Påskens mysterium och trons förundran

Påskdagen 2024. Vi tappade en timme och mitt väsen tappade fotfästet. Det kommer tillbaka, kanske redan imorgon då vi vandrar med en okänd till Emmaus innan vi inser att det är Han, den uppståndne som vandrar med. Då kommer fotfästet tillbaka. Han är verkligen uppstånden.

Ärkebiskop Martin Modéus skriver vackert om uppståndelsens mysterium, om att leva i uppståndelsens nu, i Dagens Nyheter. Kan inte annat än hålla med. Tiden och rummet är våra mänskliga förståndsformer, inte de verkliga formerna eller de verkliga krafterna. Med både Immanuel Kant och Albert Einstein kan vi kapitulera inför det ofattbara, att tiden och rummet är ett och att allt egentligen är ett enda evigt nu. Guds tid är från begynnelsen och till änden, allt i ett och på samma gång.

Den vetskapen har varit en tröst under de månader av sorg jag levt igenom efter min pappas bortgång. En sorg som fortsätter att vibrera i mig. Modéus ord om att kyrkan bär tron när jag som enskild sviktar och förtvivlar, inte orkar tro, är också en tröst. Jag får komma med mitt mörker och mina svarta tankar, kyrkan bär mig på sina armar, och snart nog börjar jag kunna se ljuset igen. I Sveriges radios söndagsintervjun med Martin Wicklin utvecklade han det resonemanget på ett sätt som var nytt för mig, folkkyrkotankens teologiska fundament.

Påsken är kristendomens centrala högtid, påskmysteriet är hjärtat i min kristna tro. Jag hörde idag en radioprofil säga att han tänker inte så mycket på Jesus men kanske var den historiske Jesus en intressant person. Och då tänker jag att den historiske Jesus kan inte skiljas från den Jesus som dog och uppstod. Jag läser just nu Johannesevangeliet och noterar hur Jesus säger saker om sig själv som får prästerskap och vanliga människor att ifrågasätta honom. Men han gör det i kraft av att han är Guds son. Om han sagt de där sakerna utan att ha täckning för det vore han ju bara en pratmakare. Jesus Kristus är den som Gud sände in i rummet och tiden för att nå oss som är fångade i den strukturen. Men han sprängde den strukturen när han återuppstod och återgick till Guds värld (som också är vår) där evigheten redan har börjat.

Jag är tacksam för min förundran, tacksam för att ha en ärkebiskop som kan bejaka den sidan av att vara människa och tacksam för att vi tillsammans vandrar på väg till Emmaus där vi en gång skall få se Guds härlighet och träda ut ur tiden och rummets fångenskap. Då skall vi se klart, nu ser vi Gud som en reflex, en solkatt, en rörelse i träden, en aning om något större och en tyst bön som bärs av nådens vind.

Glad Påsk!

(Bild från Jerusalem tagen vid besök för nu många år sedan.)

Predikan: Känn ingen oro och tappa inte modet

Söndagen den 10 mars 2024 var Midfastosöndagen. Temat för söndagen var ”Hoppet och Tron” i enlighet med det alternativa kyrkoår, baserat på Efesierbrevet, som Equmeniakyrkan lanserat detta år. Jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

(Text: Efesierbrevet 1:18-21; Johannes 14:25-29; Psaltaren 23:1-3)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror
• Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
• Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Hur kan någon säga till oss idag att vi inte skall känna oro? Att vi inte skall tappa modet? Hur kan någon tro att det budskapet skall nå fram och hur kan någon tro att det är ett rimligt budskap i den tid vi lever i? Är det inte naivt, eller för att vara helt explicit, är det inte rena dumheterna?

Känn ingen oro och tappa inte modet. Jojo. Det låter något det. Vi återkommer till det.

Albert Einstein, en av historiens mest kända och mest lysande vetenskapspersoner, introducerade i början av 1900-talet den allmänna relativitetsteorin. För Einstein var rum och tid en enda enhet, ”rumtid”. Rumtiden kan man tänka på som ett tyg, en väv som kan sträckas och komprimeras, böjas och vrängas ut och in. Som ett lakan ungefär. När du tar ett lakan, ställer dig utomhus i solen, vevar runt lakanet det fortaste du kan uppstår ett dovt ljud, en ton. Då flyttar du runt tillräckligt mycket materia tillräckligt snabbt för att åstadkomma en vågrörelse som fortplantar sig utåt i universum. Så uppstod universum menade Einstein. Einstein visste teoretiskt att det fungerade så men i vår tid går det att mäta. Förra sommaren lyckades en grupp astronomer i Nordamerika belägga en vibrerande ton i universum, en vågrörelse som är så liten att den inte kan upptäckas annat än genom extremt fina mätningar över många år. Forskarna noterade att tonen, eller tänk dig krusningen på ytan av en sjö, kom från en pågående rörelse i universum som inte kan härstamma från något annat än universums uppkomst. Den här krusningen, tonen eller vibrationen, vad vi nu vill kalla den, återfinns i allting som finns, i varje atom i världen och i varje cell i våra kroppar.

För mig är den här kunskapen nästan övermäktig, jag kan inte förstå konsekvenserna av den eller innebörden av den. Vi är här och nu, i rummet och tiden, och vi ser allt som en spegelbild. När Paulus skrev så i Korintierbrevet var speglarna dunkla; tänk dig ett fönster, att du ser dig själv i fönsterglaset istället. Det är vad vi vet om tillvaron, vi har inte tillgång till sanningen med stort S. Den finns, och vi arbetar oss allt närmare för det är sådana vi människor är. Vi drivs kollektivt av en stark vetgirighet. Och jag gläds över nya upptäckter och nya insikter. Just den här nyheten gjorde mig dock medveten på ett nytt sätt om hur vetenskap och tro kan leva tillsammans. Upptäckten av krusningen i universum, den som går ända in i mina celler, den gestaltar för mig min övertygelse som Guds oavbrutna närvaro i vår värld. Om mina celler vibrerar i takt med universums skapelse är det knappast orimligt att mitt medvetande också vibrerar i takt med den Helige Ande.

Men hur var det då med oron och hoppet?

Låt oss lyssna till inledningen av den del av musikalen ”Befriad” som heter just ”Min frid ger jag er”. ”Befriad” skrevs av Lars Mörlid och Peter Sandwall och framfördes av gospelkören Choralerna, första gången i mars 1973, för mer än femtio år sedan. För mig i tonåren var Choralerna något närmast ouppnåeligt när man fick nöja sig med att kanske få vara med i den egna ungdomskören. Den här musikalen bygger i sin helhet på Johannesevangeliet och är väl värd att lyssna på än idag. Låt oss lyssna på när Lars Mörlid sjunger inledningen till det avsnitt som handlar om när Jesus talar om att han skall återvända till fadern:

MUSIK (ca 4 min)

Strax innan orden ”Känn ingen oro och tappa inte modet” talar Jesus alltså om sin frid, den frid som han ger åt oss i världen. Han skiljer väldigt tydligt på den frid som ”världen” ger och den frid som han lämnar efter sig till lärjungarna. Den Helige Ande, hjälparen som det står i texten, skall påminna oss och även lära oss att leva i linje med det Jesus predikade under sitt liv. Men friden är något annat. Anden och friden är inte samma sak, Anden är aktiv och närmast en inre lite påträngande röst som både risar och rosar våra beslut och bedömningar. Att släppa fram anden i oss innebär att ge plats för Guds kärlek, för det goda som vi har och trycka tillbaka det onda som också finns i oss alla. Men friden, nej det är något annat.

