You are currently browsing the tag archive for the ‘individualism’ tag.

Idag den 11 september år 2011 är det alltså tio år sedan fyra flygplan kapades för att utgöra vapen i fanatismens och oförsonlighetens händer, vapen som riktades mot världens då ekonomiskt och militärt mäktigaste land, USA, men också mot hela den västvärld som uppfattades stillatigande acceptera övergrepp, förtryck och fattigdom i syd och i öst. Nära 3000 fullständigt försvarslösa människor dog i attentatet och alla de som dött under det decennium som gått till följd av attentatet kan nu räknas i många tiotusental för att inte tala om förstörd infrastruktur, bostäder, jordbruk och arbetsplatser. Tusentals människor har jagats, fängslats och torterats, ofta på helt godtyckliga grunder, i syfte att komma åt terrorismens kärna. Lägg därtill alla de restriktioner, begränsningar och inskränkningar som drabbar nästa var och en t ex vid en flygresa eller i samband med tillträde till offentliga byggnader i syfte att som det heter ”bekämpa terrorismen”.

Samtidigt, när allt detta är sagt, får vi inte förfalla till ett tunnelseende och låta andra delar av verkligheten förbli utanför synfältet. Decenniet efter 2001 har också varit fyllt av utveckling både socialt, tekniskt och ekonomiskt. Internets interaktivitet har skapat möjligheter för människor att mötas över gränser av olika slag. Aids, TBC och malaria har tvingats på reträtt. Barnadödligheten har sjunkit med 25 procent. Många krig och konflikter har avslutats. Och som människor och individer måste vi fortfarande varje dag fatta en mängd små och stora beslut om vår vardag. Människor vi älskar har gått bort, nya barn har fötts och andra barn har blivit vuxna. Det finns en spänning mellan det oerhörda, det övergripande, det stora i världen och det nära, individuella och det lilla i våra egna liv. För många människor tenderar den spänningen att resultera i ointresse för det större eller kanske till och med en närmast manisk upptagenhet med det som ligger allra närmast.

Den här spänningen mellan principer, regler och system å ena sidan och privata, individuella och personliga erfarenheter å den andra återfinns i texterna för idag, tolfte söndagen efter Trefaldighet. Om vi återvänder till den gammaltestamentliga texten från Andra Moseboken så ser vi att människan får ett antal påbud, visserligen ytterst godhjärtade, men ändå påbud. I det 23 kapitlet versarna 10-12 står flera gånger att vi ”skall” beså jorden men låta vila det sjunde året. Vi ”skall” arbeta sex dagar och vi skall vila den sjunde.

I dagens evangelietext från Markusevangeliets andra kapitel versarna 23-28 blommar spänningen ut i själva texten. Lärjungarna plockar ax från sädesfälten på sabbaten och fariséerna – alltså de religiöst belästa som upprätthöll religiösa regler och principer i det judiska samhället – frågar Jesus hur han kan tillåta det. På sabbaten fick inga arbeten utföras, förstås ingen form av skördande heller.

Vi skall ju komma ihåg att Jesus uppfattades som en många judiska lärare och politiska ledargestalter. Fariséerna ville gärna snärja honom genom att ställa hans beteende mot de principer, den lag, som gällde. Vi har väldigt många exempel i evangelierna på hur Jesus retoriskt skickligt tar sig ut olika försök att helt enkelt sätta dit honom. Ofta är dessa ord idag lite av bevingade uttryck, t ex när han på frågan om hans anspråk inte ifrågasatte lojaliteten till den romerska kejsaren svarade ”Ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud vad som tillhör Gud”, också detta i Markusevangeliet. Fel svar i det läget hade lett till åtal för förräderi och försök till uppror. Glöm inte att Palestina vid denna tid var ockuperat av Rom och att det var det s k Stora rådet, bestående främst av religiösa ledare som styrde tillsammans med en romersk s k prokurator. Fariséerna var alltså en del också av den politiska makten.

