Önskan om ”mer tid” i själva verket en längtan efter ”mer aktivitet”

Jag lyssnade till ett program på radio idag – där diskuterades de nu allt populärare färdigpackade matkassar som man kan beställa hem, och som inkluderar recept och allt som krävs för att laga den mat som föreslås. Flera personer menade att förklaringen till att behovet av färdiga matkassar är vårt behov av ”mer tid”. Många menar att vi alla är så stressade, arbetstyngda och plågade av det s k livspusslet att en färdig matkasse där allt finns och allt är förutbestämt blir en lisa och en lättnad. Att slippa välja i affären, att slippa bära hem matvaror eller ta bilen till stormarknaden och slippa bestämma vilken mat som skall ställas på bordet just idag – det blir en befrielse.

Så har det förstås varit särskilt för kvinnor under hela efterkrigstiden, allt fler maskiner och förenklingar har gjort hushållsarbetet lättare. Idag är det i grund och botten fullt möjligt för två vuxna personer att dra runt ett hushåll inkluderande några barn och ett husdjur även om man heltidsarbetare på annat håll, något som var omöjligt för 100 år sedan. Men om familjen dessutom skall ha en räcka olika fritidsaktiviteter, genomföra längre resor, vara aktiva i föreningar, bygga om huset och ha några kvällar/helger med vänner då börjar det bli ont om tid. Är det inte här skon klämmer? Vi behöver inte mer tid sådär i största allmänhet, vi behöver mer tid för att ägna oss åt alla de aktiviteter som vi uppfattar helt oundgängliga för ett normalt familjeliv?

Jag retar mig ibland på det där uttrycket att vi behöver mer tid för att ”bara vara tillsammans”. Att handla och laga mat med sina barn är ett sätt att vara tillsammans – att få hem en kasse och laga en förutbestämd rätt för att hinna köra dottern till fotbollsträningen är också ett sätt att vara tillsammans. Det ena är inte självklart bättre än det andra. Ju mer tid vi ”får” desto fler aktiviteter knôr vi in på den extra-tiden. Ingen har hittills lyckas överbevisa mig om att arbetsbesparande maskiner och processer leder till ”mer tid tillsammans”, allt jag ser är att det leder till mer aktivitet på alla plan (inklusive konsumtion). Låt oss inse att det där med ”mer tid” är en livslögn. Vad vi vill är att kunna ägna oss åt andra aktiviteter, påtagligt ofta individuella eller personligt utvecklande, istället för hushållsarbete.

Själv manglar jag de lakan jag tvättar. En och annan ler i mjugg åt detta gammalmodiga förhållningssätt och undrar varför jag lägger tid på detta. Förklaringen är enkel – när jag manglar lakanen är jag fullt upptagen med att vårda och visa omsorg om de ting som omger mig, jag är fokuserad och försjunken. Händer och hjärna samverkar lugnt och koncentrerat i ett komplicerat samspel som traderar hundraåriga kvinnotraditioner av kunskap om textilier och hushåll. Och jag kan inte fylla den tiden med något annat. Jag vilar.

 

Äktenskap för alla på väg i Frankrike. Kanske dags för PACS i Sverige?

Den 31 oktober kommer på den franska regeringens bord att läggas ett lagförslag som öppnar vägen för både samkönade äktenskap och adoptionsmöjlighet för par av samma kön. I december kommer förslaget att diskuteras i parlamentet och troligen fattas beslut under januari 2013. Det är välkommet att Frankrike nu sällar sig till de länder som inte gör skillnad på de människor som vill leva tillsammans, erkända och bekräftade som äkta makar av staten.

I Frankrike finns sedan 1999 den s k PACS  (Pacte Civil de Solidarité) som liknar den svenska partnerskapslagen, med den oerhört intressanta skillnaden att PACS kan ingås av personer av vilka kön som helst och utan krav på några löften om trohet eller kärlek. PACS innebar en form av erkännande från staten att man lever som ett par och delar livet med varandra. Personerna behandlas inte som ensamstående avseende relationer till samhällets institutioner. I många kommuner kan man också få en liten ceremoni i samband med PACS som egentligen bara är ett kontrakt mellan två parter som registreras vid domstol. Personligen tycker jag att detta är ett utomordentligt bra sätt att reglera relationen både mellan individer som vill leva tillsammans och mellan paret och staten.

