukar sägas att något som man presenterar är den bästa sanning vi kan prestera här och nu. Innebörden är att det är mer sant än det vi sade om samma sak för tio eller tjugo år sedan, men hur mycket närmare den absoluta sanningen vi är vet vi inte. Och där förenas den troende och den forskande människan – i sin ödmjukhet och sin ofullkomlighet – inför det som inte fullt ut kan förstås. Vi har en övertygelse om det vi inte kan se. Bara ana. Men som vi närmar oss.

Allhelgonatankar: När omsorgen inte räcker till

För ett drygt år sedan skrev jag tillsammans med en kollega en debattartikel i Dagens Nyheter om den svenska demensvårdens systemfel inom ramen för den kommunala äldreomsorgen. Vi fick en del respons från dem som har egen erfarenhet, mestadels sympati och medkänsla. En och annan ville också berätta att för deras del fungerade omsorgen jättebra.

Men från representanter från politiken, kommuner, psykiatri eller socialstyrelsen hörde vi ingenting. På sätt och vis är det väntat. Frågan om demensvården är extremt komplicerad, främst därför att demenssjukdomar är så olikartade men också för att vården är så isolerad till de familjer där sjukdomen finns. De sjuka har ingen röst, trots patientföreningar och anhörigföreningar som gör ett bra arbete. Vi ser inga demonstrationer på gatorna av de tusentals sjuka och de som arbetar med dem tillhör inte heller de yrkesgrupper som har hög status. Enligt min uppfattning är demenssjukdomarna, omsorgen om dem som lider av dem och bristen på status och stöd för dem som arbetar i den omsorgen ett av de mest angelägna politiska frågorna i vårt land.

Omsorgen är inte anpassad till att demenssjukdom är ett psykiatriskt tillstånd som kräver medicinsk kompetens. Sjukdomen får också avgörande betydelse för andra medicinska tillstånd eftersom den sjuke inte kan (vill) medverka i sin egen vård. Personalen som tar hand om de demenssjuka har samma utbildning och är lika få som på ett äldreboende där de boende behöver hjälp att klä sig, äta, sköta sin hygien men har full kognitiv funktion. De kan uttrycka sina behov och de kan medverka till exempel vid en läkarundersökning, de förstår att de behöver medicin ibland eller att ett sår måste läggas om. En person med långt framskriden demenssjukdom, som Alzheimers sjukdom, kan oftast inte göra någonting av detta. Istället är det troligt att de motarbetar försöken att lindra olika besvär, vägrar medverka vid en läkarundersökning eller ta medicin samt är helt oförmögna att uttrycka eller ha någon insikt om sina egna behov. En person i det tillståndet förstår helt enkelt inte hur hen skall se till sitt eget bästa i den mest basala meningen – överleva.

Den svenska äldreomsorgen – och svenska myndigheter – fordrar ändå av dessa sjuka att de skall agera som om de vore fullt kognitivt kapabla individer; välja vårdcentral, betala räkningar och gå till tandläkaren. De förväntas också själva kunna avgöra vilken typ av omsorg de behöver. I praktiken är det de anhöriga som tvingas göra alla dessa val (under förutsättning att det finns en framtidsfullmakt) men också de anhöriga som får ta de smärtsamma konsekvenserna av omsorgens tillkortakommanden. Det finns gifta par som tvingas genomföra en skilsmässa för att kommunen skall ge plats på ett boende eftersom personen vägrar lämna det gemensamma hemmet samtidigt som maken inte orkar med omvårdnaden. Och den som inte har någon anhörig, jag har faktiskt ingen aning om hur de personerna alls överlever en demenssjukdom (om de gör det).

För den familj som har en demenssjuk familjemedlem kan hela tillvaron stanna av eftersom ingenting kan genomföras utan den sjukes medgivande – som inte kan ges på grund av sjukdomen. Därutöver går extremt mycket tid och kraft till att sköta den sjukes alla angelägenheter, i en slags gråzon som anhöriga och personal helt enkelt konstruerar för att alls kunna ge den sjuke en värdig tillvaro.

Alla inblandade vet att det är så här (och jag talar inte om äldreomsorg i allmänhet) men ingen förmår göra något åt det. Min och kollegans förslag var att inrätta särskilda boenden avsedda för dessa de allra sjukaste, att enbart anställa personal med kompetens inom såväl geriatrisk psykiatri som grundläggande medicinsk kompetens och att införa en särskild ordning som ger möjlighet för till exempel en läkare att tillsammans med anhörig ta beslut om den sjukes omsorg (inklusive beslut om särskilt boende) även om, och när, man inte själv förstår sina behov.