Vad svarar då Jesus på fariséernas fråga om varför lärjungarna får plocka ax från fälten trots att det är sabbat? Jo, han använder sitt vanliga knep, han tar en historisk parallell och berättar om kung David, vilket är en berättelse från judisk historia och levande i den judiska urkunden Toran. Kung David hade minsann ätit upp skådebröden i templet vid ett tillfälle när det rådde nödläge. Detta var absolut förbjudet, ingen annan än prästen får äta av skådebröden. Skulle det då vara så farligt att lärjungarna plockade ax på fälten på sabbaten, frågar Jesus? Så här säger Jesus enligt texten:

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten. (Markus 2:27-28)

Vad lär vi av detta? Jo att människan, Guds skapade och skapande avbild, står över regler och förbud. Sabbaten finns för människans skull och inte tvärtom. Reglerna finns för människans skull, inte människan för reglerna.

Spänningen mellan regler, principer och system får sin upplösning i Jesus Kristus. Enligt kristen tro fullbordar Jesus lagen och ger oss ett annat sätt än att hålla vissa regler och bud för att komma i kontakt med Gud, nämligen genom Jesus själv. Det kommer inte an på om vi håller lagens alla bud, säger Paulus i dagens episteltexten från Galaterbrevet, det avgörande är tron och den tron får sitt uttryck i kärlek. Och är det något som inte kan uttryckas i regler, principer och system så är det kärlek. Alla vet vi att kärleken bryter gränser och skapar relationer alldeles oavsett regler. Och som människor är vi förmögna att känna och skänka kärlek, något som såvitt vi vet är alldeles unikt för människan.

En god vän till mig som är katolik sade en gång för mycket länge sedan till mig att ”Principer är för Gud” underförstått att för oss som människor här och nu gav de föga vägledning. I den franska filosofiska tradition som kallas existentialism – med företrädare som de franska författarna Jean Paul Sartre och Albert Camus – poängterats att vi som människor är ”dömda till frihet”. Vi kan alltså inte luta oss mot någon säker moralisk grund på vilken vi alltid kan avgöra rätt och fel. Istället är vi fria, men också utlämnade åt oss själva. I den kristna strömningen av denna filosofi är vi dock inte helt ensamma, vi har vår relation till Gud, vår vilja, vår kärlek och vårt öde att verka för att världen skall bli bättre, godare, vackrare och låta oss själva vara verktyg i det godas tjänst.

Fortfarande vill dock förfärande och förvånade många människor söka skydd i principernas och fundamentens varma famn. Visst är det underbart att alltid veta vad som är principiellt rätt och fel? Visst vore det underbart att gå ut härifrån idag och genom absolut kunskap om huruvida liv och död kunna avgöra i allsköns tvistefrågor bland oss människor? Eller? Nej, vi vet att det vare sig är möjligt eller önskvärt. Istället måste varje människas situation bedömas för sig, varje ögonblick förändrar oss och vi vet så ytterst lite om djupet i den andres förtvivlan eller glädje.

Vi människor är mycket bättre på att komma på och konstruera intrikata system och regler än vi är på att leva i dem. Och allt oftare ropas på fler regler, mer granskning, mer kontroll och ökad utvärdering – allt i syfte att säkerställa att vi lever efter principerna. Paulus säger i Nya Testamentet att ”bokstaven dödar men anden ger liv” och det är ord som gäller också vår relation till principer och regler.

För vad var det som drev de 19 enskilda människor som offrade sina egna liv – och nära 3000 andras – genom kapningen och attacken den 11 september 2001? Jo det var oförsonlighet, principfasthet och tron på övermänskliga system som påstods stå över den enskilda människans liv. Hur många enskilda människors liv har inte spillts på principernas altare? Hur många fanatiskt övertygade män i maktpositioner har inte låtit offra både soldater och civilbefolkning i krig, revolutioner och revolter?

Offret är alltid den enskilda människan. Alltid. Inte bara som fysisk varelse utan vad som offras är personlighet, utvecklingspotential, talang och ande. En svältande människa mindre är en broder mer, sa författaren Stig Dagerman. Det betyder att varje individ på vår jord är ett syskon och bär en gudomligt uppdrag och en gnista av den kärlek som skapat dem. Att utplåna en människa är därför så mycket mer än att döda en fysisk kropp.

