You are currently browsing the tag archive for the ‘Gud’ tag.

Nedan en lätt redigerad version av min predikan i St Jakobs kyrka söndagen den 27 september 2015, den 17e söndagen efter Trefaldighet och temat var ”Rik inför Gud”. Första årgångens texter lästes.

Jag skall vara ärlig och säga att jag hade problem med dagens bibeltexter, jag tyckte det var svårt att hitta rätt perspektiv. Visst skulle jag kunna ha problem eftersom jag uppenbart tillhör den minoritet i vår värld som har materiell välfärd, både för personlig del och som samhällsmedborgare i Sverige. Jag, och de flesta i Sverige, skulle tillhöra den grupp som Jesus på sin tid talade om som ”rik”. Och därmed tillhör jag också en grupp som har ett större omsorgsansvar i vår värld än de som inte har mer än vad de absolut behöver, som mat, kläder och tak över huvudet.

Det är svårare för en rik man att bli frälst än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, står det i Matteus 19:24 . Och så är det ju i och för sig för alla, att bli förlåten genom att som individ leva efter Guds lag i varje detalj är en omöjlighet enligt evangelisk kristendom. Men alldeles särskilt svårt för den som är rik. Där dyker Guds nåd upp. Jesus Kristus gjorde det som jag inte kunde och Gud har därmed förlåtit mig och dig och oss alla för vår oförmåga och vår del i världens bortvändhet från Gud.

Poängen med dagens texter är att jordisk rikedom traditionellt sett uppfattas som ett hinder, ett svalg, mellan mig och Gud. Rikedom är ett möjligt hinder eftersom vi lätt kommer att älska vår egen förmögenhet, vår egendom och våra tillgångar så mycket mer än vi älskar medmänniskorna och Gud. Och det problemet gäller särskilt oss som tackat ja till Guds erbjudande och som ändå i global mening är rika.

Så visst borde jag haft problem med texten. Jag kan ju bara försöka trolla bort det faktum att jag som människa inte alls förtjänat att få födas i vårt land och därmed till möjligheten att använda mig av fri utbildning, god sjukvård och fungerande demokrati. Det är bara en lycklig slump.

Men det var faktiskt inte alls därför jag hade problem. Nej, tvärtom så tycker jag att vi lever i en tid där kritiken mot rikedomen, egendomen och girigheten är självklar i kristna kretsar. Påve Franciskus är en av de mest framstående kristna kritikerna och han försöker leva som han lär både i stort och smått. Vi hade också ett biskopsbrev i Svenska Kyrkan förra året, med klimatet i fokus, där en del av problemen beskrevs just som ekonomins rovdrift och vårt exploaterande av jordens resurser.

Så mina problem med dagens texter handlar mer om hur vi kan gå från detta idag nästan själklara konstaterande att rikedomen tenderar att vara ett bekymmer för mig som kristen. Hur kan jag låta bli att bara säga något allmänt om de självklara kraven på oss som har det bra att dela med oss till dem som har det sämre? För, och det vill jag understryka, att jag tillhör dem i världen som har mer än vad jag själv behöver för dagen förpliktigar mig att också dela med mig till dem som har det sämre. Det är närmast ett axiom för mig som kristen.

För att komma vidare med texterna bestämde jag mig för att ta till det tunga artilleriet, jag vände mig till förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar. Han hade nämligen skrivit veckans textbetraktelse i Kyrkans Tidning. Om inte Hammar kan ge mig verktygen att tränga djupare och bakom texterna så kan ingen tänkte jag. Mycket riktigt, Hammar hade något att säga som satte mig på spåret. Så här skriver han a propos texten från Matteus idag:

Ni kan alltså inte tjäna både Gud och Mammon. Orden riktar sig till oss som vill tjäna Gud och lever under en neoliberal ekonomisk världsordning. Hur skall vi hantera den inbyggda konflikten utan att gå sönder? Är det så att vårt inre öga är grumlat så att vi inte ser verkligheten som den är? Flyr vi in i en inre andlighet för att vi inte klarar av att möta utmaningen? Eller förvandlas vi till ytliga moralister som söver hjärtat anklagelser med fullt synliga manifestationer?