Tänk på den där vibrationen igen. Universum vibrerar. Eller en bild som jag har lätt för, se en insjö framför dig, en solig dag i april, himlen är isblå och vinden är fortfarande lite kall, sjön ligger alldeles blank framför dig. Du tar några steg ut på bryggan, ytan krusas som en effekt av flytbryggans rörelse under dina steg, du ser de små vågrörelserna smita iväg långt utåt sjöns mitt. Du står stilla men krusningarna bara fortsätter, längre och längre bort tills du inte ser dem längre. Guds frid är som krusningarna på vattenytan, som vibrationerna i universum, de fortplantar sig in i dig och mig. Och när vi rör oss i den friden upprätthåller vi krusningarna. Om du tar ett par steg på flytbryggan så krusas vattenytan igen och samma mönster återupprepas.

När Jesus talar om sin frid så talar han inte om skönt soffhäng en fredagskväll framför en bra film med chips och nötter. Han talar inte heller om frid i meningen frånvaro av våld och ondska. Jag tror att när Jesus säger inte det som världen ger så menar han istället den fasta förvissningen om Guds närvaro hos oss och den kärlek som varje människa omfattas av. Den friden är en gåva, en Guds gåva till oss som vi kan ta emot eller kasta bort. Och den friden finns där hela tiden, precis som vibrationerna i universum eller krusningarna på sjöns yta.

Och det är med tanke på den friden som Jesus säger Känn ingen oro och tappa inte modet. Först friden. Sedan förtröstan. Inte tvärtom.

Den tid vi lever i nu upplevs som mörk och svår. Men mänskligheten har varit utsatt för ondskan och mörkrets makter många gånger förr och ändå tagit sig igenom. Det finns så mycket av ondska i världen, jag vill inte nämna något men var och en av oss har saker som vi oroar oss för, saker som absolut får oss att tappa modet nu och då. Vad betyder det då att finna den frid som Jesus talar om?

Att finna frid hos Gud är att acceptera att världen inte är sådan som de flesta av oss skulle önska. Försoning. Försoning med världen och med sig själv. Ordet försoning är ett av de vackraste jag vet. Ordet har flera olika betydelser, om man tittar på ordets historia; men ett av dem är att förlika sig, att fördra något, finna sig i eller foga sig i något. Att Gud försonade världen med sig själv genom Kristi död är en teologisk sanning. Men att försonas med det faktum att världen inte är perfekt, att jag inte är perfekt och att ingen annan är det heller, det är något annat. Försoning i det avseendet är att inse sin egen litenhet, men också sin styrka. Att vila i det faktum som Stig Dagerman skrev i en av sina dagsedlar: Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Missmod och oro får inte paralysera mig som människa.

Den frid Jesus talar om är en förvissning om att Gud är med oss, att vi vandrar tillsammans med honom, att han leder oss på rätta vägar och ger oss ny kraft när vi behöver. Inom ramen för den friden kan vi arbeta för Guds rike och för att sprida Guds kärlek. Att ta emot den frid Jesus lämnar åt oss är inte att sitta glad i kyrkan och tänka på hur förträffligt vi har det. Att ta emot friden är istället en förutsättning för att vi skall våga tro att det vi gör och det vi åstadkommer, ledda av den helige ande, också bidrar till att sprida Guds rike på jorden. Och det handlar inte om att alla skall komma hit till kyrkan eller att alla skall vara med på våra konserter; att sprida Guds rike är att jag själv bidrar till att Guds handlande med mänskligheten kommer andra människor till del. Och skall jag orka det och våga stå upp emot missmodet och ängsligheten, så krävs den förvissning om Guds närvaro som friden utgör.

Universum vibrerar. Jag vibrerar med universum. Guds frid, som ju övergår allt mänskligt förstånd, vibrerar ut över vattnet, över skogarna och över haven. Att vila i förvissningen om Guds skaparkraft, i förvissningen om att världen en gång kommer att bli hel och att Gud en gång skall visa sig för oss i hela sin härlighet – det är innebörden av den frid som Jesus ger. Och den friden öppnar oss för handling, att möta andra människor och för att förändra oss själva. Det är det hopp vi är kallade till.

(Psalm 90 Blott i det öppna)

Predikstolen i St Jakobs kyrka, Göteborg, den 10 mars 2024

Frikyrkan i samtiden: I Jesu efterföljd och på armlängds avstånd från makten

Att fokusera på en politisk tematik och att skapa en fri rymd vid sidan av samhällets maktcentrum och institutioner var ett framgångsrecept för den tidiga ”dissenterprotestantismen”. (I dagligt tal kallar vi dissenterprotestantism för ”frikyrkor”.) Jag har haft förmånen att läsa några av professor Arne Rasmussons texter om de tidiga erfarenheterna av försöken till samhällsförändring hos metodism, kväkare och baptister över helgerna. Och de gav mig ett par viktiga insikter om vår egen tid.

Rasmusson skriver om de ”ostädade” (hans ord) kyrkliga rörelserna och hur deras potential för att förändra samhället minskar när de blir allt mindre ”ostädade” och anpassas till det acceptabla och respektabla. Historien börjar med motståndet mot slaveriet, ett politiskt tema där de tidiga frikyrkorna var aktiva. Fokus ligger här på USA och England. Tidvis hade kraven på slaveriets avskaffande sitt primära stöd inom frikyrkan även om andra grupper också drev frågan. Men det var inte de upplysningsfilosofiskt lärda som drev motståndet. De frikyrkliga rörelserna var uthålliga och envetna i fråga om slaveriets avskaffande; de organiserade motståndskampanjer för att påverka politiken och de försökte också påverka enskilda makthavare (som ägde slavar). De fortsatte också att efter slaveriets upphörande arbeta för att motverka diskriminering på grund av ras eller kön.

Ett teologiskt karaktärsdrag, skriver Rasmusson, för de rörelser som i praktiken lyckats påverka samhället runt omkring dem är att de vid sidan av ett allmänkristet budskap betonar Jesu efterföljd och helgelse. Han noterar att kyrkor som är del av majoritetskulturen betonar förlåtelsen mer än helgelsen. Tanken att en människa kan förvandlas här och nu (moraliskt och andligt) är inte självklar för dem. De samhällspåverkande rörelserna (de ostädade) ser dock istället helgelsen och efterföljelsen i det egna livet som central. Förvandling i nuet är möjligt, omvändelsen är ett hopp om en annan inriktning och en tillit till möjligheten av förändring också av det liv jag lever här och nu.

Teologin som underbygger de ”ostädade” rörelserna betonar också vänskapsband, sociala nätverk och en s k mild hierarki. Alla rörelser måste ha en organisation men i frikyrkan vårdades tidigt en ordning där pastor och andra auktoriteter visserligen har en ledande roll men i en egalitär miljö. Kvinnor och svarta ges t ex tidigt en mycket mer framskjuten roll än i de kyrkor som representerar majoritetskulturen. Den atmosfären skapar en möjlighet att upprätta fria rum, platser där kreativitet kan flöda och där dominanta tankesätt och grupper hålls borta.

