You are currently browsing Vandraren’s articles.

Efter gårdagens möte med mitt barnbarn, som trots stora hinder och svåra förutsättningar nu lärt sig gå själv när han snart är två år gammal, kom jag att tänka på Margareta Melins fina överlåtelsebön från 1980-talet.

Texten vilar i tilltron till Guds rika kärlek, i tilliten till att livet alltid är större och till att Gud verkar i sin skapelse oavsett vad vi tycker eller tror om funktion och värde. Jag har själv vilat i denna tanke och i dessa ord – utan att veta så mycket om deras bakgrund – så många gånger när jag varit helt nergången, förtvivlad och fullständigt utan kraft. Gud älskar hela sin skapelse och omsluter den med sin ömhet. En väldig Skapare, som ett åskväder, å ena sidan och den fina ömheten, som en smekning, å den andra. Det är en sådan styrka i den kontrasten att hjärtat nästan brister.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet.
det svaga, likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Annonser

Jag har alltid bett. När jag var barn bad jag aftonbön, och sedan fortsatte jag att be. Ibland bad jag högt på läger och scoutmöten, men jag förstod att det inte var uppskattat av mina ungdomsledare så då slutade jag med det. Självklart fortsatte jag att be, men tyst för mig själv och högt i min ensamhet. Idag brukar jag säga att jag talar med min herre, men ibland formar jag också samtalet till en regelrätt bön. Bön blir det oftast när jag bär fram andra inför Gud. Men mest blir det samtal – för mig är Jesus en ständig medvandrare på livets vägar. I mina samtal får jag syn på mig själv och förmår lyssna på rösten som talar inifrån mina innersta djup. Jag vet att somliga tycker bön är svårt, känns krystat eller till och med bara är en illusion av kontakt. För mig är bön – eller samtal – helt oundgängligt. Och bön behöver inte ha någon särskild form.

När jag läste om Ylva Eggehorn som på 70-talet delade en coca-cola med Jesus vid köksbordet i Skärholmen hade jag mött en frände. Kanske är det en generationsfråga, en personlighetsfråga eller bara en gåva att vara glad för – men känslan av att vara i sällskap med skaparen på livets vägar har räddat mitt liv. Och jag är övertygad om att förböner har burit mig över svåra livsfaser. När min farfar gick bort insåg jag att min roll som systematisk förebedjare började – vi som är lite äldre har ett särskilt ansvar som förebedjare. Vi har erfarenhet av både livet och Gud, det ger oss en särskild uppgift att vägleda och stötta, i det ingår förstås förbönen.

På söndag är det Bönsöndagen, och jag tror att bönen behöver få en starkare plats i kyrkans och församlingens liv. Bön kräver stillhet, allvar och närvaro. Den tysta bönen, den gemensamma bönen, förbönen, den offentliga bönen, den rituella bönen – alla behöver de få en tydlig plats och tid i våra andliga liv. Det finns inget rätt eller fel, men för min del är det ständiga samtalet avgörande, då och då tar jag mig tid till långa stunder av närvaro och samtal. Stunderna i gudstjänsten för tyst bön och deltagandet i den rituella bönen ger samhörighet och styrka.

Vägarna är många, valen är svåra, vi behöver samtala med varandra och med Jesus för att hitta rätt. Vad är det som ligger framför oss? Vi behöver mod och glädje för att ge oss ut på vägar som kanske tycks okända, oländiga eller osäkra. Bönen är avgörande för att kunna och veta vilken väg vi har framför oss.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.