När pappa nu drabbats av det öde som kallas Alzheimers sjukdom har både forskningen och synen på omsorgen utvecklats starkt, men det återstår mycket. Pappa är inte längre medveten om sin sjukdom. Han är på sätt och vis den ensammaste människan på jorden, instängd i sig själv. Bara enstaka intryck når fram. Men när jag klappar hans hand, smeker hans kind och sitter bredvid honom känner jag det band mellan oss som endast döden kan bryta. Han klappar mig på axeln, uppfordrande som han brukade förr, och säger ”se till och gör det nu”, och när jag visar honom en bild på hans barnbarnsbarn med en leksak ler han och konstaterar att ”barn måste få leka”. Vi tittar på byggkranarna utanför fönstret och orden kommer lite huller om buller men han menar att kranarna är väldigt höga och att de lyfter byggmaterial och sedan hissar de ned taljor och krokar igen. Jag lämnar honom där, i ljuset från fönstret och hoppas att han trots allt känner lite själsfrid.

Valrörelse med Jesus?

Sverige står inför riksdags-region-kommunal-val. Som medborgare i vårt land, eller i förekommande fall med rösträtt i lokala val, bör du absolut delta i den demokratiska ceremoni som valet är. Det är allt jag rekommenderar avseende det svenska valet 2022.

Däremot har jag som troende kristen många reflektioner och funderingar inför valet om en månad. Vi lever i en ond tid där kriget är närmare vårt land än på flera generationer. Torka, bränder, vattenbrist men också översvämningar och stormar kommer allt oftare. Och i många länder hotas mänskliga fri- och rättigheter, liberala demokratiska grundprinciper och kvinnors frihet av auktoritära och totalitära regimer och opinionsskiften. Flyktingar, invandrare och människor med ”icke-nordiskt” ursprung misstänkliggörs och utpekas som objekt för både tvångsåtgärder och sortering. Valrörelsen 2022 har inletts med en retorik som skrämmer. Nästan inget av de politiska partierna tycks stå nära det kristna budskapet om nåd och försoning eller om förvaltarskap och kärlek till Gud, medmänniskan och skapelsen,

Jag tror inte på kristna partier, eller religiösa partier överhuvudtaget. Politiska partier har andra uppdrag än att predika och omvända själar. Jesus är inte partipolitik. Men jag tror på kristna människor som bär Jesus med sig i sin vardag. Jag tror på ett samhälle som genomsyras av kristna människors kärlek och Guds nåd. Försoning är ett av de vackraste orden jag känner till. Att försonas är att inse sina egna tillkortakommanden, att bekänna sina fel (sin synd för att tala kristet) och möta den andre, med sina fel och brister, i en förhoppning om en bättre morgondag. Försoning kan inte uppnås utan samverkan, parterna måste båda (eller fler) vilja försoning. Att tro på försoning är bara möjligt om man också vilar i Guds nåd. Den nåd som givits oss människor helt utan krav på motprestation, ja, annat är att ta emot den och låta den verka förstås.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Jesus Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, som det står i Romarbrevet 5:8. Vi skulle alltså inte börja med att prestera något, tro på något eller bekänna något. Istället älskade Gud världen så mycket att han utgav sig själv (i sonens gestalt) för oss alla, långt innan vi förstått eller kunnat förstå, vad försoning var och är. Ingen av oss har förtjänat nåden och ändå har den givits till oss alla. Därför är vi alla jämlika inför Gud. Nåden är försoningens utgångspunkt, både i relation till Gud vår skapare och till vår medmänniska.

En valrörelse i försoningens tecken skulle därför kännetecknas av ödmjukhet inför egna och andras fel och brister, av sökandet efter det gemensamma mänskliga existensvillkoret och även av ett närmast halsstarrigt försvar för principer om mänsklig värdighet, upprättelse och frihet – för ALLA. Den som förnekar människor av vissa sorter, färger, storlekar, kategorier (välj vad du vill) rättigheter som omfattas av alla människor, ja den personen måste få veta att det är just det den gör. Och ett sådant isärhållande är inte förenligt med budskapet om alla människors lika värde, individens okränkbara integritet som löper ut från Guds oändliga kärlek till sin skapelse.

