You are currently browsing the tag archive for the ‘skönlitteratur’ tag.

Vi tror oss leva i globaliseringens tidevarv. Och visst har vi rätt i det. Men hur många av oss inser vilken genomglobaliserad tillvaro det var att leva i den s k Belle Époque, åren mellan 1870 och 1914? Det var en tid före nationalstatens triumf, före demokratin, före världskrigen och före förintelsen. I Europa återfinns kejsare och imperier tillsammans med nationalstater och herigdömen. Medborgare från olika delar av världsdelen samsas i städer som Paris och Wien. De ekonomiska klyftorna är gigantiska, möjligheten av berika sig oändliga och kulturlivet är genuint mångkulturellt. I centrum för boken finns en samling japanska figuriner, en samling som skapas i Paris under Prousts tid genom inköp av importerade exotiska varor och som slutar i London i ett vitrinskåp i ett engelskt radhus hos en barnfamilj. Men samlingen är bara en vägvisare genom den europeiska historien.

Edmund de Waals bok ”Haren med Bärnstensögon” är i en mening en släktbiografi men också en europeisk historieskrivning. Läsningen väcker en märklig känsla av vemod över hur definitivt de båda världskrigen kom att för alltid krossa en kosmopolitisk idé som kunde varit en nyckel till vår tids europeiska konflikter.

Två saker vill jag lyfta fram: antisemitismen och nationalismen. Det första som en ständig närvaro, den andras påtagliga frånvaro. Många i min efterkrigsgeneration förknippar antisemitism med Adolf Hitler och Tredje Riket. Men det är en koppling som förenklar historien alltför mycket. Anti-semitismen var en farsot, en stormvind som svepteöver Europa långt före nazismen och Hitler. De pogromer som driver bokens författares förfäder från sin hemstad Odessa genomfördes i flertal under 1800-talets sista hälft. Den del av familjen vi följer kommer till Wien 1863, men under de följande åren ökar Wiens judiska befolkning dramatiskt – de flyr från de östra provinserna. Men också i Wien kommer anti-semitismen snart att diktera familjens möjligheter, det börjar smygande och slutar med en katastrof, med förintelse. Inte heller Paris är någon tillflykt undan det oresonliga hatet mot judar och judisk kultur. Dreyfusaffären förpestar tillvaron även för de delar av familjen som lever sitt liv i den franska huvudstaden. Vi behöver ständigt påminnas om anti-semitismens eviga mekanismer, så lätta att sätta i spel och så livsfarliga när de börjar rulla av sig själva. Är anti-semitismen Europas idealtypiska rasism, den avskiljningsmekanism som reproduceras igen och igen?

Jag lägger också märke till (igen) hur tiden mellan fransk-tyska kriget och första världskriget saknar nationalism. Inte så att den inte finns där som idé, tvärtom skapar den oavlåtligen spänningar, men nationalismen är inte någon grund för en politisk ordning. Först med demokratin kommer nationen som organiserande princip att utgöra den faktiska grundvalen för staten, och det är förstås efter första världskriget (och definitivt efter det andra). Nationalismens ständiga reproduktion bidrar till en exkludering/inkludering som var främmande för författarens förfäder. Som han själv skriver dog hans farmors fars kusin Charles som jude och ryss i Paris, hans farmor som kristen och holländare i England och hans morbror som en sorts amerikansk österrikare i Japan. Kejsardömet var odemokratiskt, auktoritärt, byråkratiskt och elitärt. Men det var också kosmopolitiskt, mångkulturellt, språkligt och religiöst pluralistiskt och fyllt av människor och impulser från stora delar av Europa. Är den kejserliga mångkulturella imperiala ordningen att föredra framför nationalstatstanken? Är ens den monokulturella nationalismen längre möjlig som projekt i Europa?

Att läsa de Waals bok kräver bara grundläggande orientering i europeisk historia, antingen genom egen erfarenhet eller genom att läsa med en enkel historisk karta bredvid sig. Jag påminner mig hur jag för snart trettio år sedan brukade börja föreläsningarna om europas nationalstater – genom att visa ett OH-blad där Tysklands förändrade gränser ritats in med olika färger på en europakarta. Redan då brukade studenterna bli förvånade. Vad skall de då inte bli av att läsa de Waals bok? Så mycket som vi tar för givet är lika flyktigt som ånga. Så låt oss vårda och förvalta historiens lärdomar. Läs boken.