(No 845 i Psalmer o Sånger)

Långfredag i Paris – stämningen är inte särskilt kontemplativ. Kvällen ljuder istället av musik, ungdomars skratt och vespor eller motorcyklar som far fram och tillbaka på gångbanorna. Som jag förstår det är inte påsken i Frankrike någon särskilt uppmärksammad högtid. Några påskdekorationer eller påskhälsningar har jag inte sett, inte heller har svenskens faiblesse för påskgodis någon motsvarighet här. I ett skyltfönster syntes stora påskharar och gula blommor, men så var det den tyska firman Willeroy & Boch som skyltade…

Men för en kristen människa är påsken årets viktigaste högtid, och långfredagen är helgens tragedi medan påskdagen är triumfen. Ikväll besökte vi därför en katolsk mässa för att samlas kring Kristi kors. Hela mässan var på franska, och lekmän deltog i såväl textläsning som bön och sång. Det är fascinerande att följa den välkända berättelsen om Jesu lidande, hela vägen från tillfångatagandet i Getsemane till döden på korset, på ett annat språk. Min tro är uppbyggd kring bibeltexter och uttryck på svenska, de har en laddning som knyter dem till viss religiös form och gestalt. Att höra samma ord och begrepp på franska och i en annan liturgi blev för mig ett andligt översättningsexperiment.

Visst har jag deltagit i gudstjänster där predikanter talat både engelska och andra språk, och jag har deltagit i gudstjänster i USA inom mitt eget, eller näraliggande, samfund. Men där är det verkligen fråga om språklig översättning, och en stor del av den svenska frikyrkligheten har en anglosaxisk bakgrund, vilket inte utmanar tolkningarna alls på det sättet som en katolsk mässa på franska.

Till min glädje tog budskapet om Jesu död på korset gestalt i den gemensamma ceremoni som cirka 80 människor genomförde i det lilla betongkapellet Chapelle Saint-Bernard, alldeles vid Gare Montparnasse ikväll. Att språket, orden, gesterna och ritualen var främmande betydde mindre. En mycket allvarlig, strikt men enkel stämning präglade hela arrangemanget. Det är i människornas kroppar, i respekten för varandra och för det heliga och i kyrkans böner som det kristna budskapet verkligen får sin gestalt. Här bad vi om försoning också för ett samhället som plågas av hat och motsättningar och för medmänniskor av olika religioner som förföljs både i Mellanöstern och i Europa. Kyrkans omsorg om den lilla människan och motståndet mot ett ekonomiskt system som förringar människovärdet var tydligt.

Så, trots olikheterna består den kristna kärleken, oavsett var och hur vi samlas så länge det sker i hans namn som idag steg ned i dödsriket. Men bara för att besegra döden och återkomma med livets gåva på påskdagen.

Jag önskar alla en fin påsk med tid för både eftertanke och glädje.

 

”Summer surprised us, coming over the Starnbergersee with a shower of rain; we stopped in the colonnade, and went on in sunlight, into the Hofgarten, and drank coffee, and talked for an hour.”
(”Sommaren överraskade oss genom en regnskur från Starnbergersjön (Bayern), vi väntade en stund i lobbyn, gick sedan ut i solskenet till slottsparken (Hofgarten, München) där vi drack kaffe och pratade i en timme.” min övers*)

När jag läser de här raderna ur T.S. Eliots diktverk Det öde landet (”The waste land”) från år 1922 väcks känslor av ungdom, Europa, språk och en historia som alltför få tycks förstå.

Jag deltog igår i en begravning för en väns mor som hastigt gått bort efter ett långt och innehållsrikt liv. I dödsannonsen fanns ett par rader från Eliots dikt med. Den dyker upp i olika sammanhang och varje gång glömmer jag hur oerhört stark den är. Diktcykeln består av flera delar (den första benämnd De dödas begravning/The burial of the dead) och är som ett virvlande ögonblick där europeisk modern historia kondenseras. I bergen, där diktens du liksom min väns mor trivdes bäst, står läsaren idag högt upp och ser ut över det landskap Eliot tecknade – med grönskan som tvingas upp ur en torr och risig mark. Men läsaren idag ser också framåt och inser att Eliot stod mitt i den mellankrigstid som blev en parentes – och en ödesstund för Europa.

