You are currently browsing the tag archive for the ‘Jesus’ tag.

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

Annonser

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

På Marie Bebådelsedag, söndagen den 13 mars 2016 hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan följer en lätt redigerad version av min predikan.

Marie Bebådelsedag, en sådan fantastisk dag för Maria! Hon har köpt graviditetstestet på apoteket och efter en lång tid av förväntan och längtan visar det nu två streck, ”jag är gravid”. Lycklig rusar Maria ut till sin man som sitter i soffan och tittar på Vinterstudion i Sveriges Television, hon ropar glädjestrålande, nu, nu nu är det dags, vi skall få ta emot ett litet barn!

Hm, det var nog inte riktigt så det gick till. I alla fall inte om vi skall tro på Lukas som beskriver händelseförloppet i texten. Maria blev istället förskräckt, hon blev rädd och ängslig. En ängel kom till henne, vi vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle känna mig om det plötsligt stod en ängel i rummet och viftade med vingarna, och dessutom berättade för mig när jag var typ sjutton år, och inte alls var redo för familj, att jag skulle få ett barn. Precis som Maria gjorde skulle jag antagligen ställt frågan hur det skulle gått till, och om jag likt henne var av uppfattningen att det fysiskt inte borde varit möjligt, och framför allt fråga både mig och ängeln hur jag skulle klara av det. Maria finner sig dock märkligt nog snabbt och tar emot budskapet med glädje. Hon reser till och med iväg för att prata med sin släkting Elisabeth om saken, Elisabeth som också väntar barn. Dessa två kvinnor väntar båda barn som skall förändra världen, deras moderskap kommer att kantas av förtvivlan och ångest, men också av den glädje alla föräldrar känner över tillkomsten av ett nytt liv. Jag är övertygad om att Maria och Elisabeth som alla föräldrar också gladdes över barnens leenden, förmåga att gripa tag i småsaker, de första stegen, de första orden. Och ingen av dem vet just då, förstås, attbåda deras barn Jesus och Johannes skall möta döden under svåra former eller att såväl barnens som deras egna liv skall bli, som man säger nuförtiden, historia.

Alla nya barn för med sig hopp till världen. När Johannes och Jesus föds knyts förstås förhoppningar och förväntningar till barnen. Nyligen fick vår familj ännu en ny medlem, ett litet barn som såg dagens ljus i övergången mellan vinter och vår, och vi liksom föräldrarna hoppas att detta barn som alla barn skall få ett gott liv, växa upp till en kreativ och försonlig medmänniska, och bli ännu en älskad familjemedlem. Men ingen av oss vet faktiskt något alls om livets vägar för dessa nya små liv.

Vi lever på hoppet, så säger vi ofta, Maria och Elisabeth levde på hoppet. Maria på framtidshoppet för sitt barn, ett barn som redan i hennes mage fått en speciell uppgift. Elisabeth hade länge levt på hoppet att till slut ändå få ett barn, trots att hennes man Sakarias inte kunde tro att det skulle hända. På samma sätt fick Abraham långt tidigare veta att hans hustru skulle få en son, och att hans avkomma skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham hade svårt att tro på detta då åren gick och inget hände, Sara fick inga barn, men liksom Maria och Elisabeth levde han fortfarande på hoppet. Jag skulle säga att för Sara borde hoppet vara ute, liksom för Elisabeth. Vi kvinnor har trots allt en fysiologisk cykel som ger ett oåterkalleligt stopp för graviditeter. Visserligen finns kvinnor som blivit gravida och fött barn i en ålder av femtio år, men låt oss vara överens om att det tillhör ovanligheterna. Att hoppas då är det inte bara korkat?