Rasmusson pekar på forskning som visar att det är när känslor och intellekt får samverka som motivationen att handla uppstår. Frikyrkan förmådde engagera människans intellekt och hennes känslor på en och samma gång, något som skapade handlingsberedskap. Teoretiska moralresonemang i det akademiska rummet om det orimliga i slaveriet i all ära, men det är inte det som driver ut människor att demonstrera, protestera, ställa krav och med sitt eget liv försöka förändra. Inte heller är det fruktbart att koppla bort tänkandet och bara ge sig ut på gatorna och försöka riva ned den rådande ordningen. Det är när både känslor och tänkande förenas som det händer något långsiktigt bra.

Komiskt i sammanhanget i vårt land, där vi är många som får höra att kyrkan inte skall lägga sig i politiken, är att frikyrkorna i USA under 17-1800-talet fick höra att de förstörde politiken genom att blanda samma religion och politik…

Fokus på efterföljelse och förvandling av individen här och nu, att prioritera frågor och vara uthållig, hålla tydlig distans till makten och det samhälleligt ”respektabla”, upprätthålla en mjuk hierarki där egalitära strukturer ger utrymme för kreativitet och öppna rum samt att engagera både känsla och intellekt i den teologiska praktiken – är det receptet för en modern kyrka i vårt samhälle? Jag tror det. Jag tror verkligen det.

                   ***

Läs gärna Rasmussons texter: ”Kyrkan och kampen för ett bättre samhälle. En alternativ historia” (Är på svenska, klicka fram pdf), ”Ostädat blir rumsrent” (Är på svenska, klicka fram pdf) samt ”Helgelse, ecklesiologi och social förändring” (länk till text).

HBTQ+: Gör inte samma misstag en gång till!

Att tolka bibeln som ett rättesnöre för vardagen är inte det enklaste. Men det tycks ett drygt femtio pastorer i Evangeliska Frikyrkan (EFK) tycka när de tillbakavisar de råd som ges av en rapport kring EFK:s syn samkönade relationer. Bibeln är tydlig menar de – den kristna församlingen kan inte acceptera vare sig äktenskap eller partnerskap (eller samboförhålladen) mellan personer av samma kön. Det framgår inte klart på raderna men mellan raderna läser jag också att HBTQ+-personer inte är välkomna i församlingen som de personer de är utan endast om de motarbetar eller frånsäger sig sin köns- och/eller sexuella identitet.

Jag vill inte döma de kristna ledare som skrivit under denna debattartikel, men som personligt troende kristen och med lång erfarenhet från olika sammanhang i den svenska frikyrkan vill jag höja min röst till stöd för alla dem som drabbas och som har drabbats av den bibelsyn och den kristna hållning som förs fram i artikeln. Vi behöver lära oss att leva med de brister som finns i Guds skapelse, brister som kan hänföras till hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. De pastorer och kristna ledare som i sin förkunnelse och sin opinionsbildning bidrar till det principiella exkluderandet och till stigmatiseringen av HBTQ+-personer bör därför mötas med barmhärtighet, empati och dialog. Vi behöver lära oss att stå ut med varandra.

Men, och det är den avgörande punkten, dessa ledare kan inte få stå oemotsagda i en fråga där enskilda människors liv och hälsa står på spel. De kan inte heller ha monopol på uttolkandet av kristen tro och kristna sanningar. Jag är ingen exeget men jag läser min bibel dagligen. I min församling, som har metodistiska rötter, är bibel, förnuft och uppenbarelsen av Gud i det egna livet vad som vägleder det kristna livet. Jag vägrar underordna mig irrelevanta diskussioner om ”liberala” och ”klassiska” bibelsyner utan litar på att min bibelläsning i bön och reflektion ger mig den vägledning jag behöver tillsammans med det av Gud skapade förnuftet och inlevelseförmågan.

Delar av EFK:s historia är inte vacker när det kommer till tolerans och barmhärtighet i relation till människor som lever sina liv på icke-normativa vis eller som prövas av svåra omständigheter. Och oftast har det varit kvinnor som drabbats. Kvinnor som blivit gravida innan äktenskapet har uteslutits och kvinnor som skiljt sig har inte ansetts kunna ha uppdrag i församlingarna. Det är tragiskt att inte kristna ledare kan dra lärdom av den sorg och bitterhet som det agerandet skapat, hur det sårat och skadat människor under årens lopp. Måste man inte som just kristen ledare ta större ansvar för de mänskliga konsekvenser det egna ledarskapet ger?

Debattörerna anför bibelställen i Tredje Mosebok som grund för sina invändningar. Där framgår att samkönat sex skall straffas med döden. Skall inte också detta bud efterlevas? Och hur förhåller sig de kristna ledarna till Första Korintierbrevets påbud om att kvinnorna får ställa sina frågor hemma då det inte passar sig för en kvinna att tala i församlingen? Och uppfattningen att kvinnor skall ha huvudbonad, hur är det med den? Förbudet mot skilsmässa? För att inte tala om 1 Kor 7:1 som säger att det egentligen är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna och framhåller äktenskapet som det näst bästa, egentligen bara för att undvika otukt. Här finns ingen glädje i tvåsamheten eller tanke på äktenskapet som Guds gåva. Och, om det nu är som många av oss tror – att sexuell läggning är en medfödd egenskap som hudfärg eller hårfärg – har Gud råkat göra fel i just den skapelseprocessen då? Skall vi straffa den enskilda människan och sedan skylla vår obarmhärighet på Gud som gjort ett misstag?

Bibeln är ingen lagbok eller något bokstavligt rättesnöre. Bibeln är Guds ord till människor i olika situationer, nedtecknat av människor, tolkat av människor och läst av människor. För mig är den ovärderlig som källa till visdom och kraft. I mitt kristna liv är helgelse och efterföljelse centralt, och där är Jesus-gestalten den som visar vägen. Joh 3:16-17 lärde jag mig utantill som barn och versen förtjänar sitt epitet ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Vem är du eller jag att döma andra i Guds ställe när Guds kärlek redan manifesterats i den nåd som innebär att jag – och du – är Guds allra mest älskade skapelser? I min värld möts vi som kristna i att nåden har getts oss alla, lika och i överflöd. Och vi möts i vår övertygelse om Jesu död på korset, om frälsning från synderna och i hoppet om en uppståndelse till evigt liv. Det är det kristna livet som vittnar om Kristus – och budskapet om befrielse gäller alla människor. Så se människan och inte tidsbundna fördomar, se Guds skapelse i sin fullhet och bedöm människor efter deras vilja till och längtan efter frälsning och ett kristet liv, inte efter deras val av livspartner.

Predikan: Gå och bruka den kraft du äger!

Söndagen den 18 juni 2023 var den andra söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Kallelsen till Guds rike” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

(Text: Dom 6:7-16, 1 Kor 1:26-31, Mark 2:13-17)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur Midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.

• Jesus sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

• Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam

Redan när jag första gången läste texten från Domarboken inför den här söndagen tog den formuleringen tag i mig: ”Gå och bruka den kraft du äger.” Och sedan ”Det är jag som sänder dig!” Jag har sagt det många gånger under de senaste åren, men det kan sägas hur många gånger som helst – det är ingen, inte heller Gud, som kräver något övermänskligt av dig för att göra världen lite bättre, eller organisationen lite starkare eller relationen lite mer kärleksfull. Det enda som krävs är att du använder den kraft som du faktiskt har.