I vår tid har vi blivit alltmera medvetna om regelsystems brister, en paradox eftersom de tycks växa till hela tiden! Men samtidigt vet vi nog alla att det blivit svårare att vara människa i meningen att de val vi gör i vardagen har blivit så många fler. När man flyttar hemifrån skall man inte längre bara anmäla till Televerket och därmed få en telefon och telefonnummer. Man skall välja – skall jag ha en telefon alls, en fast eller mobil, vilket nummer, vilket abonnemang och hur skall den se ut. Detta är ju banala val förstås. Men så många andra val ligger på oss – skall mina barn gå i en kommunal skola, skall jag klimatkompensera min flygresa, skall jag äta paprika i januari, är kaffet rättvisemärkt, bör jag köpa svenskt eko-kött eller inget kött alls, bör jag handla på lågpriskedjor som har usla produktionsvillkor, vilken organisation skall jag ge pengar till och är det egentligen moraliskt försvarbart att ha bil?

Den judiske-polske filosofen Zygmunt Bauman har talat om hur allt fler moraliska val faller ned på individens axlar. Val som förr gjordes av staten, kyrkan eller facket måste vi idag göra själva. Och i stort sett alla av dessa val är moraliska val. I detta måste vi motstå lusten och önskan att ty oss till en gång för alla bestämda system och regler. Vi är dömda till frihet, dömda att själva välja om vi vill stå i det goda tjänst eller ej. Och vad det goda är i varje enskild situation är omöjligt att veta på förhand. Vi är skapta med ett förnuft, med förmåga till kärlek och med en egen vilja. Vi har möjlighet till motstånd, vi har möjlighet att ifrågasätta och vi kan alltid som människor i vårt eget namn ta oss rätten att framhålla den enskilde före systemet. Vi kan inte tvingas till underkastelse med mindre än att vi själva går med på det. Vi är fria, vi är inte slavar.

Det är inte att vi alltid kommer till rätt beslut som är avgörande för vår frihet, det är att träna i att använda friheten. Den uppgiften har inte blivit lättare efter den 11 september 2001, men kanske ännu mer avgörande för hur världen skall utvecklas under de närmaste decennierna.

Vi är befriade, frigjorda och lösta från fanatism och fundamentalism. Låt oss därför leva i den friheten, bejaka den och stötta varandra i den. Vår enda möjlighet i avsaknad av en religiös lag eller ett regelsystem är att lyssna inåt, lyssna på Guds-rösten i vårt inre, den som ständigt upprepar Jesu ord inom oss: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”.

(Predikan i St Jakobs metodistkyrka, Göteborg, söndagen den 11 september 2011)

Annonser

I dagens genomindividualiserade samhälle tar ingen egentligen notis om subkulturellt kodade kläder längre. Det var länge sedan någon reagerade på säckiga hiphop-byxor som hänger halvvägs ner till knäna. Punkare provocerar inte, folk får ha på sig vad de vill. Kvar finns ett säkert sätt att väcka anstöt med kläder. Klä dig i sådant som antyder att du har något annat än individualistisk livsstil som ledstjärna i ditt liv. (DN J Wirfält 28/11 2010)

 

Så skrev Johan Wirfält om den romska traditionella klädseln för några veckor sedan. Jag växte upp med en grupp finska romer i grannskapet, vi sågs i affären, på spårvagnen och de bodde nedanför min låg- och mellanstadieskola så jag mötte dem ofta på gatan. Jag växte också upp med Katarina Taikons böcker. Jag tror att hennes insats för att att förändra synen på romer är underskattad. Kanske behöver andra minoriteter i Sverige den typen av starka röster, författare och kulturarbetare som gestaltar och integrerar den egna livsstilen i och med andras sätt att leva.

Men mentaliteten i vår tid är mycket annorlunda än då. Då vägleddes hela samhället av en auktoritetsordning, en i huvudsak accepterad hierarki, och en homogen majoritetskultur. Romer avvek, det fanns en tydlig gräns mellan deras kollektiv och vårt. Avvikaren idag är istället den som överhuvudtaget underordnar sig en auktoritet. Precis som Wirfält skriver så är något av det mest provocerande idag att underkasta sig ett kollektiv, en hierarki eller en ordning som antas vara normerande och given, en tradition eller en livsstil som traderats över generationer.

