You are currently browsing the category archive for the ‘Samhälle’ category.

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

  1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
  2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Annonser

I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm.

Så skriver jag i en krönika i senaste numret av tidskriften Signum. Och jag är orolig, men inte för det som så många talar om – migration, brottslighet, Trump – utan för att den oro som sprider sig skall ge plats åt krafter som lovar säkerhet till priset av vår frihet. Osäkra och otrygga medborgare riskerar tyvärr att bli offer för falska profeter och starka män. DET oroar mig.

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.

Under den senaste veckan har kriget i Syrien gått in i en grymmare fas än på länge. Flygbombningar över den belägrade staden Aleppo i nordvästra Syrien dödar barn och andra civila varje dag. De flesta källor är överens om att det är ryska plan som bombar, och att de gör det för att stödja den syriska Assad-regimens möjligheter att sitta kvar efter den vapenvila som till slut måste komma.Det är grymt, cyniskt och med tanke på hänsynslösheten antagligen i det närmaste krigsbrott. Kriget i Syrien är ett blödande sår som lamslår möjligheterna till social och ekonomisk utveckling i hela regionen.

Som kristen kan jag inte se att vi kan tala om något annat än kriget i Syrien. Så länge detta krig fortgår, nu i mer än fem åt, måste barmhärtigheten tala. Vi borde ägna all vår politiska uppfinningsrikedom åt att komma på lösningar till hur flyktinglägren i Libanon, Turkiet och Jordanien kan stödjas, hur de mest behövande kan slussas till säkra länder i Europa och Nordamerika, och hur vi kan få ut ännu fler skadade och sjuka från krigsskådeplatserna inne i Syrien. Vi borde tala om hur vi kan stärka de humanitära insatserna med sjukvård och mat, med skola och ordnade förhållanden för alla de familjer som flytt och de som inte kan fly. Sverige som land borde på varje ministermöte i EU avsluta med att säga ”För övrigt anser jag att kriget i Syrien måste få ett slut”. Ingenting annat är egentligen viktigare för Europa, västvärlden och framför allt för de människor som varje dag plågas av det utdragna kriget. Och ändå händer inte detta.

Min uppfattning är att vi i Sverige – och förstås hela EU – kan och bör ta emot många fler flyende från Syrien, vi kan och bör ta emot på det sätt som vi tar emot kvotflyktingar, via legala och säkra vägar, och det enda villkoret för ett uppehållstillstånd borde vara att de kommer från Syrien.

Jag har barnbarn, när jag ser de sargade och skadade barnen på bilderna från Aleppo eller från flyktinglägren runt Syrien tänker jag på mina barnbarn – de växer upp i trygghet, går till förskolan, tas omhand av kärleksfulla föräldrar och kan somna gott varje kväll. Ingenting av detta ges till barnen i Syrien, där finns istället barn som är äldre än mina barnbarn men som aldrig upplevt något annat än krig.

Söndagens bibeltexter handlar om änglar, det är den Helige Mikaels dag. Ingen av oss är några änglar, men de människor som utför barmhärtighetens handlingar i Syrien just nu måste nog betraktas som änglar. Och jag ber att de skall behålla styrkan och att vi andra skall förmå att ge dem det stöd de förtjänar. Det minsta vi kan göra är att be, be för fred och be för barmhärtighet. Kanske finns det någon änglavinge som sveper över Aleppo ändå.

***

Bitte Hammargren skriver här i SvD om varför Ryssland bombar Aleppo.

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Idag den 9 november 2014, den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

Den kväll när muren i Berlin föll, den nionde november 1989, befann jag mig i Paris, jag hyrde en lägenhet i det svenska kulturhuset där och delade ett mycket litet kök med äldre man, en litteraturprofessor från Sverige. Själv skulle jag skriva på min avhandling om fransk efterkrigspolitik i allmänhet och om gaullismen i synnerhet. Sverige var långt borta, en gång i veckan kunde man höra Radio Sweden International och få svenska nyheter. Det fanns inget internet, ingen e-post och ingen facebook.