En del människor vet inte om att de har kraft. Jag är så förvånad över starka, privilegierade medelålders svenskar som klagar över småsaker och sedan säger att ”det går ju inte att ändra på”. De har mycket mer kraft, och makt, än de tror. Ingen måste starta en egen fotbollsförening eller flyga till rymden för att ändra sakernas tillstånd. Ett mejl till rätt person, en kvälls eget arbete med att städa upp någonstans, en natt som telefonvakt på BRIS, en penningsumma till dövskolan i Liberia eller kanske bara ha barnbarnen en helg när föräldrarna är dödströtta – alla dessa ytterst små ting ändrar världen. På riktigt. Vi lär aldrig få veta hur, men ändrar världen gör de.

En del av oss kan göra mer än så, några har privilegiet att ha positioner som gör att rösten hörs lite mer i vissa sammanhang än andras trots bruset. Då är det viktigare än något annat att tänka på den andra meningen i berättelsen, alltså vem det är som sänder mig. ”Det är jag som sänder dig” säger Herren till Gideon. När jag använder min plattform behöver jag rannsaka mig själv, är det Guds ärenden jag går nu? Eller bara mina egna? Det där är en samvetsfråga som var och en får brottas med.

Dagens tema är kallelsen till Guds rike. Jesus sa till Pilatus vid förhöret innan korsfästelsen att ”mitt rike är inte av denna världen”. Det lilla ordet ”av” är centralt här. Jag ägnade en hel del tid åt att undersöka hur de där orden skulle kunna tolkas; mitt rike är inte av denna världen. På grekiska (inte nytestamentlig då) heter det ”To vasíleió mou den eínai aftoú tou kósmou” (jag kan inte grekiska). Men jag är intresserad av språk och insåg att det där ”tou kosmou” är detsamma som ”av världen”. Och om just detta uttryck finns det en hel del akademiskt skrivet.

Vad menar Jesus egentligen, eller den som skrivit ned hans ord, med att Guds rike inte är av denna världen? Vad är det alltså vi är kallade till? Flera tolkningen av texten pekar på att orden refererar till de ting som utgör världen, och då inte bara de fysiska tingen utan också de ordningar och strukturer som skapar världen. Efter att ha surfat runt bland teologiska tidskrifter och vetenskapliga artiklar men också mer populära diskussioner har jag landat i en uppfattning om vad det är Jesus säger i denna extremt pregnanta form när han säger ”mitt rike är inte av denna världen”. Här vill jag dock markera min lekmannaroll när det gäller exegetik, jag har inga andra anspråk än pedagogiska med denna tolkning.

Vad Jesus säger är att hans rike inte är underordnat de strukturer och ordningar som utgör vår vardagliga tillvaro. Men Guds rike är inte heller del av de auktoriteter och de påbud som vi förhåller oss till i vår vardag. Det handlar om en principiell hållning, inte om just Pilatus eller romarna som ockupationsmakt i Palestina. Men hos Jesus finns ett oerhört anspråk i detta lilla uttalande, inte av denna världen. Ju mer jag begrundar detta desto mer revolutionerande är det.

Självklart har kristna församlingar och individuella kristna alltid sagt att ”vi måste lyda Gud mer än människor” och att ”Guds rike finns inom oss” och allt det där. Men det är inte det jag syftar på här. Det är en individcentrerad tolkning. När Jesus kallar tullindrivare och annat löst folk till Guds rike då gör han inte det för att de som personer skall inordna sig i ett särskilt system, en skola eller en lära, följa vissa ritualer. Han kallar dem till friheten i Kristus, den frihet som vi en gång blivit givna och som vi måste lära oss att leva i. Guds rike är i rummet och tiden i denna världen, du och jag är, hoppas jag, delar av Guds rike. Vi har ett medborgarskap som är omöjligt att återkalla. Och om du sitter här och undrar om du är medborgare och om du har tillräckligt god vandel eller kan alla bibelböckerna utantill så säger Jesus till dig, och till oss alla, att DU är kallad till Guds rike idag. Du är kallad till en ordning som inte har någon likhet med den ordning som vi lever i varje dag. Som episteltexten säger, det som är dårskap och svaghet för världen – alltså för den ordning som vi alla lever i till vardags – det har Gud upphöjt.

Vi är kallade till en annan ordning, en ordning som vänder upp och ned på det invanda, och som i sann mening är en revolution. Det får inte missuppfattas som att allt skall rivas ned och vars och ens personliga önskemål tillgodoses. Inte alls, ett rike är ett rike, det är en annan ordning som råder. Kärlekens ordning. Kärleken söker inte sitt står det på ett annat ställe i Nya testamentet och det är en grundläggande princip i Guds rike.

Men hur skall lilla jag, som är fast förankrad i samhälle, familj, jobb och vardag bara kunna lämna allt och inträda i Guds rike? Det är då vi får titta på Gideon igen. Han klagade över Midjaniterna och han klagade över sin egen litenhet. Han beklagade sig över externa hot och han beklagade sig över sin egen oförmåga. Då säger Gud, bruka den kraft du äger. Jag sänder dig, säger Gud. Han räknar inte med status och kapacitet som världen gör.

Ett rike består inte av en person, Guds rike är inte en fråga bara för individen, tvärtom, ett rike är en ordning som rymmer många. Gud har skapat oss alla, med den kraft och de förmågor som vi har. Om vi brukar den kraft vi faktiskt har, som vi äger som det står, så gör Gud resten. Men då måste vi faktiskt också bruka den kraften. Som jag sa tidigare så finns den tusen sätt att använda kraften på. Och det är på det sättet Guds rike blir synligt här och nu. Som en konträr ordning, en motståndshandling, en ordning som inte bygger på denna världens sätt att mäta framgångar, status och prestige. Det är därför Jesus kallar alla till Guds rike, inte de rättfärdiga, utan alla, utan undantag. Han vänder sig till och med särskilt till dem som står längst ned på statusstegen, och i den ordning som Palestina hade då var det bland annat tullindrivare. Han gör det eftersom han kallar oss till Guds rike, ett rike med helt andra strukturer än den värld vi lever i varje dag.

Vår församling är kallade till Guds rike och vår församling behöver komma i rörelse i riktning mot den kallelsen. Vi behöver känna vårt medborgarskap i Guds rike. Vi behöver vända oss först mot varandra och bejaka vår kallelse och sedan ta med den ut i det samhälle där vi lever. Vår församling är ett uttryck för en annan ordning än den vi har runtom oss. Ser människor det? Jag vet inte. Men jag vet att när vår församling inser vilken kraft vi själva äger, här sommaren 2023 och mitt i Göteborg, då säger Gud till oss, det är jag som sänder er. Gå och bruka den kraft du äger.

