Frikyrkan och HBTQ-frågorna – ett landskap i rörelse

Svenska Dagbladet har idag gjort vad medier ofta gör i tider av Pridefestival nämligen berättat att många frikyrkliga samfund är negativa till homosexualitet. Men det är en ytlig journalistik som missar det viktiga i sammanhanget – att HBTQ-frågorna i praktiken är i kraftfull rörelse inom frikyrkligheten. Vi som tillhör frikyrkorörelsen vet att de enkla fakta som anges av olika kyrkoledare eller kan läsas i skriftliga presentationer sällan är hela sanningen, och ibland inte sant alls i praktiken.

SvD anger att Evangeliska frikyrkan inte tar emot medlemmar som är homosexuella samtidigt som en av samfundets största församlingar – Saronförsamlingen i Göteborg – öppnar församlingsmedlemskapet för homosexuella som lever i relationer med en partner. Att homosexuella redan förut kunnat vara medlemmar är självklart eftersom ingen frågar efter din sexuella läggning när du blir medlem i en församling, det har alltid varit den s k utlevda homosexualiteten som varit stötestenen. Metodistkyrkan, som är min egen kyrka, anges inte ta emot homosexuella medlemmar. Inte heller där ställer någon frågor om din sexualitet och jag vet av egen erfarenhet att de lokala församlingarna bryr sig mycket litet om de svar som anges på kyrkans hemsida (alltså att homosexuella handlingar inte är förenliga med kristen lära). På samma hemsida anges också att Metodistkyrkan anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet – hur många tar detta på allvar i dagens Sverige? För övrigt går nu Metodistkyrkan samman med Missionskyrkan och Baptistsamfundet som båda bejakar homosexuella relationer, något som gör tolkningarna av svaren på SvD:s enkät än mer otydliga.

Det är otvetydigt att det finns homofoba attityder, särskilt i äldre generationer, inom både frikyrklighet och andra kyrkor. Men läget på marken förändras idag fortare än kartan, och som alla vet är det då marken som gäller. Frikyrkorörelsen har gjort en resa i HBTQ-avseende som väldigt många journalister och andra utanför rörelsen inte uppmärksammar.

Det finns många spännande uppslag och artikelidéer kring livsstilar och identitet inom frikyrkans ram, och de flesta handlar om kreativa och utvecklande konflikter som aldrig syns i officiella dokument eller i svar från formella ledare. Jag tror att de flesta egentligen vet det, men det passar liksom inte in i en svart-bild av kristna människor. Alltså vilar medierna trygga i sina egna fördomar. När får vi den spännande debatten mellan EFK och Sarons på medieagendan? När ställs de intrikata frågorna om hur de tre kyrkorna som nu går samman  skall samsas med olika formell syn på homosexuella relationer? Alla vi som slåss för förändringar även på formell nivå osynliggörs i medierapporteringen, förändringen inom kyrkan försvåras och bilden av en homogen homofob frikyrka lever vidare – till förfång för den stora grupp människor vars rättigheter behöver stärkas på alla nivåer.

För undanröjande av alla missförstånd; Ja, jag bejakar samkönade äktenskap, homosexuella relationer och homosexualitet och tycker inte att frågan om vilken sexualitet man har är någonting att göra sak av i relation till kristen tro överhuvudtaget.

Vinterkonferensen 2011: Om vikten av nya kartor

Jag hade i tisdags förmånen att tala om kyrkans plats i samhället inför en månghövdad och intresserad skara på Vinterkonferensen i Stockholm. (Titta. Anförandet kommer så småningom att publiceras i Tro & Liv.) Mina bärande element i budskapet var dels en tillbakablick på den roll kyrkan i olika former spelat i europeisk och främst svensk samhällsutveckling inklusive en diskussion om religionens betydelse för den enskildes politiska aktivitet, dels en framåtblick på hur jag menar att kyrkan bör se på sin roll framledes om man skall vara relevant för dagens samhälle.

I det förstnämnda elementet var påpekandet att kyrkan varit både tillbakahållande och progressiv centralt. Jag pekade också på att religion och politik samspelar så komplext att det vi vet är att det finns ett starkt samband, men inte vad som blir resultatet. I det andra elementet spelade individualiseringen och dygdetiken en stor roll. Jag menade att i dagens individualiserade Sverige blir frågan om kyrkans plats verkligen brännande. Vad skall en kollektiv och teokratisk organisation i ett individualiserat och modernt Sverige och göra? Mitt svar är att kyrkans plats är i relationen mellan människor – de generella rättviseprinciperna har spelat ut sin roll som moraliska kompasser för de enskilda människornas val. Samhället idag kräver så mycket mer av oss, det moraliska ansvaret hamnar direkt på våra egna axlar när auktoriteter spelar ut sin roll. Kantianska handlingsregler och nyttoinriktade rättviseprinciper svarar inte på de personliga och svåra moraliska frågor som varje enskild individ idag ställs inför. Det är där kyrkan skall vara, i syfte att stödja och underlätta kalibrering av våra enskilda moraliska kompasser.

