Predikan: Ingen kommer in i Guds rike av egen kraft

Söndagen den 16 oktober 2022 var den artonde söndagen efter trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att lyssna i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är den gammaltestamentliga texten och evangelietexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Femte Mosebok 30:11-16 Mark 10:17-27. Psalm 96 ”Öppna mig för din kärlek” samt 774 ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”)

Jag tyckte det här var svåra texter. Svåra då jag tillhör den grupp i världen som mest av allt liknar den unge rike mannen som Jesus ber sälja allt han äger, men också för att jag är en person som uppskattar ordning och reda och klara mål i tillvaron. Jesus vänder upp och ned på sådana som jag. Den tydliga strukturen i form av lagar och regler är inte viktig tycks texterna säga, vad som räknas är rösten i ditt inre. Vad som räknas är ditt sinnelag, ditt hjärta, din instinkt och din kärlek till världen och människorna i den. Men, vart tog ordningen, strukturen, tydligheten vägen, tänker jag? Blir det inte bara kaos och hippieliv då?

Låt oss ta det från början. Att lagen inte frälser oss, inte räddar oss eller återupprättar vår relation till vår skapare genomsyrar dagens texter. Betyder det att lagen är fel? Att regler och uppförandekoder kan kastas på sophögen? Jag skulle vilja svara nej på den frågan givet dagens texter.

I Gamla testamentets text från femte Mosebok sägs om den lag som Gud ger sitt folk att ”dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi kan säga att buden som ges till oss från vår skapare inte är något som kommer utifrån, som läggs på oss från himmelen eller hämtas bortom haven som det står i texten. Inte alls. Buden som vi får, och kan läsa om i bibeltexterna, återspeglas i vårt inre därför att vi är Guds skapade varelser. När du vänder tillbaka till Gud, som det står tidigare i texten, då blir det alldeles självklart vad som förväntas.

Eftersom vi alla har en gnista av Gud i oss, en gnista vars värme och ljus vi antingen kan täcka över och släcka så gott det går, eller värna och underhålla, så finns dessa bud på det sättet nedlagda i oss. Som jag ofta återkommit till så tror jag att lyssnandet handlar om bönen, men också om att lyssna på Gud i det stilla suset i träden, i pulsens slag i kroppen och i tankarna som finns i min hjärna. Att lyssna i tro är att låta den egna rösten höras och stämma den, som man gör med en gitarr, med bibelordet som utgångspunkt. Att lyssna i tro är att låta den inre rösten, bibelordet och bönen samspela. Det blir en sång, kanske i flera stämmor men alltid i harmoni. Ordning och inre röst finner varandra, det finns ingen motsättning mellan en struktur och tydlighet å ena sidan och den instinkt av barmhärtighet, kärlek och omsorg som vi alla har nedlagt i oss. Tvärtom stödjer de varandra.

När vi då övergår till den unge mannen som äger mycket, en privilegierad människa i dåtidens samhälle, ungefär som de flesta svenskar om vi gör en global jämförelse, tar vi nästa steg. Mannens uppriktiga vilja och förmåga, om vi får tro honom själv, att följa alla regler hjälper honom inte. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga säger Jesus än för en rik man att komma in i Guds rike. Ingen av oss skulle klara det testet, vi är alla misslyckade. Vi är inte rättfärdiga för att vi lever ett liv där vi håller oss till reglerna. Det är omöjligt, säger Jesus, och det är ju vad mannen också känner. Han vänder sig om och går. Han är ledsen, han kommer inte att klara detta trots sin starka vilja och sin utmärkta vandel. Så är det för oss alla, och det är ju en tröst.

Men när mannen gått sin väg (synd att han inte stannade) så säger Jesus – som svar på lärjungarnas förtvivlade frågor när de inser ju logiken i det Jesus säger – att för människan är det omöjligt, men inte för Gud.

