När allt det här är över…

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.

Hebreerbrevet 11:1 (1917 års övers)

När allt det här är över… så har jag tänkt många gånger de senaste två åren. Men den stunden har ännu inte inträffat. Och många ljus har jag tänt, många böner har jag bett och många frågor har jag ställt. Inför det år som kommer är det dock tron som bär. Så mycket annat brister.

Vi lever fortsatt i en pandemi som aldrig tycks ta slut. Efter nu nästan två år av restriktioner känner nu även jag stunder av hopplöshet. Sjukdomen covid-19 har kostat liv också i min familj, men den har också trasat sönder vardagsvanor, sociala rutiner och kulturella mönster som är viktiga för att skapa tillfredsställelse och glädje. Influenser och perspektiv från andra, att få förlora sig i nya berättelser och att få prata bort en stund över en kopp kaffe – allt detta har omintetgjorts, eller i alla fall försvårats.

Och pandemin har gripit in i min professionella tillvaro på ett sådant sätt att planer kastats över ända och prioriteringar har fått göras om. Jag är besviken över att inte ha kunnat göra mitt bästa, över att inte ha förmått skapa de förutsättningar för utveckling så som jag hade föresatt mig.

Men vi har också fått erfara hur andra funktionshinder och sjukdomar har slagit mot stora och små i familjen. Sjukdomar som man inte kan undkomma med munskydd eller vaccin.

Allt det här är inte över, inte på långa vägar.

Det finns bara ett nu, detta enda ögonblick i vilket vi alla lever. Jag med mina erfarenheter och förutsättningar, och du med dina. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe skriver i texten till ”Ride, Johnny ride”. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte samma sak, livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt. Och i detta enda ögonblick av liv är det bara tron som bär – tron på det vi hoppas, och övertygelsen om det vi inte ser.

Orden för detta året är uthållighet (i att hoppas och tro), beslutsamhet (i att föra saker och ting framåt) och omdöme (i att förstå vad som är rätt i varje enskild stund).

Jag önskar alla ett välsignat år, fyllt av nåd och kärlek. Och att vi alla skall få vara bärare av dessa gåvor ut i hela samhället i denna svåra tid.

Glasfönster, sannolikt katedralen i Freiburg (Bresgau).

Nyår: Ceremonier är en väg till det heliga

Vi står inför ett nytt år, året 2018. Vi alla gemensamt, över så gott som hela jordklotet, menar att övergången mellan den 31 december och 1 januari innebär ett nytt år och att detta år är nummer 2018 efter Jesu födelse. Vi vet att vare sig årtalet eller tidpunkten är möjlig att bestämma med fullständig materiell evidens, men vi har gemensamt skapat en ceremoni som har mening och som betyder något för de flesta människor. Vi gör det tillsammans och vi gör det i flera avseenden på samma sätt.

Ceremonier är viktiga för människan, de öppnar ett rum till det heliga. Det heliga är ogripbart med vanliga verktyg, till det krävs en ceremoni. Gudstjänsten, bönen, dopet, ja, de flesta kyrkliga handlingar vägleds av kunskapen om att människans väg till det heliga går genom ceremonier.

För att upprätthålla dessa vägar skapas läror och dogmer. De skall vara ett stöd för oss, ett stöd för människan så att hon – även när inte känslan riktigt finns där – kan möta det heliga och därmed få upprättelse och styrka.

Den mänskliga tillvaron är fylld av ceremonier – en del är gemensamma och skapar mening för många (födelsedagar t ex), andra är väldigt privata och är min egen väg till ro och besinning (aftonbön t ex). Jag känner mig väldigt ödmjuk inför människans förmåga att finna, skapa och leva meningsfyllda liv. Jag tror att den förmågan har gett oss det övertag och den särskilda roll i skapelsen som vi faktiskt har.

För min tro är synd och förlåtelse, försoning och upprättelse, helt centrala element. I gudstjänst och bön möter jag min Gud, det allra heligaste, och får del av hens kärlek, kraft och omsorg. Men de ceremonierna kan se olika ut för olika människor, och de läror och dogmer som byggs kring ceremonierna kan också variera. För mig är det avgörande om där finns rum för förlåtelse och upprättelse. Min Gud älskar människan, alltid och överallt. Någon annan Gud känner jag inte.

Så nyåret som ceremoni blir en nystart, en reflektion inte så mycket över året som gått utan över mig själv och den plats jag befinner mig på just nu och här. För det kommande året önskar jag mig fler sådana rastplatser och färre uppföljningar och kontrollfunktioner, fler gemensamma ceremonier och färre diskussioner om vem som gör rätt och fel, fler påbjudna tillfällen till självreflektion och färre övningar i marknadsföring av mig själv samt fler möjligheter att sitta ned för samtal och färre framprovocerade hetsiga debatter.

Gott Nytt År!

Inför det nya året: Låt inte rädslan segra!

Trettonhelgen inbjuder till betraktelser över livet som en resa, över målet och över meningen med denna färd. De tre vise männen i traditionen finner till slut den blivande konungen, men de finner ett litet barn i ett stall. Ändå bär de fram sina konungsliga gåvor, dyrbara kryddor och metaller. Det är en underbar bild, en ljuvlig berättelse att ha med sig på livets väg. Den rymmer så mycket av livsvisdom (som de flesta folkliga myter och bibelberättelser) men en sak som jag reflekterade särskilt över är att dessa tre, några av Österns vise, sannolikt kungligheter vid det Babyloniska hovet, de trotsar både faror och hinder för att nå fram till – vad de tror – är en ny härskare. De inser att den palestinske ståthållaren är ute efter barnet och tar därför till både vita lögner och knep för att hindra Herodes. Dessvärre lyckas de enligt Bibelns texter ändå inte hindra de ohyggliga barnamorden.

