Veckans ord: Sorg

Jag lyssnade nyligen på kulturjournalisten Emma Engström från Sveriges Radios kulturredaktion när hon pratade om sorg som ”veckans ord”. Hon säger:

En ny, kollektiv, känsla har seglat upp: förväntanssorg. Där vi tidigare sörjde det som skett, förlusten som redan inträffat – handlar sorgen idag allt mer om upplevelser som går förlorade. Vi sörjer framtiden.

Jag har inte skrivit här på mer än fem månader. Jag har förlorat en moster i covid-19, min mamma har varit svårt sjuk och det finns fler privata orsaker till tystnaden. Sorgen har på flera sätt invaderat tillvaron och – skall väl i sanningens namn också sägas – det har också varit en väldigt arbetssam tid för mig. Men pandemin, klimatkrisen, flyktingsituationen och den politiska utvecklingen i USA och Europa har onekligen påverkat hela tidsandan. Veckans, för att inte säga årets, ord är sorg.

Men, jag tror att Engström har en särskild poäng när hon säger att vi nu i pandemin mer än förr sörjer det som ännu inte hänt, I någon mening är alltid sorg en sorg över framtiden, en människa finns inte med längre eller en plats kommer aldrig mer att bli densamma. Men då är det ändå minnet av en människa eller en plats som står i centrum. Just nu är det istället fokus på det som inte händer, det som vi inte längre kan få av varandra, det sociala liv som vi tog för givet men som nu har förändrats, kanske för gott.

Personligen blev jag också starkt berörd av Engströms krönika. Min pappa har Alzheimers sjukdom och är i en fas där verkligheten ersatts av känslan av förlust. Det enda han kan tänka på är den tillvaro han har förlorat. Vad den tillvaron bestod i eller varför den förlorats kan han inte förstå. Först när också den förlusten är förlorad finns det hopp om en frid i hans inre.

Jag har vetat i fem år att pappas sjukdom var på väg. Han visste det en gång också själv, det var hans eget beslut att undersöka om han var på väg att bli sjuk och han tog emot beskedet med fattning. Min sorg över hans sjukdom och allt den fört med sig har gått igenom olika faser; bestörtning, förtvivlan, nedstämdhet, ilska, acceptans och till sist just sorg. Det sista året förvärrades hans tillstånd snabbt. Sorgen fick ge plats för handlingskraft och stöd till mamma. Idag är han omhändertagen av kompetenta personer inom psykiatrin i väntan på ett boende där han kan få den omsorg och skydd hans sjukdom kräver.

Och då kommer den stora sorgen – insikten om att han och jag aldrig mer skall plocka kantareller på våra specialställen, att jag aldrig mer skall höra hans motorsåg i skogen på landet, aldrig mer se honom i traktorn, aldrig mer bråka med honom om afrikansk politik eller barnuppfostran, aldrig mer höra honom klaga på regnet eller se honom skratta åt någon lustighet vid kaffebordet. Visserligen var detta nu länge sedan; sjukdomen och åldern har märkt pappa, men nu är det för alltid förbi. Aldrig mer. Det kan aldrig mer hända för min pappa är inte längre där. Och ändå är han här.

Livet är fyllt av sorg. Vi vet ju alla att det är så. Var och en av oss bär djupa sorger och tunga bördor. Men ibland blir de mer verkliga och påtagliga. Händelser och särskilda stunder sätter sorgen i fokus. Jag värjer mig gärna för sorgen, den har varit så påtaglig under perioder i mitt liv att jag nästan dukat under. Min överlevnadsstrategi har varit att fasta på glädjen och tacksamheten. Men när jag tittar bakåt på mitt liv så ser jag så tydligt hur ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman”, som psalmen 269 (Svenska psalmboken) lyder. Texten är skriven år 1681, en svindlande tanke att nästan 340 år senare instämma i en text som många föregående generationer sjungit om söndagarna. Vissa sanningar är sanningar för att de är djupa och allmänmänskliga. Det är ändå en tröst, mitt i sorgen. Kanske kan också min text vara tröst för någon annan.

Som en ringblomma som plötsligt blommar i september trots att ingen egentligen haft någon omsorg om den. Livet vinner till slut. Sorgen har en botten.

Sorg, men också om att leva sitt liv i förväntan

Första halvan av det här året har varit tungt. Jag har fått ta farväl av tre personer som på olika sätt spelat en oundgänglig roll i mitt liv. Svårast var naturligtvis min svärfars bortgång i våras, men också Lennart Hjalmarsson, en mycket avhållen akademisk kollega några veckor tidigare, och nu i sommar svensk utrikespolitiks nestor Sverker Åström.

Min svärfar var vid sidan av sin älskvärdhet, en person som tack vare sin sociala förmåga blev en viktig resurs i en familjesituation som inte alltid var enkel. Hans roll som extra-farfar i familjen kan inte överskattas. Hans bortgång lämnade oss i oerhörd saknad och förändrade livet för oss alla.