9789100126827

 

Läser idag Carina Burmans understreckare om Fredrika Bremers resor, framförallt om den långa pilgrimsresan till det heliga landet. I dagens globaliserade värld är det få som företar den sortens resor för att uppleva, gestalta och formulera världen för oss som läser. Visst ser vi dokumentärfilmer och läser resereportage, men idag går resorna oftare till Vinslöv eller den egna barndomen i folkhemmet. Resorna handlar mer om att möta sig själv, skriva sin berättelse och formulera ett jag, gestalta en huvudperson i det egna livet. Om inte syftet är rent spektakulärt.

Jag saknar de stora litterära ambitionerna hos den skrivande resenären. Att det är lätt att resa och lätt att publicera är inget argument för att inte göra litteratur om det man upplever.* Snarare är jag lite orolig över att det är uppmärksamheten, nyfikenheten och öppenheten mot omvärlden som saknas i skrivandet. Är det verkligen en slump att det är en norsk mans dagbok** – fullständigt inkapslad i sitt ego – som läses och debatteras, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar globalt, klimathotet närmar sig klimax, diktaturerna faller, yttrandefriheten hotas och svenskarna reser i skytteltrafik till Thailand – men inget av detta återfinns i litteraturen?

Reseskildringar med nyfikenheten främst, där man inte är ute efter att bekräfta sina egna på förhand uppställda domedagsprofetior, och med öppenhet för oväntade, otänkta och paradoxala förhållanden saknar jag.

I radio finns Randi Mossige-Norheim som oförtröttligt skildrar vårt land från en annan sida än den mest synliga, utan åthävor och utan fördomar. I litteraturen finns Nina Burton, en av de absolut sista (?) essäisterna i svensk litteratur, nu senast med ”Flodernas Bok”. Även Sigrid Kahle kanske bör räknas till denna skara. Och visst finns det en och annan journalist som idag kan slå till med något riktigt bra i genren (kan dock inte påminna mig någon just nu). Risken finns att globaliseringen och kulturens narcissism tillsammans utgör ett hinder för den litterära reseskildringen, den som vill något utöver sig själv, den som öppnar dörrar hos såväl författaren och läsaren som i verkligheten. Den som går utöver det du tror dig se när du ser vad andra redan sett åt dig.

* Två – helt olika – utmärkta verk jag läst i denna genre var Stig Dagermans ”Tysk Höst” och Lennart Hagerfors ”Längta hem”.

** Karl-Ove Knausgård ”Min Kamp”.

Jag har sedan länge förespråkat att Joyce Carol Oates skall få Nobelpriset i litteratur. Det har hon inte fått. Sambandet är klockrent. (Kanske får hon det nu när hon likt så många andra ger ut sina personliga dagböcker? Stor litteratur och konst numera tycks vara ekvivalent med privat litteratur och konst.) Men, med risk att även omintetgöra Bodil Malmstens chanser till Nobelpriset så skulle jag vilja säga att i Sverige har vi högst två levande författare av hennes kaliber: Lars Gustafsson  och Kristina Lugn. Jag upplever att Bodil Malmstens prosa och poesi är i sann mening existentiell litteratur.

Jag började läsa henne samma år som jag disputerade. Bakgrunden är att jag av en senior kollega (Tack Sören Holmberg!!) förärades Malmstens samlade dikter i disputationspresent. Jag hade aldrig läst henne förut och drunknade genast i hennes texter. Nu läser jag ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” som är av de många ”anteckningsböcker” från sitt liv i Frankrike som hon har gett ut. Malmsten har en osviklig förmåga att blanda det personliga och det generella på ett sätt som är djupt berörande. Texterna handlar om henne själv och ändå inte alls om henne själv utan om oss alla i henne. Malmstens påtagliga och fysiska mänsklighet gör henne sympatisk. Men det är inte därför hon är bra. Hon är en bra författare inte för att hon skriver självutlämnande och dramatiserande om saker hon själv varit med om, utan tvärtom. Eftersom hon inte är privat och självutlämnande – eftersom hon inte är intresserad av att bearbeta sin egen ångest via sin konst eller chockera läsaren eller stilla vår nyfikenhet – är hennes texter så djupt berörande och helt nödvändiga som litteratur. Hennes återkommande oro för mullvadarna i trädgården utgör en av de vackraste metaforer för livsångesten som jag någonsin läst.

Om du vill ha en andlig upplevelse, om du vill reflektera över ditt liv och dina prioriteringar läs Bodil Malmsten. Och för övrigt tycker jag faktiskt att hon vore värd att få Nobelpriset. Malmsten bloggar här och om henne kan du läsa här och här.

Kategorier

Arkiv