Det fria och moderna 20-talet anas i lättheten hos raderna ovan. Men läser man hela dikten anas den historia som skulle komma. Dikten är som en spaning, inte mot den tid som flytt utan tvärtom, mot den horisont där Eliot tycks ana skuggspel och svärta.

För mer än trettio år sedan var jag på resa i Bayern, jag såg både München och Starnberger See, för att inte tala om det böljande gröna landskapet, och jag har sovit (illegalt) i de stora skogarna på gränsen mot det dåvarande Tjeckoslovakien mitt i det kalla krigets spända atmosfär. Min väns mor Brita gestaltade för mig på många sätt en annan tid och en annan värld, en lycklig tid som också tidvis varit min. Men idag inser jag att den tiden och den världen faktiskt finns kvar om än i annan gestalt, det var jag som lämnade. Nu vänder jag tillbaka och skapar en plats åt mig där (och både Eliot och Brita är med).

Och det var T. S. Eliot som öppnade dörren till den insikten.

*Det finns flera svenska översättningar av Eliots dikt, den senaste jag känner till från 2002 av Jonas Ellerström.

Hittade ett gammalt vykort från 1986: Den tysk-tyska gränsen genom Harz.

Vi står inför ett nytt år, året 2018. Vi alla gemensamt, över så gott som hela jordklotet, menar att övergången mellan den 31 december och 1 januari innebär ett nytt år och att detta år är nummer 2018 efter Jesu födelse. Vi vet att vare sig årtalet eller tidpunkten är möjlig att bestämma med fullständig materiell evidens, men vi har gemensamt skapat en ceremoni som har mening och som betyder något för de flesta människor. Vi gör det tillsammans och vi gör det i flera avseenden på samma sätt.

Ceremonier är viktiga för människan, de öppnar ett rum till det heliga. Det heliga är ogripbart med vanliga verktyg, till det krävs en ceremoni. Gudstjänsten, bönen, dopet, ja, de flesta kyrkliga handlingar vägleds av kunskapen om att människans väg till det heliga går genom ceremonier.

För att upprätthålla dessa vägar skapas läror och dogmer. De skall vara ett stöd för oss, ett stöd för människan så att hon – även när inte känslan riktigt finns där – kan möta det heliga och därmed få upprättelse och styrka.

Den mänskliga tillvaron är fylld av ceremonier – en del är gemensamma och skapar mening för många (födelsedagar t ex), andra är väldigt privata och är min egen väg till ro och besinning (aftonbön t ex). Jag känner mig väldigt ödmjuk inför människans förmåga att finna, skapa och leva meningsfyllda liv. Jag tror att den förmågan har gett oss det övertag och den särskilda roll i skapelsen som vi faktiskt har.

För min tro är synd och förlåtelse, försoning och upprättelse, helt centrala element. I gudstjänst och bön möter jag min Gud, det allra heligaste, och får del av hens kärlek, kraft och omsorg. Men de ceremonierna kan se olika ut för olika människor, och de läror och dogmer som byggs kring ceremonierna kan också variera. För mig är det avgörande om där finns rum för förlåtelse och upprättelse. Min Gud älskar människan, alltid och överallt. Någon annan Gud känner jag inte.

Så nyåret som ceremoni blir en nystart, en reflektion inte så mycket över året som gått utan över mig själv och den plats jag befinner mig på just nu och här. För det kommande året önskar jag mig fler sådana rastplatser och färre uppföljningar och kontrollfunktioner, fler gemensamma ceremonier och färre diskussioner om vem som gör rätt och fel, fler påbjudna tillfällen till självreflektion och färre övningar i marknadsföring av mig själv samt fler möjligheter att sitta ned för samtal och färre framprovocerade hetsiga debatter.

Gott Nytt År!