Men, ibland är det mest banala också det mest djupsinniga. Det sägs ju i vår Bibel att de fattiga i anden skall besitta jorden och det gamla ordspråket säger oss att av barn och dårar får man höra sanningen. När vi därför närmar oss Gud med ett öppet och lite barnsligt sinne förstår vi (ibland) så mycket mer än vi förstod när vi bara läste. Många bokstavstroende och icke-troende möts i en förstockad förståelse av miraklet, bägge är övertygade om att det är den intellektuella förståelsen som är den centrala. Det är ibland enklare än så.

Jag råkade titta in i en brittisk deckarserie (i väntan på laddningen av en DVD) som jag ofta ser när andan faller på. Plötsligt i en scen står den lilla flickan vid en damm, ett vattenfall och en vacker vy. Hon säger att det är så vackert, men också farligt. Hon har förstås blivit varnad för att drunkna. Förbi går en äldre man (eller i hennes fantasi) som bligar på henne och hälsar. Han säger ”Ja, det är farligt, som det mesta vackra är.” Det blir tyst en stund. Så säger han ”Låt inte rädslan segra.” Scenen är slut.

Hur många av oss känner inte att det är precis det som händer i våra liv? Räck upp en hand: *räcker upp handen*. Jag är ingen modig människa av naturen, men ibland känner jag att det är nödvändigt att stå upp för det rättfärdiga, för det goda och sanna i denna världen. Så lätt det är att alltid välja tryggheten. Och den tendensen har blivit så mycket större idag när risker med precis allting värderas och kalkyleras. Av psykologisk forskning vet vi att människan har en tendens (generellt) att välja tryggheten, att minimera risken. Ett nog så rationellt beteende i en hård värld där faror kunde lura bakom varje sten. Men när rädslan besegrar oss då är vi förlorade. Varje nytt steg, varje ny möjlighet, varje förändring kommer oundvikligen att innebära en risk. Att skydda sig mot fara, att inte vara dumdristig och att undvika uppenbara fallgropar är självklart. Men därifrån till den kultur av försiktighet och trygghet som vi odlar kring oss själva och våra liv i Sverige idag är steget långt.

Jag tränar varje dag på att övervinna ängsligheten. För mig är det en överlevnadsstrategi. Det vackra, sanna och goda kan inte leva utan människor som trotsar sin rädsla. ”Livet kan man inte ha på banken” som framlidne Totta Näslund sjöng (Mikael Wiehes text).

I min andaktsbok står idag ”Men Herren är trofast, hans skall styrka er och skydda er för det onda” (2 Tess 3:3) I den förvissningen tar jag mig an ett nytt år.

Gott nytt år och tro inte att du är densamme som igår…

En kvinna som då och då ringer en bekant till mig har en senildement man. Telefonsamtalen kan därför avslutas med ett abrupt ”åh nej nu har min man gått ut, jag måste sluta.” Maken har då tagit hustruns upptagenhet som ursäkt och klivit iväg ut i verkligheten, hans verklighet vill säga. Troligen totalt oförmögen att avgöra vart han är på väg eller varför. Hustruns uppgift är att jaga fatt maken och varsamt vända hans steg hemåt igen.

Inför nyåret kanske det kan kännas lockande för fler än de senildementa bland oss att stövla ut ur verkligheten och bort mot någonting annat okänt, oavsett vad och varför. Normalt sett hinner vi dock inte så långt innan någon vänlig själ är där och för oss tillbaka till verkligheten. För det är ju så det är, verkligheten har vi vare sig vi vill det eller ej, den kan vi inte kränga oss ur lika lite som vi kan kränga oss ur vår kropp.

Filosofen och författaren Simone de Beauvoir talade om hur människans själv formas av livet och omgivningen i termer av ”levd erfarenhet”. Det var därför hon kunde säga att man inte föds till kvinna, man blir kvinna. Det är den levda erfarenheten som gör mig till kvinna. På samma sätt är det förstås med alla våra erfarenheter, vi är det liv vi har levt och lever. Jaget kan inte skiljas från verkligheten, vi kan inte gå ut ur verkligheten lika lite som vi kan gå ut ur oss själva. För det finns inget ”oss själva” som ”vi” kan lämna.

När året 2010 nu går mot sitt slut så kan jag bara konstarera att ännu några erfarenheter har jag levt mig igenom, ännu några törnar har jag fått. Liksom ännu några glädjeämnen och lyckliga stunder. Ännu ett år har format mig och skapat om mig till den jag är just nu, inte igår och inte imorgon, utan just nu. Med just denna levda erfarenhet antar jag därför utmaningen att ta mig igenom ytterligare ett år och förväntar mig att aldrig återkomma till denna plats i tillvaron.

Låt mig få avsluta det gångna året med en text av Kjell Höglund – för mig evigt insjungen av Marie Bergman -om livet och verkligheten som jag alltid funnit synnerligen trösterik.

Gott Nytt år!!

LUGNARE VATTEN
Det flög en fågel rakt genom berget
genom mil av frusen sten
vingarna slog i graniten
ett förunderligt fenomen
så kom den ut över öppet vatten
och nådde fram till ett skepp till slut
som hade sargats i många stormar
innan ovädren ebbade ut

Lugnare vatten, makligare sjö
och vid horisonten Lycksalighetens ö
vågorna häver sig i tysta, tunga kullar
havet är en moder som förbarmar sig och rullar

Stormarna har bedarrat
och mitt huvud känns rent och klart
seglen smattrar i vinden
och skeppet skjuter fart
på seglats under södra korset
mot en efterlängtad kust
luften är frisk efter regnet
och skeppet darrar av lust

Lugnare vatten, lugnare vatten
Lugnare vatten, makligare sjö