Bebådelse betyder förutsägelse om framtiden, men termen används numera egentligen bara i det sammanhang vi talar om idag, alltså Marie Bebådelse, den dag när Maria får veta att hon skall föda ett barn med en speciell uppgift, Jesus. I själva grunden för en förutsägelse ligger en förvissning om att något skall ske. Få saker är så pass sannolika som att ett barn skall födas om jag är gravid, men förutsägelsen bygger ändå ytterst på ett hopp. Var går gränsen mellan den situation när det är rimligt att hoppas och den där som jag nämnde tidigare, när de flesta av oss tycker att allt hopp är ute? Om jag får veta att jag är gravid så tycker vi alla nog att det är helt okej att hoppas att få bli förälder, även om det ibland inte blir så, med gränslös förtvivlan som följd. Men när Abraham fått ett löfte om barn och åren bara går och går? När är det rimligt att ge upp hoppet? Abraham ger inte upp. Hans förhoppningar gränsar nog enligt omgivningen till dumhet. Även Sakarias och Elisabeth närmar sig den situationen. Sakarias försöker till och med att förklara för ängeln Gabriel, som ju får komma med glada budskap till två kvinnor under kort tid, att det där det går ju inte för både han och Elisabeth är alldeles för gamla. Gabriel, som inte bara är alldeles änglalik tydligen, blir aningen irriterad och gör Sakarias stum fram till dess att barnet föds. Jag får en känsla av att Gabriel nog tycker att Sakarias skall hålla mun och inte krångla till saker och ting. ”Låt honom få se själv” tycks Gabriel mena. Tids nog får han berätta och då något helt annat än han försökte med i templet.

Hoppet. Att leva på hoppet. Så säger vi. När jag slår upp ordet ”Hopp” på Wikipedia får jag fram betydelser som ”känsla”, ”rörelse”, ”gymnastikelement”, en film och ett par personer med detta efternamn, men också ”dygd”.

Hopp som en dygd är något annat än hopp som en känsla. I vårt samhälle betonas så ofta känslor, vi lever i ett land och i en tid där vi kramas, gullar, delar ut smileys i sms och uppdateringar, utrop med många utropstecken och vi delar små söta djur på facebook oavlåtligen. Många av oss har förhoppningar om det ena och det andra, och vi tappar vårt hopp eller förstärks i vårt hopp. Att leva på hoppet blir ett anat uttryck för en känsla, en känsla som kan försvinna. Vi skall känna hopp, vi får inte tappa hoppet, alltså, vi får inte förlora vår känsla för att saker och ting kommer att bli bra, ordna sig eller infrias. Den är ju så sårbar. Vi ser i Europa en flyktingsituation som inte liknar något annat sedan kanske andra världskriget, vi har sett ett ohyggligt krig pågå i Syrien i nu fem år och större delen av befolkningen har tvingats lämna sitt land. De flesta lever under fruktansvärda förhållanden, i ingenmansland, i flyktingläger i Turkiet eller nära den turkiska gränsen, i Libanon, Jordanien och många i Grekland. I Egypten har hoppet om demokratisk utveckling släckts, Libyen faller sönder under krigsherrarnas vapen och i Europa mobiliserar krafter som vill stänga människor ute och som vill stigmatisera människor från vissa delar av världen. Hur skall vi kunna känna hopp i den situationen?

Men Maria, Elisabeth och Abraham levde inte på hoppet i den känslomässiga meningen. När Maria tar emot Gabriel blir hon rädd, ja, men sedan låter hon sin vilja ta över. Hon säger ”jag är Guds tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Det låter som total underkastelse, det är det inte alls. Det är en viljeyttring, hon gör ett val och går in i uppgiften av egen fri vilja och hoppet är för henne et fråga om vilja. Elisabeth gör samma sak, ”detta har Herre låtit ske med mig” säger hon, och hon ser fram emot barnets födelse med stor glädje. Hon vill. Abraham är närmast ett övertydligt exempel när han håller fast vid hoppet trots att allt förnuft och all känsla måste sagt honom att han hade fel. Kanske är sonen Ismail som han får med Hagar ett uttryck för hans sviktande hopp, hans tvivel, han vill hjälpa Herren på traven och försöka ordna det där med barn på sitt lilla eget sätt. Jag har ingen aning, men det är en tolkning som innebär att till och med den starkaste förhoppning kan svikta, men utan att Gud sviker. Abraham får ättlingar talrika som stjärnorna, Sara får till slut en son, Isak.

Att leva på hoppet är att vilja leva i hoppet, inte på hoppet. Hoppet är en dygd, det är något vi har inom oss och som vi kan odla och förädla. Vi måste hoppas. Det finns ingen annan väg. För att låna några ord från den svenske 1700-talspoeten Erik Johan Stagnelius så måste vi ”adla till en dygd detta tvång”, tvånget att hoppas. En historisk lärdom vi kan dra av människans belägenhet är att i varje enskilt liv finns bara ett avgörande val, och det är när vi varje dag väljer att leva. Med det valet, med att välja själva livet, följer också tvånget att hoppas, vi behöver själva inse att hoppet är en nödvändighet för våra liv. Dagens texter handlar framför allt om det hoppet, om nödvändigheten att hoppas, vi kan inte leva utan att hoppas.