Söndagen den 29 oktober 2017 var den tjugonde, och detta kyrkoår också den sista, söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att leva tillsammans” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan alternerar jag mellan dagsaktuella ämnen som jag knyter samman med de tre bibeltexterna ur Evangelieboken för denna söndag, det blir ett antal lösa inslagstrådar som vävs samman i en varp av bibelord för att i slutet skapa ett mönster som jag tolkar i termer av tillit.

Under de senaste dagarna har en intensiv kampanj på twitter och facebook pågått under hashtaggen (etiketten) #metoo (jag också). Kampanjen är egentligen mer än tio år gammal och startades i USA av en kvinna som blivit sexuellt utnyttjad som barn och tonåring. Men efter det att en likaledes amerikansk skådespelerska för ett par veckor sedan uppmanat alla som varit utsatta för sexuella ofredanden från män att dela dessa sina erfarenheter med varandra för att stärka och bejaka varandras upplevelser har diskussionen både på nätet och i vanliga medier vuxit explosionsartat. Det började denna gången med att en manlig filmproducent avslöjades som en notorisk sextrakasserare, han hade under åratal genom sin makt och sitt inflytande fått kvinnor att ha sexuellt umgänge med honom i en takt som får betraktas som ett missbruksbeteende. Fenomenet hade varit känt i flera år men ingen talade högt om det, men plötsligt kom det i dagen därför att en kvinna berättade sin historia och därför att olika medier bestämde sig för att berätta den här historien. Och idag översköljs vi av en våg av berättelser om hur kvinnor behärskats, begränsats, trakasserats, missgynnats, sårats och även utsatts för direkt våld där män utövat sin makt över kvinnorna som på olika sätt varit i beroendeställning eller i en utsatt position.

Jag tror att alla kvinnor som är här vet att det som avslöjats nu vare sig är något nytt eller egentligen något som blivit värre under vår livstid. Men vi vet att vi inte längre behöver vara tysta, att vi inte behöver känna skam över vad andra utsatt oss för och att acceptansen av mäns övergrepp minskar och minskar för varje vecka som går. Jag tror också att alla män här vet ungefär samma sak, men kanske också att det som hänt har skapat en beredskap även hos er att säga ifrån till andra män, en insikt om att er makt är så mycket större än den utsatta kvinnans, något som även skapar en möjlighet att ta emot och ha omsorg om de kvinnor som vill och kan anförtro sina historier åt er.

I den gammaltestamentliga läsningen för denna söndagen i den första årgången (Rut 2:8-12) hör vi om den moabistiska, jordanska skulle vi säga idag, kvinnan Rut som följer sin svärmor tillbaka till hennes hemstad Betlehem efter att både svärfadern och maken dött. Israel som rike finns knappast vid denna tiden, en del arkeologiska utgrävningar talar om en stor inflyttning till Jordandalen ungefär 1200 år före Kristus, vilket skulle vara ungefär när Ruts upplevelser utspelar sig. Ruts bok handlar i grunden om starten av det israeliska kungariket, Rut skulle komma att bli förmoder till kung David och det är en viktig anledning till att hon fått sin egen bok i vår bibel, och har en plats i de judiska skrifterna.

Eftersom Rut kom från andra sidan Döda Havet och inte hade familj och släkt i vad som skulle bli Israel var hon i bibelns mening en främling. Hon var också en flykting. Hon hade förlorat sin man och svärfar, hon hade lämnat sin egen familj och sin egen hemort för att följa sin svärmor Noomi tillbaka till Betlehem. Väl där var hon att betrakta som en papperslös flykting, och som kvinna var hon dubbelt utsatt. Boas, som var en mycket rik man, kom att hjälpa henne att överleva, bland annat med direkt hänvisning till vad hon gjort för sin svärmor. Han säger ”jag har hört talas om allt vad du gjort för din svärmor sedan din make dog” och anför det som ett skäl för att hjälpa henne nu när hon kommit till hans land och till hans Gud. Han säger också i samma text att han ”sagt till karlarna att inte röra” henne! Ruts situation var alltså rimligen sådan att hon på något sätt var ett lovligt byte – hon var en främling, hon hade sannolikt en annan religion, hon hade ingen man och hon var fattig. Att texten skriver ut Boas ord betyder rimligen att han bröt mot en norm, att han förbjöd något som annars hade varit sannolikt. I sin egenskap av ägare till jord hade han auktoriteten att säga till och bli åtlydd. Och Rut gick där på åkrarna och plockade upp det som de som skördade tappade eller inte fick med, och hon drack av vattnet som togs upp till dem som arbetade på gården.

