Äktenskap för alla på väg i Frankrike. Kanske dags för PACS i Sverige?

Den 31 oktober kommer på den franska regeringens bord att läggas ett lagförslag som öppnar vägen för både samkönade äktenskap och adoptionsmöjlighet för par av samma kön. I december kommer förslaget att diskuteras i parlamentet och troligen fattas beslut under januari 2013. Det är välkommet att Frankrike nu sällar sig till de länder som inte gör skillnad på de människor som vill leva tillsammans, erkända och bekräftade som äkta makar av staten.

I Frankrike finns sedan 1999 den s k PACS  (Pacte Civil de Solidarité) som liknar den svenska partnerskapslagen, med den oerhört intressanta skillnaden att PACS kan ingås av personer av vilka kön som helst och utan krav på några löften om trohet eller kärlek. PACS innebar en form av erkännande från staten att man lever som ett par och delar livet med varandra. Personerna behandlas inte som ensamstående avseende relationer till samhällets institutioner. I många kommuner kan man också få en liten ceremoni i samband med PACS som egentligen bara är ett kontrakt mellan två parter som registreras vid domstol. Personligen tycker jag att detta är ett utomordentligt bra sätt att reglera relationen både mellan individer som vill leva tillsammans och mellan paret och staten.

I Frankrike måste alla registrera sitt äktenskap hos borgmästaren och en eventuell religiös ceremoni följer men har ingen laglig betydelse. (En ordning jag personligen alltid hållit för överlägsen den svenska.) Huruvida kyrkor och andra religiösa samfund arrangerade ceremonier för PACS-par som så önskade vet jag faktiskt inte, men det borde rimligen vara en möjlighet i alla fall. PACS och äktenskap i Frankrike skiljer sig alltså mindre åt avseende formalia än partnerskap och äktenskap i Sverige. Och PACS är öppet för alla – inte som partnerskap i Sverige som var enbart för par av samma kön.

Det är fascinerande att följa debatten i Frankrike som följer ungefär samma linjer som i Sverige (och säkert i alla andra länder) i samband med införande av äktenskap för samkönade par. I Frankrike kommer också adoptionsrätten att följa med, något som upprör en del grupper. Det finns också opposition till vänster mot lagförslaget eftersom insemination för lesbiska par inte ingår i paketet.

Jag välkomnar att alla som så önskar också i Frankrike skall få ingå äktenskap. Men jag kan också känna att idén med PACS (som ju ligger i linje med den franska äktenskapsmodellen) som ett kontrakt mellan två parter – alldeles oavsett motiv, kön och omständigheter – som vill dela hushåll, liv och varandra är väldigt bra. Jag vet inte om PACS kommer att finnas kvar, men eftersom det är en överväldigande majoritet av olikkönade par som använder PACS tror jag inte införandet av äktenskap för samkönade förändrar förutsättningarna för PACS.

Att leva tillsammans tror jag främjar de flesta människors välbefinnande. Om det finns barn i en relation är det viktigt att de vuxnas ansvar för barnen är klart och legalt. I en relation är man visserligen oftast nära varandra, men det är också viktigt att en part inte kan förstöra livschanserna för den andre genom t ex ekonomiska transaktioner. Vi vet också att i relationer uppstår det ibland obalans, ojämlikhet eller orättvisa. Ibland måste man lämna en relation. Att det då finns regerling som hjälper parterna att gå skilda vägar på ett rättfärdigt sätt är viktigt för människors möjlighet att leva goda liv också framgent. För mig framstår PACS en ”lättare” form av ändå reglerad samlevnad där de som så önskar kan leva tillsammans utan äktenskapslöften, medan äktenskapet innefattar en starkare bindning och som vanligen också får familje- och religiösa ceremonier som konsekvens. Jag tycker det är en utmärkt ordning oavsett kön.

Vore inte PACS för alla något att införa i Sverige nu när Frankrike troligen inför äktenskap även för samkönade?

Frikyrkan och HBTQ-frågorna – ett landskap i rörelse

Svenska Dagbladet har idag gjort vad medier ofta gör i tider av Pridefestival nämligen berättat att många frikyrkliga samfund är negativa till homosexualitet. Men det är en ytlig journalistik som missar det viktiga i sammanhanget – att HBTQ-frågorna i praktiken är i kraftfull rörelse inom frikyrkligheten. Vi som tillhör frikyrkorörelsen vet att de enkla fakta som anges av olika kyrkoledare eller kan läsas i skriftliga presentationer sällan är hela sanningen, och ibland inte sant alls i praktiken.

SvD anger att Evangeliska frikyrkan inte tar emot medlemmar som är homosexuella samtidigt som en av samfundets största församlingar – Saronförsamlingen i Göteborg – öppnar församlingsmedlemskapet för homosexuella som lever i relationer med en partner. Att homosexuella redan förut kunnat vara medlemmar är självklart eftersom ingen frågar efter din sexuella läggning när du blir medlem i en församling, det har alltid varit den s k utlevda homosexualiteten som varit stötestenen. Metodistkyrkan, som är min egen kyrka, anges inte ta emot homosexuella medlemmar. Inte heller där ställer någon frågor om din sexualitet och jag vet av egen erfarenhet att de lokala församlingarna bryr sig mycket litet om de svar som anges på kyrkans hemsida (alltså att homosexuella handlingar inte är förenliga med kristen lära). På samma hemsida anges också att Metodistkyrkan anser att sex endast hör hemma inom äktenskapet – hur många tar detta på allvar i dagens Sverige? För övrigt går nu Metodistkyrkan samman med Missionskyrkan och Baptistsamfundet som båda bejakar homosexuella relationer, något som gör tolkningarna av svaren på SvD:s enkät än mer otydliga.

