Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Annonser