Så småningom kommer Rut att gifta sig med Boas och han tar då över det som hon och svärmodern hade rätt till ifrån sin egen familj. Kvinnor hade vid denna tidpunkt knappast någon egen juridisk kapacitet utan var alltid beroende av en man, i Ruts fall var det männen i hennes avlidne makes familj som bestämde vad som skulle hända med henne. Hennes skydd mot övergrepp var att bli legitimt förenad med en man som kunde ge henne status i samhället. Även om den här berättelsen skildrar ett samhälle som fanns för kanske tretusen år sedan så kan vi nog inte blunda för de eviga insikter som bibeltexten förmedlar – kvinnor, den som saknar familjens skydd, den som är fattig och den som är flykting är alltid utsatt och sårbar för andras makt och godtycke.

I vårt land har vi tagit emot en stor mängd flyktingar och invandrare, många av dem är mycket utsatta och sårbara i vårt samhälle. De flesta av dem har ingen släkt här, många är barnfamiljer och andra är ensamma tonåriga pojkar. En del får stanna i vårt land och andra inte. Den gammaltestamentliga texten pekar på två eviga ömtåliga punkter i att leva tillsammans – övergreppen mot kvinnor och behandlingen av dem som kommer som främlingar. Sedan Rut och Boas tid har riken kommit och gått, jordbruket mekaniserats, nationalstater bildats och försvunnit, industrier vuxit fram och lagts ned och datorer utvecklats och blivit allt mindre. Men, vi står här fortfarande och pratar om hur vi skall skydda kvinnor från övergrepp och hur vi skall ta emot flyktingar och invandrare.

En annan tid, andra uttryck och andra samhällsinstitutioner men ändå samma utsatthet.

Låt mig här få läsa en dikt av Ylva Eggehorn:

Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.

Hur kan en människa omvandla utsattheten och smärtan till något vackert, till något som ger glädje och skönhet? Den här dikten handlar om att uthärda smärta, men inte bara för lidandets egen skull utan för att smärtan med sin kraft pressar, bränner, tvingar fram någonting som är vackrare och som du inte visste fanns där. ”Du visste inte att du var en sång”.

Episteltexten för idag kommer ur Andra Timoteusbrevet (1:3-5), ibland kallat Paulus testamente. Paulus skriver till sin andlige son Timoteus och Paulus vet att han inte har lång tid kvar att leva. Paulus anförtror sig till Timoteus och tar honom i anspråk, han vädjar till Timoteus genom att förutsätta att den tro som hans mor och mormor haft också skall bära Timoteus. Det finns en stark tillit i den här korta texten, en tillit till Timoteus och en tillit till Gud.

När Jesus sedan möter oss i evangelietexten från Matteus (13:53-57) är det i ett sammanhang där omgivningen inte är ett dugg intresserad av vem han egentligen är. ”Vad är det för märkvärdigt med honom”, undrar de och hänvisar till att hans systrar och bröder bor på samma plats som de själva. Jantelagen slår till med en kraftfullhet som är nästan fysiskt smärtsam. ”Kom inte här och tro att du är någonting”, säger den, du är ju en av oss, och det betyder här att du har inget att berätta för oss eller visa oss som vi inte redan visste!