Både min rumsgranne och jag köpte franska tidningar och läste om vad som hände i Tyskland, den tionde november skrev jag i min dagbok att ”Östeuropa faller sönder. Östtyskarna får nu äntligen resa över gränsen direkt till väst. Partiet har beslutat om fria och demokratiska val.” Jag hade bara ett par år tidigare åkt bil utefter den tysk-tyska gränsen, den som inte längre finns, och sett de avklippta järnvägsspåren, det öde ingenmanslandet och skyltarna som pekade åt öst och sa att där, där är också Tyskland. I Paris var uppmärksamheten förstås stor kring det som hände i Berlin, men jag tror att både mitt läsande om de franska kolonialkrigen och även fransmännens egna krigserfarenheter gav händelserna en helt annan tolkning än de fick i Sverige. I Paris var det som om Berlinmurens fall på något sätt var den sista resten av andra världskriget, en mängd minnen och artiklar kring kriget publicerades liksom kring den tyska historien.

Den nionde november är nämligen också datumet för den s k kristallnatten, alltså den kväll och natt 1938 när hundratals judar misshandlades och dödades, judiska affärer, synagogor och hem plundrades och förstördes under ledning av den tyska nazistregimen och utfört av SA-trupper. Om inte förr blev det då tydligt att den tyska regimen under Adolf Hitler skulle föra ett krig också mot det egna folket, en hel folkgrupp skulle elimineras, förpassas och utrotas från allt tyskt.

Då för 25 år sedan föll symbolen för delningen mellan öst och väst i Europa, Berlinmuren. Processen hade begynt redan tidigare och fortsatte i flera år innan Europa kunde sägas vara en fri kontinent. Men Berlinmuren var och förblir en symbol för hur människor stänger andra människor inne och ute, hur system av repression och kontroll perverterar individer, förändrar värderingar och föder rädsla och misstänksamhet. När jag några månader senare tog en examen fick jag i present denna del av Berlinmuren, en bit cement från den barriär som höll människor isär. Jag vårdar den och inser att den kan vara en symbol för alla murar i hela världen – en symbol för att alla murar kan rivas. Och kanske är det så, i tidens längd, att alla murar kommer att rivas.

Den nionde november i år är det den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet och temat för dagen är samhällsansvar. Jag har svårt att tänka mig bättre erfarenheter än Berlinmurens fall och Kristallnatten som utgångspunkter för en reflektion kring vårt samhällsansvar som kristna. Vi vet att kyrkorna blev en tillflykt för dem i Östtyskland som ville frihet, det tändes ljus och det bads. På samma sätt spelade kyrkan en central roll i upproren mot den polska regimen nästan tio år tidigare. Prästen Jerzy Popieluszko mördades av regimen för sina kritiska predikningar och sitt engagemang i fackföreningen Solidaritet. Han begravning blev en enorm manifestation av motståndet mot den alltmer brutala polska diktaturen och en viktig pusselbit i processen mot frihet. Under pogromerna och utrotningspolitiken mot judarna i Tyskland och de länder som blev en del av Tredje Riket kom åtminstone delar av den kristna kyrkan att spela en viktig roll för att rädda judar undan förintelsen och inte minst för att protestera mot den nazityska repressionen. Alla gick inte som Dietrich Bonhoeffer i döden för sin sak men hans offer står ändå som symbol för kraften i ett evangeliskt förankrat motstånd mot en till synes övermäktig fiende, särskilt som hans kamp ändå fick pågå under mer än tio år innan han slutligen avrättades strax innan kriget tog slut.

***

Men jag då? Jag fattig, syndig, liten, enskild människa i ett fredligt men öppet land i Norden, vad kan jag göra? Bli helt tillintetgjord av dessa enorma uppoffringar som människor före mig har gjort?

Det är då Paulus ord i dagens episteltext från Andra Korinthierbrevet 8:10-12 kommer som en vänlig gest, en sval vind en het sommareftermiddag:

Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.

Vad som betonas här är just GOD VILJA. Ingen, allra minst Gud, kommer att döma oss efter vad vi inte gjorde eller vad vi inte förmådde. Måttstocken ligger i vad vi gör av det vi faktiskt har. Med god vilja kommer man oerhört långt. I politiken idag upplever jag en avsaknad av god vilja, alltför många politiska beslut präglas av hänsynstagande till ekonomiska egenintressen och till någon slags inskränkt syn på vad som får göras och sägas. Väldigt mycket av debatten om intensiva och avgörande frågor för vårt samhälle är en metadebatt, alltså en debatt om debatten. Var är den goda viljan? Jag minns ett samtal med en nu bortgången släkting – vi hade helt olika uppfattningar om vad som kunde leda till en god samhällsutveckling och vilka lösningar som borde lanseras för fattigdomsproblematiken, men vi enades om att det som görs i god vilja är aldrig någonsin fel. En enda sak kan du göra, en annan människa väl, som Stig Dagerman skrev. Och det är så litet, men betyder ett syskon mer i den mänskliga familjen.