Jag tillhör dem som under åren tittat på de tecknade filmerna i ”Kalle Anka på julafton” under åren. Julafton kl tre är en tidpunkt när min generation, som inte växt upp med datorer och streamad film, kunde titta på Disney-filmer utan att behöva gå på bio. I den numera första filmen skall Kalle Anka campa i djungeln för att fotografera fåglar. Eftersom Kalle sett fram emot en fin helg med kameran blir han ganska störd av en viss fågel som dyker upp hela tiden. Fågeln kallas aracua och dyker upp överallt; den förstör kolibriernas vackra framträdande just när Kalle skall fotografera dem och aracuan försöker också få flytta in hos Kalle. Till slut blir Kalle väldigt arg, och aracuan inser att Kalle är på krigsstigen. Aracuan flyr med Kalle efter sig. Och då ser vi plötsligt en klippa framför fågeln, en klippa som är massiv och alla åskådare drar slutsatsen att nu, ja nu kommer Kalle att få tag i marodören, det finns ju ingenstans att fly. Det är omöjligt att ta vägen någonstans.

Men då ritar den uppfinningsrika aracuan en dörr på klippan, tar i handtaget, öppnar och försvinner in i stenen. När Kalle försöker springa samma väg finns bara en grov och hård berghäll och han slår sig illa i huvudet.

För Gud är ingenting omöjligt. Relationen mellan Gud och människa är transcendent, det betyder att den överskrider tid och rum och den sorts förståelse av tillvaron som vi människor har. Jag ser den uppritade dörren på berghällen och hur aracuan försvinner in i berget som en illustration av ett sådant överskridande av tid och rum. Det Jesus pekar på är inte att det är fel att lyda lagen eller att ha ordning och reda på sitt liv. Han säger istället att det är bara om vi är beredde att ta ett steg ut i tro, att lyssna på Guds röst i vårt inre i förtröstan på Guds allmakt, som vi kan komma in i Guds rike.

Den unge mannens rikedom var inte hans problem; om man vill dra ut en principiell slutsats av berättelsen så var det mannens materialism som var problemet. Han var fixerad vid det yttre, vid att han varit rättfärdig genom att hålla lagens bud, vid att han gjort allt man kunde kräva och vid sin kärlek till sin privilegierade position. Han var bunden av det materiella, det som syns och det som märks, men han hade inte lyssnat till den inre rösten. Jesus säger till mannen att han skall sälja allt han äger och följa honom. Mycket få av oss skulle kunna sälja allt vi äger, så enkelt är det inte. En sådan handling sätter oss i konflikt med omvärlden, med familj, vänner och arbetskamrater. Samhället skulle inte acceptera en sådan handling utan betrakta den som ytterst ansvarslös; skall jag som har en inkomst och kan försörja både mig själv och några till ligga samhället till last bara för att jag sålde allt jag ägde? Och om jag ger bort allt jag äger, till vem och hur skall jag ge det så att det inte skapar mer konflikt eller elände? Sådana donationer kräver eftertanke och långsiktighet.

Jag läser texten som en skarp uppmaning att göra sig oberoende av det materiella, att frigöra sig från den status och position som pengar och egendom ger. Det är efterföljelsen som är det centrala, efterföljelsen kanske innebär att du faktiskt säljer eller ger bort en massa av det du äger. Men det är inte den handlingen som ger dig inträdet till Guds rike, det är efterföljelsen. En efterföljelse som innebär lyssnande till den inre röst som manar till barmhärtighet, omsorg, kärlek och förtröstan.

Det omöjliga blir möjligt i relation till Gud. Jesus Kristus tog på sig det omöjliga uppdraget att i vårt ställe uppfylla det som krävdes i vår relation till Gud, att stiga ned i dödsriket för att en gång för alla betala priset. Det är i sig en omöjlig tanke, men det är också nåden och försoningen som Kristus åstadkom med sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Det är omöjligt, och obegripligt, det är transcendent, alltså det överskrider tid och rum och vår fattningsförmåga. Och detta stora mirakel finns också i vårt inre, som en inre röst som påminner oss om att vi alla, alla utan undantag är skapade av Gud.

I dessa dagar får vi påminna varandra om vad det innebär att vi alla är skapade av Gud, att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd för att nå Guds rike. Ditt medborgarskap, ditt språk, din hälsa, din ålder, ditt förstånd eller din vandel spelar ingen roll – Jesus dog för alla, Gud skapade oss alla, vi har alla en möjlighet att återupprätta vår relation till Gud och ingen enda av oss kan skryta med sin egen prestation i detta avseende.

