You are currently browsing the tag archive for the ‘sorg’ tag.

Första halvan av det här året har varit tungt. Jag har fått ta farväl av tre personer som på olika sätt spelat en oundgänglig roll i mitt liv. Svårast var naturligtvis min svärfars bortgång i våras, men också Lennart Hjalmarsson, en mycket avhållen akademisk kollega några veckor tidigare, och nu i sommar svensk utrikespolitiks nestor Sverker Åström.

Min svärfar var vid sidan av sin älskvärdhet, en person som tack vare sin sociala förmåga blev en viktig resurs i en familjesituation som inte alltid var enkel. Hans roll som extra-farfar i familjen kan inte överskattas. Hans bortgång lämnade oss i oerhörd saknad och förändrade livet för oss alla.

Vid sidan av maken var Lennart Hjalmarsson min viktigaste mentor i samband med min professorsmeritering. Vi träffades vid millennieskiftet då vi gemensamt representerade lärare/forskarkollektivet i Göteborgs universitets styrelse. Ingen kunde som han ge enkla, operativa och effektiva strategiska råd, uppmuntra och ge kraft när det kändes motigt. Vi såg nog hos varandra också vår gemensamma erfarenhet från icke-akademiska miljöer och visste vilket mod och vilken kraft det krävde att gå den akademiska banan. Erfarenheter som skapade band och lojalitet. Lennart kunde konsten att skingra bekymren och han såg ofta lösningar där jag såg hinder. Jag använder hans goda råd varje vecka och varje månad i mitt arbete, och saknar honom mycket.

Mitt första möte med Sverker Åström handlade om arkivknutar. Vi möttes under tidigt 1990-tal utanför UD:s arkiv och bibliotek för att titta lite närmare på handlingar som rörde Sveriges FN-röstning i frågan om Algerietkriget. Sverker var missnöjd med yngre handläggares oförmåga att knyta arkivknutar och för mig som nybliven filosofie doktor var det bara att sätta sig på skolbänken och lära sig detta lilla hantverk. Därefter träffade jag Sverker ett flertal gånger, oftast för att ställa frågor om Sveriges agerande här eller där, om personer tidigare i UD:s tjänst eller om hur han uppfattat vissa konflikter. Ofta var Sverker ganska svävande i sina hågkomster, dock inte när han runt millennieskiftet reste sig och påpekade att ”eftersom han var med” så visste han att förhandlingarna om en nordisk försvarsunion 1949 inte gått till på det sätt som just påståtts. Sverker Åströms betydelse för svensk utrikespolitik kan knappast överskattas – men för mig och många andra forskare var han också en spirituell Vergilius i historiens irrgångar.

Dessa tre personer som betytt så mycket för mig (och självklart för många andra) mötte jag först när de alla passerat livets middagshöjd. Min svärfar vid hans pensionering, Lennart när han var 57 och Sverker när han närmade sig 80-årsdagen. Trots att min tid med dem var en så liten del av deras liv kom de att betyda oändligt mycket för mig, och lever vidare i mitt minne. Själv är jag ännu inte i den ålder som någon av dessa tre var när jag lärde känna dem. Vilka nya bekantskaper ligger framför mig – människor som jag kommer att betyda något för kanske utan att riktigt inse det själv? Hur förvaltar jag dessa kontakter? Lever jag mitt liv i förväntan om utveckling och förändring, eller tror jag att allt redan är över?

Texterna för idag den nionde söndagen efter trefaldighet handlar om förvaltarskap. Om att förvalta skapelsen och våra gåvor. Livet har så oändligt mycket nytt att bjuda för varje dag som går. Livet bjuder nya möjligheter hela tiden, varje dag fram till slutet. Mitt liv är inte bara det liv som jag ser på,  inifrån och ut. Det är också det liv som andra ser när de ser på mig. Mitt ansvar är att förvalta mitt liv i relation till andras liv, inte bara i relation till mig själv och mitt livslopp.

Dagens bibeltexter kan du ta del av här.

Sorger tvingar oss att gå djupare, gå bakom, det liv som vi lever. Ungefär så sa en isländsk designer i TV-programmet Kobra, à propos den ekonomiska krisen som drabbats hennes eget land så enormt hårt. Kanske är det så för en del. Men inte för alla.

Det finns en hel del forskning som visar att vårt sätt att ta motgångar är viktigare än motgångarna själva för att förklara vårt välbefinnade och vår tillfredställelse med våra liv. Två personer som drabbas av likartad sorg kan några år senare ha utvecklats helt olika – en kan ha tappat all kraft och vara arbetsoförmögen och en kan ha bytt arbete och funnit en ny mening i tillvaron. Sorgen i sig räcker inte som förklaring. Orsakerna till att vissa klarar att gå vidare medan andra blir kvar i motgången är komplexa, men en sak är alldeles klar, vi kan förändras.

Att låta varje sorg leda oss djupare i livet. Inte som en introvert och jagfixerat sökande efter syndabockar, egna brister eller barndomstrauman. Men kanske som en fråga om vad denna sorg vill säga oss, vart den kan leda oss och vilka saker om oss själva vi kan lära av denna erfarenhet.

Men det finns nog sorger vars djup inte är mätbara. Sorger som man kanske aldrig kan gå igenom. Vem vore jag att klandra den som inte orkar? Då finns det bara tröst. Tröst att ge och tröst att få. Och det är redan så mycket att själva stjärnorna ler.

Kategorier

Arkiv