Inför det nya året: Låt inte rädslan segra!

Trettonhelgen inbjuder till betraktelser över livet som en resa, över målet och över meningen med denna färd. De tre vise männen i traditionen finner till slut den blivande konungen, men de finner ett litet barn i ett stall. Ändå bär de fram sina konungsliga gåvor, dyrbara kryddor och metaller. Det är en underbar bild, en ljuvlig berättelse att ha med sig på livets väg. Den rymmer så mycket av livsvisdom (som de flesta folkliga myter och bibelberättelser) men en sak som jag reflekterade särskilt över är att dessa tre, några av Österns vise, sannolikt kungligheter vid det Babyloniska hovet, de trotsar både faror och hinder för att nå fram till – vad de tror – är en ny härskare. De inser att den palestinske ståthållaren är ute efter barnet och tar därför till både vita lögner och knep för att hindra Herodes. Dessvärre lyckas de enligt Bibelns texter ändå inte hindra de ohyggliga barnamorden.

Men, ibland är det mest banala också det mest djupsinniga. Det sägs ju i vår Bibel att de fattiga i anden skall besitta jorden och det gamla ordspråket säger oss att av barn och dårar får man höra sanningen. När vi därför närmar oss Gud med ett öppet och lite barnsligt sinne förstår vi (ibland) så mycket mer än vi förstod när vi bara läste. Många bokstavstroende och icke-troende möts i en förstockad förståelse av miraklet, bägge är övertygade om att det är den intellektuella förståelsen som är den centrala. Det är ibland enklare än så.

Jag råkade titta in i en brittisk deckarserie (i väntan på laddningen av en DVD) som jag ofta ser när andan faller på. Plötsligt i en scen står den lilla flickan vid en damm, ett vattenfall och en vacker vy. Hon säger att det är så vackert, men också farligt. Hon har förstås blivit varnad för att drunkna. Förbi går en äldre man (eller i hennes fantasi) som bligar på henne och hälsar. Han säger ”Ja, det är farligt, som det mesta vackra är.” Det blir tyst en stund. Så säger han ”Låt inte rädslan segra.” Scenen är slut.

Hur många av oss känner inte att det är precis det som händer i våra liv? Räck upp en hand: *räcker upp handen*. Jag är ingen modig människa av naturen, men ibland känner jag att det är nödvändigt att stå upp för det rättfärdiga, för det goda och sanna i denna världen. Så lätt det är att alltid välja tryggheten. Och den tendensen har blivit så mycket större idag när risker med precis allting värderas och kalkyleras. Av psykologisk forskning vet vi att människan har en tendens (generellt) att välja tryggheten, att minimera risken. Ett nog så rationellt beteende i en hård värld där faror kunde lura bakom varje sten. Men när rädslan besegrar oss då är vi förlorade. Varje nytt steg, varje ny möjlighet, varje förändring kommer oundvikligen att innebära en risk. Att skydda sig mot fara, att inte vara dumdristig och att undvika uppenbara fallgropar är självklart. Men därifrån till den kultur av försiktighet och trygghet som vi odlar kring oss själva och våra liv i Sverige idag är steget långt.

Jag tränar varje dag på att övervinna ängsligheten. För mig är det en överlevnadsstrategi. Det vackra, sanna och goda kan inte leva utan människor som trotsar sin rädsla. ”Livet kan man inte ha på banken” som framlidne Totta Näslund sjöng (Mikael Wiehes text).

I min andaktsbok står idag ”Men Herren är trofast, hans skall styrka er och skydda er för det onda” (2 Tess 3:3) I den förvissningen tar jag mig an ett nytt år.

Det finns inget annat att vara rädd för än elaka människor

I måndags var jag vid Malmö högskola och diskuterade rädslans roll i politiken tillsammans med statsvetaren Anders Hellström i Skiftesföreläsning #109. Jag inledde diskussionen med paradoxen att det mesta tyder på att vi svenskar är mindre rädda idag samtidigt som vi oavbrutet talar om säkerhet, rädsla och kontroll. I SOM-undersökningarna finns det t ex ingen ökande oro vare sig för flyktingar eller terrorism. Istället är det miljöhoten och arbetslösheten som vi fruktar, saker som är svåra att hantera med stängda gränser, kontroll och övervakning. I många medier framställs också hotet från rasistiska partier i Europa som överhängande och ökande. I sin bok ”Media and the far right in Western Europe. Playing the Nationalist Card” visar statsvetaren Antonis Ellinas att det var mellan 1980 och 2000 som andelen röster på högerradikala partier i Västeuropa ökade, sedan dess har andelen sjunkit för att sedan öka till samma nivå som för tio år sedan. Ellinas betonar också att medierna är viktiga medspelare för de högerradikala partierna under uppbyggnads- och etableringsfasen genom att underblåsa antingen rädslan för partierna eller den rädsla som partierna själva lever av. Rädsla mobiliserar.

Rädsla är en oundgänglig del av politiken. Rädsla mobiliserar. Vi vill inte tillbaka till något som vi lämnat för att det var dåligt, vi vill förbättra villkoren för människor och vi vill skydda oss mot hot av olika slag. Men det krävs en balans mellan rädsla och framtidsvision om vi skall vara beredda att ta risker. I annat fall blir det bara rädslan som styr och konsekvensen blir att vi koncentrerar oss på att skydda det bestående istället för att utvecklas. Villigheten att ta risker kräver hopp om en annan värld. När världen utanför bara blir hotfull blir det rädslan som styr politiken och vi accepterar övervakningskameror riktade mot sängen hos gamla människor, lagring av alla våra telefonsamtal och att inte få ta med en flaska vatten på flyget. Vi blir som grodan i kastrullen. Innan vi upptäcker att vattnet kokar har vi tappat medvetandet.