Vi är alla som barn som kommer hem på kvällen efter en dag i skola och med kompisar och möts av en vänlig famn, Guds famn står alltid öppen. För alla. För alla, utan undantag. Vi har inte rätt att behandla en enda av oss som något annat än just det vi är, Guds skapelser som han älskade så oändligt att han sträckte ut sin hand till försoning och upprättelse, över tid och över rum, genom årtusendena och årmiljonerna, bortom tideräkning och generationer. Ingen kan komma in i Guds rike av egen kraft – vägen är att tro, att som filosofen Sören Kierkegaard uttryckte det, kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup (vilket är drygt tolv mil eller tolv gånger djupare än Marianergraven i Stilla Havet) det är att tro. Gud kan inte fångas in i den ordning vi skapar, vi måste lita på att Gud visar sig i den röst och de instinkter som vi i en relation till Gud utvecklar.

Lyssna i tro, det är att stanna upp och lämna fixeringen vid det egna jaget, den egna positionen och jakten på nya triumfer, för att i stället reflektera över vad Gud vill med mitt liv, vad just jag i den situation jag befinner mig kan göra för att följa Jesus. Gud står vid sitt ord, han överger oss inte. Vår förtröstan motsvaras av hans trofasthet. Men vi måste i denna politiskt bullriga och mycket svåra tid i vårt land nu verkligen stanna upp och ta oss tid att lyssna. Att lyssna till sin egen röst är också att höra sig själv i andra, och att låta Gud tala genom den ordning som vi skapat och fortsätter att skapa på grundval av hans nåd.

Predikan: Lägg märke till det osynliga!

Söndagen den 8 maj 2022 var den fjärde söndagen i påsktiden. Temat för söndagen var ”Vägen till livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är evangelietexten och episteltexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

• (Text: Joh 14:1-14, 2 Kor 4:16-18. Psalm 218 ”Jag har ofta frågor Herre” samt 251 ”Var jag går i skogar berg och dalar”)

Vi har en kylskåpsmagnet på landet, jag minns inte när vi köpte den men det är inte evigheter sedan men inte nyss heller. Ärligt talat minns jag inte ens var vi köpte den… Men, på magneten står ett citat av fotografen Christer Strömholm, ett citat som jag möter varje morgon i köket på landet. Där står ”Lägg märke till det osynliga”. Lägg märke till det osynliga. Hur skulle det gå till?

Som fotograf ägnade Strömholm många år åt att i Paris dokumentera en värld som var osynlig för de flesta, en 1950- och 1960-talsvärld där könsidentiteterna var upplösta, återintagna och ibland förstorade. Många av hans bilder av transpersoner har blivit ikoniska, och de är verkligen inte längre osynliga. Men det var en osynlig värld, en värld som Strömholm mycket nära och inkännande skildrade med sin kamera. Han lade märke till det osynliga.

Några av er har kanske läst Conan Doyle som skriver om Sherlock Holmes. I novellen ”Silver Blaze” är en avgörande insikt fenomenet ”the dog who did not bark”, alltså det faktum att hunden inte skällde. Utredaren från Scotland Yard frågar Holmes om det är något han vill uppmärksamma särskilt i samband med brottet. Ja säger Holmes, ”the curious incident of the dog in the night-time” alltså den märkliga händelsen med hunden på natten. Jaha, säger polisen, men hunden gjorde ju ingenting på natten. Just det säger Holmes, ”That was the curious incident” alltså, det var det som var det märkliga. Att studera det frånvarande, att undersöka hur det icke-närvarande påverkar och påverkas av den värld vi har omkring oss, det är att lägga märke till det osynliga.

Lägg märke till det osynliga. I vår episteltext idag säger Paulus att de kortvariga fysiska lidanden som han erfar här väger oändligt lätt jämfört med den evighet som den inre människans mognad pekar mot, det osynliga som är evigt. Paulus försöker peka på att de umbäranden som en människa upplever på vägen genom livet, och särskilt en missionerande apostel som han själv, inte är relevanta, inte är något att uppmärksamma eftersom det är så ointressant jämfört med det osynliga, det som är bortom här och nu, det eviga.

Känns inte det väldigt idealistiskt? När jag förlorar någon jag älskar, när någon är svårt sjuk eller när livets alla plikter nästan slår mig till marken, ja då är det sannerligen inte lätt att säga som Paulus att den yttre människan som bryts ned inte är något att fästa sig vid. Jag ger inte upp säger Paulus, nähä, tänker jag, lätt för dig att säga. Du var man vilket var en privilegierad position då, du hade inga barn, du hade personer kring dig som ordnade med dina resor och försåg dig med mat och husrum. Visst väcks många frågor. Vad menar karln egentligen? Det är då det känns så skönt att växla över till Johannesevangeliet och en text som pekar just på vad detta eviga, det osynliga är.