I Frankrike måste alla registrera sitt äktenskap hos borgmästaren och en eventuell religiös ceremoni följer men har ingen laglig betydelse. (En ordning jag personligen alltid hållit för överlägsen den svenska.) Huruvida kyrkor och andra religiösa samfund arrangerade ceremonier för PACS-par som så önskade vet jag faktiskt inte, men det borde rimligen vara en möjlighet i alla fall. PACS och äktenskap i Frankrike skiljer sig alltså mindre åt avseende formalia än partnerskap och äktenskap i Sverige. Och PACS är öppet för alla – inte som partnerskap i Sverige som var enbart för par av samma kön.

Det är fascinerande att följa debatten i Frankrike som följer ungefär samma linjer som i Sverige (och säkert i alla andra länder) i samband med införande av äktenskap för samkönade par. I Frankrike kommer också adoptionsrätten att följa med, något som upprör en del grupper. Det finns också opposition till vänster mot lagförslaget eftersom insemination för lesbiska par inte ingår i paketet.

Jag välkomnar att alla som så önskar också i Frankrike skall få ingå äktenskap. Men jag kan också känna att idén med PACS (som ju ligger i linje med den franska äktenskapsmodellen) som ett kontrakt mellan två parter – alldeles oavsett motiv, kön och omständigheter – som vill dela hushåll, liv och varandra är väldigt bra. Jag vet inte om PACS kommer att finnas kvar, men eftersom det är en överväldigande majoritet av olikkönade par som använder PACS tror jag inte införandet av äktenskap för samkönade förändrar förutsättningarna för PACS.

Att leva tillsammans tror jag främjar de flesta människors välbefinnande. Om det finns barn i en relation är det viktigt att de vuxnas ansvar för barnen är klart och legalt. I en relation är man visserligen oftast nära varandra, men det är också viktigt att en part inte kan förstöra livschanserna för den andre genom t ex ekonomiska transaktioner. Vi vet också att i relationer uppstår det ibland obalans, ojämlikhet eller orättvisa. Ibland måste man lämna en relation. Att det då finns regerling som hjälper parterna att gå skilda vägar på ett rättfärdigt sätt är viktigt för människors möjlighet att leva goda liv också framgent. För mig framstår PACS en ”lättare” form av ändå reglerad samlevnad där de som så önskar kan leva tillsammans utan äktenskapslöften, medan äktenskapet innefattar en starkare bindning och som vanligen också får familje- och religiösa ceremonier som konsekvens. Jag tycker det är en utmärkt ordning oavsett kön.

Vore inte PACS för alla något att införa i Sverige nu när Frankrike troligen inför äktenskap även för samkönade?

Predikan tar form – familjen som en andlig ödesgemenskap

Efter mycket funderande så kommer jag att inleda predikan på söndag den 25 oktober över texten från Markus 3:31-35 med en liten översikt över hur situationen överhuvudtaget kom till stånd. Jesus får ju besök mitt i sin förkunnelse, det är hans mor och hans bröder som vill träffa honom. Men han ger inte dem självklart företräde utan ställer istället den retoriska frågan, ”vem är min mor och mina bröder?”.

Hur kan han göra detta? Jag tror vi bör se det som en form av vägran att underordna sig situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, men att i den patriarkala struktur som Palestina var då gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som förkunnare, det hade varit att svika rollen som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss, mot hela mänskligheten och fråga retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det som jag är en nästa”? På samma sätt som frågan från Kain ”skall jag ta vara på min broder” har ekat genom världshistorien så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?”. Frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Efter denna inledande diskussion är det två saker jag vill ta upp – dels frågan om familjen, dels frågan om att leva tillsammans.

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att idag kunna säga att också kyrkan bejakar familjen, familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också skall bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna åtskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar? För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. Kyrkan är en gemenskap av troende, och familjerna får vara en del i den gemenskapen alldeles oavsett hur ”normala” eller ”onormala” de är givet en samhällelig norm.

När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i förkunnelse. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individdr eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi slipas av, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man ihop. Det går liksom inte att säga upp ”familjeskapet”, det är en slags ödesgemenskap. På samma sätt är kyrkan som Jesu efterföljare en andlig ödesgemenskap, vi tillhör varandra och delar alla samma öde och samma förutsättningar från första början.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Kom ihåg att varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Välkommen till Göteborgs Domkyrka på söndag kl 11.00!