Det där var väl inga verktyg tänker ni nu, det där lät ju bara rätt jobbigt faktiskt. Att ”fly till inre andlighet” och ”söva hjärtats anklagelser” är ju inte precis sådant man vill höra eller tro om sig själv. Eller hur? Men det är då Hammar i fin retorisk ordning öppnar och sedan löser upp dilemmat.

Han skriver så här:

Kanske ligger det ändå en hoppets utväg i Jesu ord: där din skatt är där kommer också hjärtat att vara.

Och sedan fortsätter han om just den utvägen att den kan uttryckas så här:

Eller uttryckt på ett annat sätt: att älska det som Gud älskar.

Med hjälp av Hammars perspektiv började jag se texten på ett annat sätt. Ja, den handlar om rikedom och om att tjäna Gud och inte låta rikedomen komma mellan mig och Gud. Men den handlar framför allt om min relation till Gud. Alltså om min egen relation till Gud. Om jag flyttar mig lite åt sidan, slutar stirra på rikedomen och börjar titta på mig själv istället så förskjuts textens innebörd lite grand.

Att tjäna Mammon innebär i texterna att försvära sig åt egendomen och rikedomen, att låta glädjen över att berika sig, över att äga och över den makt som ägandet ger komma emellan mig och Gud. Jag tror att Gud anser det så självklart att vi som tillhör den globala överklassen skall dela med oss till de egendomslösa att det inte behöver sägas. Istället är det lusten till rikedom som är problemet.

Men det som är viktigt är att se med Guds blick på världen, att älska det som Gud älskar, för att citera Hammar igen. Om min skatt är hos Gud som texten säger, om min lycka är att vara med Gud och vara en del av Guds verk i världen, ja då blir också allt annat runt omkring mig verktyg i Guds värld. Om min skatt, min verkliga rikedom, min rikedom inför Gud, är min kärlek till medmänniskorna, till Gud och till den värld som hen har skapat, ja då blir ju faktiskt min egendom underordnad denna kärlek. Om jag äger eller inte, om jag är rik eller inte, blir underordnat den stora frågan om min relation till Gud. Det är inte pengarna eller egendomen som är det onda, det är kärleken till pengar som är roten till allt möjligt ont. Alltså girigheten, att söka efter mer och mer, efter status, rikedom, egendom och fler prylar. Driften  att berika sig tenderar att bli starkare än driften att vara Guds medskapare och medhjälpare i världen.

Om jag älskar Gud över allt annat, alltså mer än det materiella som jag äger, och mina medmänniskor som mig själv, då blir min personliga egendom istället ett medel för Guds verk. Min jordiska rikedom, mitt hus, min bil, mina böcker eller vad som helst är något som blir en förlängning av min relation till Gud. Jag kan med hjälp av pengar skänka till dem som behöver mat och kläder, jag kan med ett hus upplåta mitt det åt gäster som behöver, jag kan med en bil köra gamla eller andra som behöver till kyrkan eller läkaren och jag kan lära barn att läsa eller ge vuxna tillgång till ny kunskap. Enda möjligheten att hantera det dilemma som K G Hammar målade upp är den ömsesidiga kärleken mellan mig och Gud, i ljuset från den kärleken bleknar frågan om rikedom och ägande som hinder. Gud har ju älskat mig hela tiden, det är när jag inser det som min egen kärlek till Gud och till den värld hen skapat kan börja växa.

I Matteus evangelium, det tolfte kapitlet, talas om hädelsen mot anden. Där sägs att den enda synd som inte kan bli förlåten är just hädelsen mot anden. Vad betyder då detta att häda anden? Jag uppfattar Jesus som att en hädelse av anden är att förneka Gud som Gud, att förneka förlåtelsen och Guds nåd, genom att helt enkelt vända ryggen åt den andliga erfarenheten. Rikedom och pengar har, precis som det talas om i vår text om Guldkalven från Andra Mosebok, en förmåga att just förvända blicken på oss. Vi vänder oss bort från Guds nåd och från Guds kärlek för att istället låta våra ögon smeka det vi äger och det vi skulle kunna äga om vi bara fick ännu lite mer pengar eller tillgångar. Vi jämför oss alltid med dem som har mer, aldrig med dem som har mindre. I den meningen hänger girighet, alltså denna önskan att tjäna Mammon som det sägs i texten, samman med att också vända ryggen åt Gud. Vi kan inte tjäna två herrar, men vi kan tjäna Gud och låta rikedomen bli verktyg i den tjänsten. Vi kan låta Mammon underordnas den verklige Herren, nämligen Gud.