Dagens texter är för övrigt ovanligt informativa. I den gammaltestamentliga texten finns rader som nästan känns kusligt aktuella när det gäller situationen i vårt eget samhälle. I Andra Mosebok 23:1-9 sägs att vi inte skall förtrycka invandrare, inte sprida falska rykten, inte följa mängden i onda gärningar, inte vara partiska och inte ta mutor. Vi skall istället hjälpa våra fiender och våra ovänner, vi skall ha omsorg om deras ägodelar och verksamhet och vi skall i samhället stå upp för sanningen och för rätten.

Det är ingen lätt sak. I en kristen livsstil kan inte främlingsfientlighet eller rasism ha någon plats. Vi har ett ansvar för källkritik när vi hör rykten om kriminella tiggare, elakt skvaller om arbetskamrater och gement prat om människor ingen av oss känner. Vi skall själva värdera vilka facebookgrupper vi bör gå med i, vilka demonstrationer vi deltar i eller vilka aktiviteter vi stödjer. Vi skall försvara dem som har det sämre än vi, de som inte har en röst som hörs och de som inte talar vårt språk. Vi skall aldrig låta oss köpas, vare sig med pengar eller status. I allt detta skall vi alltid visa god vilja. Hur vi gör och vad vi gör är beroende av vilken plats vi själv har i samhället – vi har alla olika talanger, erfarenheter och livshistorier. Om det handlar om att skjutsa en äldre församlingsmedlem till gudstjänsten eller om att lämna en ministerpost i regeringen för en samvetsfråga så är båda lika viktiga i Guds ögon. Men vi får aldrig stänga till om oss själva, aldrig nöja oss med att odla vår egen trädgård och strunta i vad som händer hos de andra.

I evangelietexten från Matteus 12:15-21 citeras profeten Jesaja som säger om just Jesus att

Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.

Med Guds hjälp kan det som synes svagt och skört bli segt och starkt, och bidra till rättens seger över orätten. Vi behöver se på dem som gick före inte som upphöjda ideal till vilka vi aldrig kan nå, utan se på dem som exempel på vilka stora ting som kan hända när Gud får vara med. Från de stora händelserna i historien som jag började med, går det en röd tråd till oss själva och våra enskilda handlingar. Samhället byggs upp av miljarder enskilda handlingar. Och det är i dessa handlingar som Gud verkar när vi handlar i god vilja, när vi följer, som det så vackert heter på engelska, the better angels of our nature, alltså våra djupast liggande goda intentioner.

När vi gör vårt lilla i god vilja så sätter Gud in en multiplikatoreffekt och kan skapa förändring, både i det lilla och i det stora. Det är när vi går ut i världen med vår goda vilja som ondskan skakar i sina grundvalar. Men när vi cyniskt säger att allt är förlorat, inget går att ändra, då har det onda vunnit över även oss. Jesus Kristus kan ta den tynande lågan, den knäckta viljan och göra den hel igen, om vi bara riktar blicken mot honom, tar emot hans kraft och den nåd han låter flöda in i världen genom oss. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet. För världen utanför är detta en obegriplig logik, men en logik som genomsyrar hela evangeliet. Det är den kristnes hemlighet, den kristnes kraftkälla och den kristna trons eviga kärna, att Gud låter sin kraft fullkomnas i svaghet.

Kyrkoåret rullar på, från advent till domsöndagen, decennium efter decennium och århundrade efter århundrade. Och så idag när det är valdag så stannade hjulet på temat ”Medmänniskan” och texterna handlar om vad som förr kallades ”Den gyllene regeln” dvs den enkla sanningen att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Samhället finns inte, lär Margaret Thatcher ha sagt, det finns bara individer. På sätt och vis hade hon rätt, samhället finns inte förrän vi ser varandra som just med-människor, med-borgare och med-resenärer på livets resa. Det är i kollektivet av individer som samhället uppstår, samhället som något mer än summan av delarna. På valdagen är vi i en mening verkligen individer, men när dessa individer som en organisk helhet slingrar sig in och ut i landets tusentals vallokaler uppstår en dynamik, en gemensam rörelse som ger samhället i dess mest grundläggande form näring och syre.

