Söndagen den 23 april 2023 var den tredje söndagen efter påsk. Temat för söndagen var ”Den gode herden” och jag predikade i Gustavi Domkyrka i Göteborg i samband med avslutningen av Vetenskapsfestivalen. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.
Betänk att texten är skriven för att talas.
(Text: Jeremia 23:3-8, Första Petrusbrevet 5:1-4, Johannesevangeliet 10:22-30)
Låt oss igen lyssna på några nyckelmeningar ur dagens texter:
- Och jag skall ge dem nya herdar (…) så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. (Jeremia)
- Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, (…) inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem (…) utan var föredömen för hjorden. (Första Petrusbrevet)
- Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. (Johannesevangeliet)
I evangelietexten säger Jesus att ”mina får lyssnar till min röst”. Alla föräldrar vet att man hör sitt eget barns skrik rakt igenom den värsta kakafoni av ljud. Hundägare vet att den egna hunden, normalt sett i alla fall, reagerar instinktivt när husse eller matte säger till men bara skuttar runt när någon annan försöker få den att gå fot eller sitta still.
Mina får lyssnar till min röst, säger Jesus, och han tillägger ”jag känner dem”. Ja, föräldern känner sina barn och hundägaren sin hund. En klasslärare känner oftast sina barn i klassen och en återkommande patient på sjukhuset blir snart känd av personalen. Jag känner dem. Det betyder, jag vet vilka de är och jag vet vad de behöver.
Och så tillägger han ”och de följer mig”. Och där, just där, börjar det skava lite. Gör barnen det? Följer föräldern? Hunden som fick upp ett spår och försvann. Läraren som föll i gråt när eleverna inte lyssnade på vad han ville ha sagt. Patienten som konsekvent vägrar följa instruktionerna om rehabträning både förmiddag och kväll. ”Och de följer mig”. Gör vi det? Att han går med oss hela vägen, det är säkert, men följer vi? Och när skall vi följa? Jag återkommer till den frågan.
En av mina kolleger har sagt att den viktigaste egenskapen hos en politiker, när medborgarna får säga sitt, är att vara pålitlig och empatisk. I episteltexten sägs att herdarna inte skall uppträda som herrar, utan vara föredömen. Kanske empatiska och pålitliga? Och i den gammaltestamentliga läsningen finns ordet ängslig med, vi (som alltså är fåren) skall inte vara ängsliga och inte komma bort, de nya herdarna som Herren ger oss kommer att garantera det. Kanske är dessa herdar då både pålitliga och empatiska?
Den gode herden är i sig själv den finaste formen av ledarskap jag kan tänka mig. Här får vi det svart på vitt, en ledare som känner dem hen leder, en röst att lyssna till, pålitlighet, empati – nog är detta precis vad vi alla förväntar oss av en god ledare?
”En skock får” så säger vi ibland om en situation där vi eller andra inte tar ställning eller ansvar. Vi bara springer på som ”en skock får”. Vi följer en ledare. I politiken talades förr om ”valboskap” som ett uttryck för att väljarna inte tänkte själva utan bara kunde skuffas hit eller dit med rätt budskap eller rätt person.
Det är ett väldigt stort ansvar att ta på sig att vara herde, eller ledare, för en hjord. Det är, skulle jag vilja hävda, en idag alltför lite diskuterad fråga, alltså det ansvar som följer på att få förtroendet att leda. Men det är likaledes ett stort ansvar att underordna sig ledarskapet. Att acceptera att man inte alltid går exakt dit man själv vill i exakt den takt som man själv hade önskat. Att se till det allmänna bästa, till det stora hela, istället för bara till min egen nytta.
Den gode herden, det hörs ju på namnet, leder oss på rätta vägar och ger oss vila, mat och vatten. Men det finns ju andra. Herdar som inte vill fåren så väl. När skall vi sluta följa och när vi ska gå vår egen väg?