Så, ja, vi kan trots allt leva nära Gud i den här världen, så impregnerad av kapitalismens, ekonomismens och marknadsvärdets logik. Vi gör det genom att placera vår skatt, objektet för vår kärlek, hos Gud och därmed ser vi på världen med Guds ögon. Och när vi ser på världen med Guds ögon då ser vi med ömhet på världen, på alla människor, djur och varelser, på allt levande och på allt det som vi som människor åstadkommit. Ur den ömheten föds en vilja och kraft att använda oss själva, det vi äger och det vi har tillgång till, för att utföra Guds verk i denna värld. En del av det verket är också att klarsynt kritisera politik och livsstil, att idka självreflektion som kyrka och att leva ut vår profetiska kallelse i samhället. Det uppdraget gör just oss, som lever i ett så gott och rikt land, till viktiga röster för Guds kärlek i en värld där de mäktiga och rika till stora delar har vänt Gud ryggen.

Vi är skapade som Guds avbild och därmed också till Guds medskapare, men det kan vi bara vara så länge vi lever i den tajta kärleksrelationen med Gud, nära, nära, nära Gud och därmed också nära varandra.

Låt mig sluta med ett citera ett par rader ur psalmboken, psalm nummer 769:

Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

November är inte min bästa månad. Sökandet efter ljuspunkter blir som mest intensivt i det stora svarta hål som breder ut sig mellan höst och jul, och som har namnet november.

I den andaktsbok jag läser, som jag uppskattar mycket, av Anders Wejryd tog några ord från i måndags tag i mig. Wejryd skriver a propos Jesajas ord om att Gud skapar en ny himmel och en ny jord att ”Vi är så vana vid att tänka oss att Gud är i det som var, men i de här skälvande dagarna kring domsöndagen påminns vi om att Gud kommer till oss i nutiden från framtiden.” (sid 292 min kursivering)

De där orden har jagat i mina tankar hela veckan. Gud kommer till oss från framtiden. Jag tillhör dem som brukar säga om händelser som man skäms för, eller som känns tunga i stunden, att om några veckor/år kommer händelsen att bli en anekdot att berätta. Min uppfattning är att tiden läker alla sår, men ärren blir kvar. Att Gud kommer till oss från framtiden betyder ju att hen redan är just i den framtida situation som jag ser framför mig. För Gud är tiden ingenting, det är vi skapade varelser som är fångade i rum-tiden, Gud är inte begränsad av den.

Gud kommer till oss från framtiden. De gav mig ett sådant starkt hopp. Som en förvissning om något jag inte ser men är övertygad om. Som ett löfte om en större tillvaro, en tillvaro obegränsad av tid och rum. Där, i detta flöde av ljus och hopp, där finns Gud. Och det ljuset gnistrar till när jag möter Gud i morgonmörkret i november. Som en reflex när Gud öppnar fönstret mot vår värld. Detta obevekliga men renande ljus smiter in när jag tänker på att Gud kommer till oss här och nu – i vår förkättrade rum-tid – från den framtid som ligger bortanför våra gränser. Framtiden är inte november. På det är jag säker 🙂

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Det låter läkaren Lukas Jesus säga i bibeltexten för den nionde söndagen efter trefaldighet (21 aug 2011). Temat för söndagen är ”goda förvaltare”. Det låter sig sägas. Särskilt i denna turbulenta tid när börserna tycks fara som roddbåtar på ett stormande hav.

Ikväll såg jag de grå skyarna jaga fram över en ljus himmel, skyarna framstod som mörka och deras hastighet hade ingen paritet med den vind som rörde trädens kronor. Uttrycket ”jaga vind” kändes passande. Det var som om skyarna jagade vinden, eller så jagade vinden dem. Vad är en god förvaltare i en tillvaro som tycks lika flyende som dessa tunna, mörka skyar som förmörkade den ljusa himlen?