Det är otvetydigt att det finns homofoba attityder, särskilt i äldre generationer, inom både frikyrklighet och andra kyrkor. Men läget på marken förändras idag fortare än kartan, och som alla vet är det då marken som gäller. Frikyrkorörelsen har gjort en resa i HBTQ-avseende som väldigt många journalister och andra utanför rörelsen inte uppmärksammar.

Det finns många spännande uppslag och artikelidéer kring livsstilar och identitet inom frikyrkans ram, och de flesta handlar om kreativa och utvecklande konflikter som aldrig syns i officiella dokument eller i svar från formella ledare. Jag tror att de flesta egentligen vet det, men det passar liksom inte in i en svart-bild av kristna människor. Alltså vilar medierna trygga i sina egna fördomar. När får vi den spännande debatten mellan EFK och Sarons på medieagendan? När ställs de intrikata frågorna om hur de tre kyrkorna som nu går samman  skall samsas med olika formell syn på homosexuella relationer? Alla vi som slåss för förändringar även på formell nivå osynliggörs i medierapporteringen, förändringen inom kyrkan försvåras och bilden av en homogen homofob frikyrka lever vidare – till förfång för den stora grupp människor vars rättigheter behöver stärkas på alla nivåer.

För undanröjande av alla missförstånd; Ja, jag bejakar samkönade äktenskap, homosexuella relationer och homosexualitet och tycker inte att frågan om vilken sexualitet man har är någonting att göra sak av i relation till kristen tro överhuvudtaget.

Välj kärleken i Kyrkovalet

Inför kyrkovalet nästa söndag tycks så många kristna vara upptagna med att dra upp gränser. Gränser mellan kön, sexualitet och familjer. För mig som troende och Jesu efterföljare är mänskliga gränser väldigt ointressanta. Gud vill att varje enskild människa skall bli frälst, vända sig mot honom och försöka leva sitt liv genom hans nåd, och inte lita på sin egen ofullkomlighet. Han har skapat oss alla och han älskar oss alla.

Bakgrunden till denna reflektion är att jag lyssnade till en kyrkovalsdebatt om HBT-frågor och diskriminering igår kväll. Platsen var Hagakyrkan i Göteborg och arrangörer var LetstalkaboutLOVE och HBT-nätverket i Västra Götaland. Initiativet var mcket gott och debatten genomfördes på ett mycket bra sätt, trots nio deltagare och brännande ämnen.

Inom kyrkopolitiken blir radikalitet och liberalism mycket viktigare än den mer materialistiska vänster-höger-skiljelinjen. Vi ser hur flera av politiska partier som ställde upp i debatten (Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna) hamnar på samma liberala ståndpunkt ifråga om HBT-frågor medan det kyrkliga nätverket POSK inte har EN uppfattning och det mer frihetliga nätverket ÖKA sällar sig till de nämnda partiföreträdarna. Och Frimodig Kyrka, som är en bibelmässigt konservativt nätverk, hamnar på samma anti-liberala ståndpunkt som Kristdemokrater och Sverigedemokrater. Debatten var sansad, lugn och klargörande för alla oss som var där. Men, som kristen är det ändå ledsamt att se de företrädare för vilka sexualakten är avgörande för vilken status individen har i kyrkan.

För Kd, FK och Sd är det omöjligt att tänka sig en homosexuell präst. Och absolut inte att genomföra samkönade vigselakter. På hemvägen diskuterade jag med mitt sällskap om det inte är de personer som vill dra upp dessa gränser som också måste svara på frågorna om vad som utmärker en HBT-person? Hur vet vi vem som ”är” en homosexuell präst, en transsexuell diakon eller en bisexuell nattvardsgäst? Vi människor är ju så oerhört mycket mer mångfacetterade än att det skulle gå att enkelt placera in oss i fack. Antydningar till hur komplicerad klassifikationsprocessen skulle bli fick vi när frågor om utlevd homosexualitet vs skenäktenskap, bisexualitet vs singelliv eller övergångar mellan hetero- och homosexuellt liv implicerades av debatten.

Vad är en människa, står det i Psaltaren. Jag kan inte minnas att vare sig kön eller sexualitet ingår i den efterföljande diskussionen. Och där tycker jag vi bör stanna. Varje människa är en Guds kärleksskapelse och älskad precis sådan som hon är. Hur skulle vi kunna överflygla Guds nåd och tala om vilka som är ”heliga” nog att komma till altaret eller tjäna bakom det? Var och en av oss svarar inför vår Herre och Skapare för vår tro och kärlek till honom, inte inför någon världslig makt.