You are currently browsing the tag archive for the ‘barn’ tag.

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Markus 10:14-15)

Ja, evangelietexten på söndagen efter jul är ett av de mest lästa och kända Jesusorden i bibeln.

Som människor är vi både skapade och skapare – vi är skapelser av den store kreatören (eller kanske ”Den store Maxaren i det blå…”) men också med en förmåga att själva skapa liv, kunskap och konst. Hos barnet finns potentialen, en potential som kan utvecklas och kultiveras under ett förhoppningsvis långt liv. Men, om vi skall tro Jesus i Markus tolkning så är det inte som dessa utvecklade och förnuftiga varelser som vi förstår mer och mer av himmelriket. Istället är det barnets perspektiv som är det rätta.

Jag tror att orsaken är att Guds skaparkraft ligger allra närmast ytan hos barnet. Barnets oändliga fantasi och fabuleringskonst har vi väl alla mött, liksom barnets tilltro till tillvarons förtrollning. Allt är magiskt, allt är möjligt och allt står öppet. Det är de gåvorna vi behöver för att förstå Guds rike, där hjälper inte det utvecklade och kultiverade förnuftet. Vi behöver barnets öga för att se Guds rike. Förnuftet skall vi använda när vi väl har förstått, när vi väl klivit in genom dörren till det heliga rum som är Guds rike. Då skall förnuftet tjäna som det verktyg för en bättre värld som vi kan åstadkomma som människor.

En riktigt god fortsättning på jultiden önskas alla läsare av denna blogg!

Annonser

På väg hem från pendeltågsstationen igår hade jag en mamma och en gråtande fyraåring i sulky några meter bakom mig. Pojken grät och skrek om vartannat hela vägen. Han var iklädd regnställ och var smutsig, säkert efter en heldag på dagis. Han torkade sig i ansiktet så att tårarna och leran flöt ut i en obestämbar grå färg över kinderna. Hans mamma skällde oavbrutet på honom och talade om för honom att det var hans fel att de inte kunde åka buss hem då han skrek hela tiden. När de hann upp mig på övergångsstället vid min bostad hade pojken tystnat och satt och grät tyst och tittade tomt framför sig.

När jag kom innanför min dörr dängde jag väskan på golvet och sa rätt ut i luften: – Men gode Gud vad skulle jag ha gjort? 

Ja, vad skulle Jesus ha gjort? Antagligen inte lidit av samma frustration som jag gjorde i alla fall. Hade han gått fram till mamman och lagt en sval hand på hennes panna, talat om för henne att ingen människa på bussen hade sagt något om hennes son, att små pojkar ofta är trötta och ledsna på eftermiddagen, påtalat att de med bussen kommit hem tidigare och pojken kunnat vila och äta tidigare och att hon själv också sparat lite krafter? Kanske hade han lett mot pojken, torkat hans tårar och bett honom tänka på att också hans mamma var trött efter en lång dag på jobbet.

Men jag gjorde ingenting av det där. 

I morse tänkte jag att jag lärt mig läxan. Fem pojkar i tonåren jagade varann fram och tillbaka på perrongen vid pendeln. En av dem skröt om hur de fått en hel pendeltågsvagn att gå av och byta vagn i Flemingsberg.

En av pojkarna hade en hårt virad tidning som han slogs med, alldeles vid perrongkanten. När de hållit på ett par minuter bad jag dem lugna ner sig och sluta upp med det där. – Öh, sluta, morsan är här! sa den ene till den andre. Och de slutade faktiskt. Efteråt tänkte jag att jag borde ha klargjort motivet – att de faktiskt var mycket nära att tappa fotfästet och falla ner i spåren. Men jag gjorde i alla fall något. Jesus hade säkert klarat det bättre. Jag får jobba på det där.

Kategorier

Arkiv