En av mina absoluta favoritromaner, ”Greven av Montecristo” av Alexandre Dumas, har som sitt motto ”Vänta och hoppas”. För dem av er som inte känner till romanen så handlar den om en oskyldig ung man som utsätts för svåra oförätter av sina vänner, han sviks av dem på grund av deras feghet, snikenhet och inställsamhet. I sinom tid kommer han tillbaka, i en ny skepnad och närmast som en slags hämndens ängel, som dock låter de gamla vännerna gå under genom sina egna svagheter. Men det tar honom nästan en livstid att göra upp med det som hände då, och utan den målmedvetna viljan att just vänta och hoppas hade han aldrig kommit igenom sina trauman och heller aldrig uppnått den glädje som väntar på andra sidan.

Vi ser i många andra kända romaner, teaterpjäser och filmer just denna betoning på hoppet som en dygd. Jag skulle säga att hoppet är en av de saker som gör oss till skapande människor. Jag tror inte andra varelser kan hoppas i de termer jag talar om här. Vårt hopp är nedlagt i oss av vår Skapare, det är ett band mellan oss och Skaparen. Vi kristna hoppas, men vi hoppas inte med känslan – vi hoppas med viljan och det gör oss starka. Vårt hopp bryts inte av dåligt väder eller svåra omständigheter, vi har Guds löften med oss och vi kommer att leva och dö i det hoppet. Om vi sviktar ibland, som Abraham kanske gjorde, så sviktar inte Gud. Men vi behöver ge honom vår vilja, säga att vi vill hoppas, oavsett vad vi känner.

Vi behöver göra som Maria, Elisabeth och Abraham gjorde, leva i hoppet i världen. Vi kommer, precis som de, att få den styrka vi behöver för vår uppgift, men vi behöver komma förbi känslorna som grund för hoppet, vi måste själva vilja hoppas.

Varje års fastetid stämmer mig alltid till eftertanke. Har jag tagit det ansvar för min egen utveckling och min relation till Gud som kan krävas? Har jag orkat ifrågasätta mina egna uppfattningar på ett öppet sätt? Har jag lyssnat inåt och vågat agera på mitt samvetes grund? Så kan man ju inte tänka varje dag, dels lär man glömma handla mjölk och bröd och dels skulle man gå under i grubblerier. Men det är väl kyrkoårets finstämda mening, att vi i en systematisk ordning kommer att fokusera på ett antal väsentliga frågor i vårt kristna liv. Vi är redan inne i fastetiden, smaken av Fettisdagens semla har redan sjunkit undan.

Jag fastar inte i meningen att jag avstår föda, inte heller avstår jag systematiskt någon motsvarande daglig verksamhet. Däremot fokuserar jag, i mitt fall ofta på någon särskild sak som kräver medmänsklighet. Mitt fokus innebär att jag avstår lite extra tid varje dag för eftertanke och förbön för vissa ändamål, men också materiella bidrag.

Vi har våra liv att leva; besiktiga bilen, klippa gräset, vara barnvakt, uppvakta varandra, laga strumpor och sköta jobbet. Och för många av oss tillkommer ett ideellt engagemang på fritiden. För mig är det där fastan kommer in, som några veckors extra påminnelse om att hålla fokus på relationen till Jesus. Under några veckor kan vi vandra med Jesus där han tar sig upp mot Jerusalem och påsken, se oss om utmed vägen och lägga märke till någon som behöver just oss eller en uppgift som just jag kan göra.

Vi följer Jesus i spåren när han går upp till Jerusalem.

 

 

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Idag är det återigen Annandag Påsk, påskhelgens sista dag. De stora tingen har redan inträffat, Jesus har överlämnats i översteprästens och därefter Pontius Pilatus händer, han har piskats och korsfästs. Och han har uppstått från det döda! Men idag, på Annandag Påsk läser vi berättelsen i Lukas evangelium om de två på vägen till Emmaus som fick sällskap med den uppståndne Jesus, utan att förstå det.