Predikan: Den gode herden och det goda ledarskapet

Söndagen den 23 april 2023 var den tredje söndagen efter påsk. Temat för söndagen var ”Den gode herden” och jag predikade i Gustavi Domkyrka i Göteborg i samband med avslutningen av Vetenskapsfestivalen. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Jeremia 23:3-8, Första Petrusbrevet 5:1-4, Johannesevangeliet 10:22-30)

Låt oss igen lyssna på några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Och jag skall ge dem nya herdar (…) så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. (Jeremia)
• Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, (…) inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem (…) utan var föredömen för hjorden. (Första Petrusbrevet)
• Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. (Johannesevangeliet)

I evangelietexten säger Jesus att ”mina får lyssnar till min röst”. Alla föräldrar vet att man hör sitt eget barns skrik rakt igenom den värsta kakafoni av ljud. Hundägare vet att den egna hunden, normalt sett i alla fall, reagerar instinktivt när husse eller matte säger till men bara skuttar runt när någon annan försöker få den att gå fot eller sitta still.

Mina får lyssnar till min röst, säger Jesus, och han tillägger ”jag känner dem”. Ja, föräldern känner sina barn och hundägaren sin hund. En klasslärare känner oftast sina barn i klassen och en återkommande patient på sjukhuset blir snart känd av personalen. Jag känner dem. Det betyder, jag vet vilka de är och jag vet vad de behöver.

Och så tillägger han ”och de följer mig”. Och där, just där, börjar det skava lite. Gör barnen det? Följer föräldern? Hunden som fick upp ett spår och försvann. Läraren som föll i gråt när eleverna inte lyssnade på vad han ville ha sagt. Patienten som konsekvent vägrar följa instruktionerna om rehabträning både förmiddag och kväll. ”Och de följer mig”. Gör vi det? Att han går med oss hela vägen, det är säkert, men följer vi? Och när skall vi följa? Jag återkommer till den frågan.

En av mina kolleger har sagt att den viktigaste egenskapen hos en politiker, när medborgarna får säga sitt, är att vara pålitlig och empatisk. I episteltexten sägs att herdarna inte skall uppträda som herrar, utan vara föredömen. Kanske empatiska och pålitliga? Och i den gammaltestamentliga läsningen finns ordet ängslig med, vi (som alltså är fåren) skall inte vara ängsliga och inte komma bort, de nya herdarna som Herren ger oss kommer att garantera det. Kanske är dessa herdar då både pålitliga och empatiska?

Den gode herden är i sig själv den finaste formen av ledarskap jag kan tänka mig. Här får vi det svart på vitt, en ledare som känner dem hen leder, en röst att lyssna till, pålitlighet, empati – nog är detta precis vad vi alla förväntar oss av en god ledare?

”En skock får” så säger vi ibland om en situation där vi eller andra inte tar ställning eller ansvar. Vi bara springer på som ”en skock får”. Vi följer en ledare. I politiken talades förr om ”valboskap” som ett uttryck för att väljarna inte tänkte själva utan bara kunde skuffas hit eller dit med rätt budskap eller rätt person.

Det är ett väldigt stort ansvar att ta på sig att vara herde, eller ledare, för en hjord. Det är, skulle jag vilja hävda, en idag alltför lite diskuterad fråga, alltså det ansvar som följer på att få förtroendet att leda. Men det är likaledes ett stort ansvar att underordna sig ledarskapet. Att acceptera att man inte alltid går exakt dit man själv vill i exakt den takt som man själv hade önskat. Att se till det allmänna bästa, till det stora hela, istället för bara till min egen nytta.

Den gode herden, det hörs ju på namnet, leder oss på rätta vägar och ger oss vila, mat och vatten. Men det finns ju andra. Herdar som inte vill fåren så väl. När skall vi sluta följa och när vi ska gå vår egen väg?

Jag köpte för många år sedan ett roligt vykort i Frankrike. Det föreställde en stor fårhjord på en bergssida med herde bakom sig. Men till höger på bilden stod ett får ensamt på en liten bergstopp med en vallhund nedanför sig. Hunden skällde, enligt pratbubblan på bilden, och sa ”kom igen nu”” Men fåret var envist och svarade bara ”Je suis individualiste!”, alltså jag är individualist, och stod kvar på den lilla bergstoppen. Jag hade länge bilden på väggen i mitt rum på jobbet. Den stärkte mig då och då när jag inte riktigt fann mig tillrätta i universitetsstrukturerna.

Men det är ett ansvar och en fråga om omdöme när jag skall ställa mig där på bergstoppen, ensam, och när jag väljer att följa hjorden mot nya betesmarker. Kan jag lita på herden? Kan jag lita på ledarskapet? Hur skall jag veta att min herde är den gode herden?

Det finns inga givna svar på de frågorna, men vi måste ställa oss dem varje dag. Som människor har vi skapats med intellekt och begåvning. Vi har alla en förmåga till eget omdöme.

Och det omdömet skall vi använda. En bibelcitat på engelska, från en sång, från den gamla engelska översättningen – King James Bible – av Hebreerbrevet kom till mig innan jag påbörjade själva arbetet med den här predikan.

Texten är från Hebreerbrevet 11:1

Now faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen.

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. (Sv över 1917 års bibel)

Vår tro är alltså en hjälp i vårt omdöme, vår tro är en relation med vår skapare och med Jesus Kristus. Tron är substansen, grunden, tillförsikten för det vi hoppas på. Inte inbillning eller en vision. Tron är ett belägg för, en övertygelse, en visshet om det vi inte ser. Nu ser vi dunkelt som i en spegel säger Paulus (och speglar på den tiden var dunkla….) men sedan. Samma känsla finns i hos Hebreerbrevets författare; vi anar konturerna av något mer än att vi ser så exakt, och vår tro ger en tolkningsram åt vår verklighet. Som kristen så vet jag, jag har en övertygelse, om att det finns en absolut sanning, en sanning som är rakt igenom just sann och är ljus och inte mörker. Jag är på väg mot den.

Min tro leder mig och den stärker mitt omdöme så att jag kan utvärdera det ledarskap jag möter eller själv utövar på vägen. Som forskare har jag samma övertygelse om det jag ännu inte ser. Det finns något som är absolut sant, det finns en realitet som inte kan bestridas, men som forskare får jag en liten bit här och liten bit där, för varje generation och tid närmar vi oss lite mer. Med hjälp av teori, metod och systematiskt arbete kan jag blottlägga mekanismer och förhållanden i samhället och världen.

Vi har inget bättre gemensamt sätt att förstå vår värld än vetenskapens modeller. Om vi inte har ett ledarskap som lyssnar på vetenskapen då är de inte de föredömen vi behöver. Då är det nog så att flera av oss borde göra som fåret på bergstoppen. Ifrågasätta ledarskapet på demokratisk grund. Den gode herden skapar inte ängslan. Den gode herden ser till att ingen kommer bort. Den gode herden tar hand om sin hjord av hängivenhet. Den gode herden gör sig inte själv till en auktoritet, hen får ett förtroende och leder i kraft av det. Pålitlig och empatisk.

Om forskningsresultat brukar sägas att något som man presenterar är den bästa sanning vi kan prestera här och nu. Innebörden är att det är mer sant än det vi sade om samma sak för tio eller tjugo år sedan, men hur mycket närmare den absoluta sanningen vi är vet vi inte. Och där förenas den troende och den forskande människan – i sin ödmjukhet och sin ofullkomlighet – inför det som inte fullt ut kan förstås. Vi har en övertygelse om det vi inte kan se. Bara ana. Men som vi närmar oss.