Tomas och Filippos, som träffar Jesus i evangelietexten, har väldigt svårt att se det osynliga, de vill ha fysiska tecken på vad Jesus menar. De har så många frågor och de förstår inte svaren de får. De invänder hela tiden när Jesus påpekar för dem att de ju känner honom och därmed Fadern, inte heller vet de vad han menar med att de vet vart han skall ta vägen. Men Jesus ger dem inga andra tecken än de han redan givit. Han talar om att gå bort för att förbereda en plats för alla dem som älskar honom, en osynlig plats.

Det är förstås den plats som Paulus talar om i vår text, det är den som är det osynliga och som är evig. Men i den korta texten från Korintierbrevet låter det som om Paulus inte ser några problem med att harva runt här i jordelivet och slita eftersom härligheten väntar på oss sedan. Just på det temat raljerade arbetarpoeten Joe Hill i USA, dit Joel Hägglund från Gävle åkt och blivit Joe Hill, med de frikyrkliga på sin tid. Han skrev ”du får kalvstek i himlens höjd” (Ture Nermans övers) eller i original ”You get pie in the sky when you die”. Underbart rim inte sant? Men evangelietexten idag pekar på att den tolkningen är alldeles fel; oavsett om det serveras kalvstek eller paj i himlen så är Jesus i högsta grad intresserad av hur vägen här ter sig för alla oss som vandrar här.

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vägen. Han ÄR vägen. Och han är osynlig efter att han tagits upp till himlen. Vägen är alltså osynlig, liksom sanningen och livet. Lägg märke till det osynliga. I fortsättningen av texten i Johannesevangeliet, efter vårt avsnitt, säger Jesus att han skall sända oss Hjälparen, sanningens ande. Och, säger han, världen ser den inte och kan inte ta emot den, den är osynlig för den som inte känner Jesus och därmed också känner Fadern.

Lägg märke till det osynliga. Vägen ligger där, framför dig, du ser den kanske inte nu men den finns där. Den framkallningsmetod (för att referera till fotografen igen) som Jesus hänvisar oss till är bönen. I vår text säger Jesus att han visserligen går till sin Fader men att vadhelst vi ber om i hans namn skall han göra. Att be i Jesu namn är inte bara en fråga om ord, att be i Jesu namn är att be i den persons namn som ÄR vägen, sanningen och livet. Att be i den persons namn som sträckt ut sin nåd till oss så till den milda grad att han t o m dog för oss. Jag ber nästan varje dag med orden ”visa mig din väg och lär mig att vandra på den”. Vägen finns där, den ligger framför oss, Jesus har gått ut i det eviga, det osynliga, för att bereda plats för oss i den tillvaro som överskrider tid och rum, i evigheten. Och redan nu är vi i praktiken där, vi vandrar ju på vägen, mot sanningen och i livet. Med Jesu osynliga närvaro högst påtaglig och med Anden som en förmanare och hjälpare.

Livets stora mysterier sker oftast i det tysta, osynligt. Kärleken som glimmar mellan människor, solidariteten i en gemenskap, en hand på din arm, ett ögonkast eller en solglimt i rummet. Nästan allt av detta är osynligt för den som inte särskilt vinnlägger sig om att lägga märke till det osynliga. Den osynliga vägen TILL livet, den osynliga vägen som ÄR livet, är en väg som är full av frågor och förtröstan på en och samma gång.

Jag ställer mig ofta frågor om vägen, likt Tomas och Filippos vill jag veta mer, förstå mer. Men det finns inga enkla och raka svar. Allt som ges är en väg och den vägen är Jesus Kristus. Och på samma gång som vandringen tar på oss fysiskt och krafterna sviker ibland, så kan vår inre människa mogna, helgas och fördjupas så att vi blir öppna för det uppdrag Gud har för oss. Så närmar vi oss sanningen och svaren på frågorna. Och notera att så många gånger i bibeln talar Gud i det tysta, i det svaga, i det stilla.