Nåden finns för alla, försoning finns för alla, men den som torgför ett budskap som innebär att en del av Guds skapelse inte riktigt räknas, eller att kärleken bara räcker till vissa, den har inte förstått radikaliteten i det kristna budskapet. Vi är alla älskade av Gud. Sådana som vi är och har blivit är vi omfamnade av en kärleksfull Gud. För den som inser vidden av en sådan gåva blir spridandet av denna kärlek en nödvändighet. Kristi kärlek tvingar oss, som Paulus säger i andra Korintierbrevet 5:14. Politik kan genomsyras av denna kärlek, en försoningens politik.

Försoning innehåller fröet till hopp och framtid. Det är gryningen till en kärleksfull dag. Det gäller i valrörelsen också.

Augustimorgon, gryning.

Veckans ord: Sorg

Jag lyssnade nyligen på kulturjournalisten Emma Engström från Sveriges Radios kulturredaktion när hon pratade om sorg som ”veckans ord”. Hon säger:

En ny, kollektiv, känsla har seglat upp: förväntanssorg. Där vi tidigare sörjde det som skett, förlusten som redan inträffat – handlar sorgen idag allt mer om upplevelser som går förlorade. Vi sörjer framtiden.

Jag har inte skrivit här på mer än fem månader. Jag har förlorat en moster i covid-19, min mamma har varit svårt sjuk och det finns fler privata orsaker till tystnaden. Sorgen har på flera sätt invaderat tillvaron och – skall väl i sanningens namn också sägas – det har också varit en väldigt arbetssam tid för mig. Men pandemin, klimatkrisen, flyktingsituationen och den politiska utvecklingen i USA och Europa har onekligen påverkat hela tidsandan. Veckans, för att inte säga årets, ord är sorg.

Men, jag tror att Engström har en särskild poäng när hon säger att vi nu i pandemin mer än förr sörjer det som ännu inte hänt, I någon mening är alltid sorg en sorg över framtiden, en människa finns inte med längre eller en plats kommer aldrig mer att bli densamma. Men då är det ändå minnet av en människa eller en plats som står i centrum. Just nu är det istället fokus på det som inte händer, det som vi inte längre kan få av varandra, det sociala liv som vi tog för givet men som nu har förändrats, kanske för gott.

Personligen blev jag också starkt berörd av Engströms krönika. Min pappa har Alzheimers sjukdom och är i en fas där verkligheten ersatts av känslan av förlust. Det enda han kan tänka på är den tillvaro han har förlorat. Vad den tillvaron bestod i eller varför den förlorats kan han inte förstå. Först när också den förlusten är förlorad finns det hopp om en frid i hans inre.

Jag har vetat i fem år att pappas sjukdom var på väg. Han visste det en gång också själv, det var hans eget beslut att undersöka om han var på väg att bli sjuk och han tog emot beskedet med fattning. Min sorg över hans sjukdom och allt den fört med sig har gått igenom olika faser; bestörtning, förtvivlan, nedstämdhet, ilska, acceptans och till sist just sorg. Det sista året förvärrades hans tillstånd snabbt. Sorgen fick ge plats för handlingskraft och stöd till mamma. Idag är han omhändertagen av kompetenta personer inom psykiatrin i väntan på ett boende där han kan få den omsorg och skydd hans sjukdom kräver.

Och då kommer den stora sorgen – insikten om att han och jag aldrig mer skall plocka kantareller på våra specialställen, att jag aldrig mer skall höra hans motorsåg i skogen på landet, aldrig mer se honom i traktorn, aldrig mer bråka med honom om afrikansk politik eller barnuppfostran, aldrig mer höra honom klaga på regnet eller se honom skratta åt någon lustighet vid kaffebordet. Visserligen var detta nu länge sedan; sjukdomen och åldern har märkt pappa, men nu är det för alltid förbi. Aldrig mer. Det kan aldrig mer hända för min pappa är inte längre där. Och ändå är han här.

