Mänskliga rättigheter får inte bara bli bokstäver på ett papper!

I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.

I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder ”stämpla” eller ”inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara ”stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.

En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet – en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.

Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett ”politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter – men det måste också till fler utbildningsplatser!!

Teologiska högskolan – nu också för metodister!

Jag har fått förmånen att bli ledamot av styrelsen för Teologiska Högskolan. Mitt mandat är metodistkyrkans, som har tre platser i styrelsen och som nyligen gått in som en av huvudmännen för THS. Jag är förstås hedrad av detta uppdrag men jag känner också en stor bävan. Under lång tid fanns det inom stora delar av frikyrkligheten en stark misstro mot akademisk utbildning på det religiösa området. Idag är THS en av flera högskolor med teologisk utbildning som riktar sig till blivande pastorer i de traditionella frikyrkorna, men också till präster och andra verksamma i olika kyrkor. Utbildningen är öppen för alla och ger en god teologisk grundutbildning. En teologisk utbildning är idag en nödvändighet för församlingsledare på alla nivåer och i alla samfund. Numera är det nog en icke-kontroversiell uppfattning.

Den svenska teologin befinner sig i en mening i kris, samtidigt som intresset för religion tycks vara växande. Den teologiska fakulteten i Lund har krympt och den klassiska grunden urholkas till förmån för en breddning av fakultetsområdet. Jag har inte någon total överblick men jag kan se tendenser till att många religionsvetenskapliga studier inte längre vägleds av teologins speciella förutsättningar. I min värld utgörs dessa förutsättningar av en kännedom om urkunder, traditioner, kyrkohistoria men också av en kunskap om det religionsfilosofiska fältet utanför Sverige. Jag lär väl få pröva mina förutfattade meningar i samband med arbetet i styrelsen för THS!