Under senare år har jag blivit allt mer medveten om att den största plikten i livet har vi mot oss själva. Oavsett hur liten gåvan vi fått är som skall vi förvalta den. För en del kan detta tyckas leda till stränghet, men i min föreställningsvärld är det en befrielse. En frigörelse för att bli den jag är ämnad att vara, den jag har förmåga att vara och den jag vill vara.

Jag tror inte på ödet och inte heller på genetiska bestämningar. De flesta av oss har många talanger, gåvor och förmågor. Men en del av livet är att lära känna sig själv på ett sådant sätt att man gör det mesta möjliga av den kombination som är just bara jag. Det finns ingen mer som jag, med just mina brister och mina förmågor. I mina relationer finns det ingen annan som kan vara den jag är. Min plats är i en väv som är större än jag själv, men där mitt inslag är avgörande för vävens styrka och utseende.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, säger Jesus. Mammon symboliserar girighet, penningkärlek men också orättfärdighet. Mammon står för begäret efter egen vinning och egen välgång, på bekostnad av rättfärdigheten mot andra. Redan dåtidens människor har helt klart för sig att rättfärdighet kostar på. Att förvalta sig själv så att man frigör sin fulla potential är att bortse från vad man kan ”tjäna på”. Det är att se på sig själv som en Guds skapelse och göra sig redskap för de goda krafterna i vår värld. När rättfärdigheten blir styrande, ja då hamnar Mammon i bakvattnet. När den egna statusen, vinningen eller välgången styr din personliga utveckling blir du någon annan än den du var ämnad att bli. Då kommer rättfärdigheten i andra hand.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon. Inte om vi vill vara goda förvaltare.

På den trettonde söndagen efter Trefaldighet läser vi de för många välkända texterna om medmänniskan. Vi har möjligheten att återknyta bekantskapen med såväl den barmhärtige samariern som brodermordet på Abel. Men i episteltexten, som också den hämtas från ett känt bibeltställe (Första Johannesbrevet 4:7-10) gömmer sig en mening som i sig själv bär hela det kristna budskapet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

För mig har dessa rader alltid varit mitt mantra, min hemliga mandala när livet varit som svårast. Att påminna sig om att tron inte handlar om att jag skall älska Gud tillräckligt mycket för att han skall vara nöjd med mig, utan istället i det ofattbara faktum att han älskar oss och t o m tog del av alla våra villkor i denna världen när vi svikit honom.

Kains mord på Abel, från dagens texter, är ju det första av de brott som dödens och ondskans intrång i världen skapar. I den meningen är det ju ofattbart att Gud älskat mig först, och fortsätter att älska mig oavsett om jag älskar honom tillräckligt mycket. Men kärleken är självutgivande, uppoffrande och … ologisk! Och det är kärleken som får världen att fungera såpass bra som den trots allt gör.

Guds kärlek fanns där från början och det är ur den hela skapelsen uppstod. Oavsett vad jag kan och orkar så består den kärleken. Mitt uppdrag som medmänniska består i att lära känna denna kärlek och föra den vidare ut i den värld där jag själv finns.

När jag var så övergiven som en människa kan vara, släppte taget om livet och sa till Gud att jag dög ändå inget till – då slutade inte han älska mig. Men det förstod jag ju inte förrän efteråt, förstås. Kärlekens ologiska hemlighet är att den inte kräver någon motprestation och för mig som kristen är kärlekens hemlighet hela skapelsens goda drivkraft. Det är medmänniskan som behöver Guds kärlek och vi är kärlekens fotfolk i denna världen.

Trettonhelgen handlar om att följa stjärnan. De s k vise männen hittar enligt västkristen tradition idag på Trettondagen Jesusbarnet i sin krubba. I en del kristna kyrkor är Trettondagsafton därför en slags ”julafton”. Trettondagens är tidpunkten för Jesu uppenbarelse för omvärlden, mötet mellan Gud och det främmande.