De är en berättelse som är alldeles underbart dramatisk, den är närmast filmiskt beskriven hos Lukas (Luk 24:13-35). De två männen samtalar med varann och in i samtalet kommer främlingen, mannen som inte verkar veta någonting om det som timat i Jerusalem under påsken! Alltså, var är twitter och facebook undrar man, med Judas i Jesus Christ Superstar? Tydligen tyckte vandrarna på vägen att det var udda att denne främling inget visste om den korsfäste Jesus. Att händelsen alltså hade så stort nyhetsvärde visar att den man vi talar om, Jesus från Nasaret, Josefs och Marias förstfödde, inte var vem som helst. I Romarriket var det vanligt med korsfästning/upphängning på påle, detta straff drabbade dock slavar och de lägsta samhällsskikten. Jesu död hade uppenbarligen väckt intresse och Emmausvandrarna fann det oväntat att deras sällskap inget visste.

Ändå var det just främlingens utläggningar av texterna (från dagens Gamla testamente) som livade upp dem. Han som inte visste något visade sig veta det mesta. Vi som läser berättelsen till slut vet att också vandrarna senare insåg att de hade haft sällskap med den man som de trodde var död och begraven. Men om vi stannar ett ögonblick vid stunden när vandrarna lyssnar på främlingen, som säger helt andra saker än de hört andra säga och än de förväntar sig, så finns där en lärdom: att lyssna noga efter det oväntade. Jag tänker mig att de båda först varit skeptiska (”han vet ju inget”) för att sedan vänta sig felaktiga tolkningar (”han är ju inte en av oss”) och därefter varit beredda att gå in och styra upp lite grand (”han verkar ju hygglig men har fått det om bakfoten”).

Istället börjar deras hjärtan ”brinna” och de vill inte släppa mannen de lyssnat på, de bjuder in honom på mat för att få fortsätta att lyssna och prata med honom.

Hur ofta gör vi så? (Det är inte sääääkert att det visar sig vara Jesus varje gång…) Handen på hjärtat, jag har själv fått lära mig den hårda vägen att inte vara så snabb i bedömningen av andra, inte alltid tro mig veta vad som är på väg att sägas utan istället lyssna till vad som faktiskt sägs. Våra relationer, våra samtal på arbetsplatser och i skolor, den politiska debatten, ja de skulle alla vara mycket bättre om vi lyssnade lite mer förutsättningslöst. Och inte önskar att varje samtal skall mynna ut i något som är rätt eller fel, ja eller nej, sant eller falskt. Livet är för stort för sådana dikotomier.

***

Jag lyssnade i veckan på två fantastiska små program i P1 som förtjänar att lyssnas på, från början till slut, och där åtminstone jag landade i en behaglig känsla av att när människor ser komplexiteten i vår tillvaro, ja då finns det också lösningar på de flesta konflikter.

Dels Tendens om romska migranter som ockuperat ett hus utanför Katrineholm, och dels Skolministeriet om vuxnas och barns uppfattning om tiggare och tiggande. Lyssna gärna!

 

 

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Så säger Jesus enligt Johannes evangelium, kapitel tio och vers tio, andra delen. Jesus talar om fåren, alltså om oss människor, och om sin roll som den gode herden. Han varnar för tjuvarna som bara vill fåren illa, ja döda dem. I kontrast till dessa beskriver han sin roll i världen som livgivaren. För att vi skall ha liv, och till och med liv i överflöd.

Gud är skaparkraften, skaparen av människan och av vår tillvaro, Gud skapar liv. I Satans rike regerar döden. Om vi nu skall tala klarspråk. Gud älskar livet, ljuset, kärleken och återfödelsen. Satans bekymmer är att hens rike är sårbart för Guds krafter – ljuset tar bort mörkret, kärleken överskyler inte bara en myckenhet av synder utan skapar också både liv och öppenhet mellan människor, det är svårt att hata någon som älskar dig, döden må vara obetvinglig men i naturen och bland människor återföds varje år och i varje generation livet, och min tro är att våra liv här inte är slutet på det skapade livet. Livet är inte fatalt (dödligt) det är döden som besegras av livet. Fatalism är hoppets och livets motsats.

Gud och Satan är bilder för gott och för ont, för livet och för döden. För mig är det en självklarhet att min kristna tro är en hyllning till livet. Jag gråter fortfarande av glädje när nya barn föds (kan inte se förlossningsscener utan att tårarna flödar), jag gråter på bröllop, inte för att det är romantiskt utan för att kärleken är ett bejakande av livet, jag gråter på gudstjänster, jag gråter när människor som har det svårt räddas tillbaka till ett värdigt liv och jag gråter ofta av lycka över det liv jag fick, mer eller mindre, tillbaka när jag var 21 år. Allt detta är glädjetårar. Om du tycker jag är sentimental så får du tycka det. Jag har mycket att vara tacksam för.