Livet är fyllt av sorg. Vi vet ju alla att det är så. Var och en av oss bär djupa sorger och tunga bördor. Men ibland blir de mer verkliga och påtagliga. Händelser och särskilda stunder sätter sorgen i fokus. Jag värjer mig gärna för sorgen, den har varit så påtaglig under perioder i mitt liv att jag nästan dukat under. Min överlevnadsstrategi har varit att fasta på glädjen och tacksamheten. Men när jag tittar bakåt på mitt liv så ser jag så tydligt hur ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman”, som psalmen 269 (Svenska psalmboken) lyder. Texten är skriven år 1681, en svindlande tanke att nästan 340 år senare instämma i en text som många föregående generationer sjungit om söndagarna. Vissa sanningar är sanningar för att de är djupa och allmänmänskliga. Det är ändå en tröst, mitt i sorgen. Kanske kan också min text vara tröst för någon annan.

Som en ringblomma som plötsligt blommar i september trots att ingen egentligen haft någon omsorg om den. Livet vinner till slut. Sorgen har en botten.

Palmsöndag i pandemins tid

Häromveckan frågade jag min mamma, som växte upp under andra världskriget, om den här tiden hade någon likhet med den tiden. Men mammas minnen visade att den krisen framförallt var en försörjningskris – ransonering och svårt att få mat för dagen. Så är det inte med Covid-19. Istället är frågan vem som skall handla mat åt den som inte kan eller skall gå till affären.

Jag drog mig också till minnes farfars berättelse om första världskrigets utbrott, när klockorna ringde i Ulricehamn där han då gick i skola. Det var ett olycksbringande budskap han redan som 9-10-åring förstod. Och jag tänkte på fotona jag sett på morfar när han grävde diken som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Mamma har återberättat vilka fysiska umbäranden morfar genomled och gamla dokument som flutit upp i mammas släktforskning visar att dessa också ledde till livshotande sjukdom. Men både farfar och morfar överlevde dessa kriser. De fick båda långa liv, och jag tror att de (och mamma) skulle hålla med om att livet efter dessa perioder blivit bättre.

Jag har denna söndag haft förmånen att få vara med om två gudstjänster – både Sveriges Televisions nyinsatta ekumeniska gudstjänst från Askeby kyrka med predikan av biskop Martin Modéus och min hemförsamlings St Jakob facebook-sända gudstjänst med predikan av pastor Maria Fässberg Norrhall. Det betyder oerhört mycket att vara del av den gemenskapen – och särskilt att via facebook faktiskt också se och ”höra” de andra genom kommentarsfältet!

Vårt samhälle har varit utsatt för svåra kriser förr, och vi har tagit oss igenom dem. Kanske ibland starkare än vi var innan. Men den här pandemin slår inte i första hand mot försörjningen (dock saknas sjukvårdsmateriel på vissa platser) utan mot den sociala och fysiska gemenskap som vi tagit som självklar. I andra kriser har vi sökt oss till varandra. Under krigen stärktes släktband (barn for till släktingar på landet som hade mat) och i sorg kunde vi söka oss till varandra (vi åkte hem till mina föräldrar när Olof Palme mördades) bara för att vara tillsammans. Men så är det inte nu. Åtminstone för mig är det en uppoffring som svider.

Jag pratar med mamma via video, liksom med barnen och barnbarnen. Sms-växlingen är intensiv. Vi skickar bilder, texter, artiklar och små hjärtan till varandra. Jag mejlar med kolleger och zoomar möten – både stora och små. Jag ringer och blir uppringd. Tack o lov för internet och telenät! Men jag saknar att få vara med i rummet, rå om, hålla om, krama, klappa och känna. Istället tvättar vi händerna med nästan samma frekvens som läkare på sjukhus.

På Palmsöndagen gör Jesus sitt intåg i Jerusalem. Massor av folk är där, de sjunger och viftar med kvistar. Sannolikt ler Jesus, kanske höjer handen till hälsning. Han är också verkligen där. Närvaro. Idag på Palmsöndagen är han också här – verkligen här. Via facebook och television manifesteras närvaron. Och jag och många med mig sjunger och viftar med våra bildliga kvistar. Han är på väg, inte mot en seger utan mot sin död. Jesus är närvarande för att gå in i ett lidande som skall befria världen, inte fördöma den och inte överge den.

Jesus Kristus gör sitt intåg på Palmsöndagen. och Stilla Veckan tar sin början trots pandemin. Lika obeveklig som smittan är, lika obeveklig är Jesu närvaro och hans verk som ger befrielse. Så, jag ser en ljusning bortom Långfredagen. Inte för att jag tror att viruset och sjukdomen kommer att fysiskt besegras av Påskdagen utan för att jag vet att uppståndelsen och livet till sist kommer att segra över även detta lidande som vi nu går igenom. Gud har inte övergivit sin skapelse.