Vid sidan av maken var Lennart Hjalmarsson min viktigaste mentor i samband med min professorsmeritering. Vi träffades vid millennieskiftet då vi gemensamt representerade lärare/forskarkollektivet i Göteborgs universitets styrelse. Ingen kunde som han ge enkla, operativa och effektiva strategiska råd, uppmuntra och ge kraft när det kändes motigt. Vi såg nog hos varandra också vår gemensamma erfarenhet från icke-akademiska miljöer och visste vilket mod och vilken kraft det krävde att gå den akademiska banan. Erfarenheter som skapade band och lojalitet. Lennart kunde konsten att skingra bekymren och han såg ofta lösningar där jag såg hinder. Jag använder hans goda råd varje vecka och varje månad i mitt arbete, och saknar honom mycket.

Mitt första möte med Sverker Åström handlade om arkivknutar. Vi möttes under tidigt 1990-tal utanför UD:s arkiv och bibliotek för att titta lite närmare på handlingar som rörde Sveriges FN-röstning i frågan om Algerietkriget. Sverker var missnöjd med yngre handläggares oförmåga att knyta arkivknutar och för mig som nybliven filosofie doktor var det bara att sätta sig på skolbänken och lära sig detta lilla hantverk. Därefter träffade jag Sverker ett flertal gånger, oftast för att ställa frågor om Sveriges agerande här eller där, om personer tidigare i UD:s tjänst eller om hur han uppfattat vissa konflikter. Ofta var Sverker ganska svävande i sina hågkomster, dock inte när han runt millennieskiftet reste sig och påpekade att ”eftersom han var med” så visste han att förhandlingarna om en nordisk försvarsunion 1949 inte gått till på det sätt som just påståtts. Sverker Åströms betydelse för svensk utrikespolitik kan knappast överskattas – men för mig och många andra forskare var han också en spirituell Vergilius i historiens irrgångar.

Dessa tre personer som betytt så mycket för mig (och självklart för många andra) mötte jag först när de alla passerat livets middagshöjd. Min svärfar vid hans pensionering, Lennart när han var 57 och Sverker när han närmade sig 80-årsdagen. Trots att min tid med dem var en så liten del av deras liv kom de att betyda oändligt mycket för mig, och lever vidare i mitt minne. Själv är jag ännu inte i den ålder som någon av dessa tre var när jag lärde känna dem. Vilka nya bekantskaper ligger framför mig – människor som jag kommer att betyda något för kanske utan att riktigt inse det själv? Hur förvaltar jag dessa kontakter? Lever jag mitt liv i förväntan om utveckling och förändring, eller tror jag att allt redan är över?

Texterna för idag den nionde söndagen efter trefaldighet handlar om förvaltarskap. Om att förvalta skapelsen och våra gåvor. Livet har så oändligt mycket nytt att bjuda för varje dag som går. Livet bjuder nya möjligheter hela tiden, varje dag fram till slutet. Mitt liv är inte bara det liv som jag ser på,  inifrån och ut. Det är också det liv som andra ser när de ser på mig. Mitt ansvar är att förvalta mitt liv i relation till andras liv, inte bara i relation till mig själv och mitt livslopp.

Dagens bibeltexter kan du ta del av här.

Om sorg och tröst

Sorger tvingar oss att gå djupare, gå bakom, det liv som vi lever. Ungefär så sa en isländsk designer i TV-programmet Kobra, à propos den ekonomiska krisen som drabbats hennes eget land så enormt hårt. Kanske är det så för en del. Men inte för alla.

Det finns en hel del forskning som visar att vårt sätt att ta motgångar är viktigare än motgångarna själva för att förklara vårt välbefinnade och vår tillfredställelse med våra liv. Två personer som drabbas av likartad sorg kan några år senare ha utvecklats helt olika – en kan ha tappat all kraft och vara arbetsoförmögen och en kan ha bytt arbete och funnit en ny mening i tillvaron. Sorgen i sig räcker inte som förklaring. Orsakerna till att vissa klarar att gå vidare medan andra blir kvar i motgången är komplexa, men en sak är alldeles klar, vi kan förändras.

Att låta varje sorg leda oss djupare i livet. Inte som en introvert och jagfixerat sökande efter syndabockar, egna brister eller barndomstrauman. Men kanske som en fråga om vad denna sorg vill säga oss, vart den kan leda oss och vilka saker om oss själva vi kan lära av denna erfarenhet.

Men det finns nog sorger vars djup inte är mätbara. Sorger som man kanske aldrig kan gå igenom. Vem vore jag att klandra den som inte orkar? Då finns det bara tröst. Tröst att ge och tröst att få. Och det är redan så mycket att själva stjärnorna ler.