Efter anförandet fick jag ett antal frågor, det är alltid roligt och stimulerande att få fördjupa diskussionen på just de punkter där publiken känner sig frågande eller har ett särskilt intresse. Men en fråga förföljde mig hela vägen hem och även på natten efteråt: Vad skiljer det här från allt frikyrkan stått för förut och som vi har fått lära oss? (Ungefärlig formulering.)

Ja, tänkte jag, den som har öron han höre. För visst var det jag sa en radikalt annorlunda syn på kyrkan. (Inkl frikyrkan.) Eller? Den lite näsvisa frågan fick mig att återigen betänka förväntningarnas roll. Som en produkt av frikyrklig uppfostran är jag förstås impregnerad av språk och metaforer som glider lätt in i en traditionell förkunnelse. För mig är styrkan i det jag säger att jag parar det språket med ett vetenskapligt begreppsliggörande av världen.

”Det är du och vi andra som måste rita om vår mentala karta” är mitt svar efter att jag tänkt länge väl. Att omorientera sig betyder inte att det gamla var fel. Att vi behöver en ny karta betyder inte att den gamla kartan var fel (de nya bygger alltid på de gamla) men de gamla kartorna visar helt enkelt inte vägen längre eftersom terrängen förändrats.

Människor längtar inte efter det glada budskapet om Jesus Kristus och försoning, nåd och frälsning. Nähä? Människor längtar efter samtal om svårigheten att vara människa, att handla rätt, att väga av mellan sig själv och andra, om klimathot och skolval och om den stora skuld som vi alla rullar framför oss. Jaha? Och det är där som Jesus Kristus dyker upp igen, driven av hans kärlek kan du och jag som troende vara en del i det arbete som innebär att vårt samhälles kollektiva moraliska kompass ställs in mot försoning och nåd. Det arbetet sker i nära relationer och det arbetet kräver att kyrkan rustar och stödjer den enskilde troende med både andlig kraft och nya kartor.

(Så tack för den lite obekväma frågan. Det blev just ett konstruktivt motstånd, något jag också talade om i tisdags.)

Vad har religionen med saken att göra? Om auktoritär uppfostran

Häromveckan satt jag bredvid två tonårsflickor på T-banan. Den ena hade just fyllt arton och den andra var sjutton. Den äldre markerade stolt att hon fick beställa vin på restaurang. När den yngre föreslog att de skulle göra sällskap till en kompis sa den äldre – som hade kort kjol och tunna strumpbyxor – plötsligt till den yngre att ”men X får inte se mig så här!” och tittade menande på sin exponerade lår. Den yngre skrattade och sa ”Men du är väl inte muslim?” Varvid den äldre tittade förebrående på den yngre och sa ”Det spelar väl ingen roll!”

Vad det hela rörde sig om vet naturligtvis bara de två flickorna, men för mig som satt bredvid var tolkningen att någon person i familjekretsen inte fick se den äldre flickan i kort kjol och nästan bara ben. Det faktum att hon hade strumpbyxor hjälpte upp saken något förstod jag, men strumporna var för tunna för att riktigt duga som ursäkt. För mig som vanlig urban medelålders kvinna var de båda flickorna inte uppseendeväckande klädda, särskilt inte med tanke på att det var 26 grader varmt ute. Men deras klädsel väckte uppenbart känslor hos någon eller några i den nära kretsen. Deras referenser till islam var självklara, men det stod alldeles klart att det inte var deras religion som hämmade deras klädsel – det var något annat.

Jag menar att diskussionen om islam och synen på unga kvinnor har fått en mycket religiös slagsida. Med mina erfarenehter vill jag ge ett annat perspektiv på auktoritära mönster och kvinnoförtryck.  Jag är själv uppvuxen i konservativ religiös miljö där det tillhörde reglerna att man inte hade kort kjol, inte tajta jeans, inte gick på bio, inte målade sig och under lång tid förväntades också kvinnor ha långt hår – och hatt. Det fanns långa informella listor på vad man inte fick göra och möjligheten att göra uppror utan en brytning var liten. Själv fick jag god hjälp av det svenska samhället. Men jag är inte uppvuxen inom islam utan i en traditionell svensk folkrörelse-frikyrklighet. De kvinnoideal som hyllades där var ytterst patriarkala, traditionella och konservativa ideal.