Lägg märke till det osynliga och du skall plötsligt se Guds fotspår framför dig.

Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Predikan: Om #metoo, Rut och tillitens nödvändighet

Söndagen den 29 oktober 2017 var den tjugonde, och detta kyrkoår också den sista, söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att leva tillsammans” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan alternerar jag mellan dagsaktuella ämnen som jag knyter samman med de tre bibeltexterna ur Evangelieboken för denna söndag, det blir ett antal lösa inslagstrådar som vävs samman i en varp av bibelord för att i slutet skapa ett mönster som jag tolkar i termer av tillit.

Under de senaste dagarna har en intensiv kampanj på twitter och facebook pågått under hashtaggen (etiketten) #metoo (jag också). Kampanjen är egentligen mer än tio år gammal och startades i USA av en kvinna som blivit sexuellt utnyttjad som barn och tonåring. Men efter det att en likaledes amerikansk skådespelerska för ett par veckor sedan uppmanat alla som varit utsatta för sexuella ofredanden från män att dela dessa sina erfarenheter med varandra för att stärka och bejaka varandras upplevelser har diskussionen både på nätet och i vanliga medier vuxit explosionsartat. Det började denna gången med att en manlig filmproducent avslöjades som en notorisk sextrakasserare, han hade under åratal genom sin makt och sitt inflytande fått kvinnor att ha sexuellt umgänge med honom i en takt som får betraktas som ett missbruksbeteende. Fenomenet hade varit känt i flera år men ingen talade högt om det, men plötsligt kom det i dagen därför att en kvinna berättade sin historia och därför att olika medier bestämde sig för att berätta den här historien. Och idag översköljs vi av en våg av berättelser om hur kvinnor behärskats, begränsats, trakasserats, missgynnats, sårats och även utsatts för direkt våld där män utövat sin makt över kvinnorna som på olika sätt varit i beroendeställning eller i en utsatt position.

Jag tror att alla kvinnor som är här vet att det som avslöjats nu vare sig är något nytt eller egentligen något som blivit värre under vår livstid. Men vi vet att vi inte längre behöver vara tysta, att vi inte behöver känna skam över vad andra utsatt oss för och att acceptansen av mäns övergrepp minskar och minskar för varje vecka som går. Jag tror också att alla män här vet ungefär samma sak, men kanske också att det som hänt har skapat en beredskap även hos er att säga ifrån till andra män, en insikt om att er makt är så mycket större än den utsatta kvinnans, något som även skapar en möjlighet att ta emot och ha omsorg om de kvinnor som vill och kan anförtro sina historier åt er.

I den gammaltestamentliga läsningen för denna söndagen i den första årgången (Rut 2:8-12) hör vi om den moabistiska, jordanska skulle vi säga idag, kvinnan Rut som följer sin svärmor tillbaka till hennes hemstad Betlehem efter att både svärfadern och maken dött. Israel som rike finns knappast vid denna tiden, en del arkeologiska utgrävningar talar om en stor inflyttning till Jordandalen ungefär 1200 år före Kristus, vilket skulle vara ungefär när Ruts upplevelser utspelar sig. Ruts bok handlar i grunden om starten av det israeliska kungariket, Rut skulle komma att bli förmoder till kung David och det är en viktig anledning till att hon fått sin egen bok i vår bibel, och har en plats i de judiska skrifterna.

Eftersom Rut kom från andra sidan Döda Havet och inte hade familj och släkt i vad som skulle bli Israel var hon i bibelns mening en främling. Hon var också en flykting. Hon hade förlorat sin man och svärfar, hon hade lämnat sin egen familj och sin egen hemort för att följa sin svärmor Noomi tillbaka till Betlehem. Väl där var hon att betrakta som en papperslös flykting, och som kvinna var hon dubbelt utsatt. Boas, som var en mycket rik man, kom att hjälpa henne att överleva, bland annat med direkt hänvisning till vad hon gjort för sin svärmor. Han säger ”jag har hört talas om allt vad du gjort för din svärmor sedan din make dog” och anför det som ett skäl för att hjälpa henne nu när hon kommit till hans land och till hans Gud. Han säger också i samma text att han ”sagt till karlarna att inte röra” henne! Ruts situation var alltså rimligen sådan att hon på något sätt var ett lovligt byte – hon var en främling, hon hade sannolikt en annan religion, hon hade ingen man och hon var fattig. Att texten skriver ut Boas ord betyder rimligen att han bröt mot en norm, att han förbjöd något som annars hade varit sannolikt. I sin egenskap av ägare till jord hade han auktoriteten att säga till och bli åtlydd. Och Rut gick där på åkrarna och plockade upp det som de som skördade tappade eller inte fick med, och hon drack av vattnet som togs upp till dem som arbetade på gården.