Predikan: Ingen kommer in i Guds rike av egen kraft

Söndagen den 16 oktober 2022 var den artonde söndagen efter trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att lyssna i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är den gammaltestamentliga texten och evangelietexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Femte Mosebok 30:11-16 Mark 10:17-27. Psalm 96 ”Öppna mig för din kärlek” samt 774 ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”)

Jag tyckte det här var svåra texter. Svåra då jag tillhör den grupp i världen som mest av allt liknar den unge rike mannen som Jesus ber sälja allt han äger, men också för att jag är en person som uppskattar ordning och reda och klara mål i tillvaron. Jesus vänder upp och ned på sådana som jag. Den tydliga strukturen i form av lagar och regler är inte viktig tycks texterna säga, vad som räknas är rösten i ditt inre. Vad som räknas är ditt sinnelag, ditt hjärta, din instinkt och din kärlek till världen och människorna i den. Men, vart tog ordningen, strukturen, tydligheten vägen, tänker jag? Blir det inte bara kaos och hippieliv då?

Låt oss ta det från början. Att lagen inte frälser oss, inte räddar oss eller återupprättar vår relation till vår skapare genomsyrar dagens texter. Betyder det att lagen är fel? Att regler och uppförandekoder kan kastas på sophögen? Jag skulle vilja svara nej på den frågan givet dagens texter.

I Gamla testamentets text från femte Mosebok sägs om den lag som Gud ger sitt folk att ”dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi kan säga att buden som ges till oss från vår skapare inte är något som kommer utifrån, som läggs på oss från himmelen eller hämtas bortom haven som det står i texten. Inte alls. Buden som vi får, och kan läsa om i bibeltexterna, återspeglas i vårt inre därför att vi är Guds skapade varelser. När du vänder tillbaka till Gud, som det står tidigare i texten, då blir det alldeles självklart vad som förväntas.

Eftersom vi alla har en gnista av Gud i oss, en gnista vars värme och ljus vi antingen kan täcka över och släcka så gott det går, eller värna och underhålla, så finns dessa bud på det sättet nedlagda i oss. Som jag ofta återkommit till så tror jag att lyssnandet handlar om bönen, men också om att lyssna på Gud i det stilla suset i träden, i pulsens slag i kroppen och i tankarna som finns i min hjärna. Att lyssna i tro är att låta den egna rösten höras och stämma den, som man gör med en gitarr, med bibelordet som utgångspunkt. Att lyssna i tro är att låta den inre rösten, bibelordet och bönen samspela. Det blir en sång, kanske i flera stämmor men alltid i harmoni. Ordning och inre röst finner varandra, det finns ingen motsättning mellan en struktur och tydlighet å ena sidan och den instinkt av barmhärtighet, kärlek och omsorg som vi alla har nedlagt i oss. Tvärtom stödjer de varandra.

När vi då övergår till den unge mannen som äger mycket, en privilegierad människa i dåtidens samhälle, ungefär som de flesta svenskar om vi gör en global jämförelse, tar vi nästa steg. Mannens uppriktiga vilja och förmåga, om vi får tro honom själv, att följa alla regler hjälper honom inte. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga säger Jesus än för en rik man att komma in i Guds rike. Ingen av oss skulle klara det testet, vi är alla misslyckade. Vi är inte rättfärdiga för att vi lever ett liv där vi håller oss till reglerna. Det är omöjligt, säger Jesus, och det är ju vad mannen också känner. Han vänder sig om och går. Han är ledsen, han kommer inte att klara detta trots sin starka vilja och sin utmärkta vandel. Så är det för oss alla, och det är ju en tröst.

Men när mannen gått sin väg (synd att han inte stannade) så säger Jesus – som svar på lärjungarnas förtvivlade frågor när de inser ju logiken i det Jesus säger – att för människan är det omöjligt, men inte för Gud.

Jag tillhör dem som under åren tittat på de tecknade filmerna i ”Kalle Anka på julafton” under åren. Julafton kl tre är en tidpunkt när min generation, som inte växt upp med datorer och streamad film, kunde titta på Disney-filmer utan att behöva gå på bio. I den numera första filmen skall Kalle Anka campa i djungeln för att fotografera fåglar. Eftersom Kalle sett fram emot en fin helg med kameran blir han ganska störd av en viss fågel som dyker upp hela tiden. Fågeln kallas aracua och dyker upp överallt; den förstör kolibriernas vackra framträdande just när Kalle skall fotografera dem och aracuan försöker också få flytta in hos Kalle. Till slut blir Kalle väldigt arg, och aracuan inser att Kalle är på krigsstigen. Aracuan flyr med Kalle efter sig. Och då ser vi plötsligt en klippa framför fågeln, en klippa som är massiv och alla åskådare drar slutsatsen att nu, ja nu kommer Kalle att få tag i marodören, det finns ju ingenstans att fly. Det är omöjligt att ta vägen någonstans.

Men då ritar den uppfinningsrika aracuan en dörr på klippan, tar i handtaget, öppnar och försvinner in i stenen. När Kalle försöker springa samma väg finns bara en grov och hård berghäll och han slår sig illa i huvudet.

För Gud är ingenting omöjligt. Relationen mellan Gud och människa är transcendent, det betyder att den överskrider tid och rum och den sorts förståelse av tillvaron som vi människor har. Jag ser den uppritade dörren på berghällen och hur aracuan försvinner in i berget som en illustration av ett sådant överskridande av tid och rum. Det Jesus pekar på är inte att det är fel att lyda lagen eller att ha ordning och reda på sitt liv. Han säger istället att det är bara om vi är beredde att ta ett steg ut i tro, att lyssna på Guds röst i vårt inre i förtröstan på Guds allmakt, som vi kan komma in i Guds rike.

Den unge mannens rikedom var inte hans problem; om man vill dra ut en principiell slutsats av berättelsen så var det mannens materialism som var problemet. Han var fixerad vid det yttre, vid att han varit rättfärdig genom att hålla lagens bud, vid att han gjort allt man kunde kräva och vid sin kärlek till sin privilegierade position. Han var bunden av det materiella, det som syns och det som märks, men han hade inte lyssnat till den inre rösten. Jesus säger till mannen att han skall sälja allt han äger och följa honom. Mycket få av oss skulle kunna sälja allt vi äger, så enkelt är det inte. En sådan handling sätter oss i konflikt med omvärlden, med familj, vänner och arbetskamrater. Samhället skulle inte acceptera en sådan handling utan betrakta den som ytterst ansvarslös; skall jag som har en inkomst och kan försörja både mig själv och några till ligga samhället till last bara för att jag sålde allt jag ägde? Och om jag ger bort allt jag äger, till vem och hur skall jag ge det så att det inte skapar mer konflikt eller elände? Sådana donationer kräver eftertanke och långsiktighet.

Jag läser texten som en skarp uppmaning att göra sig oberoende av det materiella, att frigöra sig från den status och position som pengar och egendom ger. Det är efterföljelsen som är det centrala, efterföljelsen kanske innebär att du faktiskt säljer eller ger bort en massa av det du äger. Men det är inte den handlingen som ger dig inträdet till Guds rike, det är efterföljelsen. En efterföljelse som innebär lyssnande till den inre röst som manar till barmhärtighet, omsorg, kärlek och förtröstan.