Ibland tror jag att svenska fromma muslimer och kristna provocerar så många av den enkla anledningen att de vill underordna sig kollektiva regler. Många kristna anser i likhet med mig att individualismen går att förena med en Gudstro, men också hos mig och andra kristna är det ytterst en fråga om underkastelse under mysteriet. Och många kristna anser fortfarande att vissa regler ändrar man bara inte på. Vad som upprör allra mest idag tycks vara att framhärda i en kollektivistisk livsstil där jag i någon (eller större) mån avsäger mig det individuella valet.

Är denna tids ultimata provokation att framhärda i gemenskapens primat? Att hålla fast tanken att vi är sociala varelser, att det är gott att leva i en samhällsgemenskap, att vi skall ta vara på vår broder och syster och att det är vars och ens plikt bidra till det gemensamma?

När Jesus föds i Betlehem är han skyddslös. Finns det något mer värnlöst än ett nyfött barn i en vinternatt? Och under hela sitt liv pekar Jesus på den judiska lagen – inte för att bryta den utan för att uppfylla den. Han kommer som en människa i behov av vårt skydd och vår kärlek, han lever i sin tradition och sin tid samtidigt som han förnyar innebörden i de regler som styr kollektivet. Han förnyar inifrån kollektivet, han talar om gemenskap och om att dela med sig. Och han underkastar sig den ultimata ordningen i det att han faktiskt dör på korset precis som planen är tänkt.

Är det detta som är så provocerande i vår tid att Jesus är en i grunden sann individ som aktivt väljer att underkasta sig kollektivet?

 

Häromdagen satt jag ensam och åt min lunch på Södertörns Högskolas lunchrestaurang. Jag tittade ut genom fönstret, vilade blicken på snölandskapet. Vi satt fyra medelålders akademiker vid varsitt bord, alla vända åt samma håll och åt våra isterband. Vi tuggade och åt, tittade och läste i våra tidningar.

I Sverige sätter människor sig inte gärna bredvid varandra i matsalen eller på spårvagnen. Vi föredrar det där lilla utrymmet runt oss själva. Det är ett särdrag vi har, vi kan sägas vara världens mest individualistiska folk. Men kan man vara individ och ändå vara del i en gemenskap? Måste individualism och kollektivism alltid vara varandras motsatser?

Mitt svar är nej. Vår personliga identitet styr hur vi uppfattar världen. Identiteten är avgörande för att förstå varför du och jag handlar olika i samma situation – jag är metodist, kvinna, mamma, hustru, professor, medelålders och göteborgare för att ta några exempel. Men alla dessa individuella identiteter gör mig också delaktig av ett kollektiv, en grupp som har en gemensam berättelse om världen och vår plats i den.

Den kristna kyrkan har en fantastisk berättelse där alla får identitet och individualitet. Tyvärr har den organserade kyrkan inte alltid varit så bra på att föra fram Guds berättelse om skapelsen, men för den som kan sin bibel och har tampats med de andliga frågorna så framstår berättelsen som så mycket större än kyrkan. Jesus bejakade individen, han sa inte att vi måste klä oss på ett visst sätt eller tala på ett visst sätt för att vara välkomna. Hans berättelse handlar om skapelse, saknad, skuld, förlåtelse, försoning och återskapelse. När jag lyssnar till Leonard Cohens eller Bob Dylans sånger undrar jag om det är deras religiösa arv som får miljoner människor att älska dem. När Bob Dylan i sin ”Every grain of sand” talar om sparvarna som är räknade eller när Leonard Cohen talar om de drunkade och vänder på historien om Jesus som går på vattnet i sin ”Suzanne” – ja då är det en evig historia som berättas.

Jag tror att kyrkan underskattar sin roll som berättare, att möta individerna med en berättelse där det finns plats för oss alla är kanske den största gåva en människa kan få. Och nästa vecka skall jag sitta i lunchmatsalen och titta ut och tänka på att jag har en plats i Guds stora berättelse om skapelsen.

(Denna text har också publicerats i S:t Jakobs församlingblad no 1 2010)

Kategorier

Arkiv