Kriget som just nu rasar på Gazaremsan har nu pågått i mer än två månader. Den 7 oktober i år genomförde terrororganisationen Hamas en fasanfullt grym och orättfärdig attack på israeliska medborgare. Hamas agerande kan knappast förstås på något annat sätt än som ett sätt att ta ut en länge uppbyggd politisk hämnd på fullständigt oskyldiga civila israeler. Hamas tog också nästan 250 människor som gisslan, att nyttjas som bytesvaror eller skydd för sin egen krigsmaskin. Israels svar blev, efter en tids ovisshet, flygbombningar, markinvasion, blockad och förflyttningar av civila liksom stängningar av sjukhus och andra offentliga inrättningar. Fram till idag anger tillförlitliga siffror enligt WHO att minst 1200 israeler och 16 000 gazabor har dött i kriget. Nästan alla civila, och de flesta kvinnor och barn.
För mig som kristen har Palestina en särskild betydelse. Bibeln berättar om en Gud som låter sig födas till människa just i denna trakt för omkring 2000 år sedan. Platser och historia har etsat sig fast i mitt medvetande sedan söndagsskolan. Rapporter från Jerusalem, Betlehem eller Jaffa påminner om den gamla flanellografen som söndagsskolefröknarna Greta och Dagny använde. Senast igår hade vi tårta och använde silverskedarna jag fick för flitigt deltagande i söndagsskolan, en för varje år. Jag har tio stycken.
Jag sörjer alla de döda. Jag gråter nästan varje dag över alla döda barn. Min förtvivlan över situationen idag förföljer mig in i nätterna och ger mig mardrömmar. Jag är medveten om att jag inte kan göra något åt situationen ensam och just nu. Därför gör det mig så oerhört upprörd och vred att diskussionen om kriget i Gaza just nu (för just nu är det där kriget förs) kidnappats av extremister och fanatiker. Jag tänker inte ”välja sida” som så många tycks göra. Jag stödjer både Israels rätt till säkra gränser, till självförsvar och till en demokratisk utveckling i sitt land, och palestiniernas rätt till en stat, ett territorium, sin egen säkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.
Att Israel har en regering som uppenbarligen nonchalerat hotet från Hamas för att istället stödja illegala bosättningar på Västbanken och att Gaza styrts av en auktoritär och fundamentalistisk regim som inte på något sätt sett till befolkningens bästa måste stå klart för alla bedömare. Att civila israeler och palestinier skall betala priset för dessa båda regimers nonchalans och illvilja är däremot inte alls rimligt.
Israel kan inte skylla civila offer på att Hamas gömmer sig bland dem. Ingen förlorar sin rätt till liv för att någon annan tagit den personen som sin mänskliga sköld. Inte heller kan civila nekas vatten och medicin för att de bor på fel ställe. Hamas kan inte skylla sin blodiga attack på civila på att den israeliska regeringen inte ingriper mot övergrepp mot palestinier. Vanliga medborgare är inte ansvariga för regimens felsteg.
Vi som lever i en demokrati väntar oss förstås mer av en demokrati som Israel, men också av ett land vars militära övermakt i området är otvetydig. Av Hamas kan vi inte förvänta oss någonting. De är terrorister och fundamentalister och värderar inte människoliv alls om de inte kan användas vid byteshandel. USA stödjer ännu så länge Israels agerande i Gaza men sannolikt inte så länge till. Såväl utrikesminister Blinken som president Biden har påpekat att de civila dödsoffren är för många. Och FN tillsammans med ett flertal internationell bistånds- och hjälporganisationer har påpekat att det som pågår i Gaza är en humanitär katastrof. USA är en nyckelspelare för att få ett slut på kriget, därför måste alla goda krafter samarbeta för att stärka det amerikanska trycket på Israel just nu. Det är via USA som Israel kan förmås att hitta andra lösningar för att nå målet än ett fortsatt krig som i första hand dödar oskyldiga civila.
Vi måste kunna kräva att detta krig upphör. Nu. Utan att för den skull sorteras in på den ena eller andra sidan. Ett vapenstillestånd behövs, gisslan friges, förnödenheter omedelbart släppas in och förhandlingar om Gazas framtid, under ledning av FN och stormakterna, inledas.
Tvåstatslösningen är den enda framkomliga vägen för relationen mellan Israel och Palestina. Samtidigt tycks den vara mycket långt borta idag. Sverige hade en gång en röst i dessa frågor, men just nu väljer regeringen att ligga lågt, tala om EU och fokusera på ”samtalsklimatet” i Sverige. Regeringens debattartikel i Svd, det enda officiella uttalande jag hittar, avslutas med självklarheten att ”gatans parlament” inte får ersätta ”demokratiska beslut”. Men det är väl inte det som är den stora faran just nu? Den stora faran just nu är att det krig som pågår på Gazaremsan innebär fler döda och lemlästade barn för varje dag; föräldrar som förlorar sina barn och barn sina föräldrar.
Just nu och just här är det enda viktiga att dödandet upphör. Sedan får vi ta hand om de politiska konsekvenserna. Var är påtryckningarna och det diplomatiska agerandet för att åstadkomma det?
Emmausvandrarna 