Att då uppleva hur unga människor i religionen namn underkastar sig olika former av ”dödskulter” får mig inte att gråta, det gör mig vred. Att höra unga män (och en del kvinnor) tala om att deras religion kräver offer och gör dem till martyrer och helgon är fasansfullt.Den Gud som kräver människooffer är ingen Gud, det är sannolikt en av-Gud, ett beläte, något som satts i Guds ställe – eller helt enkelt makthungriga individer (människor som du och jag) som likt forna tiders generaler skickar unga män i döden för att nå egna strategiska mål. Jag har hört den här typen av berättelser från islamska och kristna kretsar, men naturligtvis också mer obskyra sekter, ofta i eller från USA.

Om din Gud kräver ditt liv då är det inte din Gud du talar med. En livgivande Gud kräver inte slakt av sin egen skapelse. Min Gud dog själv, allt för att vi inte skulle behöva dö. Min Gud har sår, sår som helar hens skapelse. Låt oss med alla medel, på alla plan och inom alla religiösa grupperingar tillbakavisa dödskulter och fatalism. Inte ge dessa idéer så mycket som en lillfingernagel. Som kristna har vi ett ansvar. Vi måste försöka. Alltid livet. Alltid kärleken. Alltid ljuset.

 

Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.

Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.

När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?

Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.

Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.

I min barndom deltog jag i en stor mängd gudstjänster, företrädesvis på söndagar kl 18.00, där det förevisades planscher med scheman över den yttersta tiden. Läran om den yttersta tiden och Jesu återkomst brukade kallas ”eskatologi”. Ganska ofta centrerades predikningarna (eller föreläsningarna kanske man skall säga) kring de olika tecken som skulle visa att just nu i detta ögonblick levde vi den yttersta tiden. Påtagligt ofta stod förhållandena i Israel i fokus eftersom samlandet av judarna till ett land var det tecken som Jesus talat om (fikonträdet som knoppas) menade många. Slutet på vår tid sägs i Bibeln också vara Harmagedon, en slutstrid som skulle äga rum (enligt de flesta) någonstans i Israel.

Dagens bibeltexter handlar just om den yttersta tiden men det är idag inte så ofta jag hör predikningar som berör eskatologiska teman. Å ena sidan är det som Jesus säger i Matt 24:3-14 ganska allmänt förekommande idag (krig, hungersnöd och naturkatastrofer) och å den andra sidan är vår tids svenskar kanske inte riktigt lika upptagna med tecken på tidens slut som på 1960-talet. Utan att vara raljant har vi kanske tillräckligt mycket klimatångest allihopa för att lägga också Jesu ord där på Olivberget – med utsikt över Jerusalem – på våra axlar.

Jag uppmärksammade idag en sak i Jesu ord som jag inte tänkt på förut. När jag läst orden om den yttersta tiden har autopiloten gått på och orden har inte riktigt gått in eftersom jag hört dem för många gånger förr. Men nu uppmärksammade jag den halva satsen ”…kommer kärleken att kallna hos de flesta.”. Vad betyder den?

I sammanhanget talar Jesus om laglöshet, falska profeter och bedragare, ”Se upp” säger Jesus så att ni inte blir bedragna. Kopplingen till den kallnande kärleken tedde sig först lite oklar, men under dagens gick det upp för mig. Kärleken kallnar eftersom den blir för riskfylld! Om man inte kan lita på någon eller något, om allt är falskt, ytligt och låtsas vara något annat än det är – vem vågar då älska? Eller tro att man är älskad?

Kärlek är allvarligt. Allvarligare än kanske något annat i livet. Det är ett självutlämnande, en total uppgivelse av sig själv och sitt jag i hopp om en slags återuppståndelse i en annan tillvaro och som en annan. Och kärleken till nästan, ett barn eller den äktenskapliga kärleken har i detta samma form – ett överlåtandet av självet till den andre. Vem vågar detta i en tid där inget är vad det synes vara? Risken att bli bortgjord, lurad, bedragen och kanske krossad leder oss till att portionera ut kärleken i småbitar, att hålla tillbaka de allvarliga känslorna och kanske att stänga av förmågan till kärlek. Vi skyddar oss med cynismer och ironi.