Gud ger kraft åt trötta armar och stärker skälvande knän, som sades i bönen från St Jakob idag. Och det behövs när vi inte ens kan hålla om varandra utan bara vinka på avstånd. Jag tycker om ensamhet, när den är självald. Men att tvingas till isolering och ensamhet är en plåga. Det har hos mig skapat en insikt om hur otroligt beroende vi som människor är av varandras närvaro i rummet och tiden – även om vi inte umgås, pratar eller kramas. Men beroende av att känna att vi finns här tillsammans och närvarande i ett här och ett nu. Den insikten tar jag med mig bortom pandemin.

Gode Gud, trösta alla dem som sörjer idag, alla dem som förlorat någon älskad. Trösta också alla dem som bär på oron att någon de älskar skall bli sjuka och kanske dö i denna tid. Trösta och uppmuntra alla dem som gör sitt bästa och har omsorg om varje enskild människa: i vården, bland äldre och barn, hos dem som inte själva förstår sjukdomens allvar, på redaktioner, framför datorer, i handelns kassor och bland beslutsfattare på alla nivåer. Herre Jesus Kristus var med oss i denna svåra tid och hjälp oss att se ljuset, blommorna och solen som finns på andra sidan detta mörker.

Amen.

Sommarblommor i juni.

Anständighet – en avgörande medicin vi har tillgång till

Den franske författaren Albert Camus lär ha sagt om sin roman ”Pesten” (1947) att det enda sättet för ett samhälle att överleva en pestsjukdom är med hjälp anständighet. Citatet flyter upp till ytan i mina tankar när jag läser ärkebiskop Antje Jackeléns artikel om att leva med ovissheten, på Dagens Nyheters kultursida. Jag har sedan många år funnit mig tillrätta med en vardaglig etisk uppfattning som inryms under det som kallas ”dygdetik”. Kategorin är rätt bred men grunden är att handlingar inte kan bedömas i sig själva som goda eller onda beroende på om de genomförs av plikt eller för att leda till goda konsekvenser. Vårt agerande bör istället bedömas utifrån en form av karaktär, omdöme eller som ett uttryck för våra moraliska grunder.

I den situation vårt samhälle, och inte bara vårt land, befinner sig nu krävs verkligen att vi alla plockar fram ett gott omdöme och agerar i enlighet med vad som kan anses vara dygdigt. Det individuella ansvaret nu är gigantiskt, men det bärs inte av var och en av oss ensamt, det bärs av oss alla individer tillsammans i en stor grupp. Men det är vårt individuella omdöme i varje enskilt ögonblick som blir avgörande för om helheten skall bära eller brista. Begrepp som ansvar, omdöme, dygd och perspektiv som omsorg om det gemensamma, uthållighet, att uthärda för något gott längre fram och att ta en plåga, en börda eller en smärta på sig själv för att rädda kollektivet är sådant som ligger i undertexten på vad som sägs på otaliga presskonferenser, i medierapporteringen till oss alla och i meddelanden från ledningen till medarbetare och anställda i kommuner och företag. Anständighet är ett karaktärsdrag, en hållning, och det var förstås det Camus menade när han sa att samhället bara har anständighet som motmedel mot pesten.

Vi har alla ett ansvar att försöka förstå hur vi själva med vårt agerande kan motverka en snabb smittspridning av Covid-19 istället för att bokstavstolka myndigheternas och regeringens besked. Att släppa in 499 personer på en pub där många trängs och och dricker tillsammans eftersom det är förbjudet med samlingar på 500 personer och fler är ett övertydligt exempel på bristande omdöme och brist på anständighet. Att handla åt en äldre granne eller köpa blommor på nätet för att skicka till någon som är ensam är exempel på motsatsen – anständighet.

Om den här prövningen kan föra något gott med sig så vore det kanske att vi inser vikten av vars och ens individuella ansvar för helheten, vikten av att dana vår karaktär och odla dygderna i vårt liv inte bara för egen skull utan för allas vår skull.

Det kommer en gryning efter denna skymningstid. Fäst blicken på horisonten, vandra uthålligt och ta fram det bästa du har i dig och gör det bästa du kan. Då tar vi oss igenom det här.

 

Kvällshimmel från hemmakontoret idag.