Det omöjliga blir möjligt i relation till Gud. Jesus Kristus tog på sig det omöjliga uppdraget att i vårt ställe uppfylla det som krävdes i vår relation till Gud, att stiga ned i dödsriket för att en gång för alla betala priset. Det är i sig en omöjlig tanke, men det är också nåden och försoningen som Kristus åstadkom med sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Det är omöjligt, och obegripligt, det är transcendent, alltså det överskrider tid och rum och vår fattningsförmåga. Och detta stora mirakel finns också i vårt inre, som en inre röst som påminner oss om att vi alla, alla utan undantag är skapade av Gud.

I dessa dagar får vi påminna varandra om vad det innebär att vi alla är skapade av Gud, att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd för att nå Guds rike. Ditt medborgarskap, ditt språk, din hälsa, din ålder, ditt förstånd eller din vandel spelar ingen roll – Jesus dog för alla, Gud skapade oss alla, vi har alla en möjlighet att återupprätta vår relation till Gud och ingen enda av oss kan skryta med sin egen prestation i detta avseende.

Vi är alla som barn som kommer hem på kvällen efter en dag i skola och med kompisar och möts av en vänlig famn, Guds famn står alltid öppen. För alla. För alla, utan undantag. Vi har inte rätt att behandla en enda av oss som något annat än just det vi är, Guds skapelser som han älskade så oändligt att han sträckte ut sin hand till försoning och upprättelse, över tid och över rum, genom årtusendena och årmiljonerna, bortom tideräkning och generationer. Ingen kan komma in i Guds rike av egen kraft – vägen är att tro, att som filosofen Sören Kierkegaard uttryckte det, kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup (vilket är drygt tolv mil eller tolv gånger djupare än Marianergraven i Stilla Havet) det är att tro. Gud kan inte fångas in i den ordning vi skapar, vi måste lita på att Gud visar sig i den röst och de instinkter som vi i en relation till Gud utvecklar.

Lyssna i tro, det är att stanna upp och lämna fixeringen vid det egna jaget, den egna positionen och jakten på nya triumfer, för att i stället reflektera över vad Gud vill med mitt liv, vad just jag i den situation jag befinner mig kan göra för att följa Jesus. Gud står vid sitt ord, han överger oss inte. Vår förtröstan motsvaras av hans trofasthet. Men vi måste i denna politiskt bullriga och mycket svåra tid i vårt land nu verkligen stanna upp och ta oss tid att lyssna. Att lyssna till sin egen röst är också att höra sig själv i andra, och att låta Gud tala genom den ordning som vi skapat och fortsätter att skapa på grundval av hans nåd.

Valrörelse med Jesus?

Sverige står inför riksdags-region-kommunal-val. Som medborgare i vårt land, eller i förekommande fall med rösträtt i lokala val, bör du absolut delta i den demokratiska ceremoni som valet är. Det är allt jag rekommenderar avseende det svenska valet 2022.

Däremot har jag som troende kristen många reflektioner och funderingar inför valet om en månad. Vi lever i en ond tid där kriget är närmare vårt land än på flera generationer. Torka, bränder, vattenbrist men också översvämningar och stormar kommer allt oftare. Och i många länder hotas mänskliga fri- och rättigheter, liberala demokratiska grundprinciper och kvinnors frihet av auktoritära och totalitära regimer och opinionsskiften. Flyktingar, invandrare och människor med ”icke-nordiskt” ursprung misstänkliggörs och utpekas som objekt för både tvångsåtgärder och sortering. Valrörelsen 2022 har inletts med en retorik som skrämmer. Nästan inget av de politiska partierna tycks stå nära det kristna budskapet om nåd och försoning eller om förvaltarskap och kärlek till Gud, medmänniskan och skapelsen,

Jag tror inte på kristna partier, eller religiösa partier överhuvudtaget. Politiska partier har andra uppdrag än att predika och omvända själar. Jesus är inte partipolitik. Men jag tror på kristna människor som bär Jesus med sig i sin vardag. Jag tror på ett samhälle som genomsyras av kristna människors kärlek och Guds nåd. Försoning är ett av de vackraste orden jag känner till. Att försonas är att inse sina egna tillkortakommanden, att bekänna sina fel (sin synd för att tala kristet) och möta den andre, med sina fel och brister, i en förhoppning om en bättre morgondag. Försoning kan inte uppnås utan samverkan, parterna måste båda (eller fler) vilja försoning. Att tro på försoning är bara möjligt om man också vilar i Guds nåd. Den nåd som givits oss människor helt utan krav på motprestation, ja, annat är att ta emot den och låta den verka förstås.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Jesus Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, som det står i Romarbrevet 5:8. Vi skulle alltså inte börja med att prestera något, tro på något eller bekänna något. Istället älskade Gud världen så mycket att han utgav sig själv (i sonens gestalt) för oss alla, långt innan vi förstått eller kunnat förstå, vad försoning var och är. Ingen av oss har förtjänat nåden och ändå har den givits till oss alla. Därför är vi alla jämlika inför Gud. Nåden är försoningens utgångspunkt, både i relation till Gud vår skapare och till vår medmänniska.

En valrörelse i försoningens tecken skulle därför kännetecknas av ödmjukhet inför egna och andras fel och brister, av sökandet efter det gemensamma mänskliga existensvillkoret och även av ett närmast halsstarrigt försvar för principer om mänsklig värdighet, upprättelse och frihet – för ALLA. Den som förnekar människor av vissa sorter, färger, storlekar, kategorier (välj vad du vill) rättigheter som omfattas av alla människor, ja den personen måste få veta att det är just det den gör. Och ett sådant isärhållande är inte förenligt med budskapet om alla människors lika värde, individens okränkbara integritet som löper ut från Guds oändliga kärlek till sin skapelse.

Nåden finns för alla, försoning finns för alla, men den som torgför ett budskap som innebär att en del av Guds skapelse inte riktigt räknas, eller att kärleken bara räcker till vissa, den har inte förstått radikaliteten i det kristna budskapet. Vi är alla älskade av Gud. Sådana som vi är och har blivit är vi omfamnade av en kärleksfull Gud. För den som inser vidden av en sådan gåva blir spridandet av denna kärlek en nödvändighet. Kristi kärlek tvingar oss, som Paulus säger i andra Korintierbrevet 5:14. Politik kan genomsyras av denna kärlek, en försoningens politik.

Försoning innehåller fröet till hopp och framtid. Det är gryningen till en kärleksfull dag. Det gäller i valrörelsen också.

Augustimorgon, gryning.

Predikan: Lägg märke till det osynliga!

Söndagen den 8 maj 2022 var den fjärde söndagen i påsktiden. Temat för söndagen var ”Vägen till livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är evangelietexten och episteltexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

• (Text: Joh 14:1-14, 2 Kor 4:16-18. Psalm 218 ”Jag har ofta frågor Herre” samt 251 ”Var jag går i skogar berg och dalar”)

Vi har en kylskåpsmagnet på landet, jag minns inte när vi köpte den men det är inte evigheter sedan men inte nyss heller. Ärligt talat minns jag inte ens var vi köpte den… Men, på magneten står ett citat av fotografen Christer Strömholm, ett citat som jag möter varje morgon i köket på landet. Där står ”Lägg märke till det osynliga”. Lägg märke till det osynliga. Hur skulle det gå till?

