You are currently browsing the tag archive for the ‘almedalen’ tag.

Det är roligt att lyssna till andra, även när jag själv är med i ett panelsamtal och förväntas offentligt kanske tycka olika eller reagera på det övriga deltagare säger hamnar jag ibland i situationen att jag själv blir lite tagen av vad någon annan säger i panelen. Så var det igår när jag hade möjlighet att prata om religionens plats i samhället. I ett samtal i Vårdklockans kyrka i Visby den 1 juli talade fick vi alla frågan om dialog och dialogens möjligheter och ärkebiskop Antje Jackelén pekade då på rollen som kyrka och rollen som människa – konsekvenserna blir helt olika. Det fick en tanke som grott hos mig en längre tid att ta form, nämligen att dialogen blivit ett vapen. Ett vapen som kan användas av den överordnade, men också ett vapen som kan ”krävas” av den som jag eller andra vill distansera sig ifrån på värdemässiga grunder.

Som kristen kan jag föra samtal med min medmänniska bildligt talat fram till helvetets portar, inte förrän de eventuellt sluter sig om min medmänniska ger jag upp samtalet. Men dialogen kan också vara en form av maktutövning från den som har ordet i sin makt, en dialog som förs i syfte att övertyga eller övertala (vilket politiska samtal ofta handlar om) kan hur respektfull den än är också bli ett vapen som reproducerar ett maktförhållande.

På samma sätt kan kravet på dialog vara ett vapen från den diskursivt underordnade, den marginaliserade, som kräver att få delta i en dialog med mig eller med kyrkan trots att jag inte vill ha inlåta mig med aktören. Ett avvisade av en dialog är ett svaghetstecken, ”jag vill bara prata” är ett uttryck som använts för att förbereda både privata övergrepp och politisk maktdemonstration. Ett avståndstagande kan ju vara alldeles legitimt och vägran att delta i en dialog likaså. Det är inte rimligt att avkräva alla aktörer ett samtal med partners vars värderingar man anser moraliskt förkastliga.

Dialog är således inte så oskyldigt som det kan verka, och även om jag som enskild kristen människa försöker möta varje seriös och allvarligt menad invit till dialog kring värden, existentiella frågor och moral så kan dialog och samtal ibland – särskilt för en offentligt aktör – ibland vara vapen åt båda håll. Den slutsats jag dragit av detta för min personliga del är att fortsätta försöka möta enskilda människor så långt min förmåga räcker till, men också att ännu mer betona respekten för den andre – oavsett position – som en del i dialogen. Och att inse att ibland är dialog helt enkelt en olämplig väg, jag får finna mig i att tolerera den andre, utan att egentligen förstå bevekelsegrunderna för dennas agerande.

Annonser

Efter att Almedalens turbulenta tempo sjunkit ner mot juli månads sommarläge kan jag konstatera att Gud är en populär person i Almedalen. Allt fler seminarier diskuterar religionens plats, roll och funktion i ett demokratiskt samhälle. Det förhållandet är bra, det är helt rätt plats och det är glädjande att det också är olika aktörer som lyfter frågorna. Själv deltog jag i två seminarier med lite touch av Gud, dels kring religion och politik och dels kring det politiska samtalet i dagens Sverige.

Jag lyfte i det första seminariet – om trossamfundens förhållande till demokratin med Birgitta Ohlsson och Lasse Svensson – fram att det inte räcker att bara diskutera en sekulär eller religiös stat. Istället kan staten vara sekulär på flera sätt, den kan vara negativt, neutralt eller positivt inställd till religion och handla därefter. En stat som ger bidrag till trossamfund eftersom de anses fylla en viktig roll är lika sekulär som en som inte ger bidrag alls. Huvudsaken är att ingen favoriseras och att principerna är klara och öppna. Men i Sverige är vi i många avseenden kvar i Hedenius-debatten, vi diskuterar religion och politik som om det vore antingen-eller, inte hur och på vilket sätt. Den europeiska debatten är härvidlag mer försigkommen, där växer en balanspunkt mellan religion och politik långsamt fram. Utgångspunkterna är att de mänskliga rättigheterna utgör en gemensamt accepterad ram inom vilken man finner pragmatiska sätt att hantera konflikter. (Jag skrev om detta i DN i höstas)

I det andra seminariet diskuterades möjligheten av ideologiska, värdladdade och djupgående samtal inom ramen för politiken. Jag framhöll där vikten av att ställa frågor på ett sådant sätt att de djupare principerna i politiken blir tydliga och kommer i dagen. Göran Greider framhöll att samtalet bland medborgarna är helt centralt, men jag pekade där på den svåra konsten att göra de mångfacetterade samtalen till möjliga beslutsunderlag. Det är knäckfrågan för demokratin menar jag. Precis som Johanna Jönsson menade jag att samtalet finns bland medborgarna, men det är kontakten med de politiska institutionerna som måste stärkas. Religiösa samfund har en roll att fylla, de är möjliga arenor att lyfta de existentiella frågorna utan att beskyllas för partipolitiska ställningstaganden. Visst vore det roligt med en valrörelse där vi fick många fler aktiviteter av samma typ som partiledarutfrågningarna i Vårgårda?

Newmaninstitutet var medarrangör till båda seminarierna och korta sammanfattningar av seminarierna kan läsas i Signum, här och här.

Vid gårdagens seminarium ”Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan” som Broderskapsrörelsen arrangerade tillsammans med Olof Palmes Internationella Center i Metodistkyrkan i Visby visade sig tre garvade socialdemokrater från en mer personlig sida än brukligt när Mellanöstern debatteras. Viola Furubjelke, Lena Lönnqvist och Pierre Schori vittnade alla om hur de gått från den position som var arbetarrörelsens och frikyrkans; en stark lojalitet med Israels skapande och rätten till en geografiskt hem för det judiska folket, till att nu kritisera den israeliska politiken skarpt eftersom det är en orättfärdig politik gentemot palestinierna.

Det var särskilt rörande – och för mig lätt igenkännbart – när Lena Lönnqvist beskrev sin uppväxt i frikyrkorörelsen och fasthållandet vid bilden av Israel som det profetiska tecknet på Jesu återkomst. Också jag minns så väl alla de eskatologiska utläggningar som jag åhört och som alla utgått från Jesu ord om att när fikonträdet knoppas så är tiden nära. För många frikyrkokristna har det blivit svårt att skilja den israeliska politiken såsom den förs i vår tid från den profetiska bild om världens slut som bibeln berättar.

För mig var det starkt och gripande att höra dessa tre personer – som alla är obekväma i denna fråga inte bara i sitt eget parti – berätta om ur de faktiskt lämnat en given position, omprövat sina egna hållningar och blivit övertygade om att den israeliska politiken i området är orättfärdig, olaglig och inhuman.

När jag idag bevistade ett seminarium, anordnat av Dagen, som handlade om Jesus som provokatör och där fick lyssna på Anders Carlbergs bekännelse att det som betytt mest för hans kristna övertygelse var hur Jesus lyfte fram de mest skymfade, hatade och föraktade i sin förkunnelse och hur Jesus använde dem för att ge exempel på godhet och gudfruktighet – ja då kunde inte jag låta bli att tänka på palestinierna. Vem hade varit dagens barmhärtige samarier som Jesus lyft fram tror ni? Jag vet vad jag tror. Just det, en islamist från Gaza.

Kategorier

Arkiv