Jag köpte för många år sedan ett roligt vykort i Frankrike. Det föreställde en stor fårhjord på en bergssida med herde bakom sig. Men till höger på bilden stod ett får ensamt på en liten bergstopp med en vallhund nedanför sig. Hunden skällde, enligt pratbubblan på bilden, och sa ”kom igen nu”” Men fåret var envist och svarade bara ”Je suis individualiste!”, alltså jag är individualist, och stod kvar på den lilla bergstoppen. Jag hade länge bilden på väggen i mitt rum på jobbet. Den stärkte mig då och då när jag inte riktigt fann mig tillrätta i universitetsstrukturerna.
Men det är ett ansvar och en fråga om omdöme när jag skall ställa mig där på bergstoppen, ensam, och när jag väljer att följa hjorden mot nya betesmarker. Kan jag lita på herden? Kan jag lita på ledarskapet? Hur skall jag veta att min herde är den gode herden?
Det finns inga givna svar på de frågorna, men vi måste ställa oss dem varje dag. Som människor har vi skapats med intellekt och begåvning. Vi har alla en förmåga till eget omdöme.
Och det omdömet skall vi använda. En bibelcitat på engelska, från en sång, från den gamla engelska översättningen – King James Bible – av Hebreerbrevet kom till mig innan jag påbörjade själva arbetet med den här predikan.
Texten är från Hebreerbrevet 11:1
Now faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen.
Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. (Sv över 1917 års bibel)
Vår tro är alltså en hjälp i vårt omdöme, vår tro är en relation med vår skapare och med Jesus Kristus. Tron är substansen, grunden, tillförsikten för det vi hoppas på. Inte inbillning eller en vision. Tron är ett belägg för, en övertygelse, en visshet om det vi inte ser. Nu ser vi dunkelt som i en spegel säger Paulus (och speglar på den tiden var dunkla….) men sedan. Samma känsla finns i hos Hebreerbrevets författare; vi anar konturerna av något mer än att vi ser så exakt, och vår tro ger en tolkningsram åt vår verklighet. Som kristen så vet jag, jag har en övertygelse, om att det finns en absolut sanning, en sanning som är rakt igenom just sann och är ljus och inte mörker. Jag är på väg mot den.
Min tro leder mig och den stärker mitt omdöme så att jag kan utvärdera det ledarskap jag möter eller själv utövar på vägen. Som forskare har jag samma övertygelse om det jag ännu inte ser. Det finns något som är absolut sant, det finns en realitet som inte kan bestridas, men som forskare får jag en liten bit här och liten bit där, för varje generation och tid närmar vi oss lite mer. Med hjälp av teori, metod och systematiskt arbete kan jag blottlägga mekanismer och förhållanden i samhället och världen.
Vi har inget bättre gemensamt sätt att förstå vår värld än vetenskapens modeller. Om vi inte har ett ledarskap som lyssnar på vetenskapen då är de inte de föredömen vi behöver. Då är det nog så att flera av oss borde göra som fåret på bergstoppen. Ifrågasätta ledarskapet på demokratisk grund. Den gode herden skapar inte ängslan. Den gode herden ser till att ingen kommer bort. Den gode herden tar hand om sin hjord av hängivenhet. Den gode herden gör sig inte själv till en auktoritet, hen får ett förtroende och leder i kraft av det. Pålitlig och empatisk.
Om forskningsresultat brukar sägas att något som man presenterar är den bästa sanning vi kan prestera här och nu. Innebörden är att det är mer sant än det vi sade om samma sak för tio eller tjugo år sedan, men hur mycket närmare den absoluta sanningen vi är vet vi inte. Och där förenas den troende och den forskande människan – i sin ödmjukhet och sin ofullkomlighet – inför det som inte fullt ut kan förstås. Vi har en övertygelse om det vi inte kan se. Bara ana. Men som vi närmar oss.
Emmausvandrarna 