Så småningom kommer Rut att gifta sig med Boas och han tar då över det som hon och svärmodern hade rätt till ifrån sin egen familj. Kvinnor hade vid denna tidpunkt knappast någon egen juridisk kapacitet utan var alltid beroende av en man, i Ruts fall var det männen i hennes avlidne makes familj som bestämde vad som skulle hända med henne. Hennes skydd mot övergrepp var att bli legitimt förenad med en man som kunde ge henne status i samhället. Även om den här berättelsen skildrar ett samhälle som fanns för kanske tretusen år sedan så kan vi nog inte blunda för de eviga insikter som bibeltexten förmedlar – kvinnor, den som saknar familjens skydd, den som är fattig och den som är flykting är alltid utsatt och sårbar för andras makt och godtycke.

I vårt land har vi tagit emot en stor mängd flyktingar och invandrare, många av dem är mycket utsatta och sårbara i vårt samhälle. De flesta av dem har ingen släkt här, många är barnfamiljer och andra är ensamma tonåriga pojkar. En del får stanna i vårt land och andra inte. Den gammaltestamentliga texten pekar på två eviga ömtåliga punkter i att leva tillsammans – övergreppen mot kvinnor och behandlingen av dem som kommer som främlingar. Sedan Rut och Boas tid har riken kommit och gått, jordbruket mekaniserats, nationalstater bildats och försvunnit, industrier vuxit fram och lagts ned och datorer utvecklats och blivit allt mindre. Men, vi står här fortfarande och pratar om hur vi skall skydda kvinnor från övergrepp och hur vi skall ta emot flyktingar och invandrare.

En annan tid, andra uttryck och andra samhällsinstitutioner men ändå samma utsatthet.

Låt mig här få läsa en dikt av Ylva Eggehorn:

Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.

Hur kan en människa omvandla utsattheten och smärtan till något vackert, till något som ger glädje och skönhet? Den här dikten handlar om att uthärda smärta, men inte bara för lidandets egen skull utan för att smärtan med sin kraft pressar, bränner, tvingar fram någonting som är vackrare och som du inte visste fanns där. ”Du visste inte att du var en sång”.

Episteltexten för idag kommer ur Andra Timoteusbrevet (1:3-5), ibland kallat Paulus testamente. Paulus skriver till sin andlige son Timoteus och Paulus vet att han inte har lång tid kvar att leva. Paulus anförtror sig till Timoteus och tar honom i anspråk, han vädjar till Timoteus genom att förutsätta att den tro som hans mor och mormor haft också skall bära Timoteus. Det finns en stark tillit i den här korta texten, en tillit till Timoteus och en tillit till Gud.

När Jesus sedan möter oss i evangelietexten från Matteus (13:53-57) är det i ett sammanhang där omgivningen inte är ett dugg intresserad av vem han egentligen är. ”Vad är det för märkvärdigt med honom”, undrar de och hänvisar till att hans systrar och bröder bor på samma plats som de själva. Jantelagen slår till med en kraftfullhet som är nästan fysiskt smärtsam. ”Kom inte här och tro att du är någonting”, säger den, du är ju en av oss, och det betyder här att du har inget att berätta för oss eller visa oss som vi inte redan visste!

Att vara en av oss kan vara något fint, Liberalernas partiledare Jan Björklund är född och uppvuxen i Skene och barn till föräldrar som arbetade på textilfabrikerna där, det känns rätt nära för en sådan som jag, statsminister Stefan Löfven å sin sida var fosterbarn och utbildade sig till svetsare och jobbade på Hägglunds i Gävle innan han blev politiskt och fackligt aktiv, det känner jag också igen, är något jag kan relatera till. Det kan kännas rätt bra att veta att den som skall fatta viktiga beslut är lite grand som jag, har erfarenheter som jag har eller i alla fall kunde ha haft. Men när den vetskapen istället blir till en boja, en rädsla för att den andre skall veta något som jag inte vet, då slår Jantelagen till.