Predikan: Om #metoo, Rut och tillitens nödvändighet

Söndagen den 29 oktober 2017 var den tjugonde, och detta kyrkoår också den sista, söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att leva tillsammans” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan alternerar jag mellan dagsaktuella ämnen som jag knyter samman med de tre bibeltexterna ur Evangelieboken för denna söndag, det blir ett antal lösa inslagstrådar som vävs samman i en varp av bibelord för att i slutet skapa ett mönster som jag tolkar i termer av tillit.

Under de senaste dagarna har en intensiv kampanj på twitter och facebook pågått under hashtaggen (etiketten) #metoo (jag också). Kampanjen är egentligen mer än tio år gammal och startades i USA av en kvinna som blivit sexuellt utnyttjad som barn och tonåring. Men efter det att en likaledes amerikansk skådespelerska för ett par veckor sedan uppmanat alla som varit utsatta för sexuella ofredanden från män att dela dessa sina erfarenheter med varandra för att stärka och bejaka varandras upplevelser har diskussionen både på nätet och i vanliga medier vuxit explosionsartat. Det började denna gången med att en manlig filmproducent avslöjades som en notorisk sextrakasserare, han hade under åratal genom sin makt och sitt inflytande fått kvinnor att ha sexuellt umgänge med honom i en takt som får betraktas som ett missbruksbeteende. Fenomenet hade varit känt i flera år men ingen talade högt om det, men plötsligt kom det i dagen därför att en kvinna berättade sin historia och därför att olika medier bestämde sig för att berätta den här historien. Och idag översköljs vi av en våg av berättelser om hur kvinnor behärskats, begränsats, trakasserats, missgynnats, sårats och även utsatts för direkt våld där män utövat sin makt över kvinnorna som på olika sätt varit i beroendeställning eller i en utsatt position.

Jag tror att alla kvinnor som är här vet att det som avslöjats nu vare sig är något nytt eller egentligen något som blivit värre under vår livstid. Men vi vet att vi inte längre behöver vara tysta, att vi inte behöver känna skam över vad andra utsatt oss för och att acceptansen av mäns övergrepp minskar och minskar för varje vecka som går. Jag tror också att alla män här vet ungefär samma sak, men kanske också att det som hänt har skapat en beredskap även hos er att säga ifrån till andra män, en insikt om att er makt är så mycket större än den utsatta kvinnans, något som även skapar en möjlighet att ta emot och ha omsorg om de kvinnor som vill och kan anförtro sina historier åt er.

I den gammaltestamentliga läsningen för denna söndagen i den första årgången (Rut 2:8-12) hör vi om den moabistiska, jordanska skulle vi säga idag, kvinnan Rut som följer sin svärmor tillbaka till hennes hemstad Betlehem efter att både svärfadern och maken dött. Israel som rike finns knappast vid denna tiden, en del arkeologiska utgrävningar talar om en stor inflyttning till Jordandalen ungefär 1200 år före Kristus, vilket skulle vara ungefär när Ruts upplevelser utspelar sig. Ruts bok handlar i grunden om starten av det israeliska kungariket, Rut skulle komma att bli förmoder till kung David och det är en viktig anledning till att hon fått sin egen bok i vår bibel, och har en plats i de judiska skrifterna.

Eftersom Rut kom från andra sidan Döda Havet och inte hade familj och släkt i vad som skulle bli Israel var hon i bibelns mening en främling. Hon var också en flykting. Hon hade förlorat sin man och svärfar, hon hade lämnat sin egen familj och sin egen hemort för att följa sin svärmor Noomi tillbaka till Betlehem. Väl där var hon att betrakta som en papperslös flykting, och som kvinna var hon dubbelt utsatt. Boas, som var en mycket rik man, kom att hjälpa henne att överleva, bland annat med direkt hänvisning till vad hon gjort för sin svärmor. Han säger ”jag har hört talas om allt vad du gjort för din svärmor sedan din make dog” och anför det som ett skäl för att hjälpa henne nu när hon kommit till hans land och till hans Gud. Han säger också i samma text att han ”sagt till karlarna att inte röra” henne! Ruts situation var alltså rimligen sådan att hon på något sätt var ett lovligt byte – hon var en främling, hon hade sannolikt en annan religion, hon hade ingen man och hon var fattig. Att texten skriver ut Boas ord betyder rimligen att han bröt mot en norm, att han förbjöd något som annars hade varit sannolikt. I sin egenskap av ägare till jord hade han auktoriteten att säga till och bli åtlydd. Och Rut gick där på åkrarna och plockade upp det som de som skördade tappade eller inte fick med, och hon drack av vattnet som togs upp till dem som arbetade på gården.