Idag tycks rädslan att göra fel styra stora delar av politiken. När man är mer rädd för att göra fel än angelägen att göra rätt skapas en negativ spiral av osäkerhet och instängdhet. Våra politiker blir alltmer försiktiga, lovar inget bestämt och vill inte hamna utanför mittfåran i opinionen. Förvaltningar töms på personligt ansvar och in träder ”jag följde bara reglerna”-retoriken. Det rätta får stå i det godas väg. Förklaringen är att allt fler fel hanteras genom sanktioner och bestraffningar. Senast i raden är idén att tågbolagen eller trafikverket skall betala straffavgifter till varandra när tågen kommer försent. Fundera en stund på vad det betyder för lokförarens och tågklarerarens arbetsvillkor.

Det finns inget annat att vara rädd för än elaka människor, sa alltid min pappa. Underförstått var att de människorna var det väldigt ont om. Jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra devis. Var inte rädd. Sluta upp att mata rädslans vargar inom dig!

Pojkar och unga män mest utsatta för våld

SCB:s levnadsundersökning ger oss en lite annan bild av våldet än hur det tonar fram vid lunchborden och TV-sofforna. Min bild är att de flesta tycks tro att unga flickor respektive äldre är de som han anledning att vara rädda. I SCB:s undersökning framgår att på mer än 25 år har andelen som har utsatts för våld eller hot om våld ökat från fem procent av befolkningen till åtta procent. Och det egentliga ökningen skedde redan i början av 1990-talet.

Framför allt är det gruppen män 16-24 år som är utsatta. Var fjärde man mellan 16 och 24 år anger att de har utsatts för våld eller hot om våld som gjort dem rädda det senaste året.  Den egentliga ökningen har dock skett redan i mitten av 1990-talet, redan då var nivån densamma som idag. Tyvärr har SCB tvingats byta från besök till telefon, vilket uppenbart påverkat resultatet. Troligen till en högre nivå.  (Man ser det genom ett metodtest rån 2006, framgår i tabellen.)

Jag vet inte om undersökningen ställt frågor om alkohol. Men det finns belägg för att antalet serveringstillstånd ökat med flera hundra procent sedan 1980, och det finns likaså belägg för att unga män idag dricker mer och att våldet i runt 80 procent av fallen är kopplat till alkohol.

När jag – för att få lite luft – har följt min 20-årige son hem till sig sent en lördagkväll, och säger att det faktiskt är han som behöver ha sällskap hem, inte jag, ja då höjer en del på ögonbrynen. De var väldigt oroliga över att jag skulle gå ”hem själv”. Jag tror inte jag hört talas om den nyktra medelålders kvinna som blivit påhoppad en sen kväll när hon promenerar på stadens gator. Däremot känner jag unga män i liknande situationer (fast nog inte nyktra)  som blivit rejält misshandlade. 

Rädsla är en känsla och vi har alla varit bra på att uppamma den hos unga kvinnor. Men om vi skall tro SCB (och det skall vi) så borde vi omvärdera de goda råden. Och tänk om pensionärerna gav sig ut på kvällarna! De är de som är minst utsatta för våld. Nyktra pensionärer skulle kunna vara en bra buffert mot unga killar som muckar gräl i alkoholens dimma.

För att inte tala om vad vi skulle vinna på färre serveringstillstånd, mindre alkohol i alla sammanhang och restauranger som stänger tidigare. Och – inte att förglömma – våld, utsatthet och dålig hälsa har ett klockrent samband med social klass.

Idag hade nog Jesus förvandlat vin till vatten. ”Jesusvatten” kanske vore en säljande etikett?

PS.

TILLÄGG 090401:

Läser idag i Riksdag & Department no 11/09 rubriken ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”. Oj, tänker jag, och läser vidare att ”Nära 5 procent av de grova våldsbrotten bland unga sker i skolan.” Ja, du läste rätt. I en undersökning av 20 års domar mot ungdomar (15-17 år) som begått våldsbrott konstaterar BRÅ att ”nära 5 procent” av dessa begås i skolan.

Jag måste säga att denna rapportering är så nära bedrägeri det går att komma. Exakt hur få dömda våldsbrott skulle ha begåtts i skolan för att rubriken INTE skulle ha lytt ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”? Logiken bjuder ett, ett enda våldsbrott som en ungdom dömts för skulle räcka för rubriken. Och med tanke på att utgångspunkten för undersökningen var den 19-åring som sköts till döds på Bromma gymnasium 2001 så var slutsatsen klar redan innan undersökningen.

95 procent av alla grova våldsbrott med gärningsmän mellan 15 och 17 år begås INTE i skolan. Antagligen är det en lika stor andel som begås under alkoholens inflytande. Men det var väl ingen intresserad av…

Den här typen av bedräglig rapportering förvränger debatten på ett helt irrationellt sätt. Det är så nära en lögn det går att komma utan att ljuga. Särskilt trist är det att finna det här i en tidning med de anspråk som R & D har. DS.