Som liten flicka förväntades jag delta i disken i köket medan de (spännande) politiska diskussionerna företog vid det avdukade matbordet – mellan män. Jag förväntades ha kjol på söndagarna och att inte säga emot de som var äldre. Min vilja satt i en grantopp i skogen. Tjänande, utgivande och uppoffring var centrala delar av ett värdigt kvinnoliv.

Då fanns det inte någon i det övriga samhället som talade om hedersvåld, hederskultur eller religiöst förtryck. Det fanns massor av andra kristna i min ålder som inte alls levde som jag så den patriarkala ordningen hade inte ett nödvändigt samband med kristendomen(livsåskådningen) – den hade samband med sociala och kulturella mönster.

För flickan på tunnelbanan är problemet att hon nu växer upp i ungefär samma miljö som jag gjorde för några decennier sedan. Idag är den konservativa miljön jag kände i stort sett borta – förändrad, liberaliserad och delvis radikaliserad. Vårt gemensamma ansvar är att förändra även den här flickans uppväxtmiljö mot större öppenhet och vidsyn.

Vad vi som vuxna måste göra är att alltid ta strid mot auktoriära mönster i barnuppfostran, mot patriarkala värderingar i familjen och mot kvinnofientliga kulturmönster var de än uppstår. Att skylla på religionen är okunnigt – den är vare sig en ursäkt för att inget göra eller en förklaring till förtrycket. Patriarkatet försvinner inte för att religiösa miljöer blir sekulära. Den som tror det har inte förstått någonting.

Jesus hade ingen församlingssyn

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

”…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur ”inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om ”internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen ”församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra ”mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och ”befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Kristi kyrka i EFK:s tappning – en förening?

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon människas vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)

Jag hör Choralernas ”Befriad”. Kan inte låta bli att sjunga denna text högt för mig själv efter att ha läst Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärds senaste bloggpost om församlingsmedlemskap. När musikalen ”Befriad” hade premiär 1973 gjorde den ett helt outplånligt avtryck i mitt kristna liv. Vinylskivan har följt mig på slingriga vägar och notböckerna har jag skaffat på senare år. För mig är detta Kristus i ett nötskal.

I tidningen Dagen och på andra sajter och bloggar har det uppstått en debatt om medlemskap i en kristen församling mot bakgrund av att Saronförsamlingen i Göteborg (som är Evangeliska Frikyrkans största församling) säger sig välkomna homosexuella som medlemmar – om än ej på förtroendeposter.

Stefan Swärd föreslår nu ett graderat medlemskap i tre nivåer där biljetten till uppgradering är graden av närvaro, verksamhet och ledarskapsutbildning. Detta tänkande återfinns enligt uppgift redan i en pingstförsamling i Malmö.

För mig kan det aldrig finnas någon annan väg till Kristi kyrka – och då menar jag vare sig byggnaden eller ett särskilt samfund – än trons väg. ”Åt alla dem” skriver Johannes ovan, ”som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. Han sa inte ”åt dem som jobbade särskilt mycket” eller ”åt dem som hade en viss sexuell läggning” eller ”åt dem som hade gått ledarskapskurser”. Han sa ALLA, åt ALLA dem som tog emot Jesus, som tror på hans namn och blir födda på nytt gavs rätten att bli Guds barn. Dop och bekännelse är tecken i den mänskliga i tiden och rummet för den omvändelsen och därför medlemsgrundande i kristna samfund och kyrkor.

Menar Stefan Swärd att medlemskapet i en kristen församling är något slags föreningsmedlemskap ungefär som i en fackförening eller idrottsförening? Att det alltså är en slags verksamhet att vara kristen? Om man tar honom på orden så kommer en mängd kristna människor att ställas utanför de församlingar som Swärd vill skapa ety de inte är tillräckligt aktiva, inte har gått coachutbildningar (kan någon göra något utan s k  coach numera?) eller inte går tillräckligt ofta till kyrkan. Snart begär väl Swärd husförhören tillbaka.

Den stora kristna kyrkan består av alla oss som bekänner oss som efterföljare till Jesus Kristus. Av alla oss som tagit emot befrielsen och försoningen som Jesus gav med sin död och uppståndelse. Vi organiserar oss i olika samfund och kyrkor eftersom vi som individer är olika och har fått med oss olika traditioner.

Att sätta upp andra villkor för medlemskap i något av dessa samfund och kyrkor än de villkor Jesus satt upp för rätten av bli Guds barn är att inkräkta på Jesu försoningsdöd. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och sonens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er” så säger Jesus enligt Matteus evangelium kapitel 28, versarna 19-20.