Som fotograf ägnade Strömholm många år åt att i Paris dokumentera en värld som var osynlig för de flesta, en 1950- och 1960-talsvärld där könsidentiteterna var upplösta, återintagna och ibland förstorade. Många av hans bilder av transpersoner har blivit ikoniska, och de är verkligen inte längre osynliga. Men det var en osynlig värld, en värld som Strömholm mycket nära och inkännande skildrade med sin kamera. Han lade märke till det osynliga.

Några av er har kanske läst Conan Doyle som skriver om Sherlock Holmes. I novellen ”Silver Blaze” är en avgörande insikt fenomenet ”the dog who did not bark”, alltså det faktum att hunden inte skällde. Utredaren från Scotland Yard frågar Holmes om det är något han vill uppmärksamma särskilt i samband med brottet. Ja säger Holmes, ”the curious incident of the dog in the night-time” alltså den märkliga händelsen med hunden på natten. Jaha, säger polisen, men hunden gjorde ju ingenting på natten. Just det säger Holmes, ”That was the curious incident” alltså, det var det som var det märkliga. Att studera det frånvarande, att undersöka hur det icke-närvarande påverkar och påverkas av den värld vi har omkring oss, det är att lägga märke till det osynliga.

Lägg märke till det osynliga. I vår episteltext idag säger Paulus att de kortvariga fysiska lidanden som han erfar här väger oändligt lätt jämfört med den evighet som den inre människans mognad pekar mot, det osynliga som är evigt. Paulus försöker peka på att de umbäranden som en människa upplever på vägen genom livet, och särskilt en missionerande apostel som han själv, inte är relevanta, inte är något att uppmärksamma eftersom det är så ointressant jämfört med det osynliga, det som är bortom här och nu, det eviga.

Känns inte det väldigt idealistiskt? När jag förlorar någon jag älskar, när någon är svårt sjuk eller när livets alla plikter nästan slår mig till marken, ja då är det sannerligen inte lätt att säga som Paulus att den yttre människan som bryts ned inte är något att fästa sig vid. Jag ger inte upp säger Paulus, nähä, tänker jag, lätt för dig att säga. Du var man vilket var en privilegierad position då, du hade inga barn, du hade personer kring dig som ordnade med dina resor och försåg dig med mat och husrum. Visst väcks många frågor. Vad menar karln egentligen? Det är då det känns så skönt att växla över till Johannesevangeliet och en text som pekar just på vad detta eviga, det osynliga är.

Tomas och Filippos, som träffar Jesus i evangelietexten, har väldigt svårt att se det osynliga, de vill ha fysiska tecken på vad Jesus menar. De har så många frågor och de förstår inte svaren de får. De invänder hela tiden när Jesus påpekar för dem att de ju känner honom och därmed Fadern, inte heller vet de vad han menar med att de vet vart han skall ta vägen. Men Jesus ger dem inga andra tecken än de han redan givit. Han talar om att gå bort för att förbereda en plats för alla dem som älskar honom, en osynlig plats.

Det är förstås den plats som Paulus talar om i vår text, det är den som är det osynliga och som är evig. Men i den korta texten från Korintierbrevet låter det som om Paulus inte ser några problem med att harva runt här i jordelivet och slita eftersom härligheten väntar på oss sedan. Just på det temat raljerade arbetarpoeten Joe Hill i USA, dit Joel Hägglund från Gävle åkt och blivit Joe Hill, med de frikyrkliga på sin tid. Han skrev ”du får kalvstek i himlens höjd” (Ture Nermans övers) eller i original ”You get pie in the sky when you die”. Underbart rim inte sant? Men evangelietexten idag pekar på att den tolkningen är alldeles fel; oavsett om det serveras kalvstek eller paj i himlen så är Jesus i högsta grad intresserad av hur vägen här ter sig för alla oss som vandrar här.

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vägen. Han ÄR vägen. Och han är osynlig efter att han tagits upp till himlen. Vägen är alltså osynlig, liksom sanningen och livet. Lägg märke till det osynliga. I fortsättningen av texten i Johannesevangeliet, efter vårt avsnitt, säger Jesus att han skall sända oss Hjälparen, sanningens ande. Och, säger han, världen ser den inte och kan inte ta emot den, den är osynlig för den som inte känner Jesus och därmed också känner Fadern.

Lägg märke till det osynliga. Vägen ligger där, framför dig, du ser den kanske inte nu men den finns där. Den framkallningsmetod (för att referera till fotografen igen) som Jesus hänvisar oss till är bönen. I vår text säger Jesus att han visserligen går till sin Fader men att vadhelst vi ber om i hans namn skall han göra. Att be i Jesu namn är inte bara en fråga om ord, att be i Jesu namn är att be i den persons namn som ÄR vägen, sanningen och livet. Att be i den persons namn som sträckt ut sin nåd till oss så till den milda grad att han t o m dog för oss. Jag ber nästan varje dag med orden ”visa mig din väg och lär mig att vandra på den”. Vägen finns där, den ligger framför oss, Jesus har gått ut i det eviga, det osynliga, för att bereda plats för oss i den tillvaro som överskrider tid och rum, i evigheten. Och redan nu är vi i praktiken där, vi vandrar ju på vägen, mot sanningen och i livet. Med Jesu osynliga närvaro högst påtaglig och med Anden som en förmanare och hjälpare.

Livets stora mysterier sker oftast i det tysta, osynligt. Kärleken som glimmar mellan människor, solidariteten i en gemenskap, en hand på din arm, ett ögonkast eller en solglimt i rummet. Nästan allt av detta är osynligt för den som inte särskilt vinnlägger sig om att lägga märke till det osynliga. Den osynliga vägen TILL livet, den osynliga vägen som ÄR livet, är en väg som är full av frågor och förtröstan på en och samma gång.

Jag ställer mig ofta frågor om vägen, likt Tomas och Filippos vill jag veta mer, förstå mer. Men det finns inga enkla och raka svar. Allt som ges är en väg och den vägen är Jesus Kristus. Och på samma gång som vandringen tar på oss fysiskt och krafterna sviker ibland, så kan vår inre människa mogna, helgas och fördjupas så att vi blir öppna för det uppdrag Gud har för oss. Så närmar vi oss sanningen och svaren på frågorna. Och notera att så många gånger i bibeln talar Gud i det tysta, i det svaga, i det stilla.

Lägg märke till det osynliga och du skall plötsligt se Guds fotspår framför dig.

Morgonandakter i april: Tema vandring

Annandag påsk den 18 april och ytterligare två dagar framåt (19-20 april) hade jag förmånen att få hålla i morgonandakterna i Sveriges Radio P1 kl 05.45. Mitt tema var vandringen, och jag startade med Emmausvandrarna och deras vandring med Herren vid sin sida; just på annandag påsk som ju är deras dag i kyrkoåret. De följande två morgnarna talade jag om att vandra långt och behovet av att få vila och bli omhändertagen ibland samt om att inte fara vilse. En vandring behöver ett mål och en färdväg. Faren icke vilse.

De tre andakterna går att lyssna på i efterhand:

Annandag Påsk ”Vandrar med Herren vid min sida”.

Tisdag 19 april ”Orkar jag hela vägen?”

Onsdag 20 april ”Faren icke vilse”