Jag har alltid varit förtjust i begreppet att ”följa stjärnan”, ljuset leder rätt. Tillhörig raketgenerationen som jag är så kanske det där med stjärnor och planeter har en särskild laddning för att förstå min världsbild.

Trettonhelgen har dock en mycket speciell roll i mitt liv. Varje gång den inträffar påminns jag om den händelse som kom att bli ingången i den hittills svåraste perioden i hela mitt liv. På Trettondagsafton för väldigt många år sedan träffade jag en man som från att vara min befriare blev min förtryckare och vars inflytande över mitt liv sträckte sig flera decennier framåt i tiden. Den mannen är idag förpassad till mitt livs skuggor. Därefter har jag bildat familj, brutit upp och åter bildat familj. Men skuggan finns där, för evigt enligt min mening.

När jag ibland hör ateister/agnostiker resonera om Gud är jag så förvånad över den Gudsbild som framträder. Gud borde ha gripit in i Auschwitz, i Somalia eller avvärjt Tsunamivågen menar de. Eftersom han inte gjorde det finns han inte, eller är i alla fall meningslös.

För mig, som visserligen mötte Jesus tidigt i mitt liv och som alltid känt mig innesluten i den nåd som strömmar från Gud, så är resomanget främmande. Den Gudsbild som ateisterna/agnostikerna ger uttryck för upplever jag som omogen. Gud är för mig ingen storpappa som griper in och ställer allt tillrätta som vi förstört. Gud befriade inte mig från min plågoande, det gjorde jag själv. With a little help from my (few remaining) friends. Och jag släppte visserligen Guds hand gång på gång under alla de år som gick, men poängen är att han släppte aldrig min.

Att följa stjärnan är att följa ljuset, att inte tappa målet ur sikte. Och det vi finner är då ingen omnipotent pappa med skägg som ordnar så lille Pelle och lilla Stina slutar gråta utan istället ett litet skyddslöst barn, en människa – som vi – som skulle komma att dela alla våra villkor och ändå vara Gud. Det är vårt ansvar att göra något av mötet med barnet i krubban.

Herre visa mig din väg så att jag kan vandra i din sanning. Ps 86:11

För mig personligen har Getsemanestunden i Jesu liv varit en av de mest kraftfulla berättelserna i evangelierna. Kanske är det Jesu kamp där i trädgården, när han vädjar till Gud att låta honom slippa den förnedring och det outsägliga lidande som väntar honom, som bibehållit min Gudstro. När min smärta var som störst, när jag inte ville leva längre, när jag mötte döden som en befriare, då tänkte jag på Jesus i Getsemane,  och jag fann kraft i att han varit där. Inte på platsen, utan i min ångest. Ingen annan i min omgivning kunde förstå det jag kände, men Jesus hade varit där.

Ibland ser jag på min porslinsblomma, som jag ärvde från en kvinna som dog i cancer för mer än 30 år sedan. Den blommar varje sommar, och jag har tagit mängder av sticklingar från den. Så är det med Gud. Han släpper aldrig taget. Jag släppte, jag föll fritt, men han släppte aldrig. Kombinationen av Jesu egna erfarenheter av mänsklig ångest och Guds bastanta grepp har hållit mig upprätt när det varit som tyngst.

Jonas Gardell skriver i sin rättmätigt hyllade bok ”Om Jesus” att han trots allt inte kan tycka att  Jesus måste dö, att Guds förlåtelse och kärlek ju fanns där hela tiden oavsett Jesu död. Jag förstår precis vad han menar. Och, för Gardell liksom för mig är uppståndelsen beviset på livets kraft och förlåtelsens vidd. Gardell för vidare ett frikyrkligt frigörande budskap som jag själv fick höra under barn- och ungdomsåren. De saker han för fram är desamma som de jag tagit fasta på och jag känner mig nästan återförd till 1970-talets radikala strömningar när maken läser högt ur boken för mig. Det andra, det mörka och dömande,  minns vi nog båda också. Men det har vi valt bort, i kraft av vår egen relation till Gud.