Och vilka bud är det? Jo,säger Jesus ”mitt bud är att ni skall älska varandra” (Johannes 15:12). På ett annat ställe säger Jesus att det viktigaste budet är att älska Herren din Gud av hela din själ och ditt förstånd och din nästa som dig själv (Mark 22:37-39). Jag ser inte att det står något om coaching eller aktivitet…

Nej, Stefan Swärd och EFK verkar på väg någon annanstans än dit Jesus gick – jag beklagar detta djupt, både personligt och utifrån en kristen ekumenisk synpunkt.

Vi behöver mer konflikt i kristenheten

Har just läst ut antologin ”Postmodern teologi” som sammanställts av Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson. Jag är inte imponerad. Och ingen skugga på någon av redaktörerna, det är inte deras intellektuella halt jag ifrågasätter.

Filosofen Slavoj Zizek skriver i sin utvalda text t ex om Höga Visan. Höga Visan är en glödande kärlekstext som ofta läses som en allegori om Guds kärlek till det judiska folket. Men Zizek har kommit fram till att det kanske inte är fråga om antingen eller, istället bör man kanske ”gräva fram den inneboende ‘andliga’ dimensionen” i människans sexualitet. Zizek skriver också att ”kanske är det det som är unikt med kristendomen: inkarnationsmysteriet, att Gud (inte bara uppträder som) blir människa.” Zizek refererar också filosofen Hans Joas i samband med att den ”radikala” idén att Gud inte är allsmäktig har lanserats. Bakgrunden är att vi inte kan förstå Auschwitz och en allsmäktig Gud i samma andetag.

Jag blir lite beklämd när jag läser en uppburen samhällsfilosof som lanserar så banala – om än viktiga – teologiska reflektioner. Att Höga Visan bör/kan ge upphov till en förståelse av människans sexualitet och dess relation till Gud och till skapelsen är en vedertagen tolkning bland teologiskt intresserade kristna människor. Att det är det faktiska och totala människoblivandet som är kristendomens unika budskap är i princip hela poängen med åtminstone min tro. Och att en allsmäktig Gud visserligen skapade världen, men också den fria vilja hos människan som nu regerar världen kom inte direkt som en överraskning.

Jag skriver inte detta för att vara tyken. Jag skriver det för att det smärtar mig att den teologiska debatten verkar ha somnat in i Sverige, åtminstone bland  teologer.

I samband med min läsning av Zizek läste jag också dokumentet ”Gemensam Framtid?” angående samgåendet mellan metodister, missionare och baptister. Tyvärr återfann jag delvis samma brist på vilja till en verkligt intellektuell teologisk debatt och diskussion. I ”Gemensam framtid?” beskrivs oavlåtligen olikheter som detsamma som splittring. I varje enskild detalj söker texten visa på likhet, gemenskap och samsyn. De gemensamma tolkningar som redovisas är oerhört banala och om dessa teser är vad som behövs för ett samgående borde vi bara ha ett kristet samfund i hela Sverige. Svenska kyrkan, Pingströrelsen och Sjundedagsadventisterna skulle säkert ställa upp på allt som står där.

Vad som saknas i svensk kristen teologisk debatt verkar vara en vilja att bejaka motsättningar och konflikter, en längtan efter att utvecklas och slipas mot det som är olikt. Det är genom motsättningar och olikheter som utveckling sker, det är så ett samfund, en teologi, en lära, en ideologi eller en tro utvecklas. I ”Gemensam Framtid?” pekas gemensamma tolkningar ut, men jag är nyfiken på konsekvenserna, inte på tolkningarna. Jag ansluter mig till samhällsfilosofen Chantal Mouffes distinktion mellan antagonism och agonism: agonism är att respektera sin motståndare just för att han är en motståndare. Agonism leder vidare. Antagonism gör det inte, den är destruktiv och repressiv. Vi borde ha mer av agoni i den teologiska inom-kyrkliga debatten.  

Jag vet inte om mina erfarenheter är alltför unika men min bild av det radikala 1970-talet och en bit in på 1980-talet är att då fanns det en vital idédebatt i frikyrkorna. Undervisningen inför dopet var seriös och höll mycket hög nivå. Allt det där som Zizek skrev det pratade vi om i samfunden då. Och motsättningarna mellan oss (ÖM på den tiden) och t ex Pingst eller Alliansarna var en källa till ständiga preciseringar och reflektioner kring den egna tron. Under perioden när Magnus Malm började ge ut Nytt Liv i huset i backen i Mölndal (jodå, jag var där många gånger) så hade den intellektuella diskussionen inom våra samfund sin höjdpunkt. Varför är konfirmationsundervisningen idag så pinsamt banal och inriktad på minsta gemensamma nämnare?

Jag tror att diskussionen finns kvar, det lilla jag ser av den tyder på att den är alltför introvert och handlar för mycket om den egna organisationen. Men det är kanske inte sant. Kanske finns motsättningarna därute någonstans och är början till en ny era av spänst i den teologiska debatten?