Så småningom kommer Rut att gifta sig med Boas och han tar då över det som hon och svärmodern hade rätt till ifrån sin egen familj. Kvinnor hade vid denna tidpunkt knappast någon egen juridisk kapacitet utan var alltid beroende av en man, i Ruts fall var det männen i hennes avlidne makes familj som bestämde vad som skulle hända med henne. Hennes skydd mot övergrepp var att bli legitimt förenad med en man som kunde ge henne status i samhället. Även om den här berättelsen skildrar ett samhälle som fanns för kanske tretusen år sedan så kan vi nog inte blunda för de eviga insikter som bibeltexten förmedlar – kvinnor, den som saknar familjens skydd, den som är fattig och den som är flykting är alltid utsatt och sårbar för andras makt och godtycke.

I vårt land har vi tagit emot en stor mängd flyktingar och invandrare, många av dem är mycket utsatta och sårbara i vårt samhälle. De flesta av dem har ingen släkt här, många är barnfamiljer och andra är ensamma tonåriga pojkar. En del får stanna i vårt land och andra inte. Den gammaltestamentliga texten pekar på två eviga ömtåliga punkter i att leva tillsammans – övergreppen mot kvinnor och behandlingen av dem som kommer som främlingar. Sedan Rut och Boas tid har riken kommit och gått, jordbruket mekaniserats, nationalstater bildats och försvunnit, industrier vuxit fram och lagts ned och datorer utvecklats och blivit allt mindre. Men, vi står här fortfarande och pratar om hur vi skall skydda kvinnor från övergrepp och hur vi skall ta emot flyktingar och invandrare.

En annan tid, andra uttryck och andra samhällsinstitutioner men ändå samma utsatthet.

Låt mig här få läsa en dikt av Ylva Eggehorn:

Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.

Hur kan en människa omvandla utsattheten och smärtan till något vackert, till något som ger glädje och skönhet? Den här dikten handlar om att uthärda smärta, men inte bara för lidandets egen skull utan för att smärtan med sin kraft pressar, bränner, tvingar fram någonting som är vackrare och som du inte visste fanns där. ”Du visste inte att du var en sång”.

Episteltexten för idag kommer ur Andra Timoteusbrevet (1:3-5), ibland kallat Paulus testamente. Paulus skriver till sin andlige son Timoteus och Paulus vet att han inte har lång tid kvar att leva. Paulus anförtror sig till Timoteus och tar honom i anspråk, han vädjar till Timoteus genom att förutsätta att den tro som hans mor och mormor haft också skall bära Timoteus. Det finns en stark tillit i den här korta texten, en tillit till Timoteus och en tillit till Gud.

När Jesus sedan möter oss i evangelietexten från Matteus (13:53-57) är det i ett sammanhang där omgivningen inte är ett dugg intresserad av vem han egentligen är. ”Vad är det för märkvärdigt med honom”, undrar de och hänvisar till att hans systrar och bröder bor på samma plats som de själva. Jantelagen slår till med en kraftfullhet som är nästan fysiskt smärtsam. ”Kom inte här och tro att du är någonting”, säger den, du är ju en av oss, och det betyder här att du har inget att berätta för oss eller visa oss som vi inte redan visste!

Att vara en av oss kan vara något fint, Liberalernas partiledare Jan Björklund är född och uppvuxen i Skene och barn till föräldrar som arbetade på textilfabrikerna där, det känns rätt nära för en sådan som jag, statsminister Stefan Löfven å sin sida var fosterbarn och utbildade sig till svetsare och jobbade på Hägglunds i Gävle innan han blev politiskt och fackligt aktiv, det känner jag också igen, är något jag kan relatera till. Det kan kännas rätt bra att veta att den som skall fatta viktiga beslut är lite grand som jag, har erfarenheter som jag har eller i alla fall kunde ha haft. Men när den vetskapen istället blir till en boja, en rädsla för att den andre skall veta något som jag inte vet, då slår Jantelagen till.