Men den som inte kan ge kärlek förmår inte heller ta emot kärlek. Att ta emot kärlek är lika allvarligt och krävande som att ge ut sin egen kärlek. Kärleken är ömsesidig, den som älskar har ”varandra” som självklar referenspunkt. Kärleken kräver mycket, men ger mycket. Men vem vågar älska i den yttersta tiden? Däri ligger vårt hopp och Guds nåd – att bevaras i Guds kärlek så att kärleken aldrig kallnar i våra hjärtan, hur falsk tiden än må vara.

1 Joh 3:2 Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli.

Tacksägelsedagen är den dag då altaret brukar smyckas med grönsaker, frukt och bröd. Det är tid att se på det vi har skördat efter årets arbete med att så, vårda och se grödan växa. I vår urbana tid är det mest folk med villor som känner igen sig, och kanske inte ens de. En del har växthus och andra har fruktträd. Men en försvinnande liten del av Sveriges befolkning sysslar idag med den helt avgörande produktionen av mat – dvs sår, plöjer, harvar och skördar, mjölkar kor och klipper och får. Icke desto mindre krävs allt detta fortfarande för att vi skall få mat på bordet och kläder på kroppen, om än i lägre grad än förr. Grönsakerna på altaret kan numera ses som en bild för något mer, för det som växer, frodas och sedan kan användas i våra liv.

Vi får så mycket gratis. Gratis i meningen att vi inte betalar för det i reda pengar. Soliga höstdagar, frisk luft, rent vatten i en skogssjö, vänliga leenden i svalen, en hand som håller upp en dörr, ett ”ursäkta du tappade…” på trottoaren och ännu en natts god sömn. Men det är klart att allt detta är något som vi skördar efter att ha sått och vårdat växten. Vi har ”investerat”, som vårt ekonomistiska nyspråk skulle säga, i relationer. Något som hela vårt samhälle kännetecknas av. Egentligen är hela livet en odling, en odling av den egna själen och kroppen, en odling av relationer och en odling av vårt intellekt. Vi behöver odla vår kärlek, vår vänskap och vår fördragsamhet. Om vi tänker på det sättet tycker jag att Tacksägelsedagen får en djupare och innerligare betydelse än att det handlar om vad som rent faktiskt växer i våra grönsaksland.

När Jesus frågar i Lukasevangeliet 17:17 ”var är de andra” då undrar han varför inte de nio andra botade spetälska kom tillbaka och sa tack utan bara denne ende, som dessutom var samarier (den tidens papperslöse?). Jesus var väl inte direkt typen som blev sur om man inte sa tack bara för att han händelsevis botat dem från den tidens pest, hans fråga går djupare. Ger vi verkligen Gud ära för allt det som vi dagligen tar emot i form av omtanke, respekt, kärlek och bröd för dagen? Det är inte meningen att vi skall gå och mumla böner på vägen till jobbet och sedan under arbetsdagen be ett visst antal gånger (andra religioner har satt detta i system) men borde vi inte ändå leva mer i en slags tacksamhetskultur? Är inte det också något som alla andra – troende eller ej – skulle få oerhört gott utav?

Som ett salt som genomsyrar allt kring sig så kan en tacksamhetskultur sprida sig över land och hav. Börja tacka i ditt inre, börja tacka människor du möter, börja tänka i termer av tacksamhet på det som du kan tacka för. Ingen människa kan vara glad i sorgen eller tacka för smärta – inte alls. Men i sorgen kan det finnas tacksamhet över den tid man fick tillsammans eller över den tröst som ges (jag medger att detta är ohyggligt svårt). I smärtan kan det finnas stunder av befrielse att tacka för, vila  eller glädje som för en stund gör smärtan uthärdlig. Jag kommer på mig själv när jag glidit in den där känslan av otillräcklighet, missmod, irritation eller småsinthet och inser att jag kan förändra min egen attityd genom att istället börja tänka på det som jag kan vara tacksam för. Det tråkiga försvinner ju inte – jag är fortfarande lika otillräcklig eller irriterad – men det hamnar liksom i bakgrunden. I förgrunden hamnar det som verkligen är viktigt: livet självt, familjen, hälsan, försörjningen, vännerna, fred, demokrati, kunskaper och mycket annat som ger våra liv innehåll och mening.

Jag rekommenderar gärna också Räddningsmissionens direktor Emil Mattssons tänkvärda text i Dagen om vad som varit Jesu prioriteringar idag.

I en artikel på Idagsidan i Svenska Dagbladet kan man läsa om ensamhet och att denna oftare handlar om hur man känner sig än om hur det faktiskt är.

Kol 3:17 Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Kategorier

Arkiv