Predikan: Om kärlek, ondska och godhetsapostlar

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

Det tysta medlöperiet i fokus

I helgen hörde jag – av en slump första avsnittet i Radioteaterns nya serie ”Möjliga samtal”. Samtalet sägs utspela sig mellan ”Anne Frank” och ”konduktören”. Jag blev både provocerad och konfunderad av den korta pjäsen (knappt 15 min) men jag kände mig framför allt upplivad. Döm då om min förvåning när jag idag läser Erik Helmerson, ledarskribent på DN, som är upprörd över att pjäsen är en alludering på en verklig händelse och därmed att pjäsen utpekar den verkligen konduktören som ”nazist”. Den verkliga händelsen bör vara – även om Helmerson  antyder lika mycket som pjäsen gör – när en ung flicka blev avvisad från ett tåg då hon inte hade giltig biljett. Hon antogs vara äldre än hon uppgav, men det visade sig senare att flickan inte behövde någon biljett eftersom hon reste med sin äldre syster. Detta förhållande kunde inte flickan reda ut för konduktören som då avvisade henne vid nästa station.

Helmerson är dels upprörd över att pjäsen ”oblygt antyd(er) att orsaken till kränkningen är att hon(flickan) är av afrikanskt ursprung” och dels”att SR utpekar en enskild person, konduktören, som nazist”.

För det första kallas flickan i pjäsen, enligt titeln, för ”Anne Frank”. Det namnet står idag som en symbol för alla de barn och unga som utsätts för kränkningar mot bakgrund av politiska viljor och ideologier som sorterar människor. Vem det gäller är upp till var och en att bedöma. Kanske gäller det just flyktingbarn i Sverige, men lika gärna kristna barn i Irak, svarta barn i en skola präglad av rasism eller utnyttjade barn på asiatiska bordeller. Namnet är en symbol för hur vi som vuxna utsätter barn för system som inte tar hänsyn till deras rättigheter som fullvärdiga människor och som inte är lyhörda för barns särskilda behov.

För det andra utpekas inte konduktören som nazist. Ordet nämns inte (och det menar säkert inte Helmerson heller) men framför allt är det konduktörens oförsonliga attityd i dilemmat mellan hänsynen till barnet och hänsynen till systemet som pjäsen spelar upp. Det är inte ens ”nazismen” författaren vill åt (så uppfattar jag det) utan istället medlöperiet. Det faktum att vi hellre fäller än friar, att vi hellre lyder order än tänker själva, att vi hellre vill vara omtyckta av makten än tar skit för att skydda de utsatta. Det har faktiskt ingenting mer med med nazismen att göra än med alla andra människofientliga och reaktionära politiska ideologier.

Jag såg också mycket planerat på SvT:s nya serie ”Maestro” igår (lysande program f ö) och fäste mig vid något Ola Rapace sa. Han talade med Marit Bergman om att hon kände motvilja, ja avsmak, för det stycke hon skulle dirigera. Han sa ungefär att ”motstånd, bra, då kan du ju jobba med det, det är ju energi i motstånd”. Det är ett så underbart sätt att turnera verkligheten på. Jag har hört det förr av skådespelare när jag diskuterat uttryck och arbete, de har alltid uppmuntrat mig att se mina tillkortakommanden och svårigheter som något unikt, något att jobba med inte mot. Och det fungerar faktiskt. Motstånd skärper, motstånd kräver argument, motstånd är energi (det är sant) och kan omvandlas till en positiv kraft. Att djuploda sitt inre och låta motviljan och mörkret utgöra kraftkällor kan verka vansinnigt, men med viljestyrka kan dessa känslor och erfarenheter göra oss till bättre människor.