När jag möter Jesus i den här texten är det lite grand som när Rut möter Boas, vi möts i ögonhöjd. Och Jesus konstaterar, möjligen med en viss lakonisk ton, att ingen blir profet i sin egen hemstad. Kan vi se ett ideal hos Jesus här, ett ideal om hur vi kan leva tillsammans? Kan vi dra en linje från Boas och Rut i gamla testamentet, över Paulus och Timoteus i episteltexten till Jesus och folket i hans hemstad? Hur bemöter vi andra människor och hur tar vi emot varandra? Jesus undervisar i synagogan och folket ”häpnade” står det, ändå måste de på något sätt förminska Jesus och hans budskap genom att säga att ”han är ju härifrån”, och därmed att det han säger behöver man väl inte ta på så stort allvar. Här finns ingen tillit. Ingen tillit alls.

Jag tror att idag vill dessa texter berätta om tillit och misstro, om omsorg och utsatthet.

När vi kan lita på någon, anförtro oss åt någon, då blir smärtan och utsattheten inte bara läkt utan också en möjlighet att mejsla fram något nytt, något bättre, något vackrare, något starkare och något som bär framåt i livet. Jag ser Rut som vågar lita på sin svärmor och jag ser de båda kvinnorna som vågar lita på Boas och därför blir flykten början till ett nytt liv. Jag ser Paulus som plågas av närheten till döden och fångenskap, och kanske tortyr, hur han anförtror sig åt Timoteus och vädjar till dennes mors och mormors minne för att väcka Timoteus känsla av omsorg, en vädjan som burit Paulus budskap ända in i våra dagar, ja ända hit in idag. Jag ser människorna i Jesu hemstad Nasaret som vänder honom ryggen i misstro och förakt eftersom han säger saker som han inte borde kunna säga, han ger dem vad vi skulle säga idag kognitiv dissonans, alltså ett budskap som inte stämmer med vad de väntat sig, och de vänder honom ryggen. Men Jesus går vidare, han fastnar inte i nederlaget i synagogan hemmavid, han vänder sig till dig och mig och han litar på oss, han litar på att vi skall föra hans budskap, hans kärlek och hans omsorg vidare i tiden och i världen. Tillit bygger världen. Och vi litar faktiskt på varandra i det lilla varenda dag, vi skulle inte kunna leva utan denna tillit, vi uppmärksammar bara inte alltid tilliten och omsorgen i det lilla.

Jag menar att det är omsorgen i det lilla, tilltron till varandra som människor, som bär Guds kärlek vidare i världen. Den lilla hashtaggen #metoo, mottagandet av en ensam pojke från Afghanistan i ditt hem, besöket på språkcaféet i kyrkan, dörren du höll upp så att den äldre mannen hann med bussen, böckerna du lämnade till second hand för välgörenhet, steget fram som du tog när två ungdomar tycktes vända sig mot varandra i vrede och barnet du hjälpte över gatan – allt detta är uttryck för den tillit som bygger vårt samhälle starkt.

Låt mig få avsluta den här predikan genom att läsa dikten ”Skapelsens krona” av Nils Bolander, en dikt från 1948.

Förunderligt! När Gud skulle smida
skapelsens krona,
blandade han en häxbrygd
av drifter och begär, av ve och vånda,
och stängde den inne i ett käril av skört ler.

Att det ska vara så svårt att leva
för människan.
Blomman lyfter förtröstansfullt
sin kalk mot solen,
fågeln hälsar morgonrodnaden
med trygg sång
och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar
över gröna marker.
Men människan finner ingen vila.
Hon har oron i blodet, ångestens feber,
en vild utlängtan

Varför skapade du oss så, Fader?
Varför fick vi inte blommans förtröstan,
fågelns och fjärilens sorglöshet
i faddergåva
mullvadens jordgrävarglädje
och huskattens spinnande hemmalycka?

Å, nu vet jag det.
Därför att du älskar orons vingar,
de eggande synerna, Jakobskampen.
Du vet ingenting större
än en människa som kämpar.
Åt henne, blott åt henne ger du makten
att vila ut i nådelöftena
och vandra under löftesstjärnorna.

 

Den inre kompassen visar rätt: Om unga från Afghanistan och om konvertiter

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Krönika i Signum: Vi borde oroa oss för något annat

I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm.

Så skriver jag i en krönika i senaste numret av tidskriften Signum. Och jag är orolig, men inte för det som så många talar om – migration, brottslighet, Trump – utan för att den oro som sprider sig skall ge plats åt krafter som lovar säkerhet till priset av vår frihet. Osäkra och otrygga medborgare riskerar tyvärr att bli offer för falska profeter och starka män. DET oroar mig.