Att vara en av oss kan vara något fint, Liberalernas partiledare Jan Björklund är född och uppvuxen i Skene och barn till föräldrar som arbetade på textilfabrikerna där, det känns rätt nära för en sådan som jag, statsminister Stefan Löfven å sin sida var fosterbarn och utbildade sig till svetsare och jobbade på Hägglunds i Gävle innan han blev politiskt och fackligt aktiv, det känner jag också igen, är något jag kan relatera till. Det kan kännas rätt bra att veta att den som skall fatta viktiga beslut är lite grand som jag, har erfarenheter som jag har eller i alla fall kunde ha haft. Men när den vetskapen istället blir till en boja, en rädsla för att den andre skall veta något som jag inte vet, då slår Jantelagen till.

När jag möter Jesus i den här texten är det lite grand som när Rut möter Boas, vi möts i ögonhöjd. Och Jesus konstaterar, möjligen med en viss lakonisk ton, att ingen blir profet i sin egen hemstad. Kan vi se ett ideal hos Jesus här, ett ideal om hur vi kan leva tillsammans? Kan vi dra en linje från Boas och Rut i gamla testamentet, över Paulus och Timoteus i episteltexten till Jesus och folket i hans hemstad? Hur bemöter vi andra människor och hur tar vi emot varandra? Jesus undervisar i synagogan och folket ”häpnade” står det, ändå måste de på något sätt förminska Jesus och hans budskap genom att säga att ”han är ju härifrån”, och därmed att det han säger behöver man väl inte ta på så stort allvar. Här finns ingen tillit. Ingen tillit alls.

Jag tror att idag vill dessa texter berätta om tillit och misstro, om omsorg och utsatthet.

När vi kan lita på någon, anförtro oss åt någon, då blir smärtan och utsattheten inte bara läkt utan också en möjlighet att mejsla fram något nytt, något bättre, något vackrare, något starkare och något som bär framåt i livet. Jag ser Rut som vågar lita på sin svärmor och jag ser de båda kvinnorna som vågar lita på Boas och därför blir flykten början till ett nytt liv. Jag ser Paulus som plågas av närheten till döden och fångenskap, och kanske tortyr, hur han anförtror sig åt Timoteus och vädjar till dennes mors och mormors minne för att väcka Timoteus känsla av omsorg, en vädjan som burit Paulus budskap ända in i våra dagar, ja ända hit in idag. Jag ser människorna i Jesu hemstad Nasaret som vänder honom ryggen i misstro och förakt eftersom han säger saker som han inte borde kunna säga, han ger dem vad vi skulle säga idag kognitiv dissonans, alltså ett budskap som inte stämmer med vad de väntat sig, och de vänder honom ryggen. Men Jesus går vidare, han fastnar inte i nederlaget i synagogan hemmavid, han vänder sig till dig och mig och han litar på oss, han litar på att vi skall föra hans budskap, hans kärlek och hans omsorg vidare i tiden och i världen. Tillit bygger världen. Och vi litar faktiskt på varandra i det lilla varenda dag, vi skulle inte kunna leva utan denna tillit, vi uppmärksammar bara inte alltid tilliten och omsorgen i det lilla.

Jag menar att det är omsorgen i det lilla, tilltron till varandra som människor, som bär Guds kärlek vidare i världen. Den lilla hashtaggen #metoo, mottagandet av en ensam pojke från Afghanistan i ditt hem, besöket på språkcaféet i kyrkan, dörren du höll upp så att den äldre mannen hann med bussen, böckerna du lämnade till second hand för välgörenhet, steget fram som du tog när två ungdomar tycktes vända sig mot varandra i vrede och barnet du hjälpte över gatan – allt detta är uttryck för den tillit som bygger vårt samhälle starkt.

Låt mig få avsluta den här predikan genom att läsa dikten ”Skapelsens krona” av Nils Bolander, en dikt från 1948.

Förunderligt! När Gud skulle smida
skapelsens krona,
blandade han en häxbrygd
av drifter och begär, av ve och vånda,
och stängde den inne i ett käril av skört ler.