I dagens episteltext, hämtad från Romarbrevet 12:16-21 talas det om att inte ta rätten i egna händer utan låta ”Guds vrede ha sin gång”. Istället uppmanas vi att hjälpa vår fiende om hen är hungrig eller törstig, allt i akt och mening att inte låta det onda segra utan istället besegra det onda med hjälp av det goda. Ondskan är i en mening redan besegrad, som människa kan vi bli verktyg för det goda och därmed bekräfta segern över ondskan. Som människor skall vi inte ta oss rätten att utkräva hämnd eller tro oss utföra Guds verk genom att använda hans bud som verktyg för vrede, hämnd och ilska. Vi kan alla bli uppfyllda av vrede, upprörda och arga – men det är inte Guds vilja att dessa känslor skall styra vår relation till medmänniskan.

Det demokratiska valet är en vacker handling, en frihet som människor före oss har kämpat sig till och en frihet som många andra längtar efter. Låt oss använda det valet för att hylla medmänniskan, för att lägga vår röst på en politik och ett framtida samhälle som ger utrymme för mångfald och kärlek. Och låt oss inte glömma att vårda vår relation till medmänniskan alla de andra dagarna av mandatperioden – oavsett vem som vinner valet idag!

Bön: Herre, se till oss alla ikväll, förlorare såväl som segrare, inskränkta såväl som vidsynta, bedrövade såväl som upprymda. Vi är alla dina barn, vi är alla del av din skapelse och vi får alla del av din nåd. Vägled oss alla in i en ny mandatperiod och hjälp oss att alla att bidra till en samhällsutveckling som främjar medmänsklighet och gemensamt ansvar.

 

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 1 Petr 4:8

Jag läser med stor glädje förre ärkebiskopen Anders Wejryds andaktsbok varje morgon, en liten kort text att stärka modet med innan jag kliver upp (boken kan varmt rekommenderas). Onsdagens bibelord var från Petrus första brev och jag upplever det som en fortsättning från söndagens tema om goda förvaltare. I min barndom lärde jag mig sista delen av satsen som att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder” och jag tycker nog att det är mer poetiskt uttryckt.

Vi är alla ofullkomliga, med alla våra fel och brister, men när vi förmår att älska varandra och visa varandra uppskattning och värme, täcker liksom denna kärlek över våra skavanker. Som när man klär om en stol med nytt tyg eller täcker över en ful fläck på ett bord med en fin duk.

I valrörelsens hetsiga kamp är det kanske inte kärleken som alltid står högst i kurs. I den politiska debatten saknar jag ofta det som i vetenskapen kallas för ”barmhärtighetstolkningen” och som innebär att vi försöker förstå en text eller ett tal utifrån det mest rimliga eller troliga perspektivet. Syftet är att undvika medvetna felläsningar, missförstånd eller att söka konspirationer i det andra säger eller skriver. Vilket på intet vis tar bort ett kritiskt perspektiv, tvärtom.  På det sättet blir en diskussion både upplysande och mer nyanserad när debattörerna försöker att förstå vad den andra vill och utgår från det i sin argumentation. Ofta blir faktiskt diskussionen skarpare och tuffare, mer på allvar helt enkelt. Spelet får mindre plats och verkligheten större.

I kommentarer och diskussioner kring utfrågningar och debatter utgår många från att andra är illvilliga medan man själv är godhjärtad. Om vi alla utgick från att vi alla vore godhjärtade tror jag debatten skulle bli både mer intressant och såra människor mycket mindre. Självklart skall konflikterna i politiken upp på bordet, självklart skall skillnaderna synas och självklart skall orättfärdighet kritiseras och motarbetas var helst den förekommer. Men om vi alla begrundar Petrus ord om kärlekens förmåga att skyla över våra brister och se på varandra som de ofullkomliga men godhjärtade varelser vi är skapade till – då blir tonen i debatten mindre hätsk, hatet får mindre utrymme och de sårande tillmälena försvinner. Det är något vi alla kan bidra med.

 

Kategorier

Arkiv