Jag skulle önska att Erik Helmerson istället för att vilja strypa Public Service tänkte lite som en skådespelare. Om vi skall ta Helmerson på orden så bör inte Public Service sända något kontroversiellt, något som provocerar, utmanar eller sätter sökarljuset på vår egen självrättfärdighet. Det första som måste läggas ned är i så fall all kulturproduktion. Så vill han naturligtvis inte ha det, det förstår jag också. Men han borde betänka sin egen roll i stället för att genast sätta sig på domarbänken. Varför inte låta de här samtalet mellan konduktören och flickan sjunka in? Ställa sig frågan ”vad gör jag för att smälta in, stryka medhårs och gynna makten?” För mig var det upplivande och lite provocerande att jag hela tiden förstod den stackars konduktören som med mycket vänlig röst förklarade att flickan måste lämna tåget – kan man förstå för mycket?

Det är det tysta medlöperiet som är det stora faran i vårt samhälle. Det har sagts många gånger förut men det måste sägas igen, mänsklighetens tragedi är inte de onda individernas brutalitet utan de godas tystnad.

Ont och gott är ingen enkel dikotomi

När jag lyssnade på Günter Graffenbergers sommarprogram häromdagen kom jag att tänka på hur två episoder i min uppväxt präglat min syn på den politiska samtidshistorien. Kanske är det något annat också, men själv tror jag att just dessa episoder har skapat en känsla hos mig att ingenting är riktigt så enkelt som det låter. Jag växte upp med bilden av Tysklands skuld till andra världskriget. Jag följde TV-serier som förstärkte den känslan och i våra läroböcker i skolan förekom ingen annan tolkning än att det var Tyskland som nation med Adolf Hitler som ledare som var den onda sidan i kriget. Min far berättade om de utbombade hamnstäderna på Östersjökusten och om den misär som följde kriget i de tyska territorierna, vilket ytterligare förstärkte känslan.

Men, så i andra klass i skolan mötte jag en vän vars far hade upplevt hur tyskarna kom till Baltikum som befriare. Hans berättelse om Tyskland som en motkraft mot Stalin och som en ljusglimt i repression gjorde mig perplex. Han var ingen nazist, men han försökte komma undan den sovjetiska våldsmakten. Hans fortsatta erfarenheter innebar flykt, flykt, flykt från både Sovjetunionen och den ockuperande tyska övermakten, och så till slut en hemvist i Sverige. I tonåren träffade jag en man (som jag gifte mig med) som tack vare sin tyska mamma blivit mobbad i skolan och kallad nazist. Han hade fått skräckbilderna från Auschwitz uppkörda i ansiktet och hetsats att svara på anklagelser om sin egen delaktighet i dessa fasor. När hon berättade för mig om de allierades bombningar av Hamburg och hur hon och hennes syster gömde sig i källaren och såg staden brinna längre bort fick jag obalans i mina bilder. Hon kunde fortfarande 30 år efteråt få panik av flygplansljud. Att möta hennes syster och deras familj gav en helt oväntad bild av något som jag trodde att jag visste tillräckligt om.Dessa människor hade aldrig varit nazister, inte ens som Graffenberger naivt övertygade om Hitlers storhet, de var offer för en stormaktspolitik som aldrig känner något medlidande med enskilda människor.

Därutöver följde jag den fantastiska serien ”Heimat” (den första) respektive ”Shoah” som gick på svensk TV under 1980-talet. Gestaltningarna i dessa dramatiseringar fördjupade och befäste mina uppfattningar om det komplicerade i samtidens historiska  händelseförlopp och vaccinerade mig mot idéer om sentida skuldutkrävande och kollektiva ursäkter. Båda dessa mästerverk kunde sändas i repris för varje ny generation.

Det är så lätt att döma. Det är verkligen det, det är därför vi alla – mig inkluderad – så gärna gör det. Men för mig innebar i alla fall de här episoderna att ett av de välordnade mönstren kring ont och gott rubbades i grunden, för att aldrig falla på plats igen. Graffenbergers sommarprogram var av samma karaktär. Mig lärde dessa episoder (och kanske några till) att ingenting, vare sig ont eller gott, är så enkelsidigt och okomplicerat som vi önskar att det skulle vara. Det är som hos Ibsen, det finns ingen väg udenom, man måste istället ta sig rätt igenom de komplexa och problematiserade berättelserna. Jag försöker leva efter det.

Lyssna gärna igen på Graffenbergers  Sommarprogram.