Att det ska vara så svårt att leva
för människan.
Blomman lyfter förtröstansfullt
sin kalk mot solen,
fågeln hälsar morgonrodnaden
med trygg sång
och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar
över gröna marker.
Men människan finner ingen vila.
Hon har oron i blodet, ångestens feber,
en vild utlängtan

Varför skapade du oss så, Fader?
Varför fick vi inte blommans förtröstan,
fågelns och fjärilens sorglöshet
i faddergåva
mullvadens jordgrävarglädje
och huskattens spinnande hemmalycka?

Å, nu vet jag det.
Därför att du älskar orons vingar,
de eggande synerna, Jakobskampen.
Du vet ingenting större
än en människa som kämpar.
Åt henne, blott åt henne ger du makten
att vila ut i nådelöftena
och vandra under löftesstjärnorna.

 

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

  1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
  2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.

 

 

Himlen gråter och tårarna rinner ned för mina fönster. Jag är tacksam för regnet, vårens torka och kyla har varit förgörande för både grundvatten och växtlighet. För ett par veckor sedan rök det om jorden när jag rensade rabatterna, nu är jorden fast, svart och fuktig. Och bladen har blivit mörkare, vätskefyllda och lyfter sig mot ljuset. Morfar sa alltid att det aldrig kan regna ”för mycket” före midsommar, sant också enligt mig.

Sista veckan, ja veckorna eller t o m månaderna har varit oerhört intensiva och inneburit många starka känslor. För en vecka sedan välkomnade vi en nu åtta månader gammal medborgare in i familjegemenskapen och i fredags fick jag följa FJ, en släkting och barndomshjälte som fått leva ett drygt sekel, till den sista vilan. Jag är alltså just nu en skör tråd från 1916 och kanske till 2117?

För mig står vissa saker fram i minnet, när jag hjälpte FJ i ladugården med korna, flera somrar i rad i övergången mellan 1960-tal och 1970-tal, jag kan vilken sekund som helst minnas kornas ljud, dofter och mjuka päls. Jag kan höra mjölkflaskornas klang när locket – som satt i en kedja – föll mot handtagen. Jag vet hur det kändes i magen att nästan halka på en fläck där lite gödsel blivit kvar och jag minns hur kalvarna sörplade när jag gav dem mjölk i en spann. Dessa somrar som aldrig tog slut, denna värme som FJ spred omkring sig, den respekt för ett barn han visade då var (inser jag nu) närmast unik. Det var också då jag bestämde att jag ville bli bonde. Nu blev det inte så, men min kärlek till landsbygden och förståelse för livsstilen har jag behållit. Jag vände aldrig åter men jorden var rund och nu sitter jag med en ladugård (utan djur dock) och en åker. Så kan det gå.

Jag minns också distinkt en sommar runt 1990, min son satt glad med grön cykelhjälm i barnstolen bak på cykeln i en vit barnstol och det var försommarkväll, jag cyklade hemåt och mötte FJ på vägen där han bodde, från vägen var det en vidunderlig utsikt. Han pekade ut lärkan som föll över ängen framför oss och vi pratade lite om väder och vind. För mig var det en glimt av paradiset, allting i livet var just då perfekt. Ingenting särskilt, och ändå det vackraste livet kan ge.

Dom minnena tar jag med mig, och även om himlen gråter så har den blivit en naturälskare rikare medan vi har förlorat släktens sista band till en förlorad värld. Kvar är jag, det sköra bandet mellan då och sedan.

Sommarhundkäx

 

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm.

Så skriver jag i en krönika i senaste numret av tidskriften Signum. Och jag är orolig, men inte för det som så många talar om – migration, brottslighet, Trump – utan för att den oro som sprider sig skall ge plats åt krafter som lovar säkerhet till priset av vår frihet. Osäkra och otrygga medborgare riskerar tyvärr att bli offer för falska profeter och starka män. DET oroar mig.

Kategorier

Arkiv

Annonser