You are currently browsing the tag archive for the ‘dopet’ tag.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

I helgen deltog jag i ett av de församlingsmöten som krävs för att föra över ”gamla” församlingar från Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet till den nya kyrkan ”Gemensam Framtid”. En av de saker som diskuterades var dopet. I min församling (St Jakobs församling) som är en gammal metodistförsamling, är barndop det naturliga valet. Döpta barn blir förberedande medlemmar inför ett avgörande och fullt medlemskap, som tänks ske någon gång i mer mogen ålder. I andra församlingar som numera ingår i Gemensam Framtid är s k troendedop (vuxendop) det naturliga valet. Men för hela Gemensam Framtid gäller – i enlighet med det teologiska grunddokumentet – att dopet är medlemsgrundande, och att dopet accepteras oavsett om det är ett barndop eller s k troendedop.

I en del baptistförsamlingar kan man bli medlem utan dop liksom i somliga missionsförsamlingar. Ändå har den nya kyrkan alltså valt att göra dopet medlemsgrundande. Det innebär att framåt välkomnas som medlem den som tror på Jesus Kristus som frälsare samt är döpt. Eftersom medlemskapet skall erkännas mellan alla de församlingar som ingår i Gemensam Framtid kommer dock ett antal personer att kunna bli mottagna som medlemmar när de t ex flyttar från en stad till en annan trots att de inte är döpta. För mig är det en pragmatisk hållning att inte kräva något dop retroaktivt för dem som är medlemmar, men att framåt hävda dopets roll som medlemsgrundande.

Men dopet kan ses på två sätt, barndopet är ett uttryck för dopet som en helig handling där Gud genom sin nåd tar emot barnet i sin kärlek, troendedopet (vuxendopet) är ett uttryck för dopet som en aktiv handling från en människa som själv väljer att gå Guds nåd till mötes och bli en del av Kristi kropp på jorden. Barndopet tänks alltid följas av en mognad och fostran till en kristen livshållning, en hållning som sedan konfirmeras och övergår i ett fullödigt kristet liv och ett aktivt medlemskap i församlingen. För mig är det en avgörande skillnad att se på dopet som ett Guds handlande med oss där vi som vuxna bär fram och överlämnar barnet in i den nåd vi tror på, eller att se det som en aktiv handling från en vuxen människa som väljer att gå Gud till mötes i en slags trosbekännelse som beseglas genom vattennedsänkningen.

Jag är glad att de svenska kyrkorna inte praktiserar ”omdop” utan respekterar de olika uppfattningarna eftersom de båda går tillbaka på Guds nåd. Men jag tycker det är en märklig hållning att det finns församlingar som överhuvudtaget inte tillmäter dopet någon vikt i relation till medlemskapet. Hur man än ser på dopet så är det ju ett Guds handlande med oss och en signal om vår relation till Kristus. Jag tycker också det är underligt att synen på dopet inte får ha en tydligare teologisk roll – utan att därmed bli en konflikt – eftersom de olika dopsynerna leder till olika sätt att undervisa, vara aktiv och förhålla sig till församlingen. Om pragmatismen och respekten för varandras syn leder till att vi blandar ihop dopsynerna till en grå smet där vi inte förstår skillnaderna, då är risken att dopet som helig handling urholkas.

Det dop jag undfått kallas vuxendop, detta trots att jag endast var tretton år gammal när det genomfördes. Idag ser jag snarast barndop som den rimliga teologiska formen för dopet. För den nya kyrka som ännu går under namnet Gemensam Framtid har dopsynen varit en skiljande punkt – metodismen tillämpar barndop, missionskyrkan både vuxen- och barndop och baptisterna endast vuxendop. Idag är just den frågan inte särskilt problematisk då kyrkorna i Sverige respekterar varandras dop, oavsett när man genomgått det. Men nu har en annan problematik kring dopet bubblat upp, och då rör frågan endast och enbart barndopet, och detta dops egentliga innebörd.

I Kyrkans Tidning förs en intensiv diskussion om dopet, och sedan Anna-Karin Hammars avhandling kring dopet kom 2009 har dopfrågan varit på dagordningen på ett nytt sätt. Enkelt uttryckt handlar diskussionen om den befrielsebön som präster läser över det lilla barnet vid dopet, enligt kyrkohandboken skall barnet ”befrias från mörkrets makter” vilket indikerar att barnet bär på en arvssynd som det måste befrias ifrån.

I den frikyrkliga tradition där jag uppfostrats tog man avstånd från just denna arvsyndslära som Svenska Kyrkan stod för. Inte så att den frikyrkliga teologin inte accepterade mänsklighetens arvsynd, men denna kunde man befrias ifrån genom Jesu frälsningsverk på korset. Och det hade redan hänt, befrielsen fanns där redan, vad människan hade att göra var att ta emot denna befrielse – individuellt och medvetet. Därav vuxendopet. För frikyrkligheten var därmed saken klar, i den gemenskapen tittade man medlidsamt på de svenskkyrkliga syskonen som varje söndag måste tampas med sin arvssynd i termer av ”Jag fattig, syndig människa…” I Svenska kyrkan å andra sidan var vuxendopet problematiskt eftersom de barn som inte döpts ju var förlorade, de hade inte upptagits i Guds gemenskap och var istället kvar bland ”mörkrens makter”. Nu är dessa ståndpunkter djupt föråldrade, men traditionella skiljelinjer har en tendens att överleva även i nya kontexter.

För min del blev dopet ingen bra upplevelse, det var för tidigt eller för sent. Min önskan att döpas, som varit mycket intensiv flera år tidigare, negligerades och istället genomfördes ett dop som kan ses som en rutin efter genomgången s k kristendomsskola. En kollektiv undervisning som inte lärde mig ett dugg mer om den tro jag redan hade. Ett verkligt vuxendop för min del borde skett långt senare, men i mitt fall (som växte upp i en troende familj) hade barndopet varit det rätta. För mig är barndopet en symbol för att alla barn är Guds barn. Frågan om arvsynden kan ges nytt liv genom att hänvisa till de destruktiva och onda krafter som utmanar godheten i världen och i människan. Befrielsebönen kan utformas på ett sådant sätt att det framgår att barnet faktiskt behöver stöd och skydd i sin kamp med de mörka krafter och onda makter som vi alla vet existerar. Att ge barnen den gemenskapen, den känslan av Guds närvaro i vardagen och en känsla av att bära ”korsets tecken på sin panna, sin mun och sitt hjärta” tror jag är en styrka i det kristna livet.

Dopet är ett av de centrala kristna sakramenten och bör därför ha den ställning som tillkommer ett sådant. Och att reducera det till någon slags innehållslös ceremoni som inte skall störa någon eller något leder bara till urvattnad teologi.

Och, som alltid, Gud handlar med människan alldeles oavsett om hon förstår det eller ej. Ett barn som döps får del av befrielsen, alldeles oavsett vad föräldrarna tror.

Kategorier

Arkiv