När jag möter Jesus i den här texten är det lite grand som när Rut möter Boas, vi möts i ögonhöjd. Och Jesus konstaterar, möjligen med en viss lakonisk ton, att ingen blir profet i sin egen hemstad. Kan vi se ett ideal hos Jesus här, ett ideal om hur vi kan leva tillsammans? Kan vi dra en linje från Boas och Rut i gamla testamentet, över Paulus och Timoteus i episteltexten till Jesus och folket i hans hemstad? Hur bemöter vi andra människor och hur tar vi emot varandra? Jesus undervisar i synagogan och folket ”häpnade” står det, ändå måste de på något sätt förminska Jesus och hans budskap genom att säga att ”han är ju härifrån”, och därmed att det han säger behöver man väl inte ta på så stort allvar. Här finns ingen tillit. Ingen tillit alls.

Jag tror att idag vill dessa texter berätta om tillit och misstro, om omsorg och utsatthet.

När vi kan lita på någon, anförtro oss åt någon, då blir smärtan och utsattheten inte bara läkt utan också en möjlighet att mejsla fram något nytt, något bättre, något vackrare, något starkare och något som bär framåt i livet. Jag ser Rut som vågar lita på sin svärmor och jag ser de båda kvinnorna som vågar lita på Boas och därför blir flykten början till ett nytt liv. Jag ser Paulus som plågas av närheten till döden och fångenskap, och kanske tortyr, hur han anförtror sig åt Timoteus och vädjar till dennes mors och mormors minne för att väcka Timoteus känsla av omsorg, en vädjan som burit Paulus budskap ända in i våra dagar, ja ända hit in idag. Jag ser människorna i Jesu hemstad Nasaret som vänder honom ryggen i misstro och förakt eftersom han säger saker som han inte borde kunna säga, han ger dem vad vi skulle säga idag kognitiv dissonans, alltså ett budskap som inte stämmer med vad de väntat sig, och de vänder honom ryggen. Men Jesus går vidare, han fastnar inte i nederlaget i synagogan hemmavid, han vänder sig till dig och mig och han litar på oss, han litar på att vi skall föra hans budskap, hans kärlek och hans omsorg vidare i tiden och i världen. Tillit bygger världen. Och vi litar faktiskt på varandra i det lilla varenda dag, vi skulle inte kunna leva utan denna tillit, vi uppmärksammar bara inte alltid tilliten och omsorgen i det lilla.

Jag menar att det är omsorgen i det lilla, tilltron till varandra som människor, som bär Guds kärlek vidare i världen. Den lilla hashtaggen #metoo, mottagandet av en ensam pojke från Afghanistan i ditt hem, besöket på språkcaféet i kyrkan, dörren du höll upp så att den äldre mannen hann med bussen, böckerna du lämnade till second hand för välgörenhet, steget fram som du tog när två ungdomar tycktes vända sig mot varandra i vrede och barnet du hjälpte över gatan – allt detta är uttryck för den tillit som bygger vårt samhälle starkt.

Låt mig få avsluta den här predikan genom att läsa dikten ”Skapelsens krona” av Nils Bolander, en dikt från 1948.

Förunderligt! När Gud skulle smida
skapelsens krona,
blandade han en häxbrygd
av drifter och begär, av ve och vånda,
och stängde den inne i ett käril av skört ler.

Att det ska vara så svårt att leva
för människan.
Blomman lyfter förtröstansfullt
sin kalk mot solen,
fågeln hälsar morgonrodnaden
med trygg sång
och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar
över gröna marker.
Men människan finner ingen vila.
Hon har oron i blodet, ångestens feber,
en vild utlängtan

Varför skapade du oss så, Fader?
Varför fick vi inte blommans förtröstan,
fågelns och fjärilens sorglöshet
i faddergåva
mullvadens jordgrävarglädje
och huskattens spinnande hemmalycka?

Å, nu vet jag det.
Därför att du älskar orons vingar,
de eggande synerna, Jakobskampen.
Du vet ingenting större
än en människa som kämpar.
Åt henne, blott åt henne ger du makten
att vila ut i nådelöftena
och vandra under löftesstjärnorna.

 

Predikan: Om samhällsansvar, revolt och kollektivism

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.