Men, för mig personligen, ser jag det så att Jesus ”måste” dö eftersom han enligt Guds plan skulle dela våra mänskliga liv helt och hållet. Fången som ligger fastspänd på dödsbritsen i Texas kan veta att hans frälsare, så Gud han var, genomlidit denna den yttersta plåga någon av kvinna född kan genomlida. Kvinnan som förlorat sitt barn kan se på Maria och Jesus och veta att där finns sådan erfarenhet förmedlad, inte heller denna smärta förskonade Gud sig själv. För mig är Jesu död på korset inte bara det yttersta kärleksbeviset (att dö för sina ovänner) utan också den yttersta av alla mänskliga erfarenheter. En erfarenhet som ingen annan återvänt ifrån. Smärtan försvinner inte därför att den är delad, men trösten från den som själv varit med har en annan kraft än annan tröst. Mig har den trösten hållit vid liv: Jesus var med mig i mitt Getsemane.

Ingen annan Gud har sår. Därför måste Jesus dö. För mig.

Och idag möter den uppståndne de båda vandrarna på väg till Emmaus. Låt oss öppna ögonen och se honom, hel och hållen och levande.

Ja, min vän genetikern sa att ”bli inte arg nu, men intelligenta människor lever längre och de mår bättre under det liv de lever”. Jag tittade lite misstroget på honom, varför han tillade att ”och intelligenta människor lever på ett sätt som gör att de får friskare barn och barnbarn också, i alla avseenden.”

Jo det är onekligen så att både den gamla Lysenkoismen/Lamarckismen som innebar att förvärvade egenskaper nedärvs, och de elitistiska föreställningarna om att smarta människor faktiskt har ett längre liv just för att de är smarta och inte bara för att de har högre inkomster får allt mera stöd i medicinsk forskning. Folkhälsoinstitutet meddelar i sin handbok att intelligent skydda både mot fysisk och psykisk ohälsa (ej länk). Att förvärvade egenskaper ärvs kallas idag epigenetik och handlar enkelt uttryckt om att genernas uttryck kan förändras av miljö och social omgivning. Sådana förändringar och potential för dem går i arv.  I gymnasiet lär man ut att barn som i fyra-års-åldern inte kan skjuta upp sin behovstillfredsställelse i syfte att få mer av sina behov tillgodosedda också är de som senare hamnar i sociala problem och får ett efter sitt sämre liv.

Notera nu att jag inte talar om vad som är ett ”bra” liv utifrån ett visst normativt ideal, jag talar om människors egen värdering av sina liv samt om hur många år de faktiskt lever. Allt annat lika tror jag att vi kan vara överens om att ett längre liv är bättre än ett kortare, även om jag inser alla problem med detta påstående. Vi lägger trots allt stora delar av våra skattepengar på att förlänga våra liv, så något ligger det i föreställningen att ett långt liv är ett bra liv.

Hur skall vi hantera denna kunskap?? Vi har ätit av frukten och måste ta konsekvenserna.

En variant är att utgå från att intelligens är ojämnt fördelad och inget vi kan göra åt. Låt oss därför som ett medmänskligt ansvar lindra eländet för dem som inte kan hantera sitt eget liv. En annan variant är att utgå från att intelligens liksom gener är påverkbara av miljön. I så fall ingår det i vårt medmänskliga ansvar att försöka utveckla begåvningen och intelligensen hos varje enskild människa i syfte att denna skall kunna ta tillvara sina egna möjligheter och sitt eget liv. Det förstnämnda kan kanske sägas vara en pessimistisk syn och det andra en optimistisk. Jag väljer förstås den senare eftersom jag tror att Gud skapade oss jämlika.

I inget fall kan det vara vår roll som kristna att bara rycka på axlarna och tro att andra får skylla sig själva. Skall jag taga vara på min broder, undrade Kain? Ja, sa Gud, det skall du. Och ja, sa Jesus, älska din nästa som dig själv.

Om intelligenta människor lever längre och mår bättre, och om intelligens kan utvecklas hos en människa långt upp i åldern och om sådana förändringar sätter spår i vår genbank som vi för vidare till våra barn – Ja, då är det vår skyldighet att engagera oss för att varje individ skall ha möjligheter att utvecklas, växa, öka sina kunskaper och sin bildning. På alla sätt och på alla plan. För vi skall ta vara